Hur agera i sexuella situationer med kvinnor som man.

Fick denna fråga under inlägget En snäll kille:

Hur borde jag agera i en sån här situation? Jag är noga med sex, frågar alltid ”är du säker på att du vill göra det här, helt säker”, men om det inte är så enkelt… vad borde jag göra??

Så, hur göra för att som man undvika situationen jag beskrev i inlägget här. Detta är verkligen inte en lätt fråga eftersom alla dessa värderingar rörande sex sitter så himla djupt i såväl män som kvinnor, vilket gör att det kan vara mycket svårt att komma ifrån. Jag tänkte skriva utifrån de problem jag har haft med detta och vilket sexuellt beteende från mäns sida som hjälpt mig med det.

Jag vill först och främst säga att det är väldigt bra att fråga, men att det kan göras på olika sätt. Många män kan fråga på ett sätt som snarare känns krävande, som om en måste leverera ett definitivt svar direkt. Många gånger är en helt enkelt inte helt säker på vad en vill och då är det bättre att ta det lite långsamt framåt och vara lyhörd inför signalerna istället. Om din partner verkar kåt och tar egna initiativ är det ofta ett bra tecken på att hon vill, gör hon inte det är det nog bra att avvakta oavsett om han svarar/har svarat ”ja” på frågan om hon vill ha sex.

Ofta när det har kommit till sex för mig så har det funnits en viss dubbelhet. Jag har velat ha sex eftersom sex med män är ett sätt att bli bekräftad som kvinna i det patriarkala samhället, men jag har inte njutit särskilt mycket av själva sexet. Jag har helt enkelt använt min kropp som en handelsvara för att få saker jag velat ha från män, men i slutänden har detta beteende skadat mig. Jag har till exempel varit mer pådrivande att ha sex i relationer där jag inte känt att jag fått den bekräftelse och kärlek jag har behövt, och det har hänt ett flertal gånger att jag har haft sex med en person utan att egentligen vilja bara för att det är det enda sättet jag kunnat få någon form av kontakt. Jag tänker mig att detta är ett ganska vanligt förhållningssätt till sex bland många kvinnor som jag tänker är pådrivet av patriarkala strukturer kring hur kvinnor definierar sitt egenvärde.

Resultatet av detta har bland annat varit att jag har varit mest pådrivande att ha sex trots att jag egentligen har njutit ganska lite av sexet som sådant, något som många män är kvicka på att utnyttja. Detta gör i sin tur att en känner sig utnyttjad och objektifierad, vilket inte sällan förstärker det här bekräftelsebehovet.

Vad är då skälet till detta beteende? Kvinnor blir insocialiserade i att vi är könsvarelser först och främst, och endast i andra hand människor. Ett sätt att bli bekräftad som könsvarelse är att ha sex med män, eftersom en då får det bekräftat att en är värd någonting som kvinna. Det kan också vara ett av de sätt som kvinnor kan få tillgång till män känslomässigt, eller i alla fall få illusionen av att få känslomässig tillgång till män. Det är viktigt att förstå att detta är ett samhälleligt problem, men det betyder inte att du inte kan göra något åt det på individnivå.

Vad är då lösningen? Jag tror att det är viktigt att som man bekräfta att din kvinnliga partner har ett värde utöver det hon får som könsvarelse vid sex. Alltså att du värderar henne som människa och inte bara som kvinna, att du vill ha hela henne och inte bara det hon kan ge dig i egenskap av just kvinna. Det är viktigt att bekräfta detta gång på gång och inte bara typ enstaka gånger. Om du gör detta så tror jag att det här med sex kommer att spela en mindre roll i hur hon värderar sig själv, vilket i sin tur leder till att en slutar ha sex av bekräftelseskäl.

När jag har varit i sexuella situationer med män så spelar det stor roll vilken inställning jag uppfattar att de har. Om det känns som att de är ute efter bara just sex så är det alltid mycket jobbigare att tacka nej, men om jag känner att jag uppskattas som person så är det lättare. Det handlar alltså inte bara om att acceptera ett nej, utan om att värdera sällskapet lika högt oavsett om det blir sex eller inte. En grej många män gör som signalerar precis motsatsen är att typ… vända sig om för att sova direkt om de får ett nej. Det som signaleras här är att det enda som är värt att få av mig är sex, annars är det lika bra att sova. Detta är ett väldigt typiskt exempel på ett riktigt oskönt beteende som många män ägnar sig åt, som gör det betydligt svårare att tacka nej till sex.

Sedan tycker jag också att det är en bra idé att vara MYCKET avvaktande, i alla fall till en början i en sexuell relation. Alltså att vid minsta lilla tvekan om vad kvinnan vill så skiter en i det. När jag har träffat män som agerat så så har det ofta känts jobbigt till en början eftersom en är så van vid att män ska vara ”på” och kämpa och att en själv ska vara lite avvaktande, men det har alltid känts jävligt fett till slut eftersom sexet då ägt rum på mina villkor. Det kan säkert finnas kvinnor som tycker att det är alldeles för jobbigt att uttrycka vad de vill ha, och att det därför inte blir något sex alls, men jag tror generellt att det är en positiv erfarenhet att känna att det är en själv som sitter på makten att ta initiativ när en är van vid att aldrig ha det. Det tvingar in en i att känna efter själv och ta reda på vad en egentligen vill, och det tror jag är en mycket bra sak för många kvinnor, om än inte helt konfliktfritt.

Ask.fm om politiskt våld.

Tror du på att använda våld mot liberaler? Eller bara i antifascistiskt syfte?

Alltså för mig handlar det inte om att specifika personer ska bemötas med våld, utan om att skydda vissa ideal med de medel som för tillfället krävs. Krävs inte våld ska våld heller inte användas, och det våld som används ska alltid vara så sparsamt som möjligt. Det är inte en fråga om moral, om att vissa människor ”förtjänar” våld, utan om taktik. I vissa fall tror jag att våld är nödvändigt för att värna vissa ideal, och då tycker jag att det ska använda. Detta tycker för övrigt de flesta, eftersom nästan alla försvarar våldsmonopolet som just bygger på att våld används för att försvara vissa ideal, det vill säga lagen.

När fascister demonstrerar för sina vidriga människofientliga ideal på våra gator är det viktigt att göra motstånd, men om de bara hade suttit hemma med sina unkna åsikter hade jag liksom inte brytt mig. Jag ser inte heller något syfte med att bruka våld mot någon random liberal tönt, däremot emot den liberala staten när den hotar oss, till exempel när polis och/eller militär brukar våld mot oss. Dessa personer utövar i sin yrkesroll den liberala statens våld, oavsett vad de själva ha för politisk färg.

Jag tänker också att det våld som kan komma på fråga främst är motstånd för det våld som kommer drabba de som kräver sig rätt. Till exempel vid ockupationer av fabriker/bostäder så brukas ju i regel inget våld mot någon person, men när sakerna ska tas tillbaks till sin enligt den liberala demokratin ”rättmätiga ägare” så används det såklart våld från polisens sida. Då tycker jag att det är motiverat att försvara sig. I sådana situationer kan ju folk faktiskt välja att ge med sig, så blir det inget våld över huvud taget. Poängen är att det inte handlar om att gå till våldsamt angrepp mot enskilda individer eller grupper utan om att försvara sig mot de angrepp som görs på en när en står upp för sina ideal och kräver sin rätt.

En snäll kille.

IMG_20131113_171158Har med en text i antologin Intimitet och makt som givits ut av organisationen Realstars som jobbar mot trafficking: Jag kallar den En snäll kille. Här kommer den:

Du är en snäll kille, inte någon våldtäktsman. Du tycker att det är förskräckligt med våldtäkter, män som inte respekterar kvinnors gränser, kvinnors nej. Du vet att det är viktigt att respektera gränsen, att den inte överträds. Du säger: om hon säger nej så slutar jag direkt.

Och jag tänker på alla gånger jag har legat där, i sängen, med en man över mig. En man som kanske varit snäll mot mig, som jag kanske varit nära, som förväntar sig mer. Hur svårt det är att säga nej. Hur svårt det är att utstöta det där ordet. Att tänka; är det verkligen så farligt? Kan jag inte genomlida detta? Jag tänker på att väga för- och nackdelar, att ta hänsyn till pinsamheten i att inte vilja, pinsamheten i att säga nej. Hur en tänker på den jobbiga tystnaden som uppstår i de krossade förväntningarnas spår, på risken att nejet bara faller platt till marken, att det inte lyssnas på. Att det är bättre att bara härda ut än att utstå förnedringen i att inte lyssnas på. Att det är bättre att härda ut än att bli våldtagen, än att få det svart på vitt; min vilja, mitt jag, betyder ingenting.

Det handlar om att göra protesten otänkbar från första början. Om att täppa till den öppning som finns för att säga nej. Om att tydligt visa att en inte bryr sig om det där samtycket. Det handlar om att visa att det inte finns någon möjlighet till ett nej. Att visa; jag har rätt till det här. Jag har rätt till din kropp, till dig, till att använda dig på det sätt som behagar mig. Att visa; du inte är en människa för mig, du är framförallt en kropp som jag gör vad jag vill med. Att visa; du inte har rätt till dig själv, till din vilja. Du har inte rätt att känna efter och säga det där magiska ordet. Det där ordet som ska sätta stopp på det. Nej.

Det sägs att våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Men det som sker innan då? Det som sker i blickarna och i kroppsspråket. Och även innan dess; det som sker i samhället, i den ideologiska bearbetning som drabbar kvinnor, den ständiga bearbetningen av självbilden som säger; du ska finnas till för män. Kan inte våldtäkten ske redan där, genom att utesluta nejet. Genom att göra det otänkbart. Genom att förvägra någon rätten att ens uttrycka sin vilja.

Vissa män tar sig självklart rätt, det blir svårt att säga nej då. Men svårigheten finns inte i talet, utan i tanken. Det blir svårt att tänka; nej, det här är fel, när någon agerar som om det vore det självklaraste i världen. När någon ligger där över dig och inte verkar bry sig, bry sig om vad du vill. När det känns som att ditt nej bara skulle stötas ut i tomma intet, att ingen skulle höra det, då är det inte ens ett alternativ. Och innan en ens hunnit känna efter är det hela fullbordat. Och efteråt känner en sig smutsig. En frågar kanske sig själv; varför sa jag inte nej? Han skulle säkert ha slutat om jag sagt nej, han är ju en snäll kille. En snäll kille som slutar när en säger nej. En snäll kille som vet var gränsen går, där en säger nej.

Det sägs att våldtäkt inte handlar om sex. Att det är två helt olika saker, i grunden åtskilda från varandra. Att sex och våldtäkt endast till formen, till själva de fysiska rörelserna, ytligt liknar varandra, men att de i sin substans är så skilda från varandra som två ting kan bli. Men våldtäkten kommer inte från intet, från en plats långt utanför det samhälle där även sexets form konstruerats, den kommer från den patriarkala synen på sex, den patriarkala synen på män och kvinnor och samspelet dem emellan som könsliga varelser.

Den patriarkala synen på sex som fastställer: männen är agenter, kvinnorna är objekt. Det är män som styr, män som avgör sexets form, män som har begär som ska tillfredsställas. Som kvinna kan du endast acceptera eller avfärda, reagera på ett redan färdigt förslag. Och accepterar, det gör du tills du säger nej. Din kropp är mannens egendom tills du utstöter det magiska ordet. Nejet som ska lösa allt, som ska skydda från våldtäkten. Nejet som sätter upp gränsen mellan våldtäkt och sex, som ska resa den oöverträdbara muren. Nejet som är det enda skyddet.

I det patriarkala sexets form finns våldtäkten inneboende, som en ständigt närvarande möjlighet. Eftersom kvinnan ständigt reduceras till objekt, fråntas sin handlingskraft, så finns alltid möjligheten att överträda hennes gränser, utan att hon säger nej. Just för att nejets gjorts otänkbart från första början.

Du är en snäll kille. Inte någon våldtäktsman. Du lyssnar när hon säger nej. Men det där nejet, och din respekt för det, det är en sån liten del i helheten, en liten del i den våldtäktskultur vi lever i. Den våldtäktskultur som ständigt gör kvinnor till objekt, ständigt fråntar kvinnor deras vilja och förmåga att säga nej. Det finns så många sätt att överträda en människas gränser, att ignorera ett nej är bara en av dem, det finns så många andra. Att göra nejet osägbart, att med all tydlighet visa för någon att du inte bryr dig om hennes vilja, att göra henne till en ickeperson. Är du fortfarande en snäll kille då?

Demonstrera emot privatiseringen av utbildningen på torsdag!

Som ni kanske känner till så är det för närvarande ett förslag på utredning om att öppna för stiftelsedrivna universitet, något som det kommer anordnas demonstrationer emot i Uppsala, Lund och Stockholm i övermorgon. Det går även att skriva på en namninsamling här. Jag kommer gå på antingen den i Stockholm eller Uppsala och jag tycker att den som har möjlighet att gå på någon av dem ska göra det, eftersom detta är en så jävla viktig fråga.

Vad som händer här är att det öppnas upp för en bolagisering av den högre utbildningen, alltså att enskilda universitet ska drivas som vinstdrivande företag och inte i samhällets intresse. Detta innebär att forskning och utbildning som är lönsam kommer att premieras i än högre utsträckning och ta upp ännu mer resurser, vilket innebär att forskningen och utbildningen i än högre grad kommer att ske i företags och inte samhällets intressen. En massa forskning är mycket nödvändig att den utförs, men är tyvärr inte något som ett företag kan tjäna en massa pengar på. Eftersom universiteten även fortsättningsvis kommer att finansieras statligt så innebär alltså detta att våra gemensamma tillgångar kommer att styras av företag i än högre grad.

Detta är en angelägen fråga även för den som inte studerar, eftersom det rör hela samhället. Utbildning och forskning är inte bara en fråga som berör enskilda akademiker utan en bred samhällsfråga. Vad vi lägger resurser på där spelar roll för samhället i stort.

På det stora hela är förslaget som stiftelsedrivna högskolor alltså ett förslag som kommer leda till mindre demokratisk kontroll över utbildning och forskning, mer makt åt företagen och en större ojämlikhet. Därför är det viktigt att du sluter upp och visar ditt missnöje.

Om du vill läsa mer på ämnet så rekommenderar jag denna text, som kritiserar såväl stiftelsereformen som den föregående autonomireformen, som även den har varit ett steg i att bolagisera och avdemokratisera den högre utbildningen.

Twitter 11/11. Angående män inom feminismen.

Rörande män inom feminism: huvudpoängen är inte att män inte kan vara feminister, utan att de måste göra feminism på ett annat vis. Tror inte på något sätt att män inte kan få insikt i hur patriarkatet fungerar, men de har ett annat utgångsläge i kampen emot det. För mig är manliga feminister inte sällan ett reellt problem. De tar tolkningsföreträde, snor rampljus och så vidare.

Men jag tror såklart att det går att engagera sig i en kamp utan att själv vara den som förtrycks. Gör själv detta antirasistiskt. En måste bara göra det med större ödmjukhet och medvetenhet om sin position. Betyder dock inte att en inte kan ha en egen analys. Det är ett ofog när allt som kommer ur munnen från en förtryckt antas vara sant. Alla kvinnor är inte feministiskt medvetna till exempel. Har fått det vänt emot mig många gånger av män att de minsann träffat en kvinna som tycker si och så, som om det bevisade något.

Att lyssna på de förtryckta behöver inte innebära att anpassa sig efter minsta vink, däremot att ha ödmjukhet inför ens egen position. Tycker det är minst lika illa när män aldrig kan göra en egen analys av patriarkalt förtryck utan bara tar första bästa kvinnas åsikt. Då blir det återigen kvinnorna som får göra allt arbete, dra alla analyser. Männen bara väntar och anpassar sig.

Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Det finns ett jävla ofog bland många människor att hålla på och lägga omdömen om andras sätt att protestera, ofta på temat att det är för våldsamt eller att det är taskigt eller vad vet jag.

Visst har det hänt att jag själv svurit åt korkade aktivister på demonstrationer, människor som med dumdristigt beteende utsatt meddemonstranter för fara eller människor som mest beter sig som våghalsiga barn. Det finns gott om situationer där det finns taktiska poänger i att inte gå till angrepp. Däremot har jag mycket svårt att förstå hur den som själv inte är organiserad antifascist har mage att komma och ha åsikter om hur vi som är det sköter våra demonstrationer.

053Inte sällan använder dessa människor dessa demonstranter som i deras tycke är ”fel ute” för att motivera varför de själva inte deltar i protesterna. Att det finns en massa människor som inte ingår i den så kallade ”våldsvänstern” på de flesta antifascistiska demonrationer rör dem inte, så länge någon går över gränsen så är det skäl nog att avstå och ta avstånd från hela gänget.

Samma sak stöter en på i till exempel kvinnojoursrörelsen. Någon som träffat en jourkvinna som hade en dålig analys eller hört något dåligt om Roks och därför tar avstånd från allt vad vi gör, utan att veta något om metoderna eller tankarna som dominerar i dessa sammanhang, och framförallt utan att ta hänsyn till att det vi i praktiken gör är att stötta och hjälpa tusentals kvinnor som är utsatta för våld.

Jag upplever att detta ofta mest är ett sätt att urskulda sin egen politiska lathet. Det är lätt att sitta att ha åsikter om allt möjligt, desto svårare är det att implementera på något rimligt sätt i praktiken. Så fort en börjar engagera sig så måste en helt enkelt alliera sig eller i alla fall befinnas sig på samma plats som människor som kanske har en annan syn på våldsanvändning än en själv har. De kan vara jobbigt, men det är det värt om en brinner tillräckligt mycket för en fråga i praktiken och inte bara i teorin.

De flesta som har många idéer om hur aktivism ska skötas är ganska tysta när det kommer till dessa frågor i vanliga fall. De kanske kallar sig antirasister, feminister och så vidare, men det är först när aktivisterna gör något fel som de börjar dra igång sitt snack om hur viktiga dessa frågor är och hur viktigt det är att vi agerar rätt i dem. Det kanske kan låta såhär: ”det bästa sättet att få människor att ändra sig är genom debatt”, men jag ser dem sällan själv skriva debattartiklar eller ta debatten med antifeminister eller fascister. Det tycker de istället att jag ska göra, eftersom det ju är mig dessa människor söker upp. Nå, gissa varför? Det är för att det är jag som tar aktivt ställning emot deras världsåskådning, du upplevs däremot inte som ett hot och därför är det inte särskilt konstigt att ingen bryr sig om dig. Ett smidigt sätt att komma undan någon form av engagemang samtidigt som en kan hävda med emfas att en tycker att en fråga är oerhört viktig, så viktig att en är beredd att hacka på de personer som driver denna fråga tills de agerar helt perfekt.

Det kan absolut finnas ett värde i att diskutera metoder, och detta är en diskussion som alltid förekommer i aktivistsammanhang. Däremot är det meningslöst att höra det berättas vad som är fel och rätt utifrån något ovanifrånperspektiv, sprunget ur käften på en person som aldrig har deltagit i sådana sammanhang. Vi behöver inte höra från någon översittig liberal hur vi gör fel, vi behöver ha en diskussion om vilka metoder som är effektiva. Det är därför jag vänder mig emot alla utrop om att våld är fel, inte för att jag tycker att våld per automatik är en bra grej utan för att jag anser att de som bräker högst om detta ofta saknar inblick i aktivistens verklighet, vilka situationer vi befinner oss i, vilket motstånd vi möter, vilka vägval som finns tillgängliga. Jag tycker helt enkelt inte att den som inte själv engagerar sig i antifascistisk aktivism har något att säga till om metoderna som används.

Det kanske inte är effektivt med våld, men vad som garanterat är mindre effektivt och troligen också gör mer skada än nytta är att göra en stor grej av hur dålig en tycker att antifascistiska aktivister är och hur ineffektiva våra metoder är. Att komma som utomstående och lägga något slags omdöme om vår aktivism är såväl översittigt som kontraproduktivt.

Jag föreslår att den som har andra idéer om hur aktivism ska skötas kan börja förverkliga dessa idéer själv istället för att sitta på röven och klaga på aktivister. Snart kommer det troligen gå upp för denna att det här med aktivism faktiskt inte är så jävla lätt som det framstår från din upphöjda position, och att det kanske inte är så jävla berättigat att sitta och kläcka ur sig en massa idéer om hur folk borde göra istället om en faktiskt inte har någon jävla koll på läget. Så kom ner på jorden, kasta bort era höga ideal och börja tampas med verkligheten såsom vi andra. Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Kvinnor som övertalar män till att skaffa barn.

Fick lite frågor angående det här med barnafödande om hur jag ser på män som blir övertalade/lurade till att skaffa barn, en intressant situation som jag tänkte att jag skulle utreda lite närmre.

Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är fel att försöka få någon till att skaffa barn om denna inte vill, alldeles oavsett kön eller relation i övrigt. Däremot kan jag ofta tycka att det är ett jävla gnäll om just det här med att män luras till att skaffa barn av ondsinta kvinnor. Ligger du med en kvinna och inte vill skaffa barn kan du skippa att ha barnalstrande sex, det vill säga inte syssla med omslutande sex, ha avbrutet samlag eller använda kondom. Det kan såklart ske olyckor, men sådant är livet. Vill du undvika en olycka till varje pris rekommenderar jag den mycket effektiva preventivmetoden avhållsamhet. Jag anser inte att det ska vara möjligt att ha något att säga till om formellt när det kommer till om barnet ska behållas eller inte, inte heller tycker jag att en ska kunna avsäga sig sitt faderskap. Har en varit med och gjort en kvinna gravid får en ta konsekvenserna av det.

Det har rått viss förvirring kring det härmed att kvinnor tvingas in i barnafödande, eftersom det kan hända män på precis samma sätt. När jag talar om det här med barnafödarideologin så menar jag inte att det är enskilda män som tvingar kvinnor till att föda barn åt dem. Detta behövs inte, eftersom vi har en såpass stark barnafödarideologi. Det är kvinnor som lär sig att längta efter barn, att deras mening med livet är att föda barn och så vidare. Detta lär sig inte män, och därför är det inte särskilt överraskande att kvinnor är mer taggade på att skaffa barn i regel. Det är ju kvinnor som fått inpräntat hela livet att deras egenvärde ligger i detta. Det är ju det här som är så snillrikt med patriarkatet, att kvinnor i så hög grad indoktrineras till att fixa sitt eget förtryck.

Kvinnor lär sig också att de har ett bäst före-datum på ett helt annat sätt än män. Det är viktigt att reflektera över när en vill skaffa barn. Vill en vara en ung mamma eller är det viktigare att ha en stabil ekonomisk situation? Kan dessa kombineras? Hur ska allting, graviditet och föräldraledighet, passas ihop med resten av livet? Tiden under vilken en kvinna kan klämma fram en unge är bra mycket mer begränsad än för en man, både rent biologiskt men också samhälleligt. Kvinnors livsval är alltid utsatta för betydligt mycket mer ifrågasättande än mäns, speciellt när det kommer till moderskap. Som kvinna måste en också på ett helt annat vis förhålla sig till möjligheten att en kommer behöva stå med ensamt ansvar för barnen, eftersom män alltid är mer fria att gå om de känner för det.

Ändå har barnaskaffande en stor laddning i detta samhälle. Om en har skaffat barn tillsammans med en man har en som kvinna plötsligt mer rätt att göra legitima anspråk på mannen. Dels juridiskt, i form av försörjningsplikt, vårdnadsfrågor och så vidare, men också känslomässigt. Det är helt enkelt inte riktigt okej att behandla en kvinna en har barn tillsammans med illa. Det finns också ett större tabu mot att separera om en har gemensamma barn. Att skaffa barn kan alltså vara ett sätt att ”rädda” eller etablera ett förhållande. Om en skaffar barn är en plötsligt bundna till varandra, i alla fall i teorin.

Jag har i alla fall själv erfarenhet av att min vilja till att sätta igång med olika projekt för att knyta min partner närmare mig har ökat när jag inte  känt att jag blivit bekräftad i en relation. När en saknar trygghet i känslolivet vill en gärna skaffa sig trygghet på andra vis, och där är projekt som att flytta ihop, att skaffa husdjur, att skaffa barn och så vidare centrala. Att kvinnor anstränger sig mycket för att relationer ska hålla ihop är inte så konstigt, eftersom kvinnor i hög utsträckning har sin plats i patriarkatet villkorad med just att de ska ingå i en heteromonogam relation.

Barnaskaffande är alltså ett sätt för kvinnan att uppfylla sin uppgift i patriarkatet men också att ”säkra” sin plats i det så gott det går, genom att göra en man moraliskt och till viss del juridiskt skyldig till att vara tillgänglig. Eftersom män har en plats i samhället och makt i relationer alldeles utan att behöva skaffa några barn och dessutom har ett betydligt större tidsmässigt svängrum för när de kan göra detta så är det såklart så att deras drivkraft till att skaffa barn är mindre.

Jag tänker mig att det en som man kan göra för att hantera den här situationen är att behandla personer en har relationer med på ett sätt som gör att de upplever sig värdefulla och trygga oavsett om en ingår i en traditionell kvinnoroll eller inte. Jag tror att det i så fall finns större möjligheter att leva tillsammans trots att en har olika viljor när det kommer till barnaskaffandet. Tyvärr är det svårt att lösa detta helt på en individuell nivå, utan det är såklart ett samhälleligt problem att kvinnor fostras in i denna roll.

Subtilt förtryckande kommentar.

Fick denna kommentar igår som jag tycker är intressant. Låt oss analysera den.

Hej.

Vi befinner oss i olika ändar av de flesta spektrum, i såväl politiska termer, som i strikt könstillhörighet. Och tycks tycka olika om det mesta.

Jag vill (dock) inte hacka på dig för dina åsikter, utan mest säga att jag tycker du verkar ha en fallenhet för tecknandet. Det såg riktigt bra ut. Med betoning på såväl riktigt som bra.

Se det som ett exempel på att man inte måste vara ett svin (eller ja, iallafall inte bete sig som ett) bara för att man är man och (om jag förstår dina resonemang om mina åsikter rätt;) både rasist och fascist.

Ta en timeout, stick ut och res ett tag och måla (eller fota) – jag tror ett break skulle göra dig gott. Inte minst i ljuset av sjukskrivningen.

Hälsar
Daniel

Ps.
Notera nu att inget av det jag skrivit syftar till att förminska dig eller dina åsikter – utan är en uppriktig hälsning, trots att den kommer från fiendens planhalva.

Personen ifråga inleder med att vi tycker olika. Sedan skriver hen att hen inte vill hacka på mina åsikter utan bara vara snäll faktiskt, för att sedan leverera en komplimang. Frågan här är: varför är det relevant för personen att positionera sig emot mig och mina åsikter när allt hen ville säga är att jag ritar fint? Jag lovar, det är helt okej att bara skriva det pang på, utan att berätta att vi tycker olika om saker och ting. Det är inte som att en komplimang betyder mer för mig bara för att den kommer från en meningsmotståndare.

Sedan berättar personen att hen är ett exempel på att en inte behöver bete sig som ett ”svin” bara för att en är rasist och fascist. För det första: som om det spelade någon roll. Det är ju inte som att jag vänder mig emot fascism och rasism för att företrädarna för dessa åsikter beter sig svinigt, utan för att det är två vidriga ideologier som skadar människor. För det andra: att bete sig svinigt är just precis vad den här personen gör.

Sedan får jag tipset att jag ska ta en ”paus” från att göra saker som den här personen troligen upplever som fel och hotfullt för att istället göra saker som är ofarligt för denne, alltså fota och måla. Personen kommer alltså in och tar sig tolkningsföreträde kring vad jag borde ägna min tid åt och vad jag mår bra av och tycker seriöst inte att hen beter sig som ett svin.

I slutet: en förklaring av syftet, som tydligen inte är att förminska mig eller mina åsikter, trots att detta är precis vad personen ifråga lyckats göra. Jag förstår inte vad det ska tjäna till att skriva att syftet är något särskilt när en gör precis motsatsen. Vill du inte förminska mig eller mina åsikter, gör det inte. Det är inte svårt. Men om en går in med inställningen att en är schysst som ger en ”komplimang” trots att en är en meningsmotståndare så går det väl inte så jävla bra helt enkelt.

Det är verkligen helt okej att ge komplimanger utan att berätta hur snäll en är när en gör det eller hur lite en håller med mig om mina åsikter. Det är också helt okej att inte ge någon komplimang om en inte kan hålla sig ifrån detta störiga beteende.

Stora Förtryckardagen.

Idag är det som bekant Fars dag eller Stora Förtryckardagen som jag föredrar att kalla den. Skrev till Stora Förtryckaren i min familj och undrade hur han skulle fira, då svarade han med att han skulle ”hitta någon att förtrycka”, men det lär ju inte bli svårt eftersom han har både mina mor och min syster nära tillgängliga i hemmet, den plats i detta samhälle där kvinnoförtrycket blomstrar som mest och den patriarkala utsugningen äger rum.

Kärnfamiljen erbjuder en YPPERLIG chans för en man att förtrycka. Den heteromonogama relationen utan barn är ett helvete redan den, men när det kommer in barn i bilden så hårdnar mannens grepp om kvinnan OCH det tillkommer dessutom fler individer som han kan utöva sin makt över. Därför kallar jag fars dag för Stora Förtryckardagen medan internationella mansdagen bara är Generella Förtryckardagen.

På kvinnojoursutbilningen fick vi lära oss mycket om hur barn används för att män ska kunna fortsätta ha kontroll över kvinnor de utsatt för våld, till exempel genom långdragna vårdnadstvister. Det är klart att en som kvinna inte vill att en man som har misshandlat en ska ha vårdnaden om ens barn, men inte sällan så ansågs det vara misskrediterande för KVINNANS del om hon anklagade mannen för misshandel under en pågående vårdnadstvist. Då förklaras detta med att hon lägger anklagelserna för att hon vill ha vårdnaden om barnet, det motsatta scenariot; att hon vill ha vårdnaden om barnet för att hon blivit utsatt för misshandel av mannen, var tydligen inte lika troligt. Detta ska ses i en kontext av att det är mycket ovanligt med vårdnadstvister.

Det kan också vara så att en kvinna inte vågar ta stege och lämna en misshandlande man om hon inte vet säkert att hon kan få vårdnaden om barnen. Kanske utsätter mannen även barnen för våld, eller så finns det i alla fall en överhängande risk. Därför är mammor så mycket mer utsatta än vad kvinnor utan barn är, och därför är fäder så mycket mer kapabla till förtryck.

Med detta inte sagt att det inte finns snälla och bra pappor. Jag tycker ändå att det är viktigt att se att faderskap inte alltid är någon lycklig jävla saga.