Kategori: Människor

Att be om ursäkt.

Inte ska man be om ursäkt för ”den man är” tycker många och jag bli så konfunderad. Jag förstår detta med att våga vara annorlunda och speciell, att vara provocerande och att inte skräda orden. Absolut, jag gör det själv. Men tänk om jag hade sagt ”jag tänker inte be om ursäkt för den jag är” när Hanna Fridén tyckte att jag citerat henne fel? Det är en jävla skillnad på att ha en viss personlighet som man värnar om och på att inte vara intresserad av att ta kritik mot och förändra ett speciellt handlingsmönster.

Om någon skulle säga åt mig att sluta vara feminist, att sluta skriva eller liknande så skulle jag inte lyssna, för detta är vem jag är. Om någon däremot bad mig att inte uttrycka mig så hårt i en specifik fråga så skulle jag hantera det helt annorlunda. Kanske ändra mig, kanske inte, men jag hade inte gjort det till en generell fråga om mig som person. Inte skrivit ”jag citerade Hanna fel för att jag är sån/för att uppnå en reaktion”.

Nej, be inte om ursäkt för den du är men be för guds skull om ursäkt om du gör folk illa, om du uttrycker dig grovt eller generaliserande. Eller ännu bättre; tänk innan du skriver. Om du tror att något kommer väcka en massa reaktioner, fundera på varför och om du tycker det är värt det.

Om du nu tycker det så anser jag att det är vettigt att kunna backa upp det med något annat än att du skriver provocerande med flit. Det är ju ett otroligt cirkelresonemang. ”Jag skriver provocerande för att uppnå en reaktion”. Ja, okej. Reaktionen du nu gav upphov till var denna, besvara den utifrån inlägget, inte utifrån din tanke bakom inlägget. Förstår ni hur jag menar?

Visst, ibland överreagerar folk, ibland misstolkar folk med flit. Jag begriper det. Men bara för att det sker ibland så ska man väl inte utgå från det när andra människor försöker jävlas med en.

Det handlar inte om vem man är utan vad man gör och säger. Detta borde de flesta kunna göra en distinktion kring.

Dualism.

I dagens samhälle har vi ett så otroligt ansträngt förhållande till kroppslighet. Inte bara när det kommer till mat och träning utan i största allmänhet. Många ser det som en olycklig omständighet att vi måste leva i en kropp, ett livets gissel som man helst ska frigöra sig från. Och det är just denna tanke, att vi ”lever i en kropp” som är så konstig. Det är en gammal tanke inom filosofin som kallas kropp-själ-dualism. Iden om att kroppen och själen är två från varandra fristående substanser där själen ska och bör stå över kroppen. Kroppen är själens redskap och själen har till uppgift att styra över kroppen, att tukta den och forma den efter sina egna behov och ideal. Tyvärr måste kroppen hållas vid liv, annars dör vi ju.

Vi lever i ett extremt kroppsfixerat samhälle, samtidigt är vi längre bort från våra kroppar än vi någonsin varit. Vi ser kroppen som ett verktyg, vår (själens) egendom, inte som vad den faktiskt är; en del av oss. Eller snarare, den är oss. Vi är inget mer än kropp. Våra sinnen, vårt psyke, våra tankar, allt det pågår i kroppen, i våra hjärnor. Allt det är elektriska laddningar som strömmar inom oss. Visst kan man tro på någon slags odödlig livsande, en själ, men att våra psyken och våra kroppar är sammanbundna finns det inte mycket tvivel om. Dualismen är en gammal ide som vetenskapen övergett för länge sedan, ändå kommer den ständigt åter i vårt sätt att resonera kring vårt varande. Ändå hör man ständigt dessa idéer om att våra sinnen och våra tankar ska ställa sig över våra kroppar. Vi ska ständigt tygla våra köttsliga lustar som anses djuriska till förmån för att bejaka någon slags ”själ”.

Men om kroppen och psyket vore åtskilda, hur kommer det sig då att även våra hjärnor blir trötta av för lite sömn eller mat? Att även vår tankeförmåga är utmattad efter en heldag fysiskt arbete? Hur kommer det sig att vi mår så otroligt bra av beröring från någon vi tycker om eller att vi mår bra när vi tränat?

Man kan önska bittert att kroppen och själen vore åtskilda, att vi kunde leva endast i våra sinnen och bara kunna uppleva direkt utan att vara beroende av denna kropp. Men det är inte en möjlighet, för vi är våra kroppar. Kanske har vi en odödlig själ som får leva i frihet från kroppens fängelse när vi dör, men det är i alla fall inte en hypotes jag har lust att pröva innan det är dags. Tills döden är vi tvungna att leva i våra kroppar, hur mycket man än tror på en odödlig själ.

Jag tror att det är denna kropp-själ-dualism som ligger bakom många av de problem människor har med kroppslighet idag. Vi ser våra kroppar inte som en del av oss själv, som ska vårdas och älskas och som vi kan känna av, utan som något externt, något i grunden skilt från vad som är oss. Att lyckas ställa sig över kroppens signaler anses hedervärt, som en seger för den mycket finare och renare psyket. Vi får lära oss att vi, för att gå ner i vikt, ska härda ut, härda igenom hungern. Vi uppmanas ständigt till att inte lyssna på kroppens signaler utan tvärtom ställa oss över dem för att forma kroppen till en för psyket tillfredsställande form.

Dessa tankar har även jag gått i år ut och år in tills jag insåg att jag är min kropp, att mitt mående beror på min kropp och att jag måste ta hand om den. Jag insåg att för att mitt psyke ska kunna utvecklas i den riktning jag vill så måste även kroppen följa med, jag kan inte lämna den bakom mig utan jag måste ta den med mig. Eller tja, inte ta den med mig som i att mitt psyke släpar med sin kroppen, utan som i att jag, en människa som är en kropp, inte kan försumma min fysiska hälsa om jag ska nå välmående.

Vi måste överge dualismen och hamra in i våra högst kroppsliga hjärnor att våra kroppar och våra psyken är ett och att det ena inte kan finnas utan det andra. Att jaget inte äger kroppen utan att jaget är kroppen. Vi måste acceptera vår kroppslighet och sluta se den som något fult.

Ofta talas det om att kroppen måste ses som något som är till för en själv och inte för någon annan. Men jag tycker att vi måste dra det längre, vi måste sluta se kroppen som något som är till för oss själva utan istället som något som är oss själva. Om vi inte slutar se våra kroppar som något som ska användas för att uppnå något högre så kommer en sund inställning till kroppen att förbli omöjlig. Människan är en fysisk varelse och inga vetenskapliga framsteg kan förändra det.

Omotiverade känsloyttringar.

Gud vad jag tycker att det är störigt att chatta med folk som gör smileys efter precis varje mening. Det är som folk som söker kroppskontakt under samtal utan anledning. Typ såhär: man sitter och snackar om någon sak och sen så ska ens sällskap typ lägga en vänskaplig hand på ens axel eller i värsta fall krama en! Herregud vad jag inte kan hantera sådana situationer, jag blir helt nipprig. Motsvarigheten till detta i text är att göra omotiverat många smileys, speciellt om de råkar vara den animerade typen som rör på sig.

Kan låta som en petitess men jag blir seriöst nervös av det. Jag tycker det är jättekonstigt med omotiverade känsloyttringar, fattar inte varför man ska syssla med det.

Antar att de flesta inte håller med mig här och jag menar inte heller att det är något man ska göra. Jag vill bara dela med mig av min syn på något andra verkar tycka är trevligt. Vad tycker ni om spontana och till synes omotiverade känsloyttringar, för det mesta yttringar av gillande?

Egoistisk omtanke.

Det finns en viss typ av människor som utnyttjar andra människors lidande för sin egen skull. Typ om någon har haft en hemsk uppväxt så går dessa personer omkring och gör en grej av det alternativt liksom förstorar upp det extremt mycket och visar en enorm omsorg för personen för att framstå som en snäll människa i sina egna eller andras ögon. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, jag pratar liksom inte om allmänt missriktad och överdriven omtanke utan om när de levereras med en agenda och när det finns ett stråk av självnöjdhet i det. När personen liksom njuter lite av att berätta för andra att någon annan har haft det svårt och jobbigt, helt utan att personen som haft det jobbigt gör ett stort nummer av det själv.

Detta är nog ett av de mest osympatiska personlighetsdrag jag vet. Jag tycker att det är riktigt vidrigt att stärka sitt eget ego på andra människors bekostnad och har speciellt svårt för det när det handlar om att gå omkring och vara ”godhjärtad” utan att det är efterfrågat. En person som bryr sig om andra behöver inte göra en stor grej av det och behöver framförallt inte prata om det med andra personer, då kan man bry sig utan att utropa sig själv till något jävla helgon.

Typiskt denna typ av människa är även att hen tycker att andra ska visa tacksamhet för att hen har brytt sig om dem. Det har jag verkligen sanslöst svårt för. Sen när är man snäll mot människor för att de ska tacka?

Omtanke om och känslomässigt engagemang i andra ska vara genuint, inte komma ifrån att man vill stärka sitt ego genom att känna sig god. När man även låter sin omtanke för andra smutsas ner av någon egoistisk agenda har jag svårt att respektera en som människa.

Min tro.

Ett vanligt argument för religion är att ”människor måste tro på någonting” och så tycker man kanske synd om mig eftersom jag ”inte tror på någonting”. Jag har under hela mitt liv hyst väldigt starka övertygelser om saker och ting men dessa idéer har aldrig varit religiösa, de har varit politiska och moraliska. Jag tror absolut att människor behöver något att tro på, om inte annat för att söka tröst i under sina svagaste stunder. Jag tänker också att det kan vara lättare att ägna sig åt barnatro, det vill säga att tro på ”något”/”gud” istället för att tillkännage sig något etablerat moraliskt eller politiskt ramverk helt enkelt för att det är svårare att ignorera ens egen skyldighet att leva efter ett fat ramverk.

Visst kan man vara religiös och leva efter sin tro också, så gör ju många. Däremot tror jag att många är religiösa lite på slentrian för att de känner något slags behov av en tro eller övertygelse i sina liv men inte har energin nog att omdana livet efter den. Om man är seriös i sin tro oavsett om det rör sig om politiska övertygelser eller gudstro så är man ju redo att göra livsändringar för den.

Jag tror att min tro är mycket starkare än många andra personers tro på gud eller ”något annat” även om den enbart rör sig om moraliska och politiska uppfattningar. Jag ser inte varför den skulle vara mindre ”värd” än tron på en ”högre makt”. Kanske handlar det om att man i tron på en högre makt uppvisar någon slags ödmjukhet enligt många?

Det jag ser som kraftfullt i min tro är att jag är väldigt medveten om avsaknaden av denna högre makt. Jag är medveten om att jag är fri att forma mina egna moraliska övertygelser och att jag är ansvarig för dem. För mig är det ett sätt att motivera till aktiviteter som jag tänker kan leda till förändring. För andra är det kanske tvärtom, men för mig funkar det såhär.

Jag kan däremot tycka att det verkar himla fattigt för den typen av människor som inte tror på något alls, ingen gud, ingen politiska övertygelse eller något. Det är inte ofta jag träffar sådana människor, men när det händer tycker jag att de verkar ha otroligt torftiga liv.

Hur tänker ni kring tro? Är ni religiösa eller har ni andra övertygelser som betyder lika mycket för er som ni tänker er att religion skulle kunna göra?

Att hålla saker för heligt.

När vi var i Amsterdam så gick vi i Red Light district, som har sin ”början” vid den gamla kyrkan där. Hela kyrkan är omgärdad av skyltfönster där kvinnor står och säljer sig, något som anses sensationellt och upprörande. ”Hur har de mage att stå vid kyrkan”, frågar folk sig, och tanken har även föresvävat mig.

Jag tycker att det är intressant hur många även som icketroende håller religiösa symboler för heliga i någon mening. Kyrkoskändning, bibelbränning och så vidare anses upprörande även av människor som frånsäger sig tro. Givetvis ska man respektera andras tro och jag blir också upprörd av bokbål, Lars Vilks korkade konst och så vidare, men inte för att det är just religiösa skrifter och personer som häcklas utan för att de är uppförda i syfte att just provocera.

Det viktigaste för mig i att vara ickereligiös är just att inte hålla något för heligt. Men det menas inte att jag går omkring och har någon slags inställning av att inget betyder något eller att man med mening ska bete sig respektlöst mot andra människors tro, men jag håller inte något för heligt på så sätt att jag ställer det i särställning utöver allmän respektfullhet. Är man icketroende tycker jag inte att man ska respektera heliga skrifter och platser mer än man respekterar annat här i världen.

Entusiasm.

Jag är inte en energisk person, i alla fall inte i mitt kroppsspråk. Jag kan vara energisk i mina åsikter och min argumentation, men jag är inte energisk i mitt sätt att umgås med andra människor rent socialt. Det är inte min grej helt enkelt. Ofta kan jag känna att andra människor vill att man ska vara väldigt reflekterande i sitt kroppsspråk och sin mimik, om någon berättar något ledsamt så ska jag inte bara visa medlidande i ord utan även i handling, men vad värre är att man också ska visa entusiasm inte bara i ord utan även i handling. Jag vet att detta är en normal del av det så kallade sociala spelet och jag förstår varför det är så men jag kan bli så förbannat trött på detta att ständigt behöva skriva ut min entusiasm med hela mitt varande.

Det var något som tröttade ut mig enormt under min första tid här i Belgien, detta att man alltid skulle vara så förbannat övertydlig i sin entusiasm inför än det ena och än det andra, vilket såklart var förståeligt med tanke på att alla var nya inför varandra och därmed nervösa inför vad alla andra tyckte. Jag är van vid att hänga med människor som tar mig på mitt ord, för det är sån jag är. Jag låtsas inte att jag tycker att en ide är skitbra om jag inte tycker det, jag är tydlig med att säga när jag verkligen vill att någon till exempel ska sova över och när jag kan tänka mig att upplåta sängplats om behovet är skriande och så vidare.

Jag kan bli så trött på personer som kräver att jag ska vara entusiastisk för att de själva ska våga ta plats eller tro på sina egna idéer och det är ändå något jag upplever som väldigt vanligt. Människor som kräver att andra ska delta i deras projekt med motivationen att de inte kan ta sig för det själva. Jag är inte intresserad av att delta i andra människors livsprojekt och jag avkräver inte heller andra personers stöd för mitt eget.

Det rör sig väl i grunden om någon slags dålig självkänsla detta att människor inte litar tillräckligt mycket på sin egen beslutsförmåga att på egen hand kunna känna entusiasm inför saker som de uppenbarligen vill ta sig för, för det är ju aldrig så att dessa personer vill ah ett projekt vilket som helst utan de är ju väldigt målinriktade i vad de försöker få med en på.

Fattar ni vad jag menar för personlighetstyper? Jag tycker i alla fall att det är sjukt jobbigt, mest för att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag är så himla dålig på att fejka entusiasm, och även när jag är positivt inställd till något så har jag sällan sådär översvallande fantastiska känslor.

Så kallad nördhumor.

Nu är det tydligen coolt att vara ”nördig” det vill säga ha läst matte C eller högre på gymnasiet och kunna ca tio grundämnen. Det cirkulerar en massa så kallade ”nördskämt” på facebook och jag har även fått för mig att den omåttligt populära serien Big Bang Theory bygger ganska mycket på så kallade nördvitsar. Jag förstår nästan alltid dessa skämt men ärligt talat, det är så otroligt jävla tråkigt! Orkar inte alla tråkiga ”snälla” nördkillar som tycker sig fått någon slags revansch nu i och med nördhumorns popularitet och ba: det är så himla häftigt och inne att vara smart!

För det är ju så himla mycket det det handlar om, det här. Dessa självutnämnda ”nördar” som känt sig utsatta under sin skoltid och nu tycker att de är coola eftersom de vet vad en sinuskurva är och på något märkligt sätt inbillar sig att det är detsamma som att vara intelligent och bildad. Ursäkta mig, men varenda människa som gått natur, och det är jävligt många, känner till de här sakerna. Det är inte svårt, det handlar bara om att vissa väljer den linjen och andra inte. De flesta som sprider och gillar denna typ av skämt är inte nördar i den bemärkelsen att de kan väldigt mycket om något, de är mest bara töntiga.

Jag orkar inte att ni ska sitta där och ba: ”höhö, fattar du det här skämtet” och tycka att ni liksom är liiite bättre än andra eftersom ni förstår. Men det är ju fortfarande dålig humor? Tror aldrig jag läst ett sådant skämt som jag tyckt varit kul hur mycket jag än förstått det rent tekniskt.

Kanske bara jag som är bitter, eller troligen är det väl så, men jag är så trött på alla dessa forna klasskamrater som sitter och sprider dessa tråkiga tråkiga skämt och imaginärt slår varandra på ryggen eftersom de är så himla intelligenta och fattar det roliga. Men så var det inte kul utan i ärlighetens namn skittrist och allt handlade mest bara om en uppvisning i sin egen intellektuella suveränitet som någon slags revansch för att man under sin skoltid var töntigast, fulast och tråkigast.