Kategori: Okategoriserade

Depressionen räddade mig från ett liv av bantning.

Jag läser Lady Dahmer inlägg om alltför självmedvetna unga tjejer och jag minns för tre år sedan. När jag alltid tänkte på mat och träning och mitt utseende sådär i största allmänhet. När jag tänkte att jag skulle bli lycklig om jag gick ner i vikt.

Sedan träffade jag Emanuel och blev tvungen att börja äta normalt för att kunna vara med på middagar med hans föräldrar eller äta med honom. Och sen blev jag deprimerad och orkade helt enkelt inte bry mig om varken träning eller mat. Då var jag lite ledsen över det och saknade mitt gamla jag, men när jag kom ur depressionen så kändes det helt enkelt inte intressant längre.

Innan detta hände så framstod ett liv utan ständigt fokus på mat och utseende som en absurd utopi, ett mål jag aldrig skulle uppnå. Jag minns att jag tänkte: ”men om man inte har som mål att bli smal, vad ska man då leva för”. Och då var jag ändå inte överdrivet ätstörd. Jag åt ju, och jag spydde sällan, men tankarna fanns där precis hela tiden.

Sådär i efterhand är jag faktiskt lite glad att jag blev deprimerad, för om det inte varit för det hade jag nog inte kunnat komma ur det som jag gjort nu. Då fick jag det verkligen svart på vitt att det finns så mycket annat viktigt i livet, och att det är förbannat onödigt att slösa tid och energi på att gå ner i vikt. Idag kan jag träna för att jag mår bättre av det, äta för att jag tycker att det är gott eller för att jag känner att min kropp behöver det.

Och jag är så glad att jag nått denna insikt vid 20 års ålder och inte behövt vänta dom så många andra. Inte behövt leva år ut och år in med mitt utseende som största fokus i livet. Och jag tänker på Katrin Zytomierska, på Anna Anka och på Carolina Gynning. Personer som kämpar dag ut och dag in med att bli av med sitt fett, som går på tusen olika konstiga dieter och tar bantningspiller, trots deras ålder. Hur orkar man? Hur orkar man har samma relation till sin kropp som en tonåring när man är 30?

Anna Anka har en snyggare kropp än vad jag någonsin kommer att ha, men det är fan okej. För jag slipper lägga timvis dagligen på att träna, jag slipper tänka på varenda liten sak jag stoppar i mig, jag slipper strunta i att dricka öl och har på alla sätt ett så mycket rikare liv nu när jag slipper ha den där kroppsångesten malande i mitt huvud.

LCHF inlägg nummer 759.

Det är med LCHF…

Ja, det finns vegetarianer som äter LCHF. Men merparten är inte vegetarianer.

Vissa hävdar att man inte äter mer kött inom LCHF. Okej, jag köper det. Men det är ju inte bara köttet som är miljöfarlig, även ägg, mejeriprodukter och ovanjordväxande grönsaker tar skitmycket på miljön i förhållande till andra livsmedel som är nyttiga men inte accepterade inom LCHF, såsom rotfrukter. Kan någon snälla berätta vad man äter om man äter LCHF men inte drar upp på något av dessa?

Sen finns det säkert någon som äter LCHF men ändå äter miljövänligt. Grattis! Jag hävdar dock att LCHF som samhällstrend drar oss till mer miljöfarlig ätande.

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens ­smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.

Appropå LCHF.

Appropå LCHF. Vill reda ut en liten sak.

Att jag inte äter LCHF eller tycker att det är världen bästa diet betyder inte att jag äter en massa socker eller tycker att man ska göra det.

För det första är alla kolhydrater inte rent socker eller ens sockerarter. För det andra så finns det gott om alternativa sätt att äta sockerfritt som inte är LCHF.

Jag är fullt införstådd i att socker är jätteonyttigt. Men jag tycker att det är ganska ohederligt att som läkare påstå att ens diet kan förebygga svininfluensa utan något som helst belägg. Det betyder såklart inte att LCHF inte funkar alls, bara att jag inte tror att det är världens räddning, som vissa LCHF-anhängare försöker få det till.

Frågor på det?

Man behöver inte alltid ha tillgång till precis den produkt man helst av allt vill äta.

För närvarande lyssnar på jag dokumentärserien Matens pris som sänds i sveriges radio. I ett program var det olika makthavare inom matindustrin som diskuterade frågan om vad man ska göra åt det faktum att växthusodling är så otroligt energikrävande. Speciellt när saker och ting odlas året om.

En kille säger då ungefär ”ur ett konsumentperspektiv så tycker jag att det är självklart att man alltid ska kunna köpa paprika till sin sallad”.

Det här stör mig så in i helvete mycket. Den här förväntan att man alltid ska kunna köpa precis det man vill ha.

Herregud. Vi lever på en planet där vi har olika årstider. Olika saker går att odla under olika perioder på året. Det är fullkomligt naturligt att man under vissa perioder inte kan få någon jävla paprika i sin sallad, utan får välja någon annan grönsak.

Om folk bara slutade vara så förbannat kräsna och trångsynta i sitt val av mat så skulle miljövänlig konsumtion underlättas så otroligt mycket. Om folk kunde gå in i affären och kolla sig omkring efter vad som finns där, vad som är billigt och ekologiskt, istället för att klampa in med en bestämd uppfattning om exakt vad man ska ha och skaffa sig det till varje pris.

Jag skulle önska att folk vore lite mer inriktade på att handla efter säsong. Och lite mindre inriktade på att få sina extremt snäva behov tillfredsställda i varje stund.

Felet med att kalla sin fru för ”hora”.

Calle Schulman har kallat sin fru hora på sin blogg. Vad är problemet med att kalla ”sin egen fru” för hora, undrar Mia från bloggkommentatorerna. Det finns tre problem:

  1. Om frun misstycker med att bli kallad hora är det såklart problematiskt. Om hon inte misstycker så är det en annan sak, men huruvida det är en fru eller inte spelar väl ingen roll? Ingen ska bli kallad något de inte vill, oavsett om man är gifta eller ej. Nu tror jag förvisso inte att bloggkommentatorerna menade så, det kom väl mest ur lite klantigt.
  2. Om man, som Calle gör, använder ordet ”hora” som en förolämpning så vittnar det om en enligt mig fett keff kvinnosyn. Visst, det är skämtsamt menat, men det handlar fortfarande om ett nedsättande ord för någon som säljer sex för pengar. Hur ofta hör man någon säga ”sexköpare” som skällsord? Torsk används i och för sig ibland, men inte i närheten av lika ofta och det är inte heller lika grovt.
  3. Men framförallt: hora är ett ord med en innebörd. Hora betyder att man säljer sex för pengar. Det kan säkert härledas till något annat från början, men i våran kultur och vår tid så betyder det alltid alltid det. Jag tycker inte att man ska använda det till något annat, dels för att det är kränkande mot riktiga horor, dels för att det skapar begreppsförvirring. På samma sätt som man ska kunna säga bög utan att någon antar att man bara menar något allmänt nedsättande så ska man kunna tala om horor utan att folk tror att man bara menar ”nån jävla brud” som var lite keff eller kanske till och med ens fru.

    Nu kommer många säkert tycka att jag överreagerar men det skiter jag faktiskt i. Man ska kalla saker vid dess rätta namn och om man vill vara lite skämtsamt nedsättande emot sin fru kan man väl säga idiot eller pucko eller något annat som inte har en lika konkret och framförallt helt annorlunda faktiskt betydelse.

    Jag tycker att det är extremt problematiskt när begrepp urlakas på det här sättet. Inte för att jag på något vis är språkkonservativ, jag tycker att det är trevligt när nya ord skapas och man experimenterar med böjningar och ord. Men jag tycker inte att man ska använda ord med en klar och vitt etablerad betydelse en annan innebörd, så som sker med ordet hora. Dessutom är hora knappast ett helt vanligt nedsättande ord utan åsyftar ju fortfarande till en kvinna som beter sig ”fel” sexuellt även när det används som förolämpning. Effekten av det hela är att idéer om kvinnor och sex lever kvar i språket samtidigt som begreppets ursprungliga betydelse urlakas.