2014.

wpid-IMG_20131226_123103.jpgDet här året var året då jag insåg att jag måste ta tag i mina psykiska problem och sökte vård, vilket var ett viktigt steg. Jag har också varit mer desilluaionerad inför samhället än någonsin tidigare. Hoppas att jag kan få lite mer kämparglöd 2014 och slippa se så nattsvart på tillvaron, utan faktiskt se att allt det där arbetet faktiskt också leder framåt. Typ orka engagera mig i politiska projekt jag vill engagera mig i, orka läsa politiska böcker jag vill läsa utan att må dåligt och så vidare.

Kapitalismen bygger på fattigdom.

Ibland talar folk om att fattigdomen ska avskaffas, och att detta är något som vi ska använda kapitalismen för. Resonemanget brukar låta något i stil med att kapitalism leder till tillväxt och då kan fler få det bättre, även om till exempel klyftorna ökar. Det är bättre med ojämlikhet där många har det bra än ett jämlikt samhälle där alla lever i misär, brukar det låta.

”Fattigdom” är inte ett begrepp som är slaget i sten, utan kan betyda många olika saker beroende på vem som använder det och i vilken kontext det används. Till exempel varierar det mellan om en snacka om absolut fattigdom eller relativ fattigdom, där den senare mäts utifrån den generella inkomstnivån i ett land. Fattigdom som vi brukar använda det handlar om att inte ha en inkomst som är hög nog för att få livet att gå ihop riktigt, men det kan också vara ett generellt ord för brist, inte bara på pengar utan på något annat.

I mina ögon är arbetare fattiga, även de som har bra lön. De är fattiga i den betydelsen att de saknar möjligheter till självbestämmande, egenmakt. De måste sälja sin arbetskraft på en marknad för att kunna överleva eller åtnjuta någon form av ekonomisk frihet. Deras öde är att låta sig exploateras under mer eller mindre bra villkor, låta kapitalisters och politiskers nycker avgöra deras liv. En arbetare som inte kan arbeta är föga värd.

Ett fenomen som skedde under industriella revolutionen och som fortsätter ske även idag är det så kallade inhägnandet av allmänningar. En allmänning är det som ingen äger, men som alla kan nyttja. Det finns flera olika typer av allmänningar; intellektuella, naturresurser, saker vi byggt upp gemensamt (som i och för sig staten ofta äger men som kan nyttjas som en allmänning) och så vidare. Till en början så var ju typ allting allmänningar, eftersom privategendomen inte var uppfunnen. En generell trend är att fler och fler av dessa allmänningar inhägnas och utnyttjas av företag, genom beslagtagande av naturresurser, genom patent och copyright, genom att det vi byggt upp gemensamt säljs ut och kommersialiseras. Detta är också ett sätt att skapa fattigdom. Det handlar dock inte om disponibel inkomst utan om möjligheter till att kostnadsfritt eller för en väldigt låg kostnad göra olika saker.

Om ett företag kommer och inhägnar jord som innan har varit fritt för människor att använda för sin egen försörjning och sedan anställer de människor som gjort det för en lön som ger dem en bättre levnadsstandard, så har de blivit rikare mätt i rena pengar. Men de har också blivit fattigare i fråga om möjligheter till självbestämmande. Till exempel så kommer företaget troligen att ställa betydligt högre krav på arbetarna, vilket troligen kommer göra att till exempel gamla inte får vara med och bidra och heller inte får betalt. Fattigdom kan inte bara mätas utifrån månadsinkomsten. Jag menar inte att människor hade det sjukt fett innan kapitalismens intåg, men jag menar att en inte bara kan se utveckligen som en jämn färd uppåt. Många har säkert fått det bättre, men i vissa aspekter har folk fått det sämre också.

Vi har ett samhälle som bygger på fattigdom. Det är människors fattigdom, deras brist på resurser för att själva producera vad de behöver, som tvingar in människor i att slava för kapitalisterna. Denna fattigdom är i sin tur ingenting ”naturligt”, utan resultatet av en politik som bygger på fråntagande och inhägnande av allmänningar. Utan fattigdomen kommen kapitalismen aldrig att fungera, och därför kan fattigdomen försvinna först i ett samhälle fritt från kapitalism.

Att säga ifrån.

Ibland talas det om hur en som kvinna ska ”säga ifrån” om en upplever sig trakasserad. Vissa män vill påskina att om kvinnor bara hade sagt vad de tyckte och tänkte så skulle det inte bli några trakasserier, ungefär som om problemet var att kvinnor är så himla himla otydliga med vad de vill.

Ofta när en säger ifrån mot trakasserier så bemöts en knappast med en välvillig ursäkt och att personen ifråga lägger ner. Snarare blir människor stötta och ofta även arga för att en påpekar att de beter sig på ett vis en uppfattar som obehagligt.

Det är inte heller ovanligt med dubbelbestraffning när det kommer till hur kvinnor reagerar på trakasserier. Om de inte säger ifrån anses de få skylla sig själv, men om de säger ifrån och blir satta i en ännu värre situation på grund av detta så borde de ha vetat bättre än att stå upp för sig själv i den specifika kontexten.

Jag har noterat att när en säger till män så vill de väldigt ofta få det till att det är en själv det är fel på och att deras eget beteende är oproblematiskt. De vill att en ska säga att det handlar om att jag personligen är så himla himla känslig, inte om att deras beteende är problematiskt i sig. Om en antyder att det har med något annat än ens personliga känslor inför situationen att göra så blir det ofta lite rättegångsstämning över det hela, en ska plötsligt ”bevisa” att ett visste beteende kan leda till obehag. Jag tänker att om det faktiskt fanns ett intresse av att bete sig bra mot kvinnor så skulle den här situationen inte uppkomma.

Jag är inte känslig, däremot tycker jag att det är viktigt att stå upp för min egen och andra kvinnors rätt att slippa bli illa bemötta av män. Att säga ifrån är inget en gör för att en är känslig och feg, utan snarare för att en har lyckats samla kraft och mod därtill.

Män kan ofta trakassera kvinnor utan att bli tillsagda, för många kvinnor tycker det är bättre att låta sådant beteende passera än att ”ta debatten”. Den som är genuint intresserad av att behandla kvinnor bra bör dock inte bara sluta när en kvinna säger till, utan vara mer lyhörd till att börja med och inte ta sig friheter. Det kanske inte är lämpligt att ta på en främmande kvinnas kropp?

Twitter 29/12. Klassisk feminism och liberalfeminism.

När folk snackar om ”klassisk feminism” osäkrar jag min revolver. Ca alltid liberaler som hävdar att de står för den ursprungliga feminismen. Klassisk feminism lär alltid vara typ samma rättigheter i lagen, inget mer än så. Rimligt. Dessa personer tror seriöst att det bara var liberala kvinnor som var feminister ”när det begav sig”, bara för att de tagit mest plats. Kan informera om att borgerliga kvinnor var taggade på att sätta käppar i hjulet för kvinnlig rösträtt, på grund av skulle leda till vänsterstyre.

Liberaler som slår sig för bröstet på grund av står minsann för fin och oförfalskad feminism. Mmm synd att den slutade vara aktuell för länge sedan. Feminismen har liksom utvecklats sen 1800-talet, eftersom förutsättningarna för kampen har förändrats. Vi fick rösträtt, vi fick lika lagar, men ändå blev samhället inte jämställt! Detta är frågan feminismen tampas med nu.

Vi kan inte kräva lika juridiska rättigheter i västvärlden, för det har vi redan. Vi måste undersöka varför kvinnoförtrycket ändå består. Den ”klassiska feministens” svar på detta är att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det. Men jag vill vara framåtskridande.

Många av de tidiga feminister som hyllas i borgerliga kretsar har en analys som i mycket hög grad utgår från mannen som norm.

Det är inte ovanligt att liberala kontraktsteoretiker hyllas för sin feminism på grund av ”lika rättigheter”. De flesta bortser från kvinnans roll. Till exempel en sådan sak som kvinnors roll familjen och barnafödandet, grundläggande för människans existens, anses irrelevant. Läste någon av de där engelska gubbarna som menade på att när en kvinna väl ingått i äktenskapskontraktet hade hon avsagt sig rättigheter. Kvinnan gjordes fri att ingå i äktenskapskontrakt, men väl inne i det så hade hon en plikt att uppfylla.

Vidare utgår mycket liberal kontraktsteori inte utifrån individen utan familjen, med en manlig individ som överhuvud. Sedan har en i och med feminismen försökt få in kvinnor i definitionen av individ, men inte anpassat själva ideologin särskilt mycket efter detta. Finns fortfarande ingen liberal teori som tar frågan om barnafödande och/eller familjen på allvar. Det räcker ej med att säga ”lika rättigheter”/”frihet att ingå kontrakt” och sen vara nöjd med det. Vilka kontrakt ingås och varför?

Ett problem med liberalfeminism är den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem. Privatliv anses vara heligt. Problemet är att stora delar av kvinnoförtrycket sker just i den privata sfären, och detta är knappast någon slump. De ställen där kvinnoförtrycket äger rum har skickligt gömts i privatlivets trygga sfär. Ett utmärkt exempel är hur det länge var helt okej att våldta en kvinna inom äktenskapet, eftersom hon ansågs ha förpliktelser. Samma sak när mord och misshandel av kvinnor beskrivs som ”familjetragedier”.Har väldigt svårt att ta en feminism som inte diskuterar privatlivets och familjens problem på allvar.

Om God Ton och att förhindra dialog.

Personen jag skrev om igår tycker att jag ”förhindrar all form av dialog” när jag blockade hen på twitter. Jag tycker att det är fascinerande vad denna person anser att en ansats till ”dialog” är; att gå på en demonstration jag ska tala på och filma mig specifikt utan att hälsa eller liknande (det hade kunnat vara en bra ingång till en dialog, men icke), att skriva att jag är en obehaglig person in min flashbacktråd, att driva en blogg som i princip är ett jävligt omständligt sätt att säga ”jag tycker att du har fel”.

Ett tips för den som vill ha en så kallad ”dialog” med mig är att först och främst försöka sätta sig in i mitt sätt att tänka. Detta är grundläggande för dialog. Jag försöker förstå människor jag har ett intresse att ah en dialog med, och om jag inte har detta intresse så skiter jag i att hävda att jag har det. Denna människa är uppenbarligen inte intresserad av att ha en dialog, av att förstå, utan gör tvärtom en ansträngning för att tolka mig på det sätt som är absolut minst fördelaktigt.

”Dialog” främjas inte av att en person på alla tänkbara sätt försöker berätta för mig att jag har fel. Det är inte dialog, utan det är en jävligt otrevlig översittarposition som intas. Det är knappast förvånande att jag inte vill prata med en människa som verkar så jävla kåt på att ”sätta dit” mig och ”bevisa” hur oerhört stora mina intellektuella tillkortakommanden är.

Jag vill inte ha någon dialog med denna människa, jag tror inte att det skulle ge mig något. Det retar mig däremot att jag är den som blir anklagad för att vara ovillig till dialog, när denna person knappast gjort någon ansats till en sådan. Det retar mig också att det är jag som blir anklagad för att inte hålla så kallad God Ton, när det är den här personen som har det här oerhört obehagliga beteendet, och vägrar sluta med det trots att jag flera gånger klargjort att det fyller mig med obehag.

Det verkar som om det inte är så viktigt vad en gör, utan vad en säger sig vilja göra. Den här personen säger sig vilja ha dialog och God Ton, men agerar på ett sätt som går stick i stäv med detta. Det spelar emellertid ingen roll, för det är bara denna läpparnas bekännelse som anses relevant, inte ens faktiska handlingar.

Om du vill syssla med God Ton föreslår jag att du slutar upp med ett beteende som gör människor, bland annat mig, oerhört obekväma. Jag föreslår också att du slutar driva en blogg som enbart går ut på att ”motbevisa” feminister, eller med andra ord berätta för dem att de har fel. Men framförallt så tycker jag att du ska sluta göda diskussionen om hur jag är som person genom att spekulera i min psykiska hälsa på twitter, eller skriva om vilken obehaglig person jag är på flashback.

Obehagligt stalkerbeteende hos antifeminist.

Det verkar som om samma person som filmade mitt tal för ett par veckor sedan också ligger bakom en antifeministblogg som i princip kommenterar vartenda inlägg jag skriver, och skriver till 70% om mig. Personen har också skrivit i min flashbacktråd. Det rör sig liksom inte om något direkt hot/hat, men det i likförbannat jävligt obehagligt att enskild individ är så jävla taggad på att ”kritisera” precis allt jag tar mig för. Vad är det som driver människan, liksom?

Fattar inte sådana personer att de bidrar till en jävligt hätsk stämning mot enskilda individer? Den här människan sysslar alltså med att peka ut mig specifikt, inte feminister i allmänhet eller något liknande. Det är något som faktiskt försätter mig i en riskfylld situation. I den där typen av sammanhang så trissas stämningen upp, tonen blir hårdare, till slut blir det helt acceptabelt att sitta och spekulera i enskilda individers psykiska hälsa, säga att de borde få mer kuk/ett kok stryk eller liknande. Det är inte fråga om någon öppen och ärlig debatt, utan det är en anonym smutskastning som upplevs som jävligt obehaglig och skrämmande för den som utsätts för den.

Jag tycker också att det är oerhört oansvarigt av de feminister som väljer att gå in och ”debattera” på den här typen av bloggar, alltså bidra till denna ”kritik” av allt enskilda feminister gör och står för. Jag förstår att en kan vilja diskutera med meningsmotståndare, men att aktivt stötta en blogg som går på vissa enskilda individer så hårt är ganska illa och inte särskilt systraskapligt om vi nu ska vara sådana.

Att tvinga in andra under arbetslinjen.

Som nätaktivist och öppen med min identitet så stöter jag ofta på folk som undrar om jag inte funderat över hur det kommer påverka min karriär. Och jo, det är klart att jag har gjort det. Jag är öppen med en hel del åsikter som nog inte är så populära hos vissa arbetsköpare.

För mig och det politiska projekt jag ingår i är det relevant att människor är något mer än arbetare. För mig är det en del i den politiska kampen att våga vara öppen med det jag står och kämpar för. Jag förstår att det inte är något alla gör, men för mig är det ett beslut jag fattat, väl medveten om de risker som finns med det. Jag tänker ändå att det kan vara något som inspirerar andra till att göra samma ställningstaganden som jag gör, och jag tycker att det är viktigt att luckra upp den här rädslan som finns för att förknippas med vissa åsikter, då jag tror att den sätter mycket köppar i hjulet för samtal och politisk organisering.

Istället för att argumentera för varför det jag gör skulle vara fel eller omoraliskt i sig så försöker folk skrämmas genom att dra till med arbetsköparkortet, ungefär som om dessa personer var moraliskt oantastliga domare över rätt och fel. Jag förstår inte varför människor är så måna om att andra ständigt ska gå omkring och tänka på om de kommer bli anställda eller inte. Om de nu själva oroar sig så kan de väl göra det, men de behöver inte projicera sin oro på mig.

För det är ju inte som att frågan ställs av folk som oroar sig för mitt välmående. Snarare är det människor som önskar få mig att tvivla ännu mer på vad jag gör, som vill göra mig ännu mer medveten om att det minsann kostar att vara samhällskritisk. Ungefär som om jag inte visste det!

Jag kan också tycka att samma tendens syns i hur vissa människor är väldigt måna om att typ servicepersonal ska ”göra sitt jobb”, inte för att de själva bryr sig men för chefens skull. Kunder som springer (det de tror är) chefens ärenden i något slags förvirrat infall av rättrådighet.

Det är som om många bara har accepterat arbetsköparnas auktoritet över våra liv som något naturligt och framförallt rättfärdigt, och att vi går omkring och passar på varandra för att blidka denna auktoritet. Istället för att tycka att det är bra att någon står upp för saker utan att bry sig om en eventuell arbetsköpares åsikter så vill människor ytterligare påminna och trycka ner.

Detta är ett slags kontroll- och repressionsarbete som utförs gratis och drabbar såklart alla arbetare i form av hårdare krav i arbetslivet. Det finns en överhängande risk att kravet på att vara oklandervärd i sitt privatliv förr eller senare drabbar en själv, antingen direkt eller indirekt i form av att även ditt eget utrymme för hur du kan agera krymper.

Istället för att uppmana andra att tänka på sin anställningsbarhet borde vi börja tänka lite mindre på den, och uppmana andra till att tänka mindre på den. Ju fler som är öppna med ”dåliga” vanor, politiskt engagemang och så vidare, desto friare ramar för vad som är okej att göra och ändå kunna få ett arbete. Jag tror att det är väldigt farligt att spela med på arbetsköparnas villkor och till och med själv uppmana andra till att göra den här formen av överväganden. Ingen tjänar på det utom arbetsköparna.

Det handlar inte om snålhet, det handlar om att hålla fast vid en illusion.

Jag tycker att det är intressant hur mycket energi vissa människor plöjer ner i att berättiga att de inte ger pengar till tiggare och få andra att inte ge pengar till tiggare. Som försvarare av att skänka pengar har jag hört en oerhört spännande uppsjö av argument och ursäkter, den ena mer långsökt och fantasifull än den andra.

Och en börjar ju undra, vad tusan handlar detta egentligen om? För det är ju liksom inga stora pengar det rör sig om, att skänka bort ett par kronor är ingen stor förlust för de flesta, och det är ju inte heller som att folk i regel avkrävs en förklaring för att de inte ger. Det stora flertalet ger ju inte pengar. Det hade liksom varit helt okej att bara inte ge, utan att komma med några argument därtill eller försöka hindra andra från att ge. Jag tänker mig att den som faktiskt inte har råd att ge men vill skulle kunna säga det, istället för att komma med en massa bortförklaringar.

Min teori är som följer: det som händer när en ger pengar, eller ens erkänner att det skulle kunna vara den rätta saken att göra, är att en erkänner ett behov och ett problem. En erkänner att människan som sitter där är just en människa, en människa som förtjänar att ha de lika bra som en själv. En erkänner också att problemet är just fattigdom och bristande livsmöjligheter och inte typ bristande driv eller entreprenörsanda. Och detta tror jag är oerhört jobbigt för de flesta att inse.

Att se tiggare som människor är smärtsamt, för det tvingar en att inse vilket vidrigt samhälle vi lever i där vissa har det relativt gott ställt och andra tvingas leva på allmosor. Det är inte en trevlig insikt, inte alls, och därför håller en den hellre ifrån sig. Det är lättare att avhumanisera, att misstänkliggöra, än att erkänna situationen för vad den är; en tragedi och ett misslyckande.

Därför håller en hellre fast vid sina illusioner om att det faktiskt är den rätta saken att göra att inte ge. Därför struntar en inte bara i att ge själv utan försöker även övertyga andra. Det handlar liksom inte om pengarna i sig eller ”snålhet”, det handlar om något mer. Det handlar om erkännande av människovärde, om politisk medvetenhet, om erkännandet av ett behov.

Min inre nörd.

wpid-IMG_20131215_152414.jpg

Läste Platsjournalen i vanlig ordning och reagerade på ”7 anledningar till att anamma din inre nörd”. Jag tycker att det här snacket om att vara en ”nörd” är intressant. Först och främst: vilken typ av nörderi anses betydelsefullt? Den typen av nörderi som kvinnor ofta ägnar sig åt, typ smink, mode eller kanske inredning, anses inte vara ett bra nörderi. Däremot manligt kodat nörderi, typ ”coola grejer i rymden” (ofta täckt under kodordet ”vetenskap”) anses vara bra och intellektuellt. Det är ju inte så svårt att räkna ut varför det är så, men jag tycker det är märkligt hur folk använder nördbegreppet helt utan att reflektera över detta, vilka som ingår i gruppen ”nördar” och så vidare.

Sedan: är inte själva poängen med nörderi att det är något jävligt onödigt en prioriterar jävligt högt för sin egen skull, av purt intresse. Alltså jag förstår att vissa tjänar pengar på det förr eller senare, men att jag ska ”anamma min inre nörd” för att bli attraktiv på arbetsmarknaden går ju emot själva poängen.

Antar dock att det inte är min inre kommunist- eller feministnörd som åsyftas, utan något lite mer rumsrent nörderi. Typ ”vetenskap” eller någon jävla tabell.