Vita kränkta män, Flashback, Politism och de bekväma positionen.

En lite jobbig känsla har hängt efter mig ett tag, något som har irriterat mig men som jag inte riktigt förmått sätta fingret på. Det började med Vita Kränkta Män och har sedan intensifierats under hela debatten om det så kallade näthatet, nu senast i och med Johanssons södagsserie på Politism. Det handlar nämligen om en viss del av vänstern. Jag tänker inte kalla den något särskilt för risken är stor att en då hamnar i samma raljerande som en massa högermänniskor redan ägnar sig åt. Men en skulle väl kunna säga att det är den falangen av vänstern som syns mycket på sidor liknande Politism. Ofta unga, ofta snygga, ofta vita, ofta välklädda, ofta välformulerade och kvicka. Snabba på att dra skämt på reaktionära kräks bekostnad.

I Johnssons serie följer vi med till lumpen för nätkrigare. En otroligt sorglig karaktär målas upp. En man som är socialt inkompetent, ointelligent, äter skräpmat och ”älskar med en termos med makaroner”. Det framgår väldigt tydligt att den här personen en väldigt misslyckad person. En väldigt väldigt misslyckad person som i brist på bättre söker sig till nätkrigarna. Det är meningen att vi ska skratta åt den här misslyckade personen.

johanssonMen skrattet fastnar i halsen för mig. På vems bekostnad är det egentligen vi skämtar här? Det som beskrivs är uppenbarligen en person som ligger ganska långt ner i samhället. En person på vars bekostnad vi kan skämta eftersom denne ligger väldigt långt ifrån Politisms målgrupp, som ju är typ medvetna vänstermänniskor. Samma sak gäller för Vita Kränkta Män, som visserligen till en början ofta lyfte fram män i maktposition men som sedan spårade ur till att bara handla om konstiga saker folk hade grävt upp på Flashback eller ur Aftonbladets kommentarsfält. Eller som när flera uppslag i vänsterserietidningen Galago ägnas åt att redogöra för olika konstiga och konspirationsteoretiska diskussioner på Flashback. Som om dessa personers idéer hade haft något som helst inflytande i samhället om det bara var just de som stod för dem.

Det är väl såklart olika för alla, men som en person som utsätts för mycket näthat kan jag liksom inte riktigt ställa upp på den här bilden. Jag upplever det inte som att de som framförallt utgör ett problem är misslyckade människor. Visst, de slänger ofta ur sig något oartikulerat och drar sedan vidare, men det är liksom inte de som är det stora problemet. Majoriteten av de som faktiskt biter sig fast, verkligen pressar in sina unkna värderingar, är väldigt vältaliga och verkar ofta ha någon slags högre utbildning. Dessa personer som verkligen finner något slags absurt nöje i att dag efter dag hitta ”fel” i någons resonemang och trycka ner med subtila härskartekniker. De som går hårdast på mig är liksom inte några misslyckade outbildade tölpar, utan det är ofta välartade liberaler som håller God Ton men som inte är sena med att försvara såväl rasism som sexism.

Det banala hatet är lätt att göra sig lustig över, men är det verkligen det som är problemet? Är det inte snarare alla de etablerade borgerliga skribenter, ”tankesmeder”, lobbyister, företagsledare, politiker och så vidare som verkligen har makt och sätter tonen i den offentliga debatten. Finns inte rasismen även där?

När det på SvD skrivs ledare om att romregistret faktiskt inte behöver vara rasism, då kanske det är läge att flytta blicken dit. Det kanske inte är den misslyckade tönten i nätkrigarna som är Problemet, det kanske är att borgerligheten i högre och högre grad börjar flytta in rasismen och fascismen i finrummen. Det kanske inte handlar om korkade Sd-väljare, det handlar kanske om alla de ”pragmatiska” liberaler som i saklig ton ”förklarar” att vi faktiskt inte har råd med invandring eller att det faktiskt är rasistiskt att prata om rasism. Det är ju dessa personer som utgör förtrupperna, de som normaliserar genom att tala om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” och försvarar genom att inta en förment ”neutral” hållning till att människor utsätts för förtryck baserat på hudfärg. Men det är väl inte lika lätt att skämta om, antar jag. Kanske för att det ligger närmre det som utgör politisms skribenter och deras målgrupp.

Att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner i detta samhälle kanske är roligt för vissa, men är det verkligen någon samhällskritik med udd mot ett faktiskt etablissemang, ett faktiskt problem. Handlar det inte snarare mer om att förflytta Problemet någon annanstans, till den där outbildade tölpiga lantisen som inte får ligga med en riktig kvinna utan istället måste tillfredsställa sig med en termos med makaroner. Den där lantisen som ligger så himla långt bort från Politisms målgrupp så att det är jävligt säkert att skämta om.

Jag blir så trött på den här bekväma positionen som många vänstermänniskor hamnar i. Den som bygger på att raljera kring att andra människor beter sig så uppenbart idiotiskt att vem som helst liksom borde förstå, men som alltid placerar det hela på tryggt avstånd från sin själv. Den där bekväma positionen från vilken du kan blicka ut över samhället och lägga din dom över människor som ofta har mindre makt och inflytande än vad du själv har, men där du själv alltid sitter säkert som betraktare, bedömare, recensent och ”samhällskritiker”. Den bekväma position från vilken en slipper ifrågasätta sig själv, eftersom en ju redan är så himla mycket smartare och mer upplyst än vad de där misslyckade nätkrigarna är.

Vi måste börja prata om rasism och sexism på allvar, inte som något som outbildade och misslyckade människor ägnar sig åt i brist på bättre, utan som genomgående samhällsstrukturer som vi alla är delaktiga i, såväl borgerliga ledarskribenter som de medvetna vänstermänniskor som tycker om att fnissa åt misslyckade människor som inte bara är rasister utan dessutom stavar fel eller verkar korkade när de är det. För det är jävligt lätt att skratta åt det som är uppenbart idiotiskt, men det är desto svårare att kritisera det samhälle som föder fram dessa människor.

Så kom igen nu, kliv ner från era bekväma positioner och börja kritisera det som ligger nära er själva. Sluta göra satir på maktlösa människors bekostnad utan börja istället ta de problem detta samhälle står inför på lite större allvar. Vad vi behöver nu är inte en käck vänster som gör lättsmält satir utan en bred front mot rasism och fascism, en rörelse som tar dessa problem på allvar och inte förpassar dem till de mörkaste vrårna på internet eller till misslyckade och obildade lantisar.

Ask.fm om vad en gör för att minska den patriarkala ångesten.

Har en hel del ångest som bland annat är ett resultat av normer, ideal och förväntningar på hur tjejer ska bete sig och se ut. Det har gått så långt att jag ofta har tankar om att jag vill dö, skada mig själv etc. Hur gör man egentligen när källan till ens ångest är patriarkatet?

En organiserar sig i den feministiska kampen, är mitt korta svar. Jag tror att detta är den enda vägen.

Vad feminismen har gett mig är förmågan att kunna förstå mitt självhat och varifrån det kommer och därmed kunna släppa skulden och skammen för det och istället kunna vara förbannad på det samhälle som har förtryckt mig till att känna dessa känslor inför mig själv. Feminismen har gett mig styrka att kunna gå emot de här känslorna och börja värdera andra saker i livet. Feminismen har också gett mig underbara vänner som jag kan prata om de här känslorna med på ett sätt som känns bra för mig och som inte triggar mig till att känna mer så.

Sedan är det nog tyvärr så att det är svårt att göra sig kvitt självhatet helt, det är helt enkelt något en får leva med, men en kan lära sig att inte agera på det eller göda det. Om en till exempel känner sig ful/värdelös/tjock så behöver en inte ställa sig framför spegeln och pränta in alla dessa känslor ännu mer i sig själv, utan en kan gå och göra något en mår bra av istället. Om en nu faller för självhatet så är det viktigt att inte skuldbelägga sig själv för det, då mår en för det mesta bara ännu sämre, utan istället tänka att det är en process som måste få ta tid. Jag menar, det är ju inte som att en blir av med all den skit patriarkatet har internaliserat i en hela livet över en natt, sånt tar tid och det måste få ta tid. Patriarkatet är jävligt starka grejer att göra motstånd emot.

Självhat är ett sätt för patriarkatet att hålla kvinnor på plats. Om kvinnor är konsumerade av självhat så är det klart som fan att de inte gör revolution. Jag brukar bli ganska stärkt av att tänka på detta eftersom jag då får mer kraft att göra motstånd, det gör liksom att jag känner mig stark och bra de gånger jag lyckas stå emot allt självhat.

Hoppas detta var svar nog på din fråga. Ställa gärna fler/mejla om du vill. Lycka till!

Ni har ingen aning om vad jag gillar.

De senaste dagarna har det varit flera som har antytt/sagt rakt ut att anledningen till att jag kritiserad såväl bdsm som ”furry” är att jag själv gillar vaniljsex och därmed inte har någon koll på något annat sätt att ha sex på och att jag därför inte har någon rätt att kritisera olika sexuella ”subkulturer”. Mig veterligen har jag aldrig skrivit om mina sexuella preferenser särskilt detaljerat här, så jag tycker faktiskt att ni kan lägga ner detta ofog att göra helt ogrundade antaganden kring hur jag gillar att knulla.

Det är dessutom möjligt att ha en uppfattning om vad något innebär och vad som kan vara problematiken utan att själv syssla med det. När jag skriver om detta så fokuserar jag, precis som alltid när jag skriver, på det som kan vara problematiskt. Jag tror säkert att detta kan vara jättekul och positivt för många, det har jag inte sagt något om. Precis som jag inser att monogama relationer kan för mycket gott med sig men ändå har delar som bör kritiseras så anser jag att samma bör göras när det kommer till sex. Jag försöker verkligen inte få någon att sluta ha sex på ett sätt de tycker om, däremot vill jag uppmärksamma ett problem som finns.

Det finns en viss tendens att ta oerhört illa upp när något handlar om ens sexuella preferenser eller relationsformer, jag antar att det är för att det är det mest privata. Jag tycker dock att det är extremt viktigt att diskutera detta ur ett politiskt perspektiv eftersom jag anser att könsmaktsordningen upprätthålls just där.

Jag kommer inte att sitta och fläka ut mitt sex- eller relationsliv bara för att jag skriver om sådant, för jag tycker faktiskt inte att det är nödvändigt. Däremot tycker jag att folk ska sluta med sina oerhört oförskämda spekulationer, för ni har faktiskt ingen aning om vad jag går igång på.

Twitter 1/11. Kvinnor har inte rätt till sina känslor.

Innan när jag mådde dåligt ville jag inte mår bättre för min egen skull, utan för att jag skulle vara en bättre flickvän. Istället för att värdesätta mig själv och mitt mående kände jag bara skuld och skam. Det fick mig att må ännu sämre. Jag hatade mig själv för att jag var så krävande, vilket gjorde mig ännu mer krävande. Mitt behov av bekräftelse blev enormt. Nu när jag har mått dåligt har jag kunnat prioritera mig själv istället. Förstått att jag behöver få gråta, vara arg.

Kvinnor har inte rätt till sina känslor i det här samhället, för patriarkatet säger att vi är jobbiga när vi visar känslor. När en kvinna mår dåligt så handlar det alltid om att det är fel på henne, det anses inte vara en berättigad reaktion på förtryck.  Jag har alltid fått skulden när jag mår dåligt, alltid lagt skulden på mig själv, aldrig ansett mig har rätt att känna det jag känner. Det har alltid varit jag som varit Problemet, inte de personer som utsatt mig för förtryck och lidande.

Så jävla mycket skitsnack att kvinnor skulle ha mer rätt att visa känslor, det är fan inte sant. Har aldrig känt att jag har den rätten. Det handlar snarare om att folk tycker att kvinnor ”är sådana”. Lösningen är att kvinnor behöver förändra sig.

Värsta är dock när män ”ger med sig”, dvs ändrar sig lite för att en är jobbig men inte ger erkännande åt ens känslor. Så jävla förnedrande. En är fortfarande en hysterisk kvinna och allt är ens eget fel men en ska ändå vara tacksam. Män måste sluta ”ge med sig” och istället försöka förstå vad en känner och varför. Att ”ge med sig” är bara en patriarkal skyddsmekanism för att slippa ta till sig allvaret i situationen. Lägga skulden på kvinnan.

Bdsm och patriarkala strukturer.

En sak jag ibland stöter på bland människor med ”avvikande” (i brist på bättre ord) sexuella preferenser är en viss ovilja till att sätta preferenserna i ett större samhälleligt perspektiv. Jag tycker att bdsm-utövare ofta kan ha detta perspektiv. Jag vet inte om ni minns det här bdsm-målet som blev ganska omtalat, där en kvinna hade tagit kontakt med en man på en hemsida, som hon sedan träffat och haft väldigt grovt bdsm-sex med, där hon var undergiven. Kvinnan var ung och mannen var ganska mycket äldre, vilket var ett av skälen till att detta ansågs problematiskt. På detta reagerade många med att säga att detta minsann inte var problematiskt eftersom de hade kommit överens om det hela och så vidare.

I idealfallet ska bdsm-sex såklart vara präglat av konsensus, att en diskuterar formerna för sexet innan och att det finns ett tydligt ramverk, men det är klart att det kan förekomma problematik även i sådana sammanhang. Sex kan på många sätt vara ett destruktivt beteende, och sex som innehåller fysik smärta och förnedring kan såklart vara det i ännu högre grad.

Det finns också en stor risk för att bli pressad till att överträda gränser eftersom det på sätt och vis ingår i själva konceptet. Jag har hört många historier om män som har tvingat på kvinnor olika former av dominans med motivationen att det ”bara” är en sexuell preferens.

Sedan går det inte att komma ifrån att bdsm ofta handlar om ett anspelande på sexuellt våld, och när det erotiseras i samhället i stort, alltså när det säljs in som lite spexig ”krydda” i sexlivet utan att det diskuteras vad det faktiskt innebär. Det är ett problem när bdsm-inslag populariseras och tas ur en kontext där det finns en stor förståelse för det här med samtycke och att diskutera sexet ordentligt. Därför tycker jag att det är problematiskt när till exempel bilder från bdsm-utövare sprids mer offentligt.

Det finns en rädsla för att ”moralisera” kring sexualitet vilket gör att det är väldigt svårt att kritisera olika sexuella preferenser och vad det handlar om. I mina ögon är det ganska självklart att dominans är en slags spelad intensifiering av det generella mönster som finns i män och kvinnors interaktion, förutsatt att kvinnan är undergiven. Ur det här perspektivet tycker jag att bdsm är väldigt problematiskt, och jag tycker att det är något en måste diskutera.

Sedan behöver det ju inte betyda att en måste sluta att ha sex på det sättet, lika lite som jag måste sluta ha en heterorelation bara för att jag inser att min drivkraft därtill kommer sig av patriarkala strukturer. Däremot tycker jag att det kategoriska avvisandet av att bdsm eller sexuella preferenser i största allmänhet skulle vara kopplade till patriarkala strukturer är problematiskt. Folk talar ofta i termer av att det ”bara” är sex, men sex i det här samhället är inte ”bara”. Sex är snarare en av de bitar i våra liv där patriarkatets inflytande är som störst, eftersom det ligger så otroligt mycket fokus på just kön där.

Att slänga sig med påståenden som att ”bdsm handlar om samtycke” eller att ”den undergivna har all makt” gör inte det faktum att bdsm anspelar på den makthierarki som finns i samhället i stort mindre sant. Vi är alla formade av patriarkala strukturer, och detta gäller såklart även sättet vi knullar på, kanske det mer än något annat till och med.

Det går inte att skapa en separat sfär, ett specialintresse där patriarkala strukturer inte spelar någon roll eller där en inte behöver ta hänsyn till det. Detta är något jag upplever att vissa människor försöker göra när de försvarar sina sexuella preferenser. Människor som försöker prata om detta blir påhoppade för att vara ”moralister” när det snarare handlar om att se att det finns en massa till patriarkatet bunden problematik i hur vi har sex med varandra. Detta gäller oavsett om en har vaniljsex eller om en tillhör en subkultur.

Det du gör är viktigt som fan.

Det händer mig ganska ofta att fantastiska kvinnor hör av sig till mig och berättar om vilken betydelse jag har haft i deras liv. Detta är verkligen så himla fint och bra, det är den här typen av bekräftelse som får mig att palla med, att gå runt. Det vill jag verkligen att ni ska veta.

Men ofta så anar jag ett spår av dåligt samvete. Personer som kanske inte tycker att de själva gör tillräckligt för kampen. Som liksom ser upp till mig på ett vis där de kanske också samtidigt nedvärderar sig själva.

Så jag vill bara säga till alla er: att ens överleva som kvinna i det här samhället är en bedrift, en jävla kamp. Att dessutom göra det och samtidigt vara feminist, att se det här skitsamhället för vad det är utan förnekelse, det är stort som fan. Det är mer än vad en kan kräva av någon kvinna i detta samhälle, att du gör det är helt otroligt.

Att ens gå omkring i det här samhället och ha den analysen du har, det är fantastiskt, det gör stor skillnad. Även om du inte alltid vågar agera på den, även om du inte alltid orkar göra motstånd, så spelar det roll att du är där och ser och förstår.

Att du har den här analysen gör garanterat att du kommer att vara en mycket bättre medsyster. Det gör att du kommer ha mycket lättare att förstå och bemöta kvinnor som blir utsatta för patriarkalt förtryck, det gör att du kommer ha mycket lättare att gripa in i situationer där det pågår. Kanske inte i alla, kanske inte öppet, men det kommer att göra skillnad för kvinnorna i din närhet.

Du är lika mycket en del av en feministiska kampen som jag är, och styrkan ligger i just det faktum att vi är många. Jag hade inte varit någonting utan er, utan er som stöttar och peppar, utan er som tar till er min analys, agerar på den, utvecklar den och sprider den vidare.

Det finns dagar när allt kan kännas jobbigt och motigt, när det kan kännas som att en bara kämpar i motvind, och det är ju också delvis så det är. Patriarkatet är en stark motståndare och det kommer finnas dagar när du bara vill gråta för att allt är så hopplöst. Men det du gör, det är att göra skillnad. Det du gör är att kämpa. Och det gör vi alla på vårt eget sätt, utefter våra egna förutsättningar, så mycket som vi orkar.

Kom ihåg: det du gör, det är att förändra. Det du gör varje dag du lyckas existera i det här samhället utan att underkasta dig, utan att acceptera den skit som händer här, det är att tillsammans med tusentals andra kvinnor bit för bit slå sönder den mur av förtryck som kallas patriarkatet.

Varför jag fortfarande skriver.

Vissa har undrat hur det kommer sig att jag skriver om jag nu är utbränd, så jag tänkte förklara det för er.

Att skriva för mig är en överlevnadsstrategi. Det är något jag gör för att hantera det förtryck som jag utsätts för i det här samhället. Den styrka jag får av att skriva här, att få uppmuntrande kommentarer och stöd från medfeminister, det är vad som får mig att orka med mitt liv.

Bara för att en är sjuk så behöver en inte vara helt passiviserad. Det kan finnas en massa saker en inte orkar med att göra, men andra som en pallar. Jag behöver göra saker jag tycker är kul och meningsfullt för att kunna tillfriskna, om jag bara ligger och glor in i väggen kommer jag inte börja må bättre. För mig är bloggen detta, ett sätt för mig att börja må bra igen, för att hålla igång mig själv och hitta en väg ut.

För vissa är det kanske mer arbetssamt att skriva, så därför kan det vara svårt att relatera till att jag gör det i den grad jag gör. Folk är olika och har olika intressen, olika saker som får dem att må bra och slappna av. Skrivandet är mitt sätt.

Jag tror att det är problematiskt att låsa sig i en vissa bild om hur en ska vara för att vara sjuk. Människor är olika och sjukdomar är olika och kräver olika behandling. Innan jag blev sjukskriven hade jag otroligt mycket ångest på grund av stress, mycket självdestruktiva tendenser och så vidare. Nu när jag är sjukskriven så mår jag för det mesta helt okej, men så fort det kommer ett stressmoment i min vardag så blir jag som paralyserad. Det är otroligt jobbigt att prestera under press. Skrivandet är inte ett sådant stressmoment, men skolan är det. Det finns säkert saker ni gör på er fritid som jag aldrig skulle orka med själv. Olika människor har olika behov, helt enkelt, och ja avgör bäst mina egna.

Jag är inte helt passiviserad, men jag balanserar på en tunn lina till att det ska bli på tok för mycket för att jag ska kunna orka, för att jag ska trilla ner i ett svart hål av ångest och självskadebeteenden. Det gör inte att jag inte kan göra någonting, men det gör att jag måste sluta utsätta mig för saker som stressar och pressar mig.

Jag väljer mina fiender själv.

Ofta stöter jag på män som berättar för mig att de inte är mina ”fiender”, för det mesta är den verkliga fienden män som ligger långt borta från dem själv. Tack, men jag bestämmer bäst själv vilka som är mina fiender och inte. Män som inte jobbar för att sluta utöva förtryck är helt enkelt mina fiender, eftersom de jobbar för ett system som förtrycket mig. Någon mer rimlig definition av fiende kan en väl inte ha?

Dessa män vill att jag ska rikta blicken någon annanstans, mot de så kallade riktiga förtryckarna, mot de där personerna som inte är dem själva. De vill kunna hålla på och leva sitt softa liv utan att jag ska hålla på och be dem sluta förtrycka mig. Ledsen, men det fungerar inte så. Alla män är förtryckare i patriarkatet och det gäller även dig, du är min fiende om du inte ser och kämpar emot detta.

Det talas också om att en inte ska ”göra sig till fiende” med män som ändå är ”bra”. Jag gör mig inte till fiende med någon, jag bara påpekar en existerande konflikt som faktiskt finns i detta samhälle. Jag pekar ut mina fiender, alltså de som envisas med att fortsätta förtrycka mig.

Jag tycker det är intressant hur dessa män anser sig sitta i en position där de kan berätta för mig vem som är och inte är min fiende. Hur kommer det sig att de anser sig ha rätten att definiera detta åt mig? De kan väl inte avgöra i vilka situationer jag bör känna mig förtryckt, vad jag bör reagera på? Det är ju trots allt jag som är kvinnan här, alltså den som blir drabbad av det patriarkala förtrycket först och främst.

Jo, du är min fiende, speciellt om du försöker ta tolkningsföreträde och berätta för mig vilka mina fiender är. Det är inte din sak att göra, det är inte din kamp att definiera. Om du försöker slippa undan kritiken så är du min fiende i kampen, för då är du en av alla de män som vägrar förstå sin egen position i det förtryck kvinnor drabbas av.