Ibland undrar folk hur det ser ut hemma hos mig. Jag bor i en fyra tillsammans med min partner och en inneboende, som för närvarande är en vän som behövde akut boende men som om en vecka ska bytas ut till Helena istället, något jag ser mycket fram emot. Jag är brutalt ointresserad av inredning och dessutom ganska fattig för närvarande, så det ser inte särskilt fint ut alls. Är dock ganska nöjd med väggen i mitt rum som jag satt upp egna teckningar, vykort, material från SCUM-pjäsen och liknande på.
Att erkänna sitt privilegium är bara början.
Ibland talar jag om vikten av att erkänna sitt privilegium. Jag tycker att det är viktigt att som man erkänner att en är privilegierad. Däremot kan jag ofta känna att det betonas lite väl mycket, just det här att en ska erkänna sitt privilegium, som om det gjorde någonting bättre.
För mig är att erkänna ett privilegium ett första steg i att förstå sig själv i en samhällelig kontext. Alltså att erkänna att en har ett privilegium som man. Men det får liksom inte stanna där, utan en måste också lägga energi på att förstå detta privilegium. Vad innebär det för en och personer i ens omgivning? Hur måste jag agera för att ta ansvar för detta privilegium?
Jag upplever att många feministiska män mest bara konstaterar att de är privilegierade och sedan stannar vid denna insikt. Att det liksom blir ett ”men jag är ju medveten om det” som legitimerar jävligt mycket.
Även om en aldrig kan sluta vara överordnad kvinnor som man i patriarkatet kan en såklart göra en massa för att göra situationen betydligt mycket bättre. De flesta män har liksom inte bara sin position, utan agerar också på ett sätt som reproducerar kvinnoförtrycket.
Det går inte att sluta vara privilegierad som man, men det går att använda sitt privilegium på ett bra sätt, till exempel genom att driva feministiska frågor, lyfta fram kvinnor, försvara kvinnor och så vidare. Vad som däremot inte duger är att sitta och vara självtillräckligt ”medveten” om sin position utan att ägna sig åt någon form av medveten feministisk praktik.
Medvetenhet och analys av sig själv är inget självändamål, det är bara ett nödvändigt första steg i en större process. Du måste erkänna ditt privilegium, sedan måste du förstå det och göra någonting åt det.
Ask.fm om att hantera svartsjuka.
vad jag förstått har du o isak ej en monogam relation, upplever du någonsin svartsjuka? hur hanterar du det isf?
Jag är noggrann med att skilja på vad jag behöver av hen i vår relation och en vilja till exklusivitet. I mina ögon så är exklusivitet något en behöver om en känner sig otrygg i relationen. Jag tänker att en ofta känner sig mer otrygg i kärleksrelationer eftersom dessa är så oerhört laddade i vårt samhälle och eftersom det pågår så mycket spel mellan de personer som ingår på ett helt annat sätt än i vänskapsrelationer. En vänskapsrelation kan vara intensiv och oerhört viktig, men en blir sällan svartsjuk om någon har en annan vän eftersom det i regel finns en annan tillit och öppenhet i vänskapsrelationerna.
Delvis så försöker jag att själv dekonstruera vad en kärleksrelation är, för att göra det mindre laddat och därmed bli mindre svartsjuk. Bland annat så brukar jag inte diskutera eller tänka på Framtiden tillsammans med Isak på samma sätt som jag gjorde med mitt ex. Det är klart att vi diskuterar vår vardag och så vidare, men vi har inget gemensamt livsprojekt som vi ombesörjer. Detta gör att jag inte känner att det vore en katastrof om relationen tog slut på samma sätt, eftersom mitt liv inte centrerar kring den. I detta så är såklart beslut som att jag inte ska skaffa barn en viktig del.
Men det handlar såklart inte bara om ens egen inställning utan om hur en har det tillsammans. Jag är noggrann med att ta reda på vad jag behöver i vår relation för att kunna känna mig trygg och förmedla det. Centralt här är öppenhet med känslor och tankar som rör relationen, omtanke och tillit. Om jag känner att detta finns är det inte så jobbigt om Isak också träffar andra, eftersom det inte gör att jag känner mig hotad på samma sätt.
Men jag tänker nog att det viktigaste är inställningen till vad en kärleksrelation är; jag tänker inte att jag och Isak ska vara ihop för evigt, jag tänker att vi har det bra nu och kan vara tillsammans så länge det fortsätter vara just så. Jag försöker helt enkelt att betrakta vår relation mer som jag skulle betrakta en vänskapsrelation, även om det såklart är svårt att göra fullt ut.
Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.
På sista tiden har jag känt så oerhört mycket skuld. Skuld för att jag är sjukt och inte orkar varken plugga eller hålla på med den politiska aktivism som behövs så mycket. Skuld för att jag inte orkar skriva alla de texter som behöver skrivas. Skuld för att jag inta orkar svara på mejl och kommentarer som jag egentligen vill.
Men jag har också börjat känna mer skuld i mitt privatliv (i brist på bättre ord, det personliga är politiskt och så vidare), framförallt inför min partner. De senaste veckorna har präglats av mycket ångest, och denna har i sin tur utlöst skuld och skam över att jag inte lyckas vara Den Perfekta Flickvännen, som i sin tur har skapat ännu mer ångest. Den onda ångest/skuld/skam-spiralen är i full gång helt enkelt.
Jag har varit i den här situationen förut, men då var det med betydligt mycket mindre analys av läget. Då trodde jag att det faktiskt skulle kunna hjälpa om jag bara hatade min ångest tillräckligt mycket, även om det såklart var just självhat som drog igång den.
Men det är ändå så himla svårt att komma ifrån den här skulden, även om jag förstår hur den fungerar bättre nu. Jag vill liksom aldrig vara till en belastning i mina kärleksrelationer. Så fort jag känner att jag kräver ”för mycket”, det vill säga typ känslomässigt stöd och tröst, så får jag extremt dåligt samvete. Detta trots att jag är brutalt medveten om hur otroligt mycket känslomässigt arbete jag utfört i relationen.
Jag fascineras också mycket av hur dåligt samvete jag kan ha för att jag inte utför tillräckligt mycket hushållsarbete, även om det helt uppenbart är jag som utför mest och dessutom har det övergripande ansvaret för att saker och ting blir gjorda. När jag för några dagar sedan bad min partner att tvätta efter att själv, och på eget initiativ, ha tagit minst tre tvättar på raken så fick jag dåligt jävla samvete för att han fick göra det.
Jag har funderat en del på hur detta kommer sig, och jag tror att det har att göra med uttalade och outtalade behov. Kvinnor tränas i mycket högre grad att leva sig in i andra människors situation, något som män knappt tränas in i alls. När kvinnor och män ingår i relationer så tar detta sig uttryck i att kvinnor känner av mäns behov och tillfredsställer dem utan att de behöver uttrycka dem, medan kvinnor i mycket högre grad behöver uttrycka sina behov.
Detta leder till en situation där kvinnan framstår som krävande, eftersom det är hon som uttalar sina krav. Mannen framstår som okomplicerad och okrävande. En riktigt skön snubbe, helt enkelt. Det kan till och med vara så att de framstår som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens behov, till exempel genom att prata om hans känslor. Vet flera män som BEKLAGAT sig över att deras kvinnliga partners är så himla jobbiga när de försöker inhämta information om deras känsloliv. Liksom: ”prata om känslor, vad är det för trams”, helt utan att erkänna att det faktiskt finns ett behov av detta och att det är kvinnan som ser till att det blir tillfredsställt.
Jag tänker att detta går att applicera till viss del på hushållsarbetet också. Eftersom jag har det övergripande ansvaret blir det jag som säger till när något behöver utföras, vilket gör att det framstår som att jag ”bestämmer”. I själva verket är det givetvis inte så, utan det är snarare så att jag utför planeringsarbetet. Min partner får avlastning eftersom han inte behöver bry sig om att tänka på när saker ska utföras. Men faktum kvarstår att det blir jag som uttrycker behovet, det blir jag som ställer kraven, vilket gör att jag uppfattar mig själv som tjatig och bossig, vilket är en ganska obekväm självbild. Patriarkatet har ju liksom lärt mig att hata bossiga kvinnor.
Men ja, det är svårt att komma undan det här. Trots att jag är medveten om vad som händer så känner jag så jävla mycket skuld så fort jag inte kan ta det ansvar för relationen och hemmet jag brukar vara kapabel till. Trots att jag har gjort merparten av det känslomässiga arbetet och hushållsarbetet under det dryga år vi har varit tillsammans så kan jag inte stå ut med tanken på att han skulle göra mer, eller ens att vi skulle göra lika mycket. Så jävla inpräntat är det i mig att mitt värde som människa avgörs av min förmåga att tillfredsställa en man.
Att vara en dålig feminist.
Det händer ibland att jag känner mig som en dålig feminist. Typ när jag märker hur svårt det är att ha en jämställd relation, när jag har ångest över mitt utseende eller när jag ger männen i ett sammanhang med uppmärksamhet och bekräftelse än någon säkert minst lika intressant kvinna.
Men sen tänker jag på hur fånigt allt det där är. Det finns liksom inget som är att vara en ”dålig feminist”, det finns bara olika strategier för att överleva och bekämpa patriarkatet. Jag försöker att alltid hitta så effektiva strategier som möjligt, både för överlevnad och bekämpande, och ibland går det mindre bra. Då är det bara att ta nya tag och försöka igen.
Det går inte att bli den perfekta feministen, för så länge vi lever i ett patriarkat kommer en ibland vara tvungen att göra saker på patriarkatets villkor. Det går inte att leva jämställt i patriarkatet, det går bara att kämpa för ett jämställt samhälle.
Den här ångesten många känner över att inte vara tillräckligt bra feminister är egentligen bara ett av patriarkatets knep för att avväpna oss. Vi ska ständigt lägga skulden på oss själva, inte på det samhälle vi lever i. Det är klart som fan att det är bekvämt om vi alla är upptagna med att personligen ha den korrekta feministiska livsstilen, i stället för att föra politisk kamp.
Vad offrar kvinnor för mäns ansvarslöshet?
Rörande det här med risker som är förenade med abort, som jag tog upp i förra inlägget, så har vissa undrat vad jag menar. Jag vill förtydliga att jag inte tror att en behöver vara rädd för sitt liv eller bestående skador om en gör en abort, speciellt inte om den sker tidigt. Riskerna för sådant är som jag förstått det ganska små. Däremot är abort på andra sätt smärtsamt, det är till exempel många som mår dåligt eftersom en proppar i sig e massa hormoner. Detta går såklart över, men det är fortfarande ingenting som är särskilt trevligt att genomlida. Att till exempel må psykiskt dåligt är också en risk och et obehag som är värd att ta med i beräkningen.
Anledningen till att jag skriver så är för att jag kan tycka att det är problematiskt när folk har en för lättvindig inställning till aborter. Ofta så uppfattar jag att män har en väldigt avslappnad inställning till att kvinnor ska göra abort, jag har till exempel stött på de som tycker att de minsann inte behöver skydda sig vid sex eftersom en ju kan göra abort.
Jag har själv tänkt att jag kan skippa skydd vid sex eftersom en kan abortera, men i gymnasiet fick jag ett missfall vilket gav mig en del insikter om vilken jävla chock för kroppen det kan vara att först förbereda en graviditet och sedan få den avbruten. Jag hade också en ytlig bekant som gått in i en flera månaders lång depression på grund av en abort. Sedan dess har jag skyddat mig.
Jag tycker att det är en ganska stor skillnad på vad jag väljer att göra med min egen kropp och vad en man pressar mig till att göra, men vad som är viktigare är att att viktigt skäl till att jag slarvade med skyddet innan var att så många män är så oerhört omedgörliga när det kommer till att använda kondom. Det kan vara fråga om väldigt subtila saker som att sucka när kvinnan ber om det, eller att liksom börja köra på med penetration och så vidare utan att ens bry sig om det. I en sådan kontext är det lätt att känna att det är värt att ta risken, en an ju ändå göra abort.
Det verkar finnas någon slags uppfattning om att abort är något som kvinnor gör i en handvändning, typ för skojs skull. Detta tycker jag är en problematisk uppfattning av två skäl. Dels för att den spär på den här idén om att kvinnors kroppar är något en kan göra lite vad en vill med, i det här fallet för att mannen ska slippa det enorma obehaget med att ta på sig en jävla kondom. Jag tycker det är ganska absurt att vissa män uppenbarligen tycker att en kvinna ska genomlida en abort för att de ska slippa ha kondom. Jag tror också att det är problematiskt eftersom denna idé kan användas av abortmotståndare, för att stärka uppfattningen om att aborter genomförs i onödan och liknande.
Jag tror att det som krävs är en viss omvärdering av mäns njutning och kvinnors kroppar. Jag ser abort som preventivmetod mycket som ett resultat av att män lastar över sitt ansvar att skydda sig på kvinnor. Idag anses i princip kvinnan ha ansvaret för att skydda sig vid sex, och om hon blir gravid är det hennes ansvar. Män däremot kan kosta på sig att vara lite slarviga, för det är ju ändå inte de som sitter med ansvaret för det hela. I en sådan kontext blir det plötsligt helt rimligt att en man värderar att slippa ta på sig kondom högre än att kvinnan han ligger med ska slippa genomgå ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Jag tycker det är viktigt att tala om vad kvinnor offrar för mäns vårdslöshet.
Hur vi minskar antalet aborter.
Det har börjat snackas mer och mer om abort på sista tiden. Ibland hörs det argument i stil med att det vore en bra sak om aborterna minskade, eftersom det är ett riskfyllt ingrep och så vidare. När en hör detta kan en kanske tro att personen som säger det är intresserad av kvinnors rättigheter, och det låter ju fint.
Jag är helt med på att det vore positivt om aborterna minskade. Abort är ett riskfyllt ingrepp som jag hoppas att så få som möjligt behöver erfara. Däremot är det ingen lösning att istället för aborter tvinga kvinnor att gå igenom graviditeter mot sin vilja. En graviditet är betydligt mer smärtsam och riskfylld än vad en abort är. Om en ser det ur kvinnans perspektiv är en abort alltså alltid att föredra, förutsatt att hon vill göra den.
Däremot har jag absolut ett intresse i att minska det totala antalet aborter. Det är nämligen alltid bättre att en kvinna slipper genomgå en abort över huvud taget. Hur gör vi då detta? Jo, vi minskar antalet ofrivilliga graviditeter, såklart! Att minska antalet ofrivilliga graviditeter är en perfekt lösning på frågan. Det är bra både för kvinnan och för samhället i stort.
Jag föreslår följande åtgärder för att minska antalet ofrivilliga graviditeter: utveckla preventivmedel för män, subventionera kondomer och låt dem vara mer lättillgängliga, ifrågasätt penetrationsnormen i högre grad, eftersom den leder till att folk har en massa barnalstrande sex fast de egentligen inte alls vill ha barn, betona mäns ansvar att skydda sig (och kvinnan) i betydligt högre utsträckning, då detta idag är något som främst åligger kvinnan.
Att tala om riskerna med en abort som om det vore ett skäl för att minska rätten till abort är förrädiskt. Vi måste se vad alternativen är. Att inskränka aborträtten kommer troligen inte att leda till att folk är mer försiktiga vid samlag, däremot kommer det leda till ett ökat antal ofrivilliga graviditeter och troligen också ett ökat antal illegala aborter som är betydligt mer riskfyllda än sådana som sker inom den etablerade vården.
Det stämmer att abort inte är en positiv upplevelse för de flesta kvinnor, men det är etter värre att tvingas in i en graviditet och ett moderskap en egentligen inte vill gå igenom. Om vi vill minska antalet aborter ska vi minska antalet ofrivilliga graviditeter, inte öka antalet ofrivilligt fullbordade graviditeter. Det är faktiskt inte särskilt konstigt.
Abortmotståndare är inte intresserade av kvinnors rättigheter eller känslor, de är bara intresserade av att fler kvinnor ska bindas till att krysta ut ungar de egentligen inte vill ha. De är intresserade av att öka den reproduktiva exploateringen av kvinnors kroppar. Något sådant kan jag såklart som feminist aldrig någonsin ställa mig bakom. Det vi behöver är en minskning av de ofrivilliga graviditeterna, så kvinnor slipper gå igenom såväl abort som graviditet bara för att någon snubbe ejakulerat i deras underliv.
Att sätta gränser.
Det kommenterades lite angående ”problem med att säga nej” på mitt inlägg om hur en kan agera i sexuella situationer som man.
Jag har varit i många sexuella situationer där jag har haft noll problem med att säga nej, och jag har också varit i många situationer där det varit väldigt jobbigt. Idag skulle jag nog ha lättare att säga nej i en jobbiga situation än jag haft tidigare i livet, men mitt bestämda intryck är att det handlar mer om situationen än om mig som person. Om jag har sex med en person som signalerar att han inte kommer att respektera ett eventuellt nej så blir det helt enkelt jävligt mycket svårare att upprätthålla sina gränser.
Har jag sex med en person som jag upplever är noggrann med att lyssna in mig och förstå var mina gränser går är det lättare för mig att känna av dem. Det handlar om att tillåtas ha gränser. Om en känner på sig att ens gränser kommer att överträdas, vad är då meningen med att göra någon varse om dem eller ens känna in dem? Det gör ju bara det hela ännu mer smärtsamt när gränserna inte respekteras.
Om jag vet eller känner på mig att en person inte kommer att respektera mitt nej så kan det ibland kännas bättre att bara låta det gå än att behöva utstå förnedringen i att uttrycka sin vilja och sedan bli ignorerad. Det kan också vara så att jag helt enkelt struntar i att känna efter vad jag vill, eftersom jag upplever att det inte finns något utrymme för det.
Om du aldrig upplevt dig ha problem med att säga nej kan det alltså handla om att du har haft tur med dina partners. En kan såklart också träna upp sin förmåga att känna in sina gränser och prioritera dem högre än att undvika eventuell dålig stämning, men faktum kvarstår att förmågan att sätta gränser ofta beror på vilket utrymme som finns därtill mer än på någon slags egen inneboende förmåga.
Även om jag idag är såpass feministiskt medveten som jag är kan det vara svårt att sätta gränser när det kommer till sex. Jag tror att det krävs mer än floskler i stil med att en ”inte ska göra något en inte vill” och liknande, sådana lägger i ganska hög grad skulden och ansvaret på offret. Det som krävs att vi i högre grad synar det så kallade sexuella spelet män och kvinnor emellan och liksom analyserar hela kedjan, hela den sexuella situationen. Det som krävs är att vi förstår vad det är för beteenden och värderingar i samhället som leder fram till att kvinnor har svårt att sätta gränser.
Hur agera i sexuella situationer med kvinnor som man.
Fick denna fråga under inlägget En snäll kille:
Hur borde jag agera i en sån här situation? Jag är noga med sex, frågar alltid ”är du säker på att du vill göra det här, helt säker”, men om det inte är så enkelt… vad borde jag göra??
Så, hur göra för att som man undvika situationen jag beskrev i inlägget här. Detta är verkligen inte en lätt fråga eftersom alla dessa värderingar rörande sex sitter så himla djupt i såväl män som kvinnor, vilket gör att det kan vara mycket svårt att komma ifrån. Jag tänkte skriva utifrån de problem jag har haft med detta och vilket sexuellt beteende från mäns sida som hjälpt mig med det.
Jag vill först och främst säga att det är väldigt bra att fråga, men att det kan göras på olika sätt. Många män kan fråga på ett sätt som snarare känns krävande, som om en måste leverera ett definitivt svar direkt. Många gånger är en helt enkelt inte helt säker på vad en vill och då är det bättre att ta det lite långsamt framåt och vara lyhörd inför signalerna istället. Om din partner verkar kåt och tar egna initiativ är det ofta ett bra tecken på att hon vill, gör hon inte det är det nog bra att avvakta oavsett om han svarar/har svarat ”ja” på frågan om hon vill ha sex.
Ofta när det har kommit till sex för mig så har det funnits en viss dubbelhet. Jag har velat ha sex eftersom sex med män är ett sätt att bli bekräftad som kvinna i det patriarkala samhället, men jag har inte njutit särskilt mycket av själva sexet. Jag har helt enkelt använt min kropp som en handelsvara för att få saker jag velat ha från män, men i slutänden har detta beteende skadat mig. Jag har till exempel varit mer pådrivande att ha sex i relationer där jag inte känt att jag fått den bekräftelse och kärlek jag har behövt, och det har hänt ett flertal gånger att jag har haft sex med en person utan att egentligen vilja bara för att det är det enda sättet jag kunnat få någon form av kontakt. Jag tänker mig att detta är ett ganska vanligt förhållningssätt till sex bland många kvinnor som jag tänker är pådrivet av patriarkala strukturer kring hur kvinnor definierar sitt egenvärde.
Resultatet av detta har bland annat varit att jag har varit mest pådrivande att ha sex trots att jag egentligen har njutit ganska lite av sexet som sådant, något som många män är kvicka på att utnyttja. Detta gör i sin tur att en känner sig utnyttjad och objektifierad, vilket inte sällan förstärker det här bekräftelsebehovet.
Vad är då skälet till detta beteende? Kvinnor blir insocialiserade i att vi är könsvarelser först och främst, och endast i andra hand människor. Ett sätt att bli bekräftad som könsvarelse är att ha sex med män, eftersom en då får det bekräftat att en är värd någonting som kvinna. Det kan också vara ett av de sätt som kvinnor kan få tillgång till män känslomässigt, eller i alla fall få illusionen av att få känslomässig tillgång till män. Det är viktigt att förstå att detta är ett samhälleligt problem, men det betyder inte att du inte kan göra något åt det på individnivå.
Vad är då lösningen? Jag tror att det är viktigt att som man bekräfta att din kvinnliga partner har ett värde utöver det hon får som könsvarelse vid sex. Alltså att du värderar henne som människa och inte bara som kvinna, att du vill ha hela henne och inte bara det hon kan ge dig i egenskap av just kvinna. Det är viktigt att bekräfta detta gång på gång och inte bara typ enstaka gånger. Om du gör detta så tror jag att det här med sex kommer att spela en mindre roll i hur hon värderar sig själv, vilket i sin tur leder till att en slutar ha sex av bekräftelseskäl.
När jag har varit i sexuella situationer med män så spelar det stor roll vilken inställning jag uppfattar att de har. Om det känns som att de är ute efter bara just sex så är det alltid mycket jobbigare att tacka nej, men om jag känner att jag uppskattas som person så är det lättare. Det handlar alltså inte bara om att acceptera ett nej, utan om att värdera sällskapet lika högt oavsett om det blir sex eller inte. En grej många män gör som signalerar precis motsatsen är att typ… vända sig om för att sova direkt om de får ett nej. Det som signaleras här är att det enda som är värt att få av mig är sex, annars är det lika bra att sova. Detta är ett väldigt typiskt exempel på ett riktigt oskönt beteende som många män ägnar sig åt, som gör det betydligt svårare att tacka nej till sex.
Sedan tycker jag också att det är en bra idé att vara MYCKET avvaktande, i alla fall till en början i en sexuell relation. Alltså att vid minsta lilla tvekan om vad kvinnan vill så skiter en i det. När jag har träffat män som agerat så så har det ofta känts jobbigt till en början eftersom en är så van vid att män ska vara ”på” och kämpa och att en själv ska vara lite avvaktande, men det har alltid känts jävligt fett till slut eftersom sexet då ägt rum på mina villkor. Det kan säkert finnas kvinnor som tycker att det är alldeles för jobbigt att uttrycka vad de vill ha, och att det därför inte blir något sex alls, men jag tror generellt att det är en positiv erfarenhet att känna att det är en själv som sitter på makten att ta initiativ när en är van vid att aldrig ha det. Det tvingar in en i att känna efter själv och ta reda på vad en egentligen vill, och det tror jag är en mycket bra sak för många kvinnor, om än inte helt konfliktfritt.
Jag.
