Kategori: Människor

Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt.

Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.

Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.

Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.

Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.

Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.

Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.

Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?

Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.

Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.

Jag tycker att naturlighet är viktigt.

Detta med naturlighet. När det talas om naturlighet säger många att saker inte behöver vara bra för att de är naturliga. Nej, det är sant. Men samtidigt så tycker jag att det är viktigt att det finns en diskussionen om människans natur, vad som fungerar för henne. Detta är inte samma sak som att följa sina ”djuriska instinkter”, däremot att acceptera dem och utforska dem som en del av sitt väsen. Sedan finns det ju också sådant på är naturligt på ett intellektuellt och känslomässigt plan, bortom det som vi brukar kategorisera in som ”djuriska” drifter.

När människor talar om naturlighet så brukar saker som kärlek till familj, kärlek till partner, vilja till fortplantning, vilja till att äta och försvara sig betraktas som de renaste djuriska, och alltså även naturliga, drifterna hos människan. Jag tror att dessa egenskaper av vad vi anser vara naturligt för människan måste revideras och utökas. Jag ser min natur som något mer än dessa komponenter, jag har drifter även för annat som fyller en viktig funktion i mitt liv. Vissa drifter ser jag som naturliga, som något i mig själv, andra som i högre grad socialt konstruerade.

Detta kan ju vara olika för olika personer, men jag tänker mig ändå att de flesta människor har ”drifter” som sträcker sig utöver de som jag innan radade upp.

Jag vill hitta vad som är naturligt hos mig genom att bryta ner det sociala ramverk jag omgärdas för inför mig själv. Det är ett sökande efter min mänsklighet och det tycker jag är relevant. Så på det viset är jag intresserad av naturlighet, men jag tycker att begreppet har kapats av människor som sätter likhet mellan naturlighet och djuriskhet.

Rea.

Nu handlar jag förvisso bara på rea själv, men jag kan ändå bli förundrad av hur människor blir som förblindade när priserna är just nedsatta. Alltså, ett specifikt plagg blir ju inte mer värt en viss summa bara för att det kostat en högre summa pengar innan. Jag tycker till exempel att 100 spänn är på tok för dyrt för en t-shirt, oavsett om det är nypris eller nedsatt pris.

Jag ser det lite som en skevhet i människors förmåga att värdera saker och ting i sig själva. Människor är mer intresserade av att hitta saker och ting som de upplever att de ”tjänar” på att köpa, eftersom priset varit högre innan än att faktiskt köpa en vara till ett pris de tycker är värt. Herregud, köp saker du behöver när du behöver dem, till ett pris du tycker är rimligt att betala.

White trash-argument.

När man skriver om White Trash och klassförakt så finns det några vanliga invändningar som man ofta stöter på. Jag tänkte att ajg skulle rada upp dem.

  • Jag använder White trash som en kärleksfull beskrivning av en stil.

Typ som att säga att ”fitta” faktiskt betyder våt ängsmark. White trash används i regel inte på ett kärleksfullt sätt. ”Trash” betyder ju skräp och jag fattar seriöst inte hur man kan kalla människor för skräp på ett respekt- eller kärleksfullt sätt.

  • Det har inget med förakt att göra, det är bara en kritik mot en kultur.

Det är roligt hur ”kritik” kommit att betyda allt från nyanserade invändningar till rena personangrepp. Jag fattar inte hur man kan se de hån som riktas mot dessa människor som kritik, det är ju ren mobbing. Som att kalla det ”kritik” när man skrek att Lena var en tjock hora på skolgården. För att något ska kallas kritik så tycker jag att det krävs lite eftertanke och nyanser. D kan inte komma undan med vilken skit som helst bara för att du kallar det kritik.

  • White trash är en subkultur, det har inget med klass att göra.

Det är klart att det delvis är en fråga om kultur och även människor med mycket pengar kan väl vara White trash. Om det bara varit så att folk hackat på svanktribals hade jag inte brytt mig, jag tycker också att det är sanslöst fult. Men för att något ska räknas som en subkultur så ska det väl vara självvalt. Och visst, vilka tatueringar man gör får man välja själv men däremot ens bildning, ens ekonomiska status, ens psykiska hälsa och ens eventuella alkoholproblem är något som man knappast ”bestämmer” sig för. Dessa komponenter är otroligt viktiga i White trash-begreppet och en stor del av föraktet centrerar kring just detta, inte i första hand smak.

  • Men vaddå, jag får väl tycka att deras kläder är fula om jag vill.

Jojo, men som sagt så kretsar det mesta inte kring stil och så vidare utan kring saker som till exempel bildning. Dessutom behöver man inte göra en så otroligt stor grej av att man ogillar någons kläder eller tatueringar, man behöver inte skapa mängder av facebookgrupper om det. Jag vet ingen annan ”stil” som bemöts av så mycket förakt, från så många olika  slags personer, som white trash. Det är liksom inte som något emo som hatar fjortisar utan föraktet finns överallt. Det handlar inte bara om att stilen är ful utan uppenbarligen om något annat. Om det nu ”bara” handlade om stilen så tycker jag att folk borde tagga ner en aning, för det är fan fånigt att bli så upprörd över ett par jeans med ful slitning eller vad det nu kan handla om. Det är ett beteende som här hemma hos 15-åringar. Om jag ser en människa som har något sanslöst fult på sig så säger jag kanske det till en kompis som sitter nära, jag tar inte en bild och startar en jävla facebookgrupp.

  • De här personerna är samhällsparasiter som röstar på Sd och går på bidrag. Det handlar inte om fattigdom utan de är bara lata.

Det handlar kanske inte om ren fattigdom, men faktum är att personer ur lägre samhällsklasser tenderar att ha mindre kunskap. Det är inte heller särskilt konstigt att man röstar på populistiska missnöjespartier om man upplever att ingen annan talar för en och att ens situation måste förbättras. Det är såklart något man ska göra något åt, men att på detta sätt sammanfoga det med en generellt beskrivning av en människotyp är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Då beskriver man människorna som problemet snarare än samhället, men hur ska man få människorna att ändras om inte genom att ändra samhället? Förväntar ni er att ni ska kunna förakta dem ur sina Sd-sympatier?

Detta borde väl täcka allt. Kom gärna med fler invändningar eller argument som ni hört.

Om man inte vill behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Träffade för ett tag sedan en såndär tillkämpat dissig och otrevlig person och mindes när jag var kanske 14 år gammal och ”punkare” och satte prestige i att hata och dissa precis allt och alla. Och jag tänkte att så är man när man är ung och dum, då dissar man folk och företeelser till höger och vänster och sätter prestige i att vara otrevlig mot människor, sätta sig över dem och visa sig ointresserad.

Jag fick senare veta att hen ville göra ett så dåligt intryck som möjligt inför alla hen träffade. Kanske skulle det ha tagit emot som något slags skämt av de han mötte, en förmildrande omständighet eftersom hen då inte var sådan ”på riktigt” men själv blev jag bara än mer provocerade efter denna upplysning. Att med mening göra livet surt för andra är verkligen omoget och lågt. Ja, det är liksom taskigt, rakt av. Det finns inga förmildrande omständigheter.

För mig är det inte skitviktigt att vara artig eller trevlig. Jag tycker inte att man behöver förställa sig för att bli uppskattad eller för att passa in men jag värderar ändå att människor i så liten utsträckning som möjligt mår dåligt i min närvaro. Jag skulle inte förställa mig för att tillfredsställa andra, men att man visar intresse och är tillmötesgående gentemot personerna man umgås med tycker jag är grundläggande för att kunna betraktas som en person som uppnått någon slag social mognad. Annars kan man lika gärna sitta hemma.

Hur man kan orka ägna sig åt dessa medvetna försök att göra folk osäkra i ens närvaro som vuxen, det övergår mitt förstånd. Av någon anledning slätas beteenden som dessa ofta över. Det är okej att folk är otrevliga på det där dissiga och ointresserade sättet. Ibland för att de som blir utsatta känner sig nedtryckta, ibland för att man helt enkelt inte orkar kritisera en person som verkar sätta prestige i att vara ogillad av andra. Jag tror också det kan handla om någon slags missriktad omtanke, att närstående som bryr sig inte vill krossa denna väg till självrespekt som personen upprätthåller.

Nåja, det kan väl säkert hända att den här personen hade en trasig själ eller något. Men alltså, hur dålig självkänsla man än har, hur deppig och blyg man än är, så är det fan aldrig okej att bete sig som skit mot andra människor. Att vara aktivt dissig, nedlåtande och spelat (eller genuint) ointresserad gentemot andra är inget som en vuxen människa kan syssla med utan passar sig för ett barn. Om man inte i vuxen ålder är intresserad av att ens försöka behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Spänna hjärnmusklerna.

Det frågade på twitter varför det anses så provocerande att påstå sig vara mer intelligenta än andra, till skillnad från att påstå sig vara duktigare på till exempel sport. När jag diskuterar med människor så tycker jag mig identifiera olika typer av intelligens, eller snarare olika sätt att använda sin intelligens. De finns dem som har starka hjärnmuskler, som är rappa i repliken och duktiga retoriker och gärna använder denna förmåga för att överglänsa andra i diskussioner snarare än att försöka nån någon slags insikt. Jag var väldigt mycket så innan, och det är klart att jag tar fram de förmågorna ibland, men generellt numera så försöker jag att se personer jag diskuterar med som någon jag kan hämta insikter från, inte som någon jag måste överbevisa till högsta pris.

Jag är rapp i repliken, kvick och duktig på att se hål i resonemang. Jag är dessutom outtröttlig i diskussioner, jag kan utan att överdriva diskutera samma jävla ämne i flera timmar tills ingen annan orkar mer. Jag skulle nog kunna meja ner de flesta till marken i diskussioner, men jag är inte intresserad. Det är något jag ägnat mig åt innan men numera känns det bara tomt och dött. Det ger mig inget att bekräfta mitt ego på en god diskussions bekostnad och det får mig att må dåligt över mig själv, för någonstans så vet man ju liksom när man egentligen inte diskuterar helt ärligt, när man drar till med lite fula knep för att inte gå ut som förlorare. Det är inte kul för andra människor att diskutera med en sådan människa och man snuvar dessutom sig själv på viktiga insikter som kan komma från andra människors perspektiv och erfarenheter.

Många personer går omkring i villfarelsen att bara för att de alltid ”vinner” diskussioner de är inblandade i så är deras världsbild den korrekta, som till exempel denna Smarta Kille™ som jag skrev om innan. Att man är smartast, kvickast och så vidare betyder inte på något vis att man har rätt, och jag tror det är därför det anses ofint att påtala sin egen intelligens. Ibland tror jag till och med att effekten kan bli det motsatta; om man har starka hjärnmuskler lurar man nog ofta sig själv att tro att ens resonemang är mer vattentäta än vad de är, ser samband där de inte finns och så vidare.

Människor vill ha en sammanhängande världsbild, en ide om hur skeenden utvecklas, som man kan applicera på det mesta. Om man är kapabel att dikta ihop en sån här i huvudet så kommer man att vilja applicera den hela tiden och ju intelligentare man är desto större är risken att man alltid kommer att lyckas hitta på en massa struntförklaringar. Jag tänker mig att många intelligenta personer använder förmågan för att ständigt bekräfta sin egen världsbild istället för att nå nya insikter, ett fenomen som jag tycker mig observera ibland. Eftersom de alltid får gå oemotsagda så antar de att de har rätt.

Intelligens är inte som andra förmågor. En person som springer snabbt springer snabbt, inget mer med det. En person som är intelligent kan ha helt åt helvete fel ändå. Personer som hänvisar till sin intelligens snarare än till att ha lösningen på en specifik fråga eller problem stör mig, de använder intelligensen som en prydnad och ett sätt att ställa sig över andra istället för att göra något vettigt med den och jag tycker att det finns en tragik i det. Om du nu är så jävla intelligent borde du inse att dina förmågor kan användas för att göra världen till en bättre plats.

Hur intelligent en människa än är så är det inte det som gör att jag tycker att hens åsikter och resonemang är värda att ta del av. En person kan vara helt sanslöst smart, duktig på att debattera och så vidare, men allt detta spelar ingen roll om hen inte kan möta världen med ödmjukhet och vilja att nå insikt snarare än att skriva andra på nosen. Det är tråkigt att prata med sådana personer. Helt enkelt personer som utgår från att bara för att de råkar vara mer intelligenta än sin motståndare så betyder det att de har rätt.

Generation egoboost.

Jag blev tipsad av Alice om denna ganska långa text i Dn som handlar om ”generation jag” eller ”den narcissistiska generationen” som jag tycker är väl värd att läsa. Den sätter fingret på många av mina egna tankar kring dagens ungdom. Jag är ju själv 20 och skulle säga att jag är född ganska precis före den generation som verkligen har bombarderats av tjat om ”unga tjejer”, entreprenörskap, personliga varumärken och sociala medier under hela sin uppväxt.

Detta med det personliga varumärkesbyggandet är ju en komponent i vår samtid. Det är inte direkt någon hemlighet att fokuset på den egna personen ökat markant och att det också uppmuntra si en otroligt hög grad av typiska tonårsförebilder, såsom Blondinbella. Väldigt mycket handlar om att sätta sig själv i fokus, tänka på sig själv i första hand och så vidare. Det finns också en kultur av att man ska tro på sig själv, som säkert är bra om den appliceras rätt men tvärtom blir skadlig om man har en ide om sin egen förträfflighet oavsett handlingar, och att den ska belönas.

Tonåringar generellt är egocentrerade, tycker alltid att de har rätt samtidigt som de har låg självkänsla och en stor ängslighet över att passa in och bli uppskattade. Denna kombination av egenskaper påminner lite om narcissism men är inga konstigheter eftersom i princip alla tonåringar går igenom denna fas. Fast när den uppmuntras under tiden av alla i deras omgivning så kan man nog komma att fastna i det, aldrig växa ur detta infantila stadium av delvis oförmåga att ta kritik, delvis ångest över sina egna tillkortakommanden.

Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.

Detta är något jag verklige känner igen från vår tids förebilder. Man kör ständigt på denna ”det är du värd”-grej. Jag tycker det kan vara positivt ibland, att ställa krav, till exempel i relationer. Men det uppstår ett problem när kraven inte är förankrade i verkligheten. Givetvis ska skolan hjälpa en till bättre betyg men det kan ju inte komma utan ansträngning.

Kanske omedvetet, men en perfekt illustration av vad narcissism handlar om. Källa.

Jag tycker också att ett visst ifrågasättande av auktoriteter är positivt, men när det övergår till att bli en av huvudsakerna i lärarnas schema så går det får långt. Många verkar idag se skolan inte som en plats där man ska få ett ramverk för att lära sig saker utan som en plats man går till för att bli betygsatt för det man redan kan, en bild som säkert stämmer i vissa fall, sorgligt nog.

Jag tycker även att det som skrivs om olika typer av självkänsla är extremt relevant idag:

En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt and­ra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.

Det är väl detta jag i hög utsträckning har velat komma åt när jag kritiserat självhjälps- och egoboostkulturen. Att ha bra självkänsla innebär inte att man tycker sig vara ofelbar, det handlar om att se sitt värde som person utöver ständig bekräftelse. Har man bra självkänsla ska man vara kapabel att se sin egen person och sina egna brister. Tyvärr så antas ofta personer som i själva verket mest bara är världsfrånvända i sitt sätt att betrakta sig själva ha bra självkänsla eftersom de hyllar sig själv, eller ”boostar” sig själva. Det stora problemet är dock att man blir mer villig att använda andra människor som medel och inte har problem med att såra andra för att ta sig dit man vill, vilket är en extremt otrevlig egenskap som jag inte vill att många människor i samhället ska inneha.

Vad jag vill säga är att vi måste börja formulera idéer om vad för slags självkänsla och självförtroende vi vill lära våra barn att ha och hur det ska gå till. Att utan problematisering ständigt sätta egot i fokus som vi gör idag är inte positivt.

Varumärkeshyllande.

Människor som är varumärkeslojala skrämmer mig. Speciellt vanligt när det kommer till smartphones är det att människor har en ide om vilket varumärke som är överlägset och ständigt promotar det, lite av den nya Mac eller Windows när det kommer till datorer. Varför varför är man intresserad av att gå omkring och göra reklam för ett varumärke? Alltså, jag förstår ju om man gör reklam för en produkt man tycker är bra, speciellt om det råkar vara en typ av produkt många köper, men denna varumärkesfixering, den förefaller mig fullständigt obegriplig.

Hoppas man att varumärkets glans ska spegla av sig på en själv lite när man hyllar det och identifierar sig med det? Det är i alla fall den förklaring jag kan finna på det hela.

Ideal.

När det talas om ideal så sägs det ibland att man ska bekämpa ideal som koncept istället för att byta ut ett ideal mot ett annat. Och jag tänker att det låter ju bra och fint i teorin men ärligt talat så tror jag aldrig att vi kommer lyckas bekämpa ideal som koncept. Jag tror att det ligger i människans natur att ständigt sträva efter något bättre, efter perfektion. Däremot tror jag att vi kan ha väldigt olika förhållanden till ideal.

Jag har en massa olika ideal. Dels ideal kring hur jag vill vara som människa rent moraliskt, jag har även intellektuella ideal, alltså att jag ständigt strävar efter mer intelligens och insikt. Jag har också ideal kring en mängd olika egenskaper, vissa som jag applicerar på mig själv och andra jag struntar i för att det kräver för mycket tid. Jag har också utseendeideal, en ide om hur jag helst vill se ut som jag strävar efter. Jag tycker inte att det är något konstigt med det, däremot är det viktigt att detta ideal är lika förankrat i verkligheten som mina andra ideal. Jag kan inte ha som ideal att vara skitsmal för jag har inte förutsättningarna för det. Det skulle inte passa min kropp, det skulle sätta för mycket annat av det jag värderar i skymundan.

Att bekämpa utseendeidealen helt ser jag som en ouppnåelig utopi, däremot känns det rimligt att vi skulle kunna jämställa dem med de andra ideal vi har för oss själva. Att det inte är viktigare att vara snygg än att vara till exempel smart, duktig på att rita och så vidare. Alltså, ingen vill väl vara bra på bara en grej ändå? Det suger ju att bara var snygg, lika mycket som det suger att bara vara smart eller snäll och inte ha några andra egenskaper man anser positiva.

I alla andra ideal vi har så anpassar vi det efter våra förutsättningar och så måste vi även göra med utseendeidealen. Man kan helt enkelt inte vara bäst på allt utan måste ha en realistisk syn. Men jag tror inte att det är någon ide att försöka krossa dem helt, det viktiga är att det finns pluralism och en strävan som är grundad i någon form av verklighet, inte i grundlöst önskedrömmande om den perfekta människan.

Att hålla relationen vid liv.

Intressant studie av hur relationer upprätthålls. Kvinnor är enligt denna studie mer aktiva i relationen, vilket jag inte är det minsta lilla förvånad över. Kvinnor är enligt min uppfattning nästan alltid bättre på att upprätthålla relationer, oavsett som det rör sig om en partner eller en vän.

Nåja. Läste en facebooktråd om denna studie med en massa stötta män i som menade att det minsann inte alls var såhär det var. Till exempel skrev de att man minsann är två i en relation. Nå, det må vara sant men det är ju fortfarande för det mesta så att en av parterna står för det mesta. Och nej, det finns såklart undantag men detta rör sig om ett generellt samband, inte om en absolut förutsägelse i alla specifika fall, det borde de flesta fatta.

Jag har själv varit i en sådan relation där jag varit den som framförallt dragit i trådarna och upprätthållit relationen och jag tror att de flesta som delar den erfarenheten vet vilket jävla helvete det är. Det är så tröttsamt att alltid vara den som hör av sig, ringer och skriver. Att alltid vara den som blir avvisad och så vidare.

Ofta så beskrivs dessa personer som efterhängsna brudar och det är så trist att de som vågar visa att de tycker om någon och vill vara med den personen är de som får stå med hundhuvudet. Det är mycket coolare att vara avvisande eller i alla fall inte dra det tunga lasset i en relation för det är så tjejigt töntigt att ringa, att smsa, att bry sig. Det är häftigt att vara nonchalant. Åh, så tröttsamt.

Fy fan. Jag kommer aldrig mer att låta mig själv vara den där personen som drar det tunga lasset i min relation. Aldrig mer.