Auktoritär ledarstil och tolkningsföreträde.

När jag skrev om manlig problemlösning var det vissa som tyckte att det minsann kan vara bra om en vill lösa ett problem. Olika eventuella situationer där det skulle vara bra med auktoritär ledarstil togs upp, typ om en ska fixa någon grej på jättekort tid eller whatever.

Jag tror verkligen generellt att det är mycket dåligt med auktoritär ledarstil om en ska fixa något tillsammans. I de organisationer jag befunnit mig i så har jag märkt stor skillnad på mitt eget och andra människors vilja till engagemang beroende på ledarstil. En stor fördel med till exempel tjejjouren är att vi aktivt jobbar emot just auktoritär ledarstil, och det gör att det är jävligt mycket schysstare att engagera sig än något annat sammanhang jag varit i. Jag märker däremot direkt när det börjar bli någon som ”tar kommandot” och det brukar bli väldigt mycket otrevligare och mer förvirrat väldigt snabbt.

I verkliga livet är det ytterst sällan att en behöver fixa något på jättekort tid, och även i sådana situationer är det bäst om en befinner sig i en grupp där alla är trygga med varandra istället för att det finns en jätteauktoritär ledarfigur. Sedan kanske någon tar kommandot under en kort period, och det är väl okej, men det är skillnad på detta och att ha en generellt auktoritär ledarstil.

Jag har verkligen aldrig varit i en situation där det har varit bättre med så kallat auktoritär ledarstil eller manlig problemlösning. Det är i min erfarenhet alltid bättre att skapa ett klimat där alla känner sig trygga med att prata, snacka om sina rädslor och oro och så vidare. Det kanske kan upplevas som effektivt med auktoritär ledarstil för den som är ledaren, eftersom denna då får sin vilja igenom och slipper lyssna på andra, men för att få folk att vilja organisera sig är det uselt. Ur ett långsiktigt perspektiv kan en sådan ledarstil sabba vilket engagemang som helst, helt enkelt eftersom det gör folk sjukt opeppade.

Samma gäller för relationer. Det är helt enkelt inte en soft grej när någon kommer och tar tolkningsföreträde och pekar med hela handen och ”löser situationer” utan att tillfråga de andra inblandade vad de tycker om saken. Jag förstår att det kan vara soft för den som får tolkningsföreträdet, alltså ledaren, som ju för det allra mesta är just en man, men om en bryr sig om de andra i gruppen eller sin partner så kanske en borde hitta en problemlösningsstil som inte går ut på att en själv ska vara någon slags auktoritet som bestämmer allt efter eget tycke.

Den könsbinära överenskommelsen och den heteromonogama relationen.

I det här samhället så finns det en tyst överenskommelse som nästan alla människor agerar efter; den könsbinära överenskommelsen. Du måste dela in dig i en av dessa två kategorier, man och kvinna, för att kunna bli människa. Att ingå i den könsbinära överenskommelsen är enda vägen till att bli betraktad som en fullvärdig människa i detta samhälle, det finns inga vägar runt.

Något av det mesta provocerande som finns i detta samhälle är människor som inte passerar som män eller kvinnor. Om en måste anstränga sig för att förstå vilket kön en person har är det mycket farligt, för då håller den könsbinära överenskommelsen på att upplösas. En måste få veta att det inte är okej att se ut hur som helst, utan att en faktiskt måste vara mer tydligt med vilket kön en har.

För att en som kvinna ska ingå i den könsbinära överenskommelsen så krävs det inte bara att ytligt passera som kvinna, en måste också ingå i relationer med män, eftersom detta är vad kvinnor förväntas göra i detta samhälle. Kvinnor som inte ingår i relationer med män anses inte vara lika mycket kvinnor som andra kvinnor. De kvinnor som inte ingår i relationer med män patologiseras ofta, alltså det antas att det är något ”fel” på dem eftersom ingen man vill ha dem.

En annan sak en ska göra som kvinna för att ingå i den könsbinära överenskommelsen är att skaffa barn. Att skaffa barn skulle en kunna säga är kvinnors så kallade uppgift i detta samhälle. Kvinnor ska skaffa barn, men inte under vilka omständigheter som helst, utan det måste vara i en heteromonogam relation. Kvinnor som skaffar barn på fel sätt, alltså är ensamstående eller gör det tillsammans med en annan kvinna, blir också straffade. Nej, en ska klämma ut ungen ur fittan för en mans skull och ingenting annat, en ska leva ett respektabelt liv och så vidare.

Kvinnor i det här samhället är generellt maktlösa. Eftersom det är mannen som bestämmer i det här samhället är den enda vägen till makt (eller illusionen av makt) för många kvinnor att alliera sig med män. Antingen genom att driva männens talan på olika sätt, tillfredsställa den manliga blicken men också genom att ingå i relationer med män på det viset som är accepterat i detta samhälle, det vill säga heteromonogama relationer. Detta är ett av sätten på vilket patriarkatet upprätthålls, genom att många kvinnor tvingas in i relationer med män för att kunna överleva i detta samhälle. Detta upprätthåller också den könsbinära överenskommelsen, eftersom kvinnor fortsätter att ställa sig i relation till män på detta sätt. Kvinnor och män blir till motsatspar i den heteromonogama relationen.

Som kvinna måste en först förverkliga sig som kvinna innan en kan bli människa. Det vill säga; en måste agera som en kvinna, en måste ingå i en heteromonogam relation med en man, en måste föda barn inom ramarna för denna heteromonogama relation. Om en inte gör detta så kommer ens insatser i resten av livet alltid att överskuggas av det faktum att en inte har fullbordats som kvinna. Detta gäller för kvinnor i mycket högre grad än vad det gäller för män. Visst kan det vara viktigt även för en man att ha familj och så vidare, men inte ens i närheten av samma utsträckning som för kvinnor. Det är liksom inte det största fokuset utan en bisak.

Att ingå i relationer med män är således ingenting ”frivilligt” i detta samhälle utan enda chansen för många kvinnor att ha någon plats här över huvud taget. Det är så vårt samhälle är konstruerat, på ett sätt som ska upprätthålla mäns tillgång till och makt över kvinnor och kvinnors reproduktiva förmågor. Det är därför det är så viktigt att prata om den heteromonogama relationen, kärnfamiljen och så vidare, för att i vårt patriarkala samhälle är detta mycket grundläggande strukturer som omges av en brutal ideologi för att få kvinnor att underkasta sig dem.

Barnafödande handlar om mer än fri vilja.

Ibland säger människor ”kvinnor skaffar barn för att de kan och vill” eller kanske att det är ett fritt val att skaffa barn och att en kan välja bort det om en kan och så vidare. Jag tycker det är en ganska historielös hållning detta, och även ganska blind för det samhälle vi lever i.

Om vi ser på hur kvinnoförtryck generellt tar sig uttryck så finns det något som är genomgående; kontrollen över den reproduktiva förmågan. Att inte tillåtas göra abort eller använda preventivmedel, att bli utsatt för sexuellt våld och könsstympning är alla väldigt direkta uttryck för att kvinnor inte tillåts ha kontroll över sin reproduktiva förmåga. Även många andra delar av kvinnoförtrycket, som att lesbiska blir trakasserade, allt det tvång som finns kring att ingå i en heteromonogam relation och den ständiga pressen kring att vara liggbar, relaterar till detta.

Såsom jag ser på kvinnoförtrycket så handlar det just om kontrollen över de reproduktiva förmågorna. Det är liksom det som patriarkatet vill åt, det är det som patriarkatet behöver eftersom alla samhällen behöver att det kommer nya barn till världen. Kvinnor i allmänhet har en produktivkraft; förmågan att skapa barn, och detta skapar incitament för exploatering, den patriarkala exploateringen.

Bara för att vi ha så kallad ”fri abort” (som ju verkligen inte är gratis) så betyder inte det att kvinnor har makt över sina reproduktiva förmågor. Abort är ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Dessutom finns det fortfarande en omfattande samhällsideologi som i princip tvingar kvinnor till just att skaffa barn, då det är enda sättet att fullgöra sig som ”kvinna” i det patriarkala samhället. Att fatta beslutet att inte skaffa barn som kvinna är oerhört provocerande och att ifrågasätta barnafödarideologin är ännu värre, det har jag märkt av tydligt när jag skrivit om detta. Jag tror inte att något ämne har väckt så enormt mycket provokationer. Uppenbarligen är detta en hemskt öm punkt i patriarkatet.

Det är därför det är så viktigt att diskutera just reproduktionen och inte inbilla sig att det är något som ligger utanför allt detta, förpassat till någon slags helig privat sfär. Kvinnor skaffar kanske barn delvis för att de ”vill och kan”, men också för att vi lever i ett system där det förekommer såväl fysiskt som ideologiskt tvång som tvingar kvinnor till barnafödande.

Ask.fm om kollektiv och individ.

Hur ser du på relationen mellan kollektiv och individ? Tänker på att du är kommunist men ofta talar om det kommunistiska samhället som en plats för fria individer. Menar det inte som en motsättning, men upplever inte att du talar om det kollektiva lika mkt, som jag ändå ser som grundbult i samhället‎.

Alltså jag ser kollektivet som en väg till individens frihet. Jag tror aldrig att frihet kan uppnås genom isolation, utan frihet kräver alltid att vi har andra människor omkring oss så att vi kan få vad vi behöver såväl materiellt som socialt. Det är klart att det finns en slags frihet i isolationen, men den friheten är endast frihet från tvång från andra, och inte frihet att kunna göra vad en faktiskt vill göra i sitt liv. Det är inte den sortens frihet jag eftersträvar, utan jag vill ha ett samhälle där vi strävar mot gemensamma mål men där människor har makt att bestämma vad de vill göra, vilka sammanhang de vill ingå i och så vidare.

Det finns en myt om ”oberoende” bland många i det här samhället som bygger på att den som har makt, oftast ekonomiskt, är oberoende av andra eftersom hen kan köpa sig till saker och ting. Alla är såklart beroende av andra, men i samhället vi lever i så kan vissa köpa sig till en illusion av oberoende eftersom de har makt över andra, medan andra kastas in i att ständigt vara beroende av dessa personers välvilja.

Skälet till att jag ofta talar om individens frihet är att jag tycker det har en retorisk poäng när vi lever i ett samhälle där frihet är ett överordnat politiskt ideal, men där det för det mesta är den liberala friheten som förespråkas, det vill säga den starkares frihet att skaffa sig makt och exploatera andra. Jag tycker att det är viktigt att vi talar om vad frihet egentligen är i detta samhälle, och vad det skulle kunna vara i ett annat samhälle. Jag tycker att frihet är en bra grej och att det är rimligt att ha det som ett överordnat ideal, men den frihet som vi har i detta samhälle ger jag inte mycket för.

Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att påpeka den diskrepans som finns mellan det liberala frihetsideal och verkligheten för de flesta i detta samhälle, och jag tror att detta kan göra genom att hylla friheten men samtidigt påpeka hur frånvarande den är i realiteten. Det blir lite ”liberalism är en fin tanke, men det fungerar inte i praktiken”, och det tycker jag kan vara ganska roligt med tanke på i vilken grad vi kommunister utsätts för denna smörja.

Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Ganska ofta får jag frågor om vad jag tycker om att vissa personer tycker att jag är dum i huvudet, typ att det skrivs om mig på flashback eller att någon som jobbar för Politism tyckte min text om dem var dum eller liknande.

Jag undrar lite varför. Alltså, jag tänker att det borde vara ganska uppenbart att mitt främsta intresse inte är att hålla mig på god fot med folk? Det är klart att det är tråkigt om folk inte tycker som jag, men det är såklart något jag räknar med när jag försöker hålla mig kritisk till samhället.

Min inställning är att försöka tänka på detta så lite som möjligt. Jag har gjort mitt val i denna fråga, och jag tror inte att det är bra för mig att älta det så fort någon tycker illa om mig, det skulle bli jävligt mycket ältande.

Varför vill människor tvinga in mig i att tänka på det här egentligen? Vari ligger värdet? Jag antar att det handlar om att få mig att känna mig ensam och osäker. Men jag är inte osäker, jag har mina ideal som jag tror på och står för, och jag har många som gör det med mig. Sedan kan en såklart aldrig bli älskad av alla om en ska stå för någonting över huvud taget.

Att ständigt gå omkring och tänka på vad folk tycker och tänker om en är en form av självcensur som jag inte vill ägna mig åt. Mina ideal sträcker sig längre, går djupare, än att jag backar för att någon tycker att jag har fel. Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Skit för helvete i att ta avstånd.

När du som vänster går ut och ”tar avstånd” från att någon kastat en tårta i fejset på Åkesson under en antifademo, vad tror du det ger för effekt? Ser du någonsin högern ”ta avstånd” från varandra, och vad tror du att detta beror på?

Jag har ett tips: bara skit i det. Skit i att någon kastat en tårta i Åkessons fejs. Det är inte relevant. Det viktiga är att det finns människor där som tar ställning emot fascism och rasism. Att någon sedan gör något du inte sympatiserar med; vem fan bryr sig?

Genom att lägga så jävla mycket krut på att ta avstånd från så kallade ”extremister” eller vad fan du nu kallar det så reproducerar du dels bilden av att denna falang faktiskt existerar och är ett reellt problem, vilket inte stämmer. Du är en bidragande orsak till att till exempel Sd anses ha ”vatten på sin kvarn” när de snackar om våldsvänstern, eftersom du aktivt bygger på bilden av att denna finns. Pröva istället denna taktik; tagga ner, sluta vara så ängslig och låt det för helvete passera. Strunta i att ta avstånd bara, gör det. Jag lovar, jorden går inte under för att du skiter i att kommentera att någon fått en tårta slängd i fejset.

Vad jag tycker om tårtkastandet? Jag känner väl ungefär att det är som att lägga fokus på att vissa män behöver bjuda tjejer på drinkar för att få ligga framför att kritisera att vi lever i ett samhälle där kvinnor dagligen förtrycks. Tråkigt för hen kanske, men hel seriöst; vem fan bryr sig?

Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

Om internkritik och spel för gallerierna.

Det finns en viss trend som går ut att att klaga på att en inte ”får kritisera” saker och ting, till exempel ”högt uppsatta” feminister i vilka jag brukar räknas in titt som tätt, speciellt om en talar i kontexter av bloggar eller twitter. Lady dahmer har skrivit om detta här och här och jag tänkte att jag skulle bidra med min syn på det hela.

Jag tycker att det är dubbelt det här. Å ena sidan kan det finnas ett stort problem med när enskilda individer blir för framstående inom en rörelse och personligen har för mycket att säga till om och kanske använder detta utrymme på ett destruktivt eller egoistiskt vis. Jag kan absolut se ett det till viss del har blivit så med Wallin, en person jag visserligen tycker förtjänar den kritik hen har fått men där jag samtidigt absolut ser hur det kan vara problematiskt att det blir en feministisk fråga av det hela, vilket det ju per automatik blir när olika feminister är iblandade i en konflikt. Här kan jag absolut se hur enskilda feminister kan bli för tongivande och få för mycket makt, och att det därmed kan bli så att de inte ”kan” kritiseras eftersom det i så fall leder till ett ändlöst gnabbande, speciellt om en har en massa människor som backar upp en. Jag kan själv tycka att detta är problematiskt när jag skriver om den här typen av konflikter, att människor kanske går mer på den enskilda individen än vad jag anser vara nödvändigt.

Samtidigt så kan jag känna att jag måste få ha rätt att försvara mig mot angrepp som jag titt som tätt bli utsatt för av såväl ickefeminister som feminister. Jag råkar inte sällan utför att bli ”offrad” av andra feminister, alltså att jag bli framslängd som något slags exempel på en feminist som minsann är mer extrem än de själva och som de kan ta avstånd ifrån. Detta är inte vad jag skulle kalla ”kritik” utan det är snarare ett slags spel för gallerierna. När jag blir utsatt för detta är det viktigt för mig att påtala vad jag upplever händer, därav det jag skrivit om till exempel Vettiga Feminister. Det finns liksom en idé om att jag bara ska tacka och ta emot när jag blir påhoppad men det känner jag inte att jag kan göra om jag inte anser att det är någon rimlig kritik jag får och att den levereras på ett oschysst sätt. Det finns ju en bild av att feminister ”inte kan ta kritik” och jag upplever att den väldigt ofta används emot mig, även av andra feminister, på ett sätt som är problematiskt. Det blir liksom till ett egenvärde att kunna ta kritik med god min, alldeles oavsett om det är rimlig kritik eller inte.

Att ”ta avstånd” är inte sällan något en avkrävs som feminist. Det händer mig själv med jämna mellanrum, men mer sällan nu för tiden när folk i högre grad börjar anse att jag är ”bortom räddning”. Istället brukar det vara feminister som Lemoine som blir avkrävda detta, något hen har skrivit bra om här. Jag tror att det är viktigt att inte gå på hela den här ”ta avstånd”-retoriken eftersom det leder till splittring och onödigt mycket konflikt, istället borde en lägga fram internkritik på ett sätt som faktiskt gynnar feminismen som rörelse. Jag är ofta en person som människor uppmuntras till att ta, och även tar, avstånd ifrån, och detta gör mig ledsen. Dels på ett personligt plan men också för att jag tror att det missgynnar feminismen.

Internkritik är någonting väldigt bra inom en politisk rörelse och något jag tycker jag finnas. Däremot ifrågasätter jag syftet med viss kritik som sägs vara internkritik. Till exempel: när någon twittrar om att jag personligen är en extremistisk manshatande feminist, kanske tar något citat ur sin kontext och så vidare, då upplever jag inte att det som sker är internkritik, utan snarare att personen försöker plocka pluspoäng genom att ”ta avstånd” från människor som är mer extrema än de själva. Mot den här formen av angrepp behöver jag försvara mig, dels för min egen skull men också för att jag inte tycker att det är något konstruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag tror helt enkelt inte att vi når en rimlig intern debatt genom att smutskasta varandra offentligt. Jag inser såklart att jag själv har gjort mig skyldig till detta, framförallt i konflikten med Wallin, alltså att jag har gått ut och av egoistiska skäl gått på hårdare än vad som varit motiverat för att försvara mig mot de attacker jag utsattes för.

Alla behöver såklart inte tycka likadant, och det är faktiskt inte heller så att jag bara snackar med folk som har precis samma syn på saker som jag hur mycket folk än gillar att hävda det. Däremot tycker jag att den så kallade interna debatten ska präglas av respekt för varandra och att det ska handla om att nå ett övergripande gemensamt mål snarare än att bråka om småsaker för sakens skull. Jag tror att en bra diskussion växer ur ett systraskapligt klimat där det finns en ömsesidig vilja till att komma överens och hitta strategier i kampen. Detta betyder såklart inte att en inte ska kunna vara hård i sin kritik, däremot är det kanske inte så snyggt att anstränga sig för att göra det så offentligt och smutsigt och smaskigt som möjligt.

Det finns liksom väldigt många feminister jag har hemskt svårt för av en massa olika skäl, men jag försöker att hålla mig ifrån att gå ut så mycket med det. När jag kritiserar feminister så försöker jag göra det på ett konstruktivt sätt och för att peka ut en generellt trend jag anser problematisk, inte för att gå på en specifik individ. Det finns inget syfte med att bara ta avstånd för sakens skull, att leverera kritik bara för att en kan, utan det är något som borde göras när något faktiskt gör det svårare att nå vår gemensamma mål; ett postpatriarkalt samhälle.