Den i särklass mest jobbiga föräldratypen är den kritiska föräldern. Mest för att hen alltid appellerar till mitt dåliga samvete över allt som är fel i hela jävla samhället.
Eftersom jag är vikarie får jag ofta frågor om huruvida jag är utbildad eller inte. Jag är ju tyvärr inte utbildad, vilket jag tycker är synd. Eller, jag tycker det är synd att samhällsklimatet för närvarande är sådant att man helt utan kvalifikationer jag få jobba som lärare.
Men det är så himla jobbigt att alltid få den där frågan. Vad kan man svara egentligen?
Och sen börjar dessa föräldrar alltid tjata om vad skolan gör fel hit och dit. Vad ska jag göra åt det? Jag är ju för helevte bara vikarie.
Alltså, jag förstår ju frustrationen man säkert kan känna om skolan missköter sitt jobb. Inget fel i det egentligen, det är bara en rimlig reaktion. Men jag är så trött på att personligen stå till svars för det. Och jag är så trött på alla föräldrar som inte fattar att det faktiskt inte är mitt fel utan handlar om att skolan får alldeles för lite pengar.
Jamen om de mobbar sönder dig tillräckligt mycket, inklusive alla andra vikarier, så kanske alla vägrar jobba som vikarier? Vad händer då? Taskigt men kanske befogat ur deras perspektiv. 😀
Jag tror inte att det är det som är planen. Det bästa vore att de mobbade sönder alla politiker så skolan kan få per pengar.
Alternativt byta ut (giljotinera) dem.