Den här grejen: när saker och ting börjar lossna lite och faktiskt typ gå ganska bra, då känner jag mig rädd som fan för att AVSLÖJAS. Att folk ska fatta att jag egentligen är helt jävla värdelös och inte har någonting att säga om någonting.
Jobbar på att få ett mer balanserat förhållningssätt till att folk verkar uppskatta mig som inte leder till att jag får ångest inför tanken på att göra någon besviken.
Känns som att detta är en rätt vanlig grej hos många, främst kvinnor.
Kollar igenom bildarkivet från Januari 2011 och tänker på Mitt Liv.
Mådde ganska dåligt den vintern. Gick ut gymnasiet den månaden, gick en termin extra på grund av utbrändhet. Den började jag jobba som lärarvikarie visa ett bemanningsföretag vilket vad vidrigt på många olika vis. Här är en bild från gamla stan.
Den här gången gick jag till när jag skulle till skolan! Även känd som pissgången.
Var hemma ganska mycket. Såhär såg det ut.
Gjorde slutarbete i Foto A på skogskyrkogården. Blev ganska fina bilder.
Gjorde nästan slut med min dåvarande pojkvän. Bråkade jättemycket och mådde jättedåligt. Det var verkligen jobbigt på en massa olika sätt. Men det ”löste sig” och vi var ihop typ ett halvår till. Bilden ovan är tagen dagen efter detta drama ägde rum.
Det byggdes en arena vid Globen. Nu är den färdig och är oerhört stor och väldigt väldigt ful. Märkligt då det byggdes två jättelika arenor i Stockholm i princip samtidigt, har svårt att se syftet med det.
Var fortfarande typ liberal (vill minnas att det var ungefär vid denna tidpunkt jag började förstå problemen med den ideologin). Den här bilden är tagen när jag hängde hos en annan liberal.
Hängde med Emil.
Har haft första föreläsningen på genus idag och är lite rädd att det ska bli för mycket och att jag ska gå in i väggen igen, att det ska bli för mycket och att det ska ta ännu längre tid för mig att återhämta mig. Det känns riskabelt att börja plugga igen, för jag har ju inte lika mycket ork som innan, men jag orkar inte gå omkring och vara sjukskriven längre heller.
Nå, det var det. Bilden togs för några veckor sedan från balkongen.
En grej som är ganska fantastisk är att jag nuförtiden känner mig typ funktionsduglig.Snart ska jag börja skolan igen och det känns liksom bra och jag är peppad på hela grejen.
Har dock inte slutat vara feminist för det!!! Oj oj oj vilken grej! Kanske inte var min depression trots allt dårå.
En sån där grej som tydligen anses vara OERHÖRT INTRESSANT är min psykiska hälsa. Folk som annars anser att det här med vetenskaplighet, bevis och sånt är det viktigaste som finns tycker helt plötsligt att de är förmögna att ge mig en diagnos utan att ens har träffat mig. Vissa bara utgår från att jag har borderline, antagligen för att det stämmer bra ihop med deras världsbild att kvinnor som inte är tillfreds med att bli förtryckta i patriarkatet är personlighetsstörda.
Det känns som att folk helt plötsligt tycker sig ha en förklaring till allt jag gör, vartende ord jag skriver, bara för att jag lider av psykisk ohälsa. De vill mena på att jag minsann är galen, lider av en personligshetsstörning eller whatever och att det är DET som är den bakomliggande orsaken till mina åsikter. Då kan de, bekvämt nog, avskriva mig som en ”galen kvinna”. Som om en person inte kan se något klart för att hen lider av psykisk ohälsa, som om hjärnan helt plötsligt slutade fungera. Det är klart att det påverkar mina perspektiv, men det är inte som att jag började vara feminist eller kommunist när jag gick in i väggen, det är värderingar som jag har haft under flera år alldeles oavsett hur jag har mått.
En kan ju också fråga sig varför psykisk ohälsa/personlighetsstörning ses som en uttömmande förklaring. Människor lider ju i regel av sådant av en anledning, inte för att de bara råkade vara skapta på ett visst vis. Hur kommer det sig att vissa ser det som att frågan är ”klar” när en har konstaterat att en människa är psykiskt sjuk? Ungefär som om det började och slutade i personen själv, och inte hade något med omgivningen att göra.
Min psykiska ohälsa kommer sig av en mängd olika faktorer, där den utlösande faktorn var stress. Jag läste på 150 %, läste en jävligt tung kvinnojoursutbildning, kom in på en av kurserna för sent och var tvungen att ta igen en massa och jobbade dessutom väldigt mycket på tjejjouren med en ganska tung grej. Detta var en situation som blev alldeles för tung och ledde till att jag gick in i väggen. Efter att detta skedde så har jag sjukskrivit mig från skolan och avsagt mig alla ideella uppdrag, för jag fixar inte något av dem. Det enda jag orkar med är att driva denna blogg, vilket jag väljer att göra för att det får mig att må bra.
Givetvis har jag sökt hjälp för detta, men det är ingenting jag skriver om eftersom jag inte anser det vara särskilt relevant hur det går med min personliga pyskiska hälsa. Ni som vill ”tipsa” mig om vad jag borde göra kan med andra ord tagga ner, för jag fixar detta så bra så bra på egen hand. Jag får hjälp av så kallade professionella, alltså människor som vet hur det här med psykisk ohälsa fungerar, och inte någon person som sitter och har ”teorier” på flashback.
Vissa har fått för sig att eftersom jag anser att samhällsstrukturer har något att göra med hur folk mår så tycker jag dels att jag själv inte har något ansvar för att lösa mig situation eller att jag inte heller vill lösa min situation. Detta är såklart inte sant, jag vill inte må som jag gör och jag inser också att jag kommer kunna må bättre under förutsättningarna med rätt hjälp. Däremot anser jag inte att hela förklaringen ligger i vem jag är, utan att förklaringen till stor del ligger i vilka situationer jag befinner mig i. Jag menar att det känsla av otrygghet över samhället och min framtid jag går omkring med, det förtryck jag blir utsatt för och den stress jag lever under är viktiga faktorer till varför jag mår som jag mår. Givetvis går det att hitta vis att hantera detta, och det är något jag jobbar på att göra, men det mest relevanta för mig är att lösa situationen som sådan genom politiskt arbete.
Det går att jobba på två fronter samtidigt. Det går att skapa strategier för att överleva i samhället samtidigt som en kämpar emot det. För mig hänge dessa tu ihop, genom att analysera min situation så kan jag lägga ansvaret där det hör hemma och förstå hur jag ska kunna må bättre själv. Genom att inte skuldbelägga mig själv för att jag reagerar ”fel” på saker och ting så kan jag inse hur jag är en människa som reagerar ganska normalt på en jävligt jobbig situation. Det betyder inte att alla skulle reagera som jag, men det betyder att allting inte sitter inne i mig. Detta gör emellertid inte att jag inte försöker lösa problemet på en individuell nivå, jag tycker mest inte att det är så jävla kul att skriva om då jag intresserar mig för politik och inte typ… självhjälp. Saker och ting som sker är mångfacetterade, och jag väljer att fokusera på den samhälleliga sidan av saker och ting, då det är den jag uppfattar som politiskt relevant.
Det här året var året då jag insåg att jag måste ta tag i mina psykiska problem och sökte vård, vilket var ett viktigt steg. Jag har också varit mer desilluaionerad inför samhället än någonsin tidigare. Hoppas att jag kan få lite mer kämparglöd 2014 och slippa se så nattsvart på tillvaron, utan faktiskt se att allt det där arbetet faktiskt också leder framåt. Typ orka engagera mig i politiska projekt jag vill engagera mig i, orka läsa politiska böcker jag vill läsa utan att må dåligt och så vidare.
Idag ska jag träffa lite kompisar och hänga, jag hoppas på att det blir skön ångestfri stämning, men dte lär väl vara aldeles för mycket begärt.
Har funderat på att skriva en såndär årssammanfattning men det kommer bara bli ångest ångest. Eller så kommer jag ba ”men guuu vad mycket kul/bra jag gjort ändå woho värdigt liv”.
Jag känner att jag behöver säga att jag inte riktigt kan svara på de mejl jag får in just nu, det bidrar för mycket till den stress och ångest jag känner. Jag är ledsen att det är så men jag måste verkligen prioritera mitt välmående nu, så att jag blir frisk tills att vårterminen sätter igång.
Jag kom in på Genus A till våren precis som jag ville. Jag hoppas att det ska gå att börja studera igen, men det känns som att intresset jag har för ämnet kommer att hjälpa till en del.
Jag har fått lite frågor om menskopp och eftersom det var länge sedan jag skrev om det så tänkte jag att jag skulle göra det igen. Menskopp är en fantastisk uppfinning, det är en kopp av silikon som en kör upp i fittan när en har mens. Istället för att mensblodet absorberas någonstans så samlas det i koppen och så tar en ut den och tömmer den.
Menskopp fungerar väldigt bra för mig. Jag känner mig inte uttorkad i och med mensen som jag ofta gjorde innan när jag använde tampong, det luktar inte lika mycket och så vidare.
Menskoppen har också lärt mig att få kontakt med min egen fitta på ett annat sätt. Om en vill kan en se hur mensen ser ut och känna hur den luktar på ett annat vis än om en har tampong/binda, något som jag tycker är positivt eftersom jag då kan upptäcka lättare om något inte är som det brukar. Jag får också en betydligt bättre uppfattning om hur mycket jag blöder. Vissa kan tycka det är äckligt att ha så nära kontakt med sina fitta som en har om en använder menskopp, men jag tycker det är en fördel. Det har gjort att jag har kunnat förstå mer hur till exempel min muskulatur där fungerar, eftersom jag använder fittmusklerna när jag trycker ut menskoppen och så vidare.
En annan fördel är att jag kan ha i menskoppen under hela mensen. När jag använde tampong så var det jävligt oskönt att ha den de sista dagarna när jag bara blödde väldigt lite, men med menskoppen så känns det bättre eftersom den inte torkar ut underlivet.
Det finns såklart folk som har haft problem. Jag har bland annat hört att den skaver för vissa och att den inte sluter tätt. Jag tycker ändå att det är värt att pröva, för det har varit en fantastisk grej för mig och för många andra. en menskopp kostar ungefär 300 och går att köpa på vissa apotek, på hälsokostaffärer och på internet. Jag har hört att en helst ska köpa en genomskinlig eftersom färgämnen är osoft för fittan. En genomskinlig menskopp blir snabbt lite lätt gul/orange, men det är ingen fara.
Det kan krävas en period av invänjning för att märka hur den känns, hur ofta en måste byta och så vidare. Första gången jag prövade så var jag hemma stora delar av dagen, sedan så hade jag den tillsammans med binda för att vara på den säkra sidan. Det kan ta ett tag innan en får till vikningen och fattar hur det ska kännas när den sitter rätt, men det är ju egentligen inte konstigare än första gången en använder andra mensskydd.
Jag har för övrigt en vikningsguide här för den som vill.