Fanny Åström – Sida 121 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Stress och otrygghet.

Jag känner mig ofta väldigt stressad, trots att jag är sjukskriven och därmed har väldigt lite saker jag behöver göra. Det finns en idé om att stress handlar om att ha fullt upp just precis nu, men det kan lika gärna handla om att ha en stressande livssituation.

Saker som är stressmoment i mitt liv är framförallt allt det jag inte klarar av att styra över. Till exempel: hur mycket min utbildning drabbas av att det inte finns tillräckligt med resurser, den skyhöga ungdomsarbetslösheten, hur välfärden förstörs och så vidare. Allt detta är saker som rör mitt liv på ett eller annat sätt men som jag inte känner att jag har någon kontroll över, och det gör mig stressad.

Det är stressande att inte veta hur ens framtid kommer att se ut.

Samma gäller ekonomi. På grund av att jag är relativt privilegierad så har jag sparpengar, vilket gör att jag inte behöver leva ur hand i mun. Det är såklart bra och sänker stressnivån i mitt liv en del. Men jag känner ändå en del ekonomisk stress på grund av det faktum att jag lever i ett samhälle där en sådan sak som sjukdom eller arbetslöshet kan vara ingång till ett liv i fattigdom.

Att inte känna att en kan kontrollera sitt liv eller vet vad som ska ske i framtiden är en typ av stress som väldigt många människor lider av, om som är viktig att ta på allvar. Människor behöver konstiunitet, trygghet och möjlighet att utvecklas. Att leva i en ständig känsla av att allt kan gå åt helvete vilken sekund som helst är jävligt osoft, och leder till stress, även om en inte är helt pank eller har skitmycket att göra precis hela tiden.

Liberal antirasism.

När jag skrivit om det här med liberal antirasism så är det vissa som har blivit upprörda och menat på att liberalismen är den minsta rasistiska ideologin eftersom alla behandlas lika i denna. Detta är ett intressant uttalande, och skvallrar faktiskt om skälet till att jag tycker att liberal antirasism är så jävla värdelöst.

Liberaler har en idé om hur världen ska vara: alla ska vara jämlika, det ska inte finnas strukturellt förtryck och så vidare. Detta är en trevlig utopi men så ser världen inte ut. Liberalen tror dock att det räcker att säga att förtryck, fördomar och så vidare är fel, att ”ta ställning” emot saker och ting och bara hoppas på att de försvinner. ”Rasism är fel, alla är lika mycket värda, jag ser inte färg. Dessutom tycker jag att invandrarmat är jättegott”.

Liberaler brukar även gå omkring med en märklig individfixering och moralism. Antirasism för dem handlar om att hindra tar på enskilda individers medvetna rasism, till exempel folk som röstar på Sd. Att den allra mesta rasismen sker omedvetet och dessutom ingår i ett globalt förtryckssystem spelar ingen roll. Så länge vi får alla att säga att alla är lika mycket värda så har vi minsann inget problem med rasism. Gu va bra!

Om en följer denna logik så blir det dessutom vänstern som är problematisk i liberalens ögon. Vänstern talar nämligen om ras, om hudfärg. Vänstern delar upp folk i olika grupper beroende på färg. Vi talar till exempel om vithet. Detta är, i liberalens ögon, höjden av rasism, då vi erkänner att människor har olika livssituationer beroende på utseende, istället för att gå omkring och ivrigt upprepa hur färgblinda vi är.

När jag tänker på rasism så ser jag det främst som en politisk kraft, ett medel för att skapa hierarkier och förtryck som människor tjänar på, inte som enskilda individers medvetna val att tyck att någon är mindre värd än någon annan. Rasism är ett tankesätt som vi alla har fått med oss, ett tankesätt som gör att vi utgår från vithet som norm, att vi dehumaniserar människorna som syr våra kläder för skitlöner, att vi bara råkar tycka att vitt kodad ”kultur” och livsstil är bättre, mer smakfull.

Rasism skapar en situation där vissa människor kan exploateras ännu mer brutalt. Till exempel skapar det faktum att många människor inte får medborgerliga rättigheter i det land de vistas i eller arbetar i en situation där de kan få lägre löner, sämre arbetsvillkor och så vidare, eftersom de saknar möjligheter att kräva sina rättigheter. Vi har också ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare.

Att i den här kontexten ”behandla alla lika” leder till att en blundar inför den brutala verklighet som är rasism. eftersom rasism inte handlar om medvetna tankegångar utan om ett genomgripande politiskt system så går det inte att lösa genom att säga att alla är lika mycket värda. det krävs att vi studerar detta politiska system, frågar oss: vem tjänar på den rasistiska världsordningen? Vilka krafter upprätthåller den? Utan att göra detta kommer vi inte att kunna göra oss av med någon rasism.

Dessutom utgår detta ”behandla alla lika” nästan alltid från en vit norm. Ett bra exempel är hur ateister för det mesta verkar vara mycket mer peppade på att hitta problem inom islam än inom kristendomen. Det verkar naivt att tro att det har att göra med att islam är objektivt sämre. När alla ska behandlas lika så handlar det inte sällan om att alla ska pressas in i den vita mannens kostym.

Vad jag gillar med hur vänstern brukar hantera rasism är att en faktiskt erkänner de strukturer som ligger till grund för rasismen istället för att dra till med en massa idealistiska floskler. Detta tror jag är en nödvändighet för att kunna bedriva någon form av konstruktivt arbete emot rasism. Sen är det väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda, men det är inte ett ställningstagande som jag tycker ska lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas, helt enkelt eftersom jag inte tror att det är särskilt konstruktivt.

Nu finns det såklart drag av denna strukturförnekelse även hos vänstern då liberalismen lusar ner allt med sina banala tankagångar, och det är såklart tråkigt. Däremot tror jag även att det är från vänstern som den faktiskt konstruktiva antirasismen kan komma.

Att ge mat till tiggare.

Ibland när folk pratar om tiggare så säger de att en inte ska ge pengar till tiggare utan till exempel mat. Jag förstår att en gör detta om det är så att en har mat men inte pengar, däremot har jag väldigt svårt att begripa de som går någonstans och köper mat för att kunna ge.

För mig känns det som en väldigt obehaglig typ av förmynderi. Du bestämmer inte bara att personen ska köpa just mat för pengarna, utan även vad personen ska äta. Det känns föga sympatiskt.

Viss verkar tycka att just mat är ett av få hedervärd ändamål som tiggare får använda sina pengar till, så därför köper de bara maten direkt istället för att gå omkring och oroa sig för att tiggaren gör ”fel”, typ köper… KNARK!!! eller ger pengarna till någon LIGA!!! Människor har liksom bestämt på förhand vilka ändamål som är okej, utifrån sin egen världsbild och situation. Att en människa i den typen av situation kan ha ett behov av att fly verkligheten faller sig ganska naturligt för mig.

Det är liksom något med tiggare som gör att alla vill projicera sina egna ideal på dem. Vad de borde göra för pengarna, vad de borde äta, hur de borde leva, hur fattiga de borde vara och så vidare och så vidare. Istället för pengar, som ju är det som efterfrågas, ger en då en uppfordrande liten gåva. Jag tycker att det är en väldigt obehaglig inställning.

Många av de som tigger behöver ju pengarna till att hjälpa sina barn eller familjer. De har nog större behov av pengar än någon svettig macka. Jag tycker en kan ge dem det utan att lägga sig i vad slantarna ska gå till. Det kanske inte är någon större katastrof om de går till något mindre behjärtansvärt, men chansen för att personen faktiskt har nytta av din gåva ökar ändå markant. Sedan tänker jag mig att det kan vara skönt att slippa bli omyndigförklarad och misstänkliggjord på det viset.

Vad offrar vi för arbetet.

När en talar om det här med jobb så lyfts det ofta fram hur tidigt folk började jobba:

Typ att folk började extrajobba med att dela ut tidningar, sälja nybakt bröd till grannarna eller whatever jättetidigt faktiskt. Är det verkligen ett bra ideal att barn ska spendera sin fritid på att arbeta?

Vi förväntas börja jobba väldigt tidigt. Högstadieelever förväntas sommarjobba (för skitlåg lön), studenter förväntas extrajobba (att regeringen väljer att höga fribeloppet istället för studiemedlet är ju ett jävla praktexempel på detta) och så vidare och så vidare. Många måste helt enkelt jobba extra när de studerar eftersom de inte klarar sig ekonomiskt annars, och det verkar inte direkt finnas något intresse för att åtgärda denna situation.

Att studera på heltid är ett heltidsjobb. Att förvänta sig att elever dessutom ska jobba extra är ganska konstigt. Vissa klarar säkert av det, men det är inget en kan förvänta sig av folk i allmänhet. Ändå känns det väldigt mycket så, som att en ska jobba extra eller åtminstone ha något engagemang för att visa vilken bra person en är.

Vad är det vi offrar för att arbeta på detta vis? Elever som jobbar extra kommer troligen att lära sig saker sämre, bränna ut sig eller behöva hoppas av studierna i högre grad oavsett som det är i grundskola, gymnasium eller universitet. Är det verkligen en bra grej att normalisera den typen av extra arbetsbörda på något som borde vara ett heltidsjobb?

Liberal antirasist.

Den här typen gör mig galen! samma fenomen återfinns ofta bland ickefeminister. De skulle liksom jättegärna engagera sig om det inte var för den där dumma grejen en feminist sa en gång. Det är ett så gigantiskt hinder för dem!

Tänk om de bara kunde sluta förvänta sig att någon ska fixa allting åt dem, rulla fram röda mattan och inkludera dem. Tänk om de istället kunde se till att få något gjort själva, och göra det på sitt eget vis.

Det är varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor.

När till exempel manlig artister, fotbollsspelar och liknande uttalar sig sexistiskt och människor upprörs över detta så kan en får höra kommentarer i stil med ”men vad förväntar ni er av någon som sysslar med fotboll/musik/whatever”?

Detta är vad jag kräver mig av män i största allmänhet:

Att de inte ska uttala sig direkt sexistiskt, till exempel inte nedvärdera kvinnor som sysslar med samma saker som de själva gör.
Att de inte ska ägna sig åt till exempel hustrumisshandel/våldtäkt och liknande.
Att de inte på något annat vis aktivt spär på kvinnoförtrycket.

Jag förväntar mig inte att män i allmänhet ska vara några genier när det kommer till genus MEN jag förväntar mig att de ska behandla kvinnor som människor. Detta är vad jag kräver av alla män, inte bara en liten klick feministiska män.

Jag blir oerhört irriterad när människor tycker att vissa män har frikort för att de ägnar sin tid åt en viss sak, för att de inte bryr sig om feminism och sånt. Vi kan inte strunta i att ställa krav på män som inte är politiskt engagerade. De är precis lika mycket en del av patriarkatet och det är mycket viktigt att även dem beter sig rimligt mot kvinnor. Sexism är oacceptabelt oavsett varifrån det kommer.

Sedan är det inte så att jag förväntar mig att män ska vara feministiskt medvetna, uppenbarligen är de inte det eftersom vi fortfarande lever i detta patriarkat. Däremot tycker jag att det är ett rimligt krav att ställa att de ska ha grundläggande feministiska kunskaper, och det är ett krav jag tycker att feminister ska fortsätta ställa på män. Det är varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor.

Vit Jul.

IOGT-NTO kör ju sin Vit Jul-kampanj i vanlig ordning. En kampanj jag tycker är problematisk på flera olika sätt.

Jag tycker inte om hur kampanjen anspelar så mycket på kärnfamiljsideal och föräldraroller, hur det handlar om att julen minsann är barnens högtid och då ska vi ha det fint och kärnfamiljsmysigt. Jag vet inte… det känns bara så jävla märkligt.

Jag twittrade såhär om kampanjen tidigare idag:

”Vit jul”-historier som skuldbelägger alkoholiserade föräldrar för att de inte kunnat ta hand om sina barn känns inte riktigt okej. Det är såklart oerhört tragiskt, men det är en samhällsfråga och inte en fråga om hur enskilda föräldrar varit ”onda”. Jag diskuterar gärna alkoholnormen, hur det anses helt okej att högljutt sjunga snapsvisor inför barn. MEN det är stor skillnad på att problematisera ”vanliga” människors överdrivna konsumtion, riskbruk och så vidare och alkoholism. Även om det givetvis är en glidande skala så kan en inte lägga samma ansvar på en individ som faktiskt är sjuk. Det är också problematiskt när alkoholnormen framställs som en fråga om alkoholism. Alkohol är obehagligt och skadligt oavsett.

Det känns som att mycket fokus ligger på föräldrar som inte kan leva upp till samhällets förväntningar om hur en förälder ska vara. Mammor som gömmer sig på toaletten med flaskan istället för att julhandla och så vidare.

Jag förstår syftet med kampanjen, och jag tycker att det är rimligt att påpeka hur barn skadas av alkoholnormen. Däremot tror jag att en skulle kunna åstadkomma detta utan att för den sakens skull hylla kärnfamiljsjulfirandet som något slags ideal.

Tja!

Idag ska jag träffa lite kompisar och hänga, jag hoppas på att det blir skön ångestfri stämning, men dte lär väl vara aldeles för mycket begärt.

Har funderat på att skriva en såndär årssammanfattning men det kommer bara bli ångest ångest. Eller så kommer jag ba ”men guuu vad mycket kul/bra jag gjort ändå woho värdigt liv”.

Kamp kommer före försoning.

Då och då hyllar människor så kallad försoningspolitik, politik som går ut på att olika stridande grupper ska förlåta varandra och kunna leva med varandra. Det talas om att människor som kämpar emot rasism, sexism och kapitalism ska ”lägga ner sina vapen” och ”försonas” med de som förtrycker oss.

Det talas om att hämnd inte löser någonting. När en talar om politisk kamp emot förtryck som ”hämnd” så skapar en bilden av att det finns två jämstarka grupper som strider mot varandra och turas om att göra varandra illa, ungefär som att till exempel kvinnor och män, vita och rasifierade, förtryckte varandra lika mycket men i olika ordning.

Jag är helt emot olika former av politik som går ut på att hämnas för gamla oförrätter. Politik för mig är inte en fråga om att skipa rättvisa utan om att skapa ett samhälle som är bra för alla att leva i, såväl män som kvinnor, arbetarklass som kapitalister och så vidare. Där är vi inte nu.

Kravet att förlåta åläggs människor som i denna stund blir utsatta för förtryck, och det är jävligt orimligt. Försoning är något som kan äga rum EFTER att förtrycket har upphört, inte när det fortfarande står i full blom. För oss att ”försona” oss med våra förtryckare är att också acceptera att fortsätta bli förtryckt. Hur kan någon förvänta sig det?

Det är inte som att feminismen, socialismen eller antirasismen handlar om gamla oförrätter, utan dessa rörelser tar avstamp i saker som sker just nu, bekämpar rasism, sexism och klassklyftor som existerar idag. Vi kan inte ”försonas” med de som fortfarande förtrycker oss.

Först och främst måste vi bekämpa förtrycket, sedan kan vi börja diskutera försoning. Men jag tror inte att det är många som vill ”hämnas” på sina förtryckare, de flesta vill nog mest bara leva utan att bli utsatta för förtryck. Och det är väl inte så jävla farligt?

Politiskt våld.

När en diskuterar politiskt våld så får en ofta frågan hur mycket våld som är rätt att använda i olika situationer. Detta bygger på en stor oförståelse om vad våld som politisk metod är.

Det finns gott om personer som förtjänar att straffas för sin politiska gärning, men jag tror inte på att hämnas för hämndens skull. Jag har inget behov av hämnd, jag vill se ett bättre samhälle. Våld är inte en fråga om rättvisa, utan det är en av många metoder en kan använda kampen för att uppnå detta. Det är inte den mest önskvärda metoden, men ibland är det den enda metoden.

När jag talar om politiskt våld menar jag inte främst våld mot enskilda personer, utan snarare våld mot demonstrationer och så vidare. Att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den är exempel på politiskt våld, men det lär inte vara någon som blir särskilt skadad. Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare är också politiskt våld.

När jag går på demonstration är jag i regel redo att slåss. inte för att jag tycker att det är så jävla kul att slåss eller något liknande, utan för att jag vet att det kan komma att bli nödvändigt för att försvara mig själv. Jag vet att det finns en risk att utsättas för attacker från såväl polis som högerpersoner, och därför går jag till demonstrationer med detta i bakhuvudet. Jag är såklart glad att jag sluppit använda våld. Personer det används våld mot är liksom inga personer som bara ”har en åsikt”, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker åsikten att alla människor inte är lika mycket värda. Ingen bryr sig om att någon sitter hemma på sin röv och tycker grejer, det som är relevant är aktiv politisk handling, till exempel att med kniv och andra vapen attackera en antirasistisk demo. Det handlar inte om ”åsikter”, det handlar om att möta våld med motstånd.

När en talar om ”våldsvänstern” så låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss. Så är det såklart inte i regel. De flesta som ingår i den så kallade ”våldsvänstern” är för det mesta hela vanliga aktivister, men befinner sig i sammanhang där det ibland kan vara nödvändigt att ta till våld, typ demonstrationer. Ofta blir det tyvärr nödvändigt, då polisen brukar vara dåliga på att skydda vänstern från högerextremt våld och dessutom själva brukar vara ganska duktiga på att använda våld mot vänstern.

Det blir också märkligt att tala om våld utan att definiera begreppet och sätta det i kontext. Vi har ett samhälle som bygger på våld, både strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck, men också våld som används mot individer av polis och militär. Det finns mängder av socialt accepterat våld av många olika sorter, och att helt strunta i att förklara vad en menar med våld innan en fördömer det är mer aningslöst och naivt än något annat.

Nazister och rasister är för ett samhälle med mer strukturellt våld. De vill kanske inte utföra det själva, men de vill att det ska åligga statsmakten att bruka ännu mer våld mot rasifierade personer. De ökar också det ideologiska våldet som finns i samhället i form av rasism, alltså det som gör att rasifierade personer får lägre lön, blir misstänkliggjorda, blir utsatta för fördomar och så vidare. Detta är också ett våld som är påtagligt för den som blir utsatt för det. När vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner. Vi försvarar oss mot ett samhälle med mer strukturellt våld.

Samhället som det ser ut idag är våldsamt, och vi kommer inte att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle. Det kräver motstånd, och motståndet kommer att kräva våld. Ju mindre våld desto bättre, såklart, men vi kan inte bara acceptera denna situation för att det är ”fel med våld”, när våldet står i full blom överallt omkring oss.

När människor börjar snacka om hur mycket våld enskilda individer ”förtjänar” så har de helt enkelt missförstått vad detta handlar om. De tror att det vi försöker göra är att driva någon slags domstol, dela ut egna straff till människor baserat på deras ”ondska”. Svaret på frågan är att det är irrelevant vem som ”förtjänar” våld och hur mycket, det relevanta är hur vi tar oss till målet; ett samhälle fritt från strukturellt våld. Ju fler som samarbetar desto mindre våld kommer att behövas, så jag föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat.