Kategori: Relationer

Läste detta inlägg igen för att förska upp minnet om heterosexualuetens fasor. Detta är en av de mer absurda händelserna från min första relation:

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Ja, ni hör ju. Helt sjukt.

Nåja, frågade i aporgruppen på facebook om liknande erfarenheter och fick följande svar, och åtskilligt fler:

Känner så igen mej i det du skriver. Jag har varit där mer eller mindre ofta i 3 olika förhållanden. Patriarkatet säger ju då att jag är den gemensamma nämnaren men det köper jag inte. En av dem sa faktiskt att han ville inte trösta mej för att han inte ville att jag skulle få som jag ville när jag grät, han ville inte att jag skulle ha makt över honom. Vi hade ett skitlitet löjligt bråk som eskalerade och jag som på den tiden jobbade heltid ville gå på stan mehonom och bara göra något men han ville hellre spela Xbox…Jag grät och bad honom på mina bara knän och jag blev mer och mer uppgiven av hans ignorans (1h senare skullevi kommit tillbaka och då skulle han få spela hela kvällen..)

*

Igenkänningsfaktorn.. Speciellt det där med att vara ledsen helt öppet men sen ändå måste man typ be om att få en kram för ”men du sa ju inget”. Nehe, för när en tokgråter så fattar inte de omkring (i mitt fall min dåvarande pojkvän) att en behöver tröst?

*

Känner igen det där från mitt förra förhållande. Inträffade flera gånger och det var mycket jobbigare än alla gånger han våldtog mig och misshandlade mig. Det fick mig att känna mig så liten och värdelös.

*

Mitt senaste förhållande såg ut i princip exakt sådär. Från början till slut. När den relationen tog slut var jag i småbitar – han hade sakta men säkert monterat ner mig. Det tog flera månader från att jag bestämde mig för att lämna for realz, till jag ens klarade av att göra det just pga snubbarslet fick mig att känna det som att jag inte skulle överleva utan honom. Och ändå var det han som ”dödade mig” om och om igen???

*

FyfanVad sorgligt att läsa. Man tycker att det borde vara självklart att nån som gråter verkligen behöver lite omtanke. Men känner igen det där…där min gråt bara leder till ilska och frustration hos motparten. 😶

Det verkar inte vara någon självklarhet att trösta den som gråter för alla, särskilt inte män. Varje gång jag tar upp detta är det någon som ba ”men vadå du kan ju inte förvänta dig sympati om du ligger och gråter som ett barn”. Jo, det tycker jag att en kan, och dessutom är det fullt normalt för vuxna människor att gråta. Jag blir så trött på detta eviga förakt för svaghet.

Och precis som det sägs i många av kommentarerna är det en sådan förnedring i att inte få den respons en vill ha i den situationen. Det handlar ju uppenbarligen inte om makt utan oförmåga, för en rent oförmögen person hade till exempel kunna säga att han var just oförmögen istället för att rakt av ignorera. Det är just detta ignorerande som är problemet, inte att inte kunna leverera det perfekta beteendet i denna situation. Min pojkvän kollade på en jävla tvserie när jag grät??? Det är bara empatistört ärligt talat. Jag har så svårt att förstå detta beteende. Jag tycker verkligen det är sjukt. Men så var det och så gjorde han och det var det med det. Det var så mycket han tyckte att jag var värd.

Jag fick en fråga för några dagar sedan om vad jag sörjer med att inte ha relationer med män längre.

Nu vill jag understryka att frågorna inte ställdes på det här viset utan det var en intressant och trevlig diskussion men de fantastiskt intelligent kvinna.

Jag sörjer inte relationerna som sådana, eftersom jag har något nytt som är så mycket bättre. Däremot kan jag sörja det faktum att det inte gick trots att jag verkligen försökte. Jag kan sörja att jag älskade en människa som älskade mig tillbaka, och att vi försökte nå varandra men ändå inte nådde fram. och det blir ännu sorgligare att det inte handlade om vår ovilja utan bara den rena stumma oförmågan. Vi kunde inte. Han kunde inte släppa in mig, jag kunde inte acceptera detta och ta det i hans takt. Jag kunde inte hantera det han gjorde med mig och han kunde inte sänka garden och bli en människa inför mig. Detta nederlag är grymt och smärtsamt och det måste sörjas. Jag vet inte om jag sörjer det längre, men jag har. Jag har sörjt drömmen om och illusionen av det jämställda heterosexuella förhållandet. Jag har sörjt att jag måste gå vidare. Det var innan jag insåg att en kunde vara med kvinnor, och jag trodde då att jag skulle vara dömd till ensamhet eller ett liv i smärtsamt medveten underkastelse och lönlöst hysteriskt motstånd. Det är såklart en hemsk vision.

Eller som denna dikt jag skrev om saken:

det var inte vår

otillräcklighet

som individer

som du och jag

det var det kalla faktum

att vi föddes i denna värld

på varsin sida

om den patriarkala muren

det var vår otillräcklighet

som man och kvinna

Vi var otillräckliga för varandra, vi kunde inte nå varandra, inte för att vi var de individer vi var utan för att vi var man och kvinna och möttes i skarven av denna oöverbryggliga skillnad.

Jag tänker också på dikten Avsked av Karin Boye:

Du går, och ingenting av detta har jag givit dig.

Jag nådde aldrig dit, där ditt väsen ligger bart.

Du går, och ingenting av mig tar du med dig –

– lämnar mig åt nederlaget.

Jag kan även sörja potentiell vänskap. Män som jag uppskattar men som jag aldrig kan koma nära eftersom vi inte delar vissa erfarenheter som är väldigt viktiga för mig. Även vänner jag haft men glidit isär på grund av detta. Och sen sörjer jag inte detta, men insikten om att även om jag träffar en man jag verkligen gillar och trivs med så kommer vi inte kunna ha en relation, helt enkelt för att jag sett det jag sett och vet det jag vet. Det är inte direkt sorgligt eftersom jag har något mycket bättre, men det kan skava. Jag vet ju att i ett annat samhälle hade dessa hinder inte existerat, vi hade varit fria.

Dessa män är ju såklart ändå människor, och de är ju inte onda, vi råkar bara leva i ett samhälle där vi inte kan ha relationer på lika villkor. detta är sorgligt. Oavsett om jag sörjer dessa individuella män eller ej så kan jag sörja detta faktum, för mig och alla andra kvinnor.

Det är inte enskilda män jag sörjer, utan att vi tvingats leva i detta patriarkat som gör det så svårt för människor som uppskattar och rentav älskar varandra att faktiskt leva med varandra.

Jag brukar ju ofta skriva om kärlekens villkor och hur en som kvinna blir tvungen att underkasta sig för att få ens den minsta smula av kärleken och bekräftelsen som automatiskt tillkommer män i dessa relationer. Det kan vara som att en tycker att det är nog bara att ens bli accepterad som en mans partner och sällskap, oavsett vad han ger tillbaka. Bara att bli accepterad som hans vasall och underordnade visar för världen att en är värd någonting, även om det får en att känna sig värdelös.

Jonasdottir skriver i Kärlekskraft, makt och politiska intressen att mannens rätt i kärlek är att ta omsorg och kärlek och kvinnans ”rätt” är att ge omsorg och kärlek. Kvinnan har rätten att vara mannens tjänare, och mannen har rätt att vara hennes herre. Det handlar om vilka positioner en tilldelats i kärleks- och bekräftelseekonomin utifrån sitt kön, helt enkelt. Kvinnor och män har olika platser, olika uppgifter. Kvinnor kan inte ta emot på samma sätt, det ses inte med blida ögon av det omgivande samhället och vår internaliserade misogyni hindrar oss från det. Även om en man skulle vilja ge, skulle vi inte kunna ta emot lika skamlöst. Det är viktigt att minnas det, för det är aldrig ”ombytta roller” – kvinnan är alltid medveten om när hon tar för mycket eller när det bara råkar vara lika fördelat. Kvinnan får skuldkänslor och samvetskval, och hon försöker kompensera (den ofta inbillade) ojämlikheten till hennes fördel. Hon säger att han är en så snäll man, hon erkänner honom. När en man tar mer än han ger så är det bara i sin naturliga ordning. ingen reagerar på det, varken han själv, kvinnan som exploateras eller omgivningen. Likt vi upplever fördelning av taltid som ”jämn” när kvinnornas andel är en tredjedel så upplever en utbytet som jämlikt när det är snedfördelat till mannens fördel.

Ibland vill en bara känna sig delaktig i ett utbyte av kärlek, en vill känna att en är en del av detta som ska vara så vackert, fantastiskt och meningsfullt. Det är ju inget konstigt med det. En vill tro sig vara älskad, och i sådana situationer så kanske en ger sig till och underkastar sig män. Bara för att få det lilla lilla en kan få, bättre än att inte få någonting alls vilket en ofta anser att alternativet är. En kan inte riktigt se allting annat en skulle kunna få istället, om en slutade ödsla sin energi på män.