Kontaktsökande män.

Jag fick följande fråga om män som söker kontakt som jag tänkte svara på:

Ibland händer det mig när jag går på stan/åker tunnelbana/är i någon affär eller liknande att det kommer fram någon man som börjar prata med mig. Mannen som kommer fram frågar mig olika saker som typ hur gammal jag är osv. Jag tycker att situationen blir extremt jobbig och stel. Så fort som möjligt försöker jag fly situationen och låtsas som att jag har bråttom någonstan, känner mig sen otrevlig mot mannen som bara var vänlig. Vet inte om anledningen till att jag tycker att det känns jobbigt beror på Sveriges stela kultur där man inte pratar med främlingar. Hur tycker du att jag ska hantera det här? Tror du att det har med patriarkatet att göra att en del främmande män börjar prata med mig (trots att jag är så uppenbart besvärad av det)?

Ibland så pratas det om hur HIMLA TREVLIGT det är när främlingar tar kontakt med varandra och så vidare. Jag kan väl känna lite sådär att näääeh, det behöver verkligen inte alls vara en särskilt soft grej. Det som kan framstå som en *skön grej* utifrån kan vara en mycket obehaglig upplevelse för den som blir utsatt. Till saken hör att många tar illa upp och blir förbannade när en inte möter deras kontaktsökande med entusiasm. Oavsett om det har med Sveriges ”stela kultur” (som jag för övrigt inte tror ett skit på) att göra eller inte så är det din rättighet att ha gränser för din integritet som respekteras.

Jag upplever att en som kvinna ofta förväntas vara jävligt glad och trevligt mot första bästa som får för sig att hen vill snacka med en. Typ främmande män som vill hålla på och ”skoja” med en (verkligen en grej jag avskyr djupt) och som en förväntas besvara med att skratta lite överseende. Jag tycker att det kan vara väldigt obehagligt när främmande män tar kontakt med mig på ett oberäkneligt sätt, alltså på ett sätt där det känns som att de tar kontakt enbart för kontaktens skull och liksom vill att jag ska ge dem någonting.

Jag upplever i princip aldrig att kvinnor tar kontakt på motsvarande vis, så jag skulle absolut säga att det har med patriarkatet att göra. Det är väl samma som alltid, det vill säga att män anser sig ha rätt till kvinnor på olika sätt. Ovälkommet och obehagligt kontaktsökande kan vara påträngande på samma sätt som till exempel tafsande.

Jag tycker personligen att dessa situationer är sjukt svåra att hantera. Jag märker liksom hur det verkligen sitter i mig att jag ska vara trevlig och tillmötesgående mot främmande män, och jag blir ofta nervös när jag är i sällskap där detta inte efterlevs.

Vissa män verkar också tycka att det är roligt när en besväras av deras kontaktsökande, detta gör mig oerhört provocerad. Har varit med om ett flertal gånger att män skämtat om att jag är ”blyg” och liknande när det verkligen bara handlat om att jag tycker att det är jävligt osoft att de kontaktar mig. Av någon anledning tycker många män att det är roligt när en kvinna reagerar såhär på deras kontaktsökande, jag kan inte tolka det på något annat vis än att dessa män är sadister som njuter av att kränka kvinnors integritet.

Hur kan en då hantera detta? Jag tror ärligt talat att metoden ”låtsas ha bråttom” är den bästa i många sammanhang. Att säga ifrån kan som sagt leda till ännu mer förtjusning från de kontaktsökande männens sida, och sånt kan vara jobbigt oavsett om en vet att en har rätt till integritet. Många kvinnor känner sig dåliga om de inte säger ifrån ordentligt, men det tycker jag verkligen inte en ska göra. Om en känner obehag i en situation är det viktigaste att ta sig ifrån den situationen, inte att leverera ett feministiskt korrekt svar på tal.

Om en nu orkar göra något mer än att bara fly situationen på det smidigaste sättet är det väl bara att avböja kontaktsökandet på ett lämpligt vis. Jag brukar ganska ofta göra någon ful gest om det är någon som ”söker kontakt” på ett ohövligt sätt, typ busvisslar eller tutar på en. Vid tillfällen då det inte rör sig om direkta otrevligheter tror jag att metoden ”ickebekräftelse” kan vara ganska bra, typ att markera att en noterat kontaktsökandet men inte mer än så. T.ex. om en man skämtar med dig: skratta inte om det inte är roligt, gör dig inte till på något vis. Detta får de flesta män som agerar såhär att känna sig osäkra nog för att lägga ner, de vill ju liksom ha respons och är troligen ganska vana vid att få det också.

Ett annat problem en kan stöta på i liknande situationer är då dessa män kräver att en ska försvara sitt ställningstagande att inte ge dem den uppmärksamhet de vill ha på olika sätt, och då kan det ofta vara så att en liksom trasslar in sig i en lång jävla harang av ursäkter och förklaringar oavsett om en vill det eller inte. I samma genre ingår män som liksom vill ”förklara sig”, ”få en andra chans” och liknande trams. Något sådant kan en såklart inte förvänta sig om en betett sig dumt till att börja med. Jag brukar hålla mig väldigt kort med att svara om det kommer ytterligare kontaktförsök efter att jag avvisat kontakt. Jag har absolut ingen skyldighet att svara på ytterligare kontaktförsök efter att jag avsagt mig kontakt, den som utsätter en för detta förtjänar verkligen ingen respekt.

Det finns inga genvägar till jämställdhet.

När jag skrev om det här med ansvar av hushållsarbetet var det en del som ville dela med sig av lite käcka tips för hur en kan skapa en jämn fördelning. Jag noterade att vissa tydligen tycker att om en upprättar ett schema så är saken ur världen eftersom alla då har sitt ansvarsområde och så vidare.

Jag har absolut inget emot typ scheman, det är till och med något jag praktiserar själv, däremot vänder jag mig emot idén om att det skulle vara någon slags fullständig lösning. Det finns en massa olika ansvarsområden som inte kan täckas in i den här typen av schema:

  1. Ansvaret för upprättandet av schemat. För det mesta är det kvinnan som ansvarar för att det kommer till någon slags gemensam städrutin. När jag har haft scheman så har det varit jag som fått initiera hela projektet med att upprätta ett sådant, det har också varit jag som fått definiera detaljerat vad som ska ingå i de olika områdena. Detta är i sig en massa arbete.
  2. Ansvaret för det som hamnar utanför schemat. Det finns alltid saker och ting som faller utanför schemat. Det kan vara sådant som inte görs regelbundet nog för att bry sig om att skriva in eller sådant som inte kan delas upp ansvarsmässigt. Till exempel inköp av husgeråd. Problematiska områden i mitt hem är till exempel blötläggande av bönor/ärtor och så vidare, något som kräver att en har koll på när det börjar ta slut. Detta är det i princip alltid jag som gör. Nej det är inte en stor grej för sig, men det blir mycket när en massa sådana här ansvarsområden hamnar på varandra. Även känslomässigt arbete hamnar ofta här, eftersom sådant inte kan delas upp i vissa givna uppgifter utan handlar om att ha någon slags övergripande koll på situationen.
  3. Ansvaret för att uppgifterna utförs ordentligt. Detta kan jag uppleva att vissa har oerhört stora problem med. Typ att om en tömmer soptunnorna så diskar en ur dem och sätter i nya påsar också, eller att en diskar ur diskhon efter att en diskat så att den inte är äcklig och fettig. Jag avskyr verkligen att behöv tjata om detaljer på det viset, men annars blir det jag som får fixa alla de där smågrejerna och det suger.
  4. Ansvaret för att uppgifterna utförs i tid. Det finns ett stort utrymme för att helt enkelt skjuta upp grejer som ofta utnyttjas. Resultatet av detta blir inte sällan att en står där och gör skiten själv eftersom en inte orkar vänta och/eller tjata så förbannat hela tiden. Detta gäller tyvärr ofta även om det finns en absolut deadline, eftersom folk som inte är bra på att ta ansvar är jävligt benägna till att tumma på sådana, speciellt om en vet att en komma undan med det.

Vissa män verkar förvänta sig att de ska kunna få ett givet ansvarsområde med tydligt definierade uppgifter som de ska kunna göra och sedan vara nöjda. Grejen är att det alltid krävs att någon tar ett övergripande ansvar för hushållet, och om mannen inte gör detta över huvud taget blir det kvinnan som gör det, hur mycket han än tar ansvar för sina ansvarsområden.

Jag är överlag väldigt tillfreds med hur min partner sköter hushållsarbete, jag upplever att han gör det ansvarsfullt och noggrant, för det mesta på eget initiativ och när så inte är fallet utan att jag behöver tjata. Trots detta upplever jag att det är jag som tar det övergripande ansvaret. Det är jag som planerar inköp, det är jag som planerar storstädning, ser till att middag blir gjord i rimlig tid och så vidare. Framförallt är det jag som har övergripande koll på vad som händer och oroar mig över hushållet, för att jag upplever att det är ju som har det yttersta ansvaret. Det är såklart inte bara hans fel, det handlar om en könsroll som jag internaliserat under den tid jag levat som kvinna.

Poängen är helt enkelt att det inte går att upprätta något slags felfritt system som kommer lösa skiten, utan det handlar i grund och botten om att en som man måste bli bättre på att ta det övergripande ansvaret och att om kvinna kunna bli bättre på att ta det lugnt och inte ta ansvar hela jävla tiden. Det finns tyvärr inga jävla genvägar.

Jag behöver inte filosofi, jag behöver möjligheter till ett värdigt liv.

IMG_20131113_105630

Hittade detta citat i min favorittidning Platsjournalen som ges ut av Arbetsförmedlingen. Rekommenderas om du vill ha borgerlig ideologi i sin renaste from alldeles gratis.

När jag läser sånt här känner jag typ: ”ah, soft att ”filosofin” säger att jag har ett värde trots att jag saknar jobb (jag studerar ju och så vidare så arbetslös är väl egentligen inte vad jag är, men jag är liksom inte ”anställningsbar”), men kan vi som samhälle snälla börja agera i enlighet med detta också?”. Mitt problem är liksom inte att jag tycker att jag är värdelös för att jag ”kommit fram” till det genom filosofi, utan att en känner sig jävligt värdelös av att bli behandlad som skit.

Jag blir förbannad av det här individualiserade sättet att tala om det eventuella dåliga självförtroende en kan känna som arbetslös. Det handlar inte om ”självkänsla”, det är ingenting som kommer inifrån, det handlar om hur en behandlas av samhället. Arbetslösa blir behandlade som smuts, både individuellt och i den så kallade ”offentliga debatten”. Klart det inte är soft att vara arbetslös.

Jag behöver inte filosofi eller självhjälp för att ge mig ”bättre självförtroende”, jag behöver möjligheter till ett värdigt liv. Utan detta kommer jag att känna mig värdelös oavsett vad filosofin säger.

Ett liv utan oro.

Ibland tänker jag på hur det vore att leva ett liv utan ständig oro och rädsla. På hur det vore att ständigt slippa tänka på min framtid, hur den kommer se ut. På hur det vore att slippa höra om hur många i mina ålder som är arbetslösa, lever ur hand i mun, har osäkra anställningar, slavar på bemanningsföretag för skitlön.

Jag tänker på hur det vore att leva i en värld utan att i princip alla ens vänner var arbetslösa, deprimerade eller sönderstressade. Där det inte var vardag att höra om hur förnedrande någon blivit behandlad av arbetsförmedlingen eller socialstyrelsen.

Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slipper gå omkring och vara rädd för att bli sjuk, inte för sjukdomen i sig utan för att jag är rädd för att jag inte ska kunna få den hjälp jag behöver av varken vården eller försäkringssystemen. Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp vara rädd för att behöva hoppa mellan osäkra anställningar långt efter 30, där jag slapp vara rädd för att aldrig kunna stadga mig, aldrig kunna bli vuxen på riktigt, aldrig få leva ett värdigt liv.

Jag undrar hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp känna ständig oro över nära och kära, över att de ska få sin ekonomi att gå ihop, att de ska ha någonstans att bo, få den hjälp de behöver, slippa bli förnedrade av de människor som ska hjälpa dem. Jag undrar hur det vore att träffa vänner utan att överlevnad, oro och ångest var det ständiga samtalsämnet. Jag undrar hur det vore att slippa upprätthålla upp en mur av känslomässig distans till människor jag älskar för att jag inte orkar axla deras omöjliga livssituationer, inte orkar axla deras ångest över att inte ha några vägar ut.

Det vore så skönt att bara kunna lita på att saker fungerar. Kunna lita på att jag kommer få hjälp när jag är sjuk, kunna lita på att jag kommer slippa svälta, slippa vara bostadslös, slippa förnedras, slippa förvägras det jag har, eller borde ha, rätt till. Det vore så skönt att slippa oroa mig för hur det ska bli när jag blir gammal, om jag kommer ha pengar nog att leva på eller få värdig vård.

Jag skulle så gärna vilja leva utan denna ständiga känsla av osäkerhet som tränger sig in i mig, ger mig ångest och gör mig handlingsförlamad. Jag skulle så gärna vilja lägga den energi som nu går åt till sömlösa nätter och ångestattacker på att göra något av värde. Men det går inte, för samhället omöjliggör det. Det finns ingen trygghet här för mig, och jag vet om det. Jag vet att enda sättet är att hålla sig frisk som fan, ha besparingar.

Jag skulle så gärna vilja vara något värd som människa, inte bara så länge jag är produktiv.

Skit i vad liberalerna tycker.

Läser sverige.pk:s pepp och depp-lista inför socialistiskt forum. En av punkterna är denna. En programpunkt som går ut på att liberaler ska sitta och lyfta fram ”konstruktiv kritik” om vänstern:

Nej, men nu har vi ju ett socialistiskt forum om året – varför inte försöka utnyttja det till att ge utrymme åt liberaler som tycker vänstern har fel? Ta till exempel Viktor Barth-Kron, en helt vanlig kille från herrtidningsbranchen, som till vardags är anställd av DN för att skriva ner vänstern. Klart grabben ska få en programpunkt!

På något sätt är det också en naturlig utveckling: från att bara läsa högerböcker ”ironiskt” a la Flumskolan, till att bara syssla med högerns tankevärld, till att helt enkelt låta sig ersättas av olika högerprofiler. Nästa år kommer hela forumet att gå på entreprenad hos JB-koncernen.

Jag undrar i mitt stilla sinne: vilken typ av konstruktiv kritik kan en liberal tänkas leverera? Vad kan vi möjligtvis tjäna på att låta liberaler ha åsikter om vårt politiska projekt?

Jag tänker att det är viktigt att som vänster inte acceptera den liberala hegemonin, och jag upplever att det är precis vad som görs här. Liberaler bjuds in för att utifrån sin hegemoniska position recensera vänstern. Kommer de kanske ge oss tips om vad vi ska göra för att de ska ”ta oss på allvar”? Sådana ”tips” handlar i princip alltid om att anpassa sig mer efter deras världsbild.

Det verkar finnas en idé om att högern är framgångsrik för att de typ lyckats göra en bra reklamkampanj, använda rätt ord. Inte sällan analyseras ”högersvängen” utifrån något slags individualiserat perspektiv som fokuserar på hur bra moderaterna är på Pr, helt ignorant inför det faktum att denna högersväng inte är det minsta unik för Sverige utan sker i hela Europa. Det enklaste sättet att bli politiskt framgångsrik i en liberal värld är just… att vara liberal. Det säger väl sig själv att de som har ideologin som stödjer kapitalismens intressen är mer framgångsrika i sitt politiska projekt.

Det handlar om synen på politik som något slags pr-projekt. Bara vi typ säger rätt saker, tar debatten om rätt frågor, använder oss av rätt retorik och så vidare kommer vi kunna göra en tillräckligt bra reklamkampanj för att få en röd regering nästa val. Frågan är ju var en offrar på vägen i en sådant projekt. Troligen sin ideologi.

Jag föreslår följande strategi: vi skiter i vad liberaler tycker att vi borde göra, vi skiter i deras tips, vi skiter i om de tar oss på allvar eller inte. Vår framgång beror inte på om någon putslustig skribent på Dn tycker vi är duktiga på att göra reklam för vår sak på ett sätt som attraherar hen. Det är liksom inte dessa personer som borde vara målgruppen i vänsterns politiska projekt, och det är inte heller de som ska tillåtas definiera oss.

Om skönhet och den hegemoniska kvinnligheten.

En av mina favorittwittrare, @Julia_ATC, skrev för några dagar sedan om det här med skönhet inom feminism och hur relationen till skönhet och kvinnlighet definierats av vita kvinnor.

Vi får lära oss att det mest värdefulla vi kan vara som kvinnor är vackra men att vi som rasifierade aldrig kommer att vara just det. Är det rättvist av dig att säga till oss då att vi inte har rätt att kräva detta? Att vi bara ska acceptera läget och ”fokusera på annat”? Antingen ser du inte det självklara: alla kvinnor har ej och kan ej ha samma förhållningssätt till skönhet som koncept. Eller så utgår du 100% från den normativa kvinnan (vit, cis etc) vilket är så jävla bakåtsträvande att I don’t even

Jag tänker på hur kvinnlighet görs i detta samhälle. För kvinnor i patriarkatet är det extremt viktigt att vara just Kvinnor, att bli till Kvinnor. Det är viktigt för att det är så en som kvinna skaffar sin en plats i det patriarkala samhället. För att bli ”godkänd” av patriarkatet måste en göra sig till Kvinna. Det är ingenting som kommer automatiskt med att en definierar sig som kvinna utan det är en aktiv process, som jag kallar feminiseringsprocessen. Jag menar att kvinnor i regel sysslar med ett feminiseringsprojekt, alltså ett projekt där de aktivt skapar sig själva som Kvinnor för att få en plats i patriarkatet. Förutsättningarna för att kunna göra detta är annorlunda beroende på vilken position en har som kvinna.

Olika kvinnor är olika mycket Kvinna i det här samhället. Den kvinna som står högst i kurs är den vita, heterosexuella ciskvinnan. Den här kvinnan är såklart förtryckt, men innehar en upphöjd position i patriarkatet, eftersom hon får står modell för det kvinnliga, på samma sätt som den vita mannen står modell för den mänskliga.

Denna kvinna använder sig av andra kvinnor för att stärka sin ställning i patriarkatet. I sitt femininiseringsprojekt, alltså i sin strävan efter att bli Kvinna, så degraderar hon andra kvinnor. Det är detta som sker när en vita kvinna som till exempel Cyrus eller Allen approprierar rasifierade kvinnors kultur och objektifierar dem i sin musikvideos. Det handlar om att använda dessa kvinnor, objektifiera dessa kvinnor, för att själv bli mer Kvinna i patriarkatets ögon.

Jag tänker att detta ofta sker inom feminismen också. Till exempel när vita feminister dikterar vilket förhållande ALLA kvinnor borde ha till skönhet, precis som Julia tar upp, och därmed också definierar en slags femininet som ”bättre”. Ett annat exempel är när vita feminister talar om att till exempel slöja är en ”symbol för förtryck”. Detta handlar i mina ögon om att framställa sin egen kvinnlighet som mer acceptabel, som mindre förtryckande, och få andra kvinnors kvinnlighet att framstå som sämre. Det blir helt enkelt en del i ens feminiseringsprojekt att få andra kvinnor att framstå som de riktiga offren för patriarkalt förtryck och liknande.

Jag tycker mig också ofta se detta när det kommer till klass. Till exempel att det hos vissa feminister kan rynkas jävligt mycket på näsan åt ”ofina” sätt att göra kvinnlighet på samtidigt som det anses helt okej med mer medel- eller överklasskodade markörer. Typ; det är inte okej med typ chockrosa och hello kitty, men det är helt okej med någon fin liten tunika med diskret blommönster. Det handlar fortfarande om kvinnlighet, men det är bara en speciell sorts kvinnlighet som är okej, andra sätt att göra kvinnlighet på är förtryckande.

Mönstret är tydligt; det finns en hegemonisk kvinnlighet, den kvinnlighet som den vita medelklassciskvinnan står för. Denna kvinnlighet anses acceptabel av såväl patriarkatet som av många feminister. Denna kvinnlighet står helt enkelt högst i kurs. Kvinnor som befinner sig i denna position är inte sena med att trycka ner andra kvinnor för att säkra sin plats i patriarkatet. Vita kvinnor allierar sig med vita män i ett gemensamt förtryck av rasifierade kvinnor, för att säkra sin egen plats i patriarkatet. Detta är något som jag menar att i princip alla vita kvinnor och kvinnor som på annat vis har en hegemonisk position gör i större eller mindre utsträckning. Detta genom att utgå från sig själv som modell för det kvinnliga och för vad en ”god” och ickeförtryckt kvinna är.

Jag tänker att en sant radikal feminism måste kunna se hur rasismen samverkar med patriarkatet. För att vi (riktar mig mot vita kvinnor här, då det är den position jag själv innehar) ska kunna bekämpa patriarkatet på riktigt måste  sluta alliera oss med vita män, sluta upp med våra feminiseringsprojekt. Femininet, alltså skapandet av kvinnlighet, är något som stärker patriarkatet oavsett om den är ”fin” och står högt i kurs i eller ej. Att upphöja sin egen femininitet på bekostnad av andra kvinnor är att alliera sig med patriarkatet, det kan aldrig vara att motarbeta det.

Manlig feminist.

IMG_20131119_160938Finns väl inte så mycket mer att säga om detta än att det suger med män som kommer och dikterar vad kvinnor borde och inte borde göra i feminismens namn. Om du nu är man och feminist kan du väl köra ditt eget jävla race och kämpa emot sexism. Varför är det viktigt för dig att kommentera vad alla kvinnliga feminister gör? Tänk lite kring dessa frågor innan du lägger din jävla recension, tack.

Jag kan vara fin på mina egna villkor.

IMG_20131117_144010Jag har tänkt mycket på det här med hår sedan jag rakade av stora delar av det. Hår är ju något väldigt laddat för kvinnor. Vi ska raka oss på kroppen, men det är viktigt att håret på huvudet är långt.

Sedan jag klippte håret kort så har jag känt mig fri. Innan hade jag långt hår som jag inte orkade vårda i den utsträckning som det egentligen krävde, nu slipper jag hålla på och bry mig om det hela tiden utan kan bry mig om mitt utseende i den utsträckning det passar mig och inte på grund av något slags tvång. Det funkar att bara dra handen genom håret på morgonen, att fixa med mitt utseende är inte längre ett måste utan något jag gör när jag vill och för att det får mig att må bra.

En annan effekt är att jag känner mig jävligt mycket snyggare nu än innan. Mitt hår såg helt enkelt jävligt illa ut innan, men den frisyr jag har nu är mer provocerande än den jag hade innan, trots att den här är väldigt mycket snyggare. Varför är det mer okej för kvinnor att ha någon ovårdad och frissig konventionell  kvinnofrisyr än att ha rakad skalle eller kort hår? Varför är det mer accepterat med utväxt än att kapa allting?

Jag tänker att det handlar om att göra saker på sina egna villkor. Att bara vara allmänt ovårdad kan visserligen vara ogillat, men det är inte provocerande på samma sätt. Det är inte provocerande för det är inte ett aktivt ställningstagande. Ovårdat hår i konventionell längd signalerar: jag vill behaga dig och dina ideal, jag råkar bara vara för dålig för att göra det just nu. Att medvetet raka sig eller klippa sig kort signalerar däremot att en skiter i dessa ideal på ett mycket mer utstuderat sätt. Därför provocerar det.

Att ha långt hår handlar inte så mycket om att vara snygg som om att behaga. Långt hår är det ideal som finns för kvinnor i detta samhälle, därför ska alla ha det oavsett om en passar bra i det eller inte, oavsett om en orkar vårda det eller inte och så vidare. Att behaga handlar inte om att vara snygg, det handlar om att inte sticka ut. Om att falla in under normen.

Jag tänker mig att många kvinnor som inte orkar bry sig om sitt utseende ändå håller håret långt i förhoppning om att de ska orka göra det i framtiden. Jag klippte själv mitt hår när jag insåg att jag inte skulle orka ta tag i min så kallade frisyr på ett bra tag framöver, och det kändes jävligt skönt att bara acceptera att jag inte kommer behaga mer.

Innan kände jag att det var jobbigt att jag inte orkade anstränga mig för att se bra ut. Jag gick helt enkelt omkring och kände mig ful, och det är såklart nedbrytande när en hela sitt liv har fått höra att det vackraste som finns är att se bra ut. Nu känner jag att jag har skapat mina egna ideal kring hur jag ska se ut. Jag har en frisyr jag är nöjd med, som jag trivs väldigt bra i och känner mig snygg i. Jag vet att många andra tycker att den är okvinnlig och liknande, men det är verkligen helt okej, för jag bestämmer själv hur jag vill se ut. Det finns en stor styrka i det. Jag behöver inte välja mellan konventionella utseendeideal eller att inte bry mig alls, jag kan vara fin på mitt eget sätt och på mina egna villkor.

Lite tankar om romantik.

Sitter och försöker skriva ihop något längre om det här med romantik. Lite såhär har jag tänkt:

Kvinnor lär sig att sukta efter den romantiska kärleken, att längta efter den med hela sitt väsen, att ständigt bereda sig på att kunna ta emot den. Hålla livet fritt så att en är redo att göra allting för att få en man när han dyker upp. Vi lär oss att om vi missar detta tillfälle, om vi inte är beredda att lägga allt åt sidan, så kommer chansen kanske aldrig åter och vi kastas återigen in i ensamheten, meningslösheten, tomheten i att leva utanför den heteromonogama relationen. Livet blir återigen en strävan. Amelie är den perfekta kvinnan för en romantisk historia; hon lever ensam, bara för andra, och söker en mening i livet. När Nino dyker upp så kan hon ge sitt allt till honom, hon är redo för att älskas av honom. Hela sitt liv har hon varit redo för att älskas av honom, för hon har ingenting annat. Inget som håller henne kvar. Hon kan låta honom fylla hennes liv med mening, för hon har sett till att hålla det tomt.

Om kvinnan tvärtom inte har hållit sitt liv tomt blir det problem. De motsättningar som finns mellan hennes etablerade liv och relationen är en konflikt som måste lösas, och lösningen är given; hon ska göra avkall på det liv hon har, ge upp det för att istället bli en del av mannens liv. Om denna konflikt blir omöjlig att lösa enligt den romantiska kärlekens utstakade väg, alltså om hon väljer att stanna i sitt etablerade liv, så betraktas det som en tragedi.

I musikalen Moulin Rouge ställs Satine inför detta val. Hon har ett liv och möjligheter till att ta sig till en bättre situation och leva ut sina drömmar som skådespelerska, men bara på premisserna att hon gifter sig med en man hon inte älskar. Hela filmen utspelar sig kring detta drama. Vad ska Satine välja; ett gott liv, i betydelsen ekonomisk trygghet och möjlighet att leva ut sina drömmar, eller att följa den romantiska kärleken.

Satine är cynisk när hon träffar Christian. Hon har lärt sig att inte tro på kärlekens kraft, något som Christian såklart gör till sitt projekt att rätta till. Det är mycket viktigt för honom att Satine lär sig att tro på kärleken. När hon till slut väljer bort Christian går han till premiären av den pjäs i vilken Satine gör sin debut för att förnedra henne offentligt. Han vill betala henne för den intimitet de har haft. När det visar sig att hon inte är den madonna han ville göra henne till i sitt hetermonogama projekt degraderas hon till att bli hora i hans ögon. För att han ska respektera henne måste hon välja att vara madonna, alltså välja kärleken. Den offentliga förnedringen får henne till slut att välja Christian. Det hela anses vara oerhört romantiskt.