Frågan ställdes om jag inte hade lite klassperspektiv på det här med självkänsla, och visst har jag det. Jag ska försöka få till det här. Nog är det så att entreprenörskulturen i realiteten inte rör en majoritet av ungdomarna; de flesta har ingen möjlighet att nå dit och vidare så är det nog inte ens något de flesta drömmer om. Jag vill minnas att jag läste en underökning om livsdrömmar i olika generationer, och vår var tydligen väldigt intresserad av Svenssonliv i förhållande till de tidigare. Kärnfamilj, lyckligt äktenskap, volvo, villa, vovve och så vidare. Det kan nog tänkas vara så att entreprenörsdrömmar är något som väldigt få i realiteten när, men icke desto mindre tar det en enorm plats i media.
Nåja, hur det än är med den saken så är det ett faktum att entreprenörsdrömmen har blivit den nya medelklassidén om ett lyckat liv. Jag tänker mig att den innan har handlat om en karriär inom yrken såsom lärare, civilingenjör, arkitekt eller läkare men nu kommit att handla mer och mer om att starta företag, bygga sin egen lycka och ta okonventionella vägar till framgång. Att medelklassens framgång, drömmar och mål står i fokus är en sorglig verklighet, men så har det varit länge. Det är först nu som denna lycka tar sig uttryck i detta enorma fokus på det egna jaget.
Det handlar inte längre om att gå en utbildning och kämpa på, lära sig av de som är bättre och så vidare, det handlar istället om att genom att ständigt pusha sin egen person liksom helt själv bygga upp sin lycka, må det vara i form av ett företag som säljer borste med inbyggd fön, en blogg eller någon jävla föreläsningsfirma. Den egna personen är det absoluta fokuset, det handlar om att marknadsföra sig som framgångsrik innan man är det, att visa upp sitt driv och sin entreprenörsanda och hoppas på att någon ska nappa på det personliga varumärket.
Jag tycker att det är bra att man lyfter fram andra vägar till att nå framgång än de konventionella, absolut. Det jag ser som problemet är den enorma bristen på ödmjukhet. Det är ju här det där med att folk klagar på lärarna snarare än att själva jobba hårdare kommer in; man utgår helt enkelt på att man är grym på det man gör. Man behöver liksom inte ens göra något för att vara grym, man ska bara få bra betyg för att man är en lovande student med mycket driv, inte för att man faktiskt lyckats åstadkomma något. Detta skapar en stor grupp medelklassungdomar med en otroligt grandios självbild.
Så var kommer klassperspektivet in? Jo, jag tänker mig att detta enorma jagfokus ytterligare för människors ögon bort från strukturerna som styr mycket av vem som hamnar var. De personer som faktiskt lyckas tänker att de lyckas bara av egen maskin. Inte ens på grund av saker de lärt sig av andra, utan helt enkelt för att de är så sjukt jävla drivna och fantastiska personer. Förutom att ignorera saker som samhällsklass och samhällsbygge så ignorerar man även de personer som varit delaktiga i ens absoluta närhet.
Bilden av att vara lyckad bygger i högre grad på att man tagit sig dit ”själv”, något som såklart är en praktisk omöjlighet. Du påverkas alltid av samhället, din familj, din bakgrund och sist men inte minst av de personer som faktiskt lärt dig saker, stöttat dig och så vidare. Men detta bortser man från i allt högre grad och anammar istället en syn på omvärlden som något slags redskap man ska ställa krav på och som ska uppfylla ens behov. Det är en slags individualism, en slags egots expansion, som inte bara bortser från de stora sammanhangen utan även från de små. Jag tror att det sliter samhället ännu mer itu, gör det ännu svårare för människor att se strukturerna. Och att dessa lyckade entreprenörsungdomar på största allvar tror att det är dem själv, och verkligen enbart dem själva, som gjort att de sitter där de sitter, det tror jag ger en ännu mer elitistisk samhällssyn. Det gör nämligen att den som är på motsatt sida bara har sig själv att skylla.
Vidare så tror jag att hela den här iden om ”driv” för att komma hit och dit i livet verkar uteslutande för de som själva inte kan identifiera sig med den typen av människa. Visserligen så lär ju även bildningsideal verka uteslutande för den som inte ser sig själv ha möjligheten eller viljan till studier, men jag tror att de flesta har lättare att relatera sin egen situation till iden om att nå framgång genom flitiga studier. Entreprenörsidealet handlar om att ha ”det”, vilket är något man antingen har eller inte. Det framställs som något som är helt upp till en som person.
Möjligtvis spelar detta mindre roll för människor som inte siktar på självförverkligande genom karriär, men jag tror absolut att det påverkar samhället i stort. Iden om den lyckade, självständiga entreprenören används som politiskt slagträ. Den flyttar fokus från viktiga kunskaper som behövs för att ha en röst i samhället som ordentlig läskunnighet, samhällskunskap till tjafs så som entreprenöriellt arbete. Det flyttar fokus från att alla ska ha en grundläggande utbildning för att bli välfungerande samhällsmedborgare som kan bevaka sina intressen i en demokrati till att alla ska ha möjligheten att välja en skola där du kan bli lika framgångsrik som Blondinbella. Välfärden kommer att i allt högre grad att handla om att man som ”konsument” ska kunna välja och vraka för att tillfredsställa sina personliga behov av självförverkligande istället för att ingå i uppbyggnaden av ett bättre samhälle som helhet. Det är detta som sker med skolan nu, och jag hoppas verkligen att folkhemsränderna sitter kvar tillräckligt för att uppdraget om att ge folk verktyg att förstå och ta ansvar för det samhälle de ingår i inte ska försvinna i den flod av populistiskt och individualistiskt entreprenörskap och byggande av personliga varumärken på undervisningstid.
På feministiskt forum gick jag på en intressant föreläsning om våldsförebyggande arbete ur genusperspektiv. Det handlade främst om att motverka olika föreställningar om maskulinitet och våld som något självklart sammanlänkat. Det var skrämmande när de berättade att sexuella trakasserier var såpass normaliserat att det inte ens sågs som kränkningar. Har själv många minnen av våld och trakasserier jag bevittnat som sågs som helt normala inslag, det är så jävla tragiskt att människor lärs in i att båda acceptera och utöva våld.
