Kategori: Människor

Svårare än så är det inte.

Att vara en bråkig, orakad feminist är inte heller det bästa valet ur en raggsynpunkt. Det finns säkert en massa personer för vilka det är helt jävla otänkbart att ha en relation med en brud som inte rakar benen, sminkar sig sällan, inte bryr sig om att köpa fräscha och sexiga underkläder och inte gör ett tillgjort litet skratt när någon drar ett sexistiskt skämt. Allt detta skrämmer bort potentiella ragg, så är det bara.

Men jag har aldrig varit bitter över det. Jag har heller aldrig hört någon annan feminist vara det. De flesta tycker tvärtom att det är ganska skönt att slippa uppvaktning från sexistiska snubbar.

Så om någon tjej lackar på att du inte tar notan på dejten så borde du väl tycka att det är en ganska liten förlust? Alltså jag menar, om du verkligen tycker att det är en könsrollsproblematik som du vill kämpa emot att killar förväntas ta notan så borde det ju vara ett ganska litet offer att inte vara med en tjej som har denna sexistiska uppfattning om kön. Det är såhär jag själv och alla feminister jag känner resonerar kring killar som har orimliga värderingar kring detta.

Fast ärligt talat så tror jag inte att det här otroliga engagemanget kring dejtnotor har så mycket att göra med att ni ser det som ett egentligt problem med könsroller? Är det inte lite mer så att ni trivs ganska bra med det, fast inte vill betala notan just?

Nåja. Det är klart att man alltid riskerar att inte kunna inleda relationer med vissa personer på grund av värderingar. Om det är viktigt för dig att inte behöva betala notan, strunta då i det och dejta tjejer som inte kräver det. På samma sätt som jag inte skulle inleda en relation med en kille som krävde att jag skulle raka benen. Svårare än så är det inte.

Att tala om ekonomi.

Hela diskussionen kring att bjuda och bli bjuden fick mig att tänka på en grej som jag tror ändrar min syn på det ganska mycket. Jag skrev ju att jag såklart anser att allt detta beror på de inblandades privata ekonomi, och man kan såklart inte förvänta sig generositet av en person som vänder på slantarna. Däremot så är det ju långt ifrån givet i alla relationer att alla vet hur de står till med varandra ekonomi.

Jag tar detta mycket för givet i mina relationer. Jag och mina vänner pratar om pengar, det är inte tabubelagt på något vis. Så har nog inte alla det, vilket såklart komplicerar väldigt mycket i frågor om vem som ska bjuda vem och hur mycket det är okej att ”höfta” på en nota och så vidare.

Jag står ändå fast vid det jag skrev och tycker att det vore en bra grej överlag om folk vågade tala mer om pengar med varandra. Många som kommer från en privilegierad bakgrund, som jag själv, kan ha svårt att förstå hur det är att inte ha pengar men så är det i alla fall för mig att jag visar förståelse och respekt om jag får reda på att det är så.

Kanske är det många som drar sig för att berätta om sina ekonomiska bekymmer för andra och väljer att hålla god min fast de egentligen tycker att det är skitjobbigt när man ska köpa nån present till en vän gemensamt eller vad det nu kan vara. Jag har hört att det i vissa sammanhang leder till social uteslutning, vilket ju är djupt tragiskt. Men jag tänker att om man i högre grad talade om ekonomi så skulle detta stigma kanske minska.

Hur förhåller ni er till pengar?

Sanningen att säga har jag aldrig i hela mitt liv behövt avstå från något jag velat ha på grund av pengabrist (jag har som sagt inte särskilt dyra vanor och konsumerar lite och billig av principiella skäl, så det innebär knappast att jag är skittät), mina föräldrar har aldrig haft för mig kännbara ekonomiska problem och så vidare så jag har väldigt svårt att sätta mig in i den situationen och tänker inte automatiskt att folk har ont om pengar.

Samtidigt har jag fått en väldigt bra ekonomisk fostran. Jag har liksom inte fått saker bara för att jag pekat på dem, vi har aldrig fått märkeskläder, mina veckopengar har varit villkorade med hushållsarbete och så vidare. Jag är glad för detta för det har gjort mig till en ganska ekonomiskt lagd person. Inte så att jag är gnidig, men jag har liksom en ide om vad saker är värda som jag tycker är rimlig och jag har en förmåga att göra genomtänkta köp. Jag sätter ett väldigt litet värde vid till exempel märken och jag shoppar inte heller bara för sakens skull mer än någon gång ibland.

Jag hade en period när jag var tonåring där jag handlade extremt mycket, nästan som ett slags destruktivt beteende, men det har helt försvunnit nu till förmån för den inställning jag har nu. Att jag har valt att inte shoppa mycket av politiska och privata skäl gör att jag väldigt sällan upplever en brist på pengar, alltså att jag måste avstå något för att spara. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna ha en avslappnad relation till pengar utan att varken behöva konsumera skitmycket eller behöva tänka på det jämt och ständigt.

Jag inser att detta är ett privilegium jag har eftersom jag har det gott ställt ekonomiskt och jag tror också att jag hade haft ett större behov av att handla när jag väl hade pengar om pengar tidigare varit en bristvara i mitt liv. Jag tänker mig att man ofta får en ansträngd relation till saker som man saknar. Men jag tror också att jag hade haft en betydligt mer ansträngd relation till det om det inte var för att mina föräldrar var så lugna med det.

I alla fall så är jag väldigt nöjd med hur jag förhåller mig till pengar och konsumtion. Jag tycker att det är skönt att slippa jaga pengar på det sätt som jag ser att många andra gör, alltså typ väljer vissa utbildningar och så vidare för att få välbetalda jobb. För mig är det viktigt med ekonomisk trygghet och skäligt betalt men det är absolut inte viktigt att tjäna mycket eller att kunna köpa fina saker som jag kan visa upp för andra. När jag tänker på att vinna pengar på lotto tänker jag på hur många år jag skulle kunna plugga gratis på högskola, inte på alla fina kläder jag skulle kunna köpa.

Lite rörigt inlägg kanske, men det jag ville komma till är: hur förhåller ni er till pengar och konsumtion? Och varför tror ni?

Det här med att bjuda.

Ett argument som hörs skitofta är att feminister minsann vill ha jämställdhet, men ändå vill att män ska betala på dejten. Detta gör mig så sanslöst trött. Kanske inte framförallt för att det är osant (vilket det är) utan för att det är så jävla snålt.

I mitt liv har jag bjudit folk på en massa saker. Framförallt när jag hade pojkvän, medan han knappt bjöd mig på något. Detta är dels för att jag lärt mig att vara generös av mina underbara föräldrar, som alltid har varit otroligt välkomnande och generösa mot alla mina vänner och fått mig att förstå värdet i det. Det är också för att jag alltid haft gott om pengar dels på grund av att jag är privilegierad men också för att jag inte har särskilt dyra vanor.

Jag klarar mig alldeles utmärkt ekonomiskt utan att folk bjuder mig på saker och ting. För det mesta handlar det typ om en öl eller en kopp kaffe, vilket är ganska små utgifter. Jag har således inget behov av att bli bjuden och skulle aldrig kräva det av någon, men jag tycker ändå att det är väldigt trevligt att bli bjuden. Varför? Jo, för att det är ett tecken på uppskattning och generositet som jag tycker är trevligt att få.

Det är för mig bekvämt att vara i sällskap där jag känner att det inte är hela jävla världen om det blir lite ojämnt, men där man generellt har en generös attityd gentemot varandra. Om någon har det sämre ställt ekonomiskt än jag så tycker jag att det är vettigt att jag bjuder, och vice versa. Om alla tänker så så jämnar det ju oftast ut sig i längden, eller så är det den som har mer pengar som betalar mer vilket är rimligt. Däremot är det extremt irriterande när folk räknar varenda liten krona och ba: ”jag bjöd dig på en öl förut när du var pank, nu ska jag ha den tillbaks” eller är helt besatta vid att dela notan exakt lika på kronan. Herregud, man höftar väl lite?

Jag tycker att det är så intressant detta, folks inställning till att bjuda på saker. Att bjuda är något jag gör för att visa uppskattning eller för att möjliggöra för vänner som inte har så mycket pengar att göra något trevligt, inte för att få något tillbaks eller bevisa något. Man kan tycka att den som inte vill bjuda sin dejt skulle kunna strunta i att göra det och typ dela notan men man ska också vet att de allra flesta tycker att det är väldigt trevligt att bli bjudna. Om du vill visa din uppskattning för en person så är det ett effektivt sätt att göra det, helt enkelt, och det gäller både män och kvinnor.

De snålaste personerna jag stiftat bekantskap med har alla varit män. Och nu talar jag alltså inte om personer som saknar pengar, utan som aldrig är villiga att spendera pengar på andra människor än sig själva eller som gör värsta grejen av det när de gjort det och vill ha någon slags kompensation för det. Genuint generösa personer skulle aldrig börja gnälla om att andra inte ger dem något tillbaka när de typ bjudit på en öl utan skulle tänka att de har visat sin uppskattning och att den andra parten får göra vad hen vill med det. Om du känner att du inte kan bjuda någon på saker förutsättningslöst så tycker jag inte heller att du ska bjuda. Om du vet med dig att du inte kan hantera att din ”gåva” får ett annat utfall än du vill så är den inget värd, tyvärr.

Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

Alltså gud vilken enorm irritation jag känner idag, över en viss kategori människor. Nämligen folk som har åsikter om vad som är ”riktig” vetenskap och inte. Detta dels efter att ha läst kommentarerna på denna debattartikel och dels efter att ha funderat på min förra klass som jag gick i.

Jag studerade ju natur på gymnasiet och där fanns det en massa personer som tyckte att samhällsvetenskap inte var riktig vetenskap eftersom man inte kan göra typ kliniska experiment på det. De höll dessutom ofta fast vid denna helt efterblivna åsikt fast samtliga lärare ba: ”a fast nu är det ju verkligen inte så det ligger till”, och de ba: ”jo men jag tycker det” och detta hos personer som alltså sägs hålla objektivitetens och kunskapens fana högt. Det gör mig helt galen, att vissa människor resonerar så inte bara till en början utan efter att gång på gång blivit motbevisade. De har dessutom någon slags ide om att det de kommer fram till alltid skulle vara ”objektivt” bara för att det råkar vara fysiskt mätbart, men ignorerar helt det faktum att det även inom naturvetenskapen finns gott om utrymme för subjektivitet och missar.

Vissa har dessutom en jävligt överlägsen attityd gentemot samhällsvetenskaper, tycker liksom att det är irrelevant om de inte kan förstå det, inte att det är softa att någon annan begriper och tar hand om det. Jag tycker till exempel att det är fantastiskt att det finns människor som är villiga att utbilda sig till matematiker, biologer, kärnfysiker och så vidare eftersom jag inser att dessa vetenskapliga discipliner är extremt viktiga, även fast jag själv har nada intresse av dem. Jag tycker att det är skönt och bra att andra personer har det och jag tycker att det är viktigt, även den forskning som inte kan användas till något direkt och kostar samhället megamycket pengar.

Herregud, tänk typ rymdresor och teleskop. Fan vad det kostar och fan vad meningslöst det är för livet på jorden att veta saker om rymden, än mer att åka upp dit. Jag funderar på vad man hade kunnat åstadkomma för människors verkliga livssituation om man istället satsat dessa pengar på att forska på genusvetenskap. Säkert otroligt mycket mer. Men nej, vi ska minsann upp i rymden för att det är ”coolt” och ”riktig vetenskap”. Och nej, jag har absolut inget emot att detta görs men jag tycker inte att man kan argumentera för detta utifrån att det skulle tjäna någon slags samhällsnytta i någon direkt bemärkelse. Kunskap är viktigt för människan och samhället, därför ska vi forska även på saker som inte fyller en direkt i tiden närstående funktion.

Ofta dras det av dessa människor upp som argument att naturvetenskaperna, typ medicinen, räddar liv. Ja, det stämmer att vetenskapliga framsteg inom denna disciplin har hjälpt en massa människor. Men det spelar ingen roll om du kommer fram till hur människor ska kunna fördubbla sin livslängd, undvika sjukdomar, bli gladare, piggare och smartare om det inte finns ett fungerande samhälle som kan låta detta komma alla till del. Då är det bara kunskap som ligger där och skräpar, kanske gör livet bättre för några få välbemedlade man knappast något som hjälper samhället i stort.

Fan vad irriterad jag blir på dessa personers von oben-perspektiv och självtagna tolkningsföreträde angående vad som är viktigt och ”riktig” vetenskap och inte. Min slutsats av det hela är att dessa människor är för banala i sitt tankesätt för att kunna greppa hur man kan nå kunskap även om saker som inte går att ta fram i kliniska studier. Och ja, så kan man vara funtad och det är okej, för då kanske man passar bättre inom  naturvetenskapen. Men jag tycker att dessa personer ska vara lite mer tacksamma för att det finns andra som gärna forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

The game-killar.

I helgen träffade jag en såndär The game-snubbe. Ni vet en sån kille som läst The game, boken om hur man ligger med tjejer, utan och innan och nu har bestämt sig för att praktisera. Det första han gjorde var att kasta en ölburk på min kompis. Hon lackade ur som fan, varpå han höll på och bråkade och ba ”men det var väl inte så farlig”. Sedan när han fattade att hon faktiskt var sur på riktigt så ville han ”prata” och att hon skulle ge honom en till chans. Någonstans här blir jag arg, för hon ville verkligen inte prata med honom vilket hon markerade med all önskvärd tydlighet, men han fortsatta ändå att tjata. Jag sa väl typ något i stil med att hon inte ville prata och att han fick respektera det, varpå han börjar prata med mig istället och vill att jag ska dels ta emot hans ursäkt (vilket jag gärna gör, om den är ärligt menad) och dels ”ge honom en chans”.

Det är detta med att ge denna person en chans som jag inte fattar. Jag är absolut med på att ge personer en chans på krogen, men jag är inte intresserad av att ge personer som inlett sitt kontaktsökande med att kasta en ölburk att ge en chans till, speciellt inte om han inte har vett att be om ursäkt på ett genuint sätt utan bara gör det som någon slags ursäkt att fortsätta prata och demonstrera sig personlighet. Det finns kanske 100 människor jag skulle kunna prata med, varför ska jag då prata med en person som inlett med att bete sig som en douche?

Det är inte bara en fråga om ren ovilja utan även om principer. Jag tror nämligen att detta är en raggningsteknik som en del personer kör på, alltså att inleda med att vara ett jävla svin och sedan vilja visa sitt ”rätta jag” och liksom därför avkräva uppmärksamhet av personen. Detta kombineras dessutom med förminskande och ignorerade av vad personen ifråga säger. Tråkigt nog verkar detta dessutom fungera på många personer vilket jag tycker är lite deppigt.

Därför säger jag tack men nej tack. Det kan säkert vara så att en person som inleder såhär kan vara intressant, men jag tycker att själva sättet att initiera kontakt stinker och det känns inte heller respektfullt. Jag föredrar att tala med personer som möter mig som en jämlik och inte använder några jävla ”knep” för att vinna min uppmärksamhet. Vad sägs om ett vanligt ”hej”, inleda en konversation och vara intresserad av svaren och respektera min person. Det fungerar utmärkt på mig i alla fall.

Vem vill inte agera moraliskt korrekt?

Vissa undrar vad som kommer hända om man inte tar ansvar. ”Kommer du skriva ett blogginlägg eller?” fråga de hånfullt. Tja, det kommer väl egentligen inte hända någonting alls men jag har en ide om att de flesta har ett intresse av att leva på ett moraliskt försvarbart sätt.

Jag förstår ju att dessa personer bara är löjliga troll, men jag tycker ändå att det är fascinerande hur folk ibland kan vara helt öppna med att de skiter i om saker de gör är omoraliska eller inte så länge de kommer undan. Jag tycker mig ändå snappa upp sånt ganska ofta, när någon slänger skräp på marken eller gör något liknande uppenbart moraliskt felaktigt men ganska litet så rycker de liksom på axlarna och ba: ”vad ska hända”?

Detta rör sig inte om att jag tror på någon slags gud eller karma som gör att omoraliska handlingar straffar sig, men jag kan för mitt liv inte förstå varför man inte skulle vilja leva på ett sätt som man kan stå för. För mig är detta jätteviktigt, alltså att jag lever på ett sätt som jag känner är rätt och går i samklang med mina värderingar i den mån jag har möjlighet. Varför är det inte så för alla?

Jag förstår att personer i utsatta positioner inte har så mycket betänkligheter eftersom det då kan handla mer om personlig överlevnad, det är ju som sagt en fråga om möjligheter. Personer som har alla möjligheter till att agera moraliskt och som ändå inte gör det fattar jag inte. Och nu menar jag alltså inte sådana som jag bara inte håller med rent värderingsmässigt, utan sådana som liksom vet om att vissa beteenden skadar men ändå inte är intresserade av att göra sig av med dem eller som reflexmässigt skjuter ifrån sig insikten om att deras beteende kan vara negativt.

Människor som inte tar ställning eller ansvar för samhället fast de kan föraktar jag. Människor som inte är intresserade av att över huvud taget utforska hur de påverkar andra människor, det förefaller mig bara så förbannat tomt och menlöst. Man behöver inte tycka som jag eller ens i närheten, man kan vara helt på andra sidan, så länge man står för något.

Att vara obekväm.

Sofia påpekade det här med att jag inte avbröt människor i deras prostitutionsexotism:

när jag läser sånt här tänker jag: Men varför gjorde du inte det då? Nu kanske det bara är jag som har en förkärlek till att konfrontera folk jag tycker är idioter, men tycker man ska säga till när folk behandlar andra människor illa.

Och jag håller ju egentligen med och det ska säga att jag i nio fall av tio konfronterar folk som jag tycker beter sig som svin. Men ibland orkar man inte, och det av flera olika skäl. Man orkar inte ses som en bråkig feministfitta när man har få likatänkande omkring sig, man orkar inte ställa till en scen och sabba stämningen. Man orkar inte alltid vara obekväm, helt enkelt.

Men framförallt: jag orkar inte alltid exponeras för ännu mer idioti. För ofta när man kommer med sådana påpekanden så är det någon som säger att ”men de har ju faktiskt valt själva” eller ”du måste förstå varför vi kollar” och jag pallar inte alltid det. När man skiter i att säga något kan man tänka att personen bara är lite full och taktlös, men om man initierar en diskussion så riskerar man att se hur djupt det går och det är ofta en otrevlig upplevelse.

Jag pallade inte. Jag gick hem istället. Jag var trött och nedstämd redan innan och inget sabbar mitt humör som lite hederlig sexism.

Brukar ni invända när någon kastar ur sig människoförakt och idioti?

Man behöver inte veta allt.

När man säger till någon att sluta glo på typ en prostituerad, hår på fel ställen på en person eller tycker att någon är oförskämd när den frågar någon om hen är homosexuell så får man ofta svaret att man ju måste förstå varför det är spännande, varför man vill veta eller varför man tittar eller frågar. Och ja, jag förstår. Jag hamnar också i situationer där jag verkligen knappt kan hålla ögonen borta från någon eller där jag känner att jag håller på att förgås av nyfikenhet.

Men grejen är att om man är en vuxen person så ska man fan i mig kunna behärska sig i sådana situationer. Det är ett jävla barnbeteende att peka, glo och fråga om precis allt bara för att man känner någon liten nyck. Herregud människa, du behöver fan inte veta allt, du behöver inte kolla på allt som är annorlunda.

Barn kan inte hålla sig från att peka och glo och ställa frågor för sådana är barn. Omogna och dåliga på att behärska sig. Och de flesta blir tillsagda av sina föräldrar att man inte gör så, det är en del av normal uppfostran. Tyvärr verkar många glömma denna elementära kunskap om hur man beter sig inför andra människor när de blir äldre och tar sig återigen friheten att gräva i människors privatliv bara de tycker att det är tillräckligt smaskigt och intressant.

Många mänskliga svagheter kan jag ursäkta med att man kan ha personliga skäl till att bete sig som man gör men detta har jag svårt att se förlåtande drag för. Skärp er! Sköt dig själv och skit i andra, så att säga.

”Tack”.

Det finns en viss typ av människor som delar ut ”godkännanden” som vore det någon slags valuta som den som får det ska typ skatta sig lycklig över och spara på. Typ som alltid lägger till ett överbetonat ”faktiskt” om de säger att ens kläder är fina eller alltid lägger till något i stil med ”och det säger jag inte till många”.

Om man nu ger någon en komplimang är det väl för att göra personen glad? Eller, det borde i alla fall vara det. Orka komplimentera personer för att liksom skapa bilden av en själv som någon slags smakmästare som alla ska kämpa efter att bli godkänd av.

Dock att den värsta typen är de som måste berätta att de tyckte illa om en innan men nu minsann har ändrat åsikt. Typ ”jag trodde inte det skulle funka mellan oss innan men du är ju schysst” och man ba: ”ok, ”tack””. Herregud. Det är inte en schysst komplimang, det skapar bara osäkerhet för att man känner att man måste leva upp till något och bli ”godkänd” av andra personer. Bättre då att över huvud taget inte veta vad hen tänkte om en innan.