Kategori: Människor

Jobbigt när folk ändrar sig.

Vissa personer verkar tycka att det är höjden av pinsamhet om ens före detta partner ”blir homosexuell” som det ju populärt brukar kallas när en person går från ett förhållande med det motsatta könet till ett förhållande med samma kön. Jag fattar för det första absolut inte varför människor envisas med att säga att andra ”blir homosexuella”. Man ”blir” väl för fan inte homosexuell bara för att man för tillfället har en partner av samma kön, då har man väl snarare alltid varit bi.

Aja. Vissa verkar i alla fall tro att om någons tidigare partner inleder ett förhållande med någon av samma kön efter uppbrott så innebär det att den tidigare partnern på olika sätt påminde om det motsatta könet. Det anses liksom vara något som underminerar den personens status som en ”riktig” man eller kvinna. Jag tycker verkligen att detta är en sanslöst störig föreställning hos folk, detta att man måste bestämma sig för om man är homosexuell eller heterosexuell och sedan hålla sig kvar vid det, för om någon ändrar sig, då är det fan flippat!

Och sedan att det skulle vara skämmigt om ens före detta hade ett förhållande med någon av samma kön sedan. Varför? Det är väl inte som att människor i regel tänder på en uppsättnings könsspecifika drag, man blir ju kär i personer som kan vara väldigt olika. Det är ju inte som att man bryter upp med en person för att sedan gå på jakt efter en ny som är nästan precis likadan.

Minnen.

Idag när vi satt i parken på kvällen så var en pappa där med sina två barn. Han hade med sig en stjärnkikare som de kollade i. Jag gick fram och frågade om det var något särskilt och han förklarad att tre planeter står på rad idag: Jorden, Venus och Jupiter. Sedan fick jag titta i hans kikare. Det påminde mig så mycket om min egen pappa för han brukade alltid ta fram stjärnkikaren när man kunde se planeter, en gång kunde jag till och med se ringarna på en (jupiter antar jag). Jag hade säkert en massa annat att tänka på då men det är en sån grej som jag minns från min barndom. Och jag tänker att det är viktigt, att det finns saker som man kan minnas.

Har ni nåt sånt där minne från er barndom som ni älskar? Något som betydde lite sådär extra mycket för er?

Barn.

När ens jämngamla bekanta börjar skaffa barn så stinger det till lite i mig. Jag tänker på det där med att man måste ta ett beslut, att man måste välja förr eller senare om man ska skaffa barn eller ej. På ett sätt hade det varit skönt om det fanns faktiskt hinder i vägen så att man ens slapp fundera på saken.

Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn. Jag uppskattar till exempel den relation jag har till barnen jag tar han dom här mycket. Däremot är jag inte säker på att jag vill ha mina egna barn. Jag önskar ibland att det fanns ett enkelt och organiserat sätt att skapa relationer till andra barn än ens egna, det enda sådana jag kan komma på i vår kultur är gudmoder- och -faderskap, och jag är inte direkt kristen.

Jag hoppas att även om jag själv inte skaffar barn så kommer mina syskon att göra det, de känns lite mer familjeinriktade. Om de skaffar barn kan jag umgås med dem när jag känner för det istället för att skaffa mina egna. Verkar så jobbigt att ah egna kids som måste tas om hand dygnet runt och försörjas och skit, mycket roligare då att vara en spexig moster eller faster som kan ta med barnen på äventyr när det passar.

Men detta med att tycka om barn och erkänna värdet av att ha nära relationer med barn utan att vilja ha egna barn kan kanske tyckas konstigt av många. Jag skulle önska att det fanns lite mer diskussion kring detta, hur relationer till barn kan vara betydelsefulla utan att det är ens egna.

Så hemskt med bögiga kulturyttringar.

Igår frågade någon på twitter om en enda sak som är tråkigare än Justin Bieber-hatet. Det tog mig några timmar att fundera ut svaret, men så kom det till mig mitt i natten när jag vaknade till lite: medelålders män som ironiserar över ungdomar med häng. Kan fan inte fundera ut något tråkigare än det! Fick då denna länkad:

Nu skulle väl denna kunna tolkas som strikt upplysande också men jag tror inte att den är skapad i det syftet. Budskapet är att de tär kasst med häng eftersom det är något som äckliga fängelsehögar började med!!11!!1!!!!

Detta är nog bland det värsta jag vet: folk som ska hålla på och klanka ner på andra kulturuttryck för att de är bögiga. Det är ju något man hörs sägas om Justin Bieber ganska ofta också, att han är ”gay”. Pallar inte, det är så jävla tråkigt och ruttet.

Manlig vänskap.

Läste denna krönika av Jonas Cramby och kom att tänka på Den Manliga Vänskapen™. Den manliga vänskapen höjs ju ofta upp som något slags ideal när man diskuterar kvinnligt kontra manligt. Manlig vänskap är okomplicerad och stark, man ställer upp för varandra i vått och torrt och inga brudar kan komma emellan. Det finns också ett ganska vanligt upphöjande av manlig vänskap inom litteraturen som saknar motsvarighet när det kommer till kvinnor. Berättelser om kvinnlig vänskap är inte alls lika vanliga eller romantiserande. Det verkar också finnas en ide om att kvinnor sviker varandra i mycket högre grad än män framförallt genom att snacka skit.

Ändå är det så att det generellt är kvinnor som vårdar sina släkt- och vänskapsrelationer även när de ingår i kärleksrelationer vilket leder till att män ofta  är väldigt ensamma efter relationsuppbrott, till skillnad från kvinnor som i regel fortfarande har ett socialt liv. Om man generaliserar (vilket jag gör) så kan man absolut säga att kvinnor har fler och närmre vänner längre upp i åldern vilket är till stor nytta när man genomgår kriser i livet som till exempel en skilsmässa. Att kvinnor generellt mår bättre efter skilsmässa än innan och män generellt mår sämre kan nog delvis förklaras med just detta. Jag vet inte hur det ser ut inom relationerna i regel men jag inbillar mig att kvinnor har lättare att prata om känslor och liknande medan killar i högre grad möts kring intressen.

Så varför finns egentligen den här myten om manlig vänskap? Jag skulle säga att den fyller en viktig del i upprätthållandet av könsmaktsordningen. Eftersom kvinnors samröre med andra kvinnor nedvärderas så upprätthålls iden om att kvinnor mest är något värdefullt när de har relationer till män, oavsett om det är vänskap, arbetsrelationer eller kärleksrelationer. Att kvinnors relationer till varandra skulle vara värdefulla är något som det ofta bortses från. Hyllandet av manlig vänskap som den finaste och renaste relationsformen man kan ingå i exkluderar effektivt hälften av jordens befolkning från det och får den dessutom att känna sig sekundär när det kommer till relationsval. Man ska som kvinna vara tacksam om snubben väljer att spendera tid med en själv framför bästa polaren.

Att kvinnor snackar om att tjejkompisar går före pojkvänner är väldigt ovanligt och det sker nästan aldrig med den där trista ”bros before hoes”-attityden som killar antar ganska ofta. Det finns ingen kvinnlig kultur av att nedvärdera relationer man har med det andra könet i förhållande med dem man har med andra av sitt eget kön, snarare tvärtom.

Jag skulle vilja se böcker och filmer som hyllade kvinnlig vänskap på samma sätt som manlig vänskap hyllas och jag antar att det finns men jag har inget hittat. Har ni några tips på romantiserande skildringar av kvinnlig vänskap?

Planeringsivern kring barnskaffande.

Läste detta inlägg om ålder och barnaskaffande hos Brunheten och kom att tänka på en sak som stör mig, nämligen att det anses vara så jävla egoistiskt att inte skaffa barn eller att skaffa barn vid ”fel” tillfälle i livet. Det är ju som så att barn skaffar man för sin egen (och sin eventuella partners) skull och ingen annans. Eller ja, det bör i alla fall vara så.

Jag förstår inte varför det ska vara så förknippat med skuld när, hur och varför man skaffar barn. Man måste göra det i precis rätt ålder, men precis rätt inkomst, med rät civilstånd och så vidare för annars är man egoistisk. Om man är för gammal så är det synd om barnet som får gamla föräldrar, är man för ung är det synd om barnet eftersom föräldrarna inte ha optimala ekonomiska förutsättningar.

Det bästa för barnet måste ju rimligtvis vara att föräldrarna skaffar barn när de känner för det. Sedan kan man alltid fundera på om förutsättningarna inte hade kunnat vara bättre men det är så tröttsamt denna uppfattning om att barnen behöver ha det helt perfekt hemma såväl socialt som ekonomiskt för att växa upp till vettiga människor och att detta dessutom är något samhället ska avgöra.

Jag ser det som ytterligare en konsekvens av individualiseringen av precis allt, att man nu måste planera in sitt barnskaffande precis i en noga uträknad kalkyl av när man kommer ha som mest ork, tid och pengar. I ett samhälle med fungerande välfärd så behöver inte barnaskaffandet passas in så noggrant i denna kalkyl utan kan få tas lite som den kommer. Men så är det inte idag, idag ska du fan inte ens fundera på att skaffa barn om du inte haft en möta med din personliga livsrådgivare först.

Faser.

När folk tycker att ungdomar går igenom ”faser” blir jag ledsen. Jag kommer ihåg när jag var en debattglad nyliberal och vuxna i min omgivning tyckte att det var en fas, både mina åsikter och mitt engagemang. I det första fallet hade de förvisso alldeles rätt men helt fel i det andra; mitt politiska engagemang har bara växt sig större med tiden (något som förvisso kan komma att avta, men jag tror inte det). Oavsett så tycker jag att det är så respektlöst att svara på ungdomars olika känslo- och åsiktsyttringar med att det ”bara” är en fas. Vuxna går väl för helvete också igenom faser?

Lika lite som jag skulle säga till en vuxen person att ”det går över” eller att det är en ”fas” när hen yttrar ett intresse eller en känsla så skulle jag säga det till en ungdom.

Det är tröttsamt att ungdomars intressen och val ständigt nedvärderas i samhällsdebatten. Extra illa är det när ungdomsfrågor blir nedvärderade politiskt eftersom ungdomars protester viftas bort som ”faser”.

Det händer ofta att jag tänker att en person tycker på ett visst sätt för att hen helt enkelt är för ung för att ha insett vissa saker, men jag skulle aldrig säga det till en person. Som äldre och klokare anstår det sig inte att ägna sig åt den typen av omogna härskartekniker.

Aggressiva nihilister.

En mycket intressant typ av internettroll är den som jag skulle vilja kalla aggressivt nihilistisk. Så fort man engagerar sig i något så är hen framme och ska ”ta ner en på jorden” genom att förklara att ”så fungerar inte världen”. Som när jag försökte sprida mitt inlägg om StudentConsulting och en snubbe svarade med att man ändå inte kan räkna med yttrandefrihet i Sverige.

Jag påpekade att hans inställning var ovettig. Bara för att vi inte har en fungerande yttrandefrihet i Sverige (vilket jag förvisso tycker att vi har överlag) så gör inte det det jag skrev om till ett mindre problem. Om han själv inte bryr sig eftersom han har förlorat hoppet, visst, men jag vill inte bli indragen i den nihilismen.

För detta blev jag alltså kallad ”dumma gås” (ganska lustig förolämpning för övrigt). Jag förstår inte behovet av att trycka ner människor som har något slags hopp om att världen kan förändras? Av alla internettroll så är nog den här typen den jag ogillar mest. De är så provocerande inkonsekventa i sin hållning. För jag menar, om världen nu är omöjlig att förändra varför ens bry sig om att argumentera om det? Varför inte låta mig kämpa på i min idealistiska lilla bubbla?

Jag förstår de som själva inte orkar engagera sig eftersom de har förlorat hoppet men varför är det så viktigt att berätta det för andra? Varför inte bara gå omkring och vara desillusionerad i sin ensamhet.

Vems är barnet?

Fick en kommentar angående inlägget om surrogatmödraskap, en invändning som dyker upp ganska ofta när detta diskuteras.

Fast skänka bort ett barn är väl ändå inte riktigt rätta benämningen? Det är ju inte ens eget barn, man bär ju det bara (ok ”bara”.) Eller finns det surrugatmödrar som använder sina egna ägg? Är inte för surrugatskap, men tycker man bör använda rätt termer annars kan det bli överdrivet ”att ge bort sitt barn” osv.

Nej, det tycker jag inte. Att bära ett barn är en jävligt stor grej. Det dras igång en massa kemiska processer och man blir praktiskt taget tvingad av sin kropp att älska barnet. Det är inget man kan styra hur mycket man än vill det. Att bära ett barn är inte bara att upplåta sin livmoder som en behållare, man blir oundvikligen psykiskt involverad i det hela.

Jag anser att föräldraskap framförallt är något som beror på känslomässiga band, inte biologiska. Ens föräldrar är de som brytt sig om en, tagit hand om en och fostrat än, inte någon som man råkar dela arvsmassa med (även om dessa tu väldigt ofta hänger ihop). Och vad är att ta hand om om inte att bära ett barn, dela blodomlopp, bidra med näring och syre i nio jävla månader. Kroppen förbereder sig ju för att kunna ta hand om barnet, till exempel genom att mjölkproduktionen sätts igång.

Jag tycker att detta band väger tyngre än genetiska band. Jag tycker att det barn man burit är man förälder till, även om ägget var en annan kvinnas från första början.

Jag vill dock påpeka att det är ett helt nytt problem vi ställs inför nu. Vi är vana vid att den person vars ägg det är också bär barnet, såvida det inte är donerat då. När man avgör vem som är far till ett barn gör man det via gentester och därför tänker vi att detsamma ska gälla för kvinnor. Ärligt talat tycker jag inte det, jag tycker att man ska lägga en större värdering vid de band som skapas mellan kvinnan och barnet under graviditeten än de genetiska band som finns.

Konsumtionsuppehåll.

Alltså. ”Reportage” i tidningar som handlar om medelklasskvinnor som tar något slags konsumtionsuppehåll är något som ger mig allergiska reaktioner. Hur kan det vara intressant att en person med gigantisk garderob (vilket alltid är fallet) inte köper några kläder på typ tre månader. Det hela slutar alltid enligt följande: visst var det bra att inte shoppa för jag köpte inte massa saker jag inte behöver men jag tänker ändå gå tillbaks till min konsumtionsinriktade livsstil, dock typ skriva en bok om hur man uppdaterar sin garderob med en symaskin.

Det finns aldrig något djupare perspektiv presenterat, aldrig någon analys av varför vi har ett sådant begär att konsumera eller vad det gör med samhället på längre sikt (mer än det lite ytliga ”miljön” som alltid nämns pliktskyldigt i någon parentes). Det är ingen seriös konsumtionskritik utan bara ytterligare en guide till hur markerar sin livsstil med hjälp av sina shoppingvanor.

Och ja, så kan man väl få ha det och det är väl strängt taget bättre att folk blir intresserade av att byta livsstil på grund av modenycker än att de inte överväger det alls men jag blir bara så himla matt på det otroligt ytliga synsättet på något så allvarlig som överkonsumtion. Hela den där grejen att precis allt som har någon slags ideologisk kraft ska omvandlas till ett yttryck för medelklassmänniskors vilja att positionera sig socialt.