Etikett: vikarie

Hur man än gör blir det dåligt.

Sitter här och hoppas hoppas på att de inte ska ringa från förmedlingen så jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte jobbar. Jag orkar inte åka ut till Huddinge eller liknande och ta hand om barn idag. Jag befarar det ögonblick då ringsignalen skär genom tystnaden och jag säkert inte kommer palla tacka nej då jag är en viljelös fjolla.

Men etter värre är egentligen om de inte ringer, för då tror jag att de inte vill ha med mig att göra. Och trots att jag inte heller vill ha med dem att göra så lägger jag orimligt stort värde i alla möjliga människors åsikter om mig.

Lön för en dags arbete är ju inget man saknar.

När man jobbar som jag gör så ska man alltid få en jävla massa tidrapporter underskrivna. Ibland går dock de i expeditionen innan man slutat för dagen och man kan inte heller få rapporten påskriven innan man jobbat klart. detta hände mig för ett par dagar sedan.

Så jag ringer till min förmedling och ber om dem ordna upp detta, vilket jag tycker är helt naturligt i och med att det är dem som står i kontakt med skolorna.

Tjejen i luren säger i alla fall följande:

– Du ska veta att om det bara är en dag eller så så brukar vi inte ringa skolan, för vi har inte tid med det. Om det är fler dagar så ringer vi för då kanske det är så att man saknar de där pengarna.

Ursäkta mig, men det är väl klart som fan att jag ska få pengar för det arbete jag utför och att det är förmedlingen som ska ansvara för detta. Annars så måste man ju åka tillbaka till skolan och hämta en massa tidrapporter hela tiden och det är ingen höjdare, speciellt inte när skolan ligger i Huddinge eller så.

Nu var det inget större problem i det här fallet, då skolan ligger på cykelavstånd och jag ändå måste lämna tillbaka nycklar där, men detta gör mig faktiskt genuint upprörd. Om de sagt vid intervjun att man inte kunde vara säker på att få lön för de timmar man arbetet så hade jag inte tagit jobbet.

Efterbliven regelonani.

Som lärarvikarie är man ju med om en jävla massa konstigheter, men detta slår fan priset. Jag fick ”återbud” på ett vikariatet jag skulle ha ett par dagar för att, hör och häpna, jag hade ”brutit motskolans regler”. Detta brytande mot regler bestod i att jag råkat glömma att ta av mössan i matsalen.

Och det var liksom inte så att jag hade suttit hela lunchen med mössan på, jag hade gått in i matsalen, fått en tillsägelse och sedan direkt tagit av mössan. Inget tjafs.

Jag fattar väl att man som lärare ska föregå med gott exempel men om det nu är så jävla viktigt kan man väl säga det vid ankomsten?

Den kritiska föräldern.

Den i särklass mest jobbiga föräldratypen är den kritiska föräldern. Mest för att hen alltid appellerar till mitt dåliga samvete över allt som är fel i hela jävla samhället.

Eftersom jag är vikarie får jag ofta frågor om huruvida jag är utbildad eller inte. Jag är ju tyvärr inte utbildad, vilket jag tycker är synd. Eller, jag tycker det är synd att samhällsklimatet för närvarande är sådant att man helt utan kvalifikationer jag få jobba som lärare.

Men det är så himla jobbigt att alltid få den där frågan. Vad kan man svara egentligen?

Och sen börjar dessa föräldrar alltid tjata om vad skolan gör fel hit och dit. Vad ska jag göra åt det? Jag är ju för helevte bara vikarie.

Alltså, jag förstår ju frustrationen man säkert kan känna om skolan missköter sitt jobb. Inget fel i det egentligen, det är bara en rimlig reaktion. Men jag är så trött på att personligen stå till svars för det. Och jag är så trött på alla föräldrar som inte fattar att det faktiskt inte är mitt fel utan handlar om att skolan får alldeles för lite pengar.

Lärarvikariens mardröm.

Idag har jag haft en riktigt helvetesdag. Lärarvikariens mardröm, så att säga. Jag började nästan gråta och det har man ju hört historier om vikarier som gjort.

Men nu! Nu ska jag vara på samma skola i en månad. För man hoppas då, för man vet ju aldrig hur det blir med sånt där. Så otroligt skönt att veta vilken tid man ska vara var mer än 30 minuter i förväg.

Orkar inte alltid oroa mig.

Hoho. Igår var jag ju på arbetsintervju för ett ganska långt vikariat på ett dagis. Idag ringde hon och sa att jag skulle komma dit och ”prova”, vilket väl betyder att jag fått jobbet.

Först var jag glad. Nu är jag nervös. Hatar att ”prova”. Visst kan jag vara rätt säker på att jag får det men det finns alltid den där lilla oron i att man kanske kanske inte får stanna kvar och att man då har avbokat en massa andra jobb för det.

Tänk om jag kommer dit och de tycker att jag är så hemsk att jag får gå två timmar efter. Jag önskar att jag bara kunde göra en Blondinbella och ge mig själv en liten egoboost och ba köra på och hoppas att allt löser sig. Men icke. Jag är världens mest nervösa människa. Jag tänker alltid: om bara detta funkar så blir allt bra och sen ba: nehe! Jag är lika orolig för det!

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

  • För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
  • 70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
  • Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
  • Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.