Etikett: näthat

Näthat.

Angående näthat: det finns en mycket mycket seglivad idé om att näthatarna är människor som har det väldigt svårt i livet, alltså typ arbetslösa, fattiga och så vidare. De känner att de inte har någon röst och därför slår de hej vilt omkring sig, spyr ut sig lite hat här och där för de kan helt enkelt inte behärska sig!!!

Jag får oerhört mycket ”kritisk” respons på denna blogg. Jag får mordhot, självmordshetsande och så vidare. Men en annan typ av kommentarer jag också får och som jag får betydligt mycket mer av är de som dränker mig i en svada av ord och härskartekniker bara för att sätta mig på plats. Jag skulle inte kalla detta näthat, däremot är det ett jävligt patriarkalt beteende som för mig utgör en minst lika stor om inte större bromskloss i att kunna göra det jag gör.

Det är inte ”näthatet” som i mina ögon hindrar en konstruktiv diskussion utan det är alla jävla män som är så sjukt övertygade om sin egen förträfflighet och bara vägrar ta in att andra kan ha något att komma med. De som skriver långa uppsatser om hur dåligt det är med genusvetenskap utan att ha minsta lilla koll på området och som dessutom tycker att en ska lyssna på dem för att de är ”trevliga” och inte skriver ”hora”. Dessa män som finns i princip överallt, framförallt inom etablerade medier. Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar även den formen av maskulinitetsutövande och hur det skadar konstruktiv diskussion. Att ensidigt fokusera på hot och direkta förolämpningar osynliggör den typen av kvinnohat som ligger bakom att kvinnors erfarenheter ifrågasätts och osynliggörs på daglig basis. Detta är också ett uttryck för ”hat”.

Sedan tycker jag att det är stor skillnad på att få typ en arg kommentar från någon snubbe eller att få upprepade kommentarer där en blir konsekvent nedtryckt. Den senare typen är enligt min erfarenhet nästan alltid mycket vältaliga personer som ger ett intryck av att vara genomtänkta och intelligenta. Detta behöver såklart inte betyda att de inte är utsatta, däremot går det emot den nidbild som ofta presenteras av hur en ”näthatare” är.

Vita kränkta män, Flashback, Politism och de bekväma positionen.

En lite jobbig känsla har hängt efter mig ett tag, något som har irriterat mig men som jag inte riktigt förmått sätta fingret på. Det började med Vita Kränkta Män och har sedan intensifierats under hela debatten om det så kallade näthatet, nu senast i och med Johanssons södagsserie på Politism. Det handlar nämligen om en viss del av vänstern. Jag tänker inte kalla den något särskilt för risken är stor att en då hamnar i samma raljerande som en massa högermänniskor redan ägnar sig åt. Men en skulle väl kunna säga att det är den falangen av vänstern som syns mycket på sidor liknande Politism. Ofta unga, ofta snygga, ofta vita, ofta välklädda, ofta välformulerade och kvicka. Snabba på att dra skämt på reaktionära kräks bekostnad.

I Johnssons serie följer vi med till lumpen för nätkrigare. En otroligt sorglig karaktär målas upp. En man som är socialt inkompetent, ointelligent, äter skräpmat och ”älskar med en termos med makaroner”. Det framgår väldigt tydligt att den här personen en väldigt misslyckad person. En väldigt väldigt misslyckad person som i brist på bättre söker sig till nätkrigarna. Det är meningen att vi ska skratta åt den här misslyckade personen.

johanssonMen skrattet fastnar i halsen för mig. På vems bekostnad är det egentligen vi skämtar här? Det som beskrivs är uppenbarligen en person som ligger ganska långt ner i samhället. En person på vars bekostnad vi kan skämta eftersom denne ligger väldigt långt ifrån Politisms målgrupp, som ju är typ medvetna vänstermänniskor. Samma sak gäller för Vita Kränkta Män, som visserligen till en början ofta lyfte fram män i maktposition men som sedan spårade ur till att bara handla om konstiga saker folk hade grävt upp på Flashback eller ur Aftonbladets kommentarsfält. Eller som när flera uppslag i vänsterserietidningen Galago ägnas åt att redogöra för olika konstiga och konspirationsteoretiska diskussioner på Flashback. Som om dessa personers idéer hade haft något som helst inflytande i samhället om det bara var just de som stod för dem.

Det är väl såklart olika för alla, men som en person som utsätts för mycket näthat kan jag liksom inte riktigt ställa upp på den här bilden. Jag upplever det inte som att de som framförallt utgör ett problem är misslyckade människor. Visst, de slänger ofta ur sig något oartikulerat och drar sedan vidare, men det är liksom inte de som är det stora problemet. Majoriteten av de som faktiskt biter sig fast, verkligen pressar in sina unkna värderingar, är väldigt vältaliga och verkar ofta ha någon slags högre utbildning. Dessa personer som verkligen finner något slags absurt nöje i att dag efter dag hitta ”fel” i någons resonemang och trycka ner med subtila härskartekniker. De som går hårdast på mig är liksom inte några misslyckade outbildade tölpar, utan det är ofta välartade liberaler som håller God Ton men som inte är sena med att försvara såväl rasism som sexism.

Det banala hatet är lätt att göra sig lustig över, men är det verkligen det som är problemet? Är det inte snarare alla de etablerade borgerliga skribenter, ”tankesmeder”, lobbyister, företagsledare, politiker och så vidare som verkligen har makt och sätter tonen i den offentliga debatten. Finns inte rasismen även där?

När det på SvD skrivs ledare om att romregistret faktiskt inte behöver vara rasism, då kanske det är läge att flytta blicken dit. Det kanske inte är den misslyckade tönten i nätkrigarna som är Problemet, det kanske är att borgerligheten i högre och högre grad börjar flytta in rasismen och fascismen i finrummen. Det kanske inte handlar om korkade Sd-väljare, det handlar kanske om alla de ”pragmatiska” liberaler som i saklig ton ”förklarar” att vi faktiskt inte har råd med invandring eller att det faktiskt är rasistiskt att prata om rasism. Det är ju dessa personer som utgör förtrupperna, de som normaliserar genom att tala om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” och försvarar genom att inta en förment ”neutral” hållning till att människor utsätts för förtryck baserat på hudfärg. Men det är väl inte lika lätt att skämta om, antar jag. Kanske för att det ligger närmre det som utgör politisms skribenter och deras målgrupp.

Att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner i detta samhälle kanske är roligt för vissa, men är det verkligen någon samhällskritik med udd mot ett faktiskt etablissemang, ett faktiskt problem. Handlar det inte snarare mer om att förflytta Problemet någon annanstans, till den där outbildade tölpiga lantisen som inte får ligga med en riktig kvinna utan istället måste tillfredsställa sig med en termos med makaroner. Den där lantisen som ligger så himla långt bort från Politisms målgrupp så att det är jävligt säkert att skämta om.

Jag blir så trött på den här bekväma positionen som många vänstermänniskor hamnar i. Den som bygger på att raljera kring att andra människor beter sig så uppenbart idiotiskt att vem som helst liksom borde förstå, men som alltid placerar det hela på tryggt avstånd från sin själv. Den där bekväma positionen från vilken du kan blicka ut över samhället och lägga din dom över människor som ofta har mindre makt och inflytande än vad du själv har, men där du själv alltid sitter säkert som betraktare, bedömare, recensent och ”samhällskritiker”. Den bekväma position från vilken en slipper ifrågasätta sig själv, eftersom en ju redan är så himla mycket smartare och mer upplyst än vad de där misslyckade nätkrigarna är.

Vi måste börja prata om rasism och sexism på allvar, inte som något som outbildade och misslyckade människor ägnar sig åt i brist på bättre, utan som genomgående samhällsstrukturer som vi alla är delaktiga i, såväl borgerliga ledarskribenter som de medvetna vänstermänniskor som tycker om att fnissa åt misslyckade människor som inte bara är rasister utan dessutom stavar fel eller verkar korkade när de är det. För det är jävligt lätt att skratta åt det som är uppenbart idiotiskt, men det är desto svårare att kritisera det samhälle som föder fram dessa människor.

Så kom igen nu, kliv ner från era bekväma positioner och börja kritisera det som ligger nära er själva. Sluta göra satir på maktlösa människors bekostnad utan börja istället ta de problem detta samhälle står inför på lite större allvar. Vad vi behöver nu är inte en käck vänster som gör lättsmält satir utan en bred front mot rasism och fascism, en rörelse som tar dessa problem på allvar och inte förpassar dem till de mörkaste vrårna på internet eller till misslyckade och obildade lantisar.

Polariserad debatt om näthat.

Har själv inte läst Svelands nya bok Hatet men har läst Lemoines recension av den här. Jag kommenterade också recensionen på hens blogg.

Väldigt bra recension. Har själv inte läst boken men jag tycker du har en poäng kring delar av den feministiska retoriken överlag. Det är olyckligt när all kritik blandas ihop med uttryck för antifeminism och hat.
Tyvärr är det inte bara feminister som gör detta, debattörer från andra politiska läger är också duktiga på det. Det är alltid tråkigt när en debatt om en viktig sak smutsas ner så att människor som inte klarar av att se skillnad på ogillande och hot.

Och följde sedan upp med:

Vissa former av ”kritik” ser jag som mkt problematisk utan att för den sakens skull kalla det hat. Till exempel när någon kommer och kritiserar utan att ha försökt förstå vad jag vill säga, eller förstå feminism alls. Vissa har också en tydlig ”lilla gumman”-approach (du lär ju knappast ha missat detta). Detta är ju också ofta en effekt av ett sexistisk samhälle där feminism och kvinnors perspektiv ses som mindre värda.
Sådana kommentatorer läxar jag upp och blockar eventuellt om de blir för jobbiga, men jag anklagar dem inte för näthat. Bara för att det inte är näthat betyder inte det att det är oproblematiskt, bara att det inte är att likställa med att bröla ”jävla hooora”. Tycker det är viktigt att spara de laddade uttrycken till då de är adekvata, och problematisera på andra grunder i resten av fallen.

Det här är mycket av det problem jag ser i den pågående näthatsdebatten. Den har blivit extremt polariserad. Allting ska kategoriseras in i ”sexistiskt näthat” eller ”helt ofarligt yttrande av åsikter”. Verkligheten är ju knappast så enkel. Det finns gott om sätt att vara en jävligt ful debattör, bidra till sexism och så vidare och fortfarande hålla en ”god ton”. För den som önskar vara sexistisk utan att ägna sig åt näthat finns det en uppsjö av spännande möjligheter.

Jag förstår varför det blivit så mycket fokus kring näthatet. Det är en enkel fråga att ta ställning i. Klart ingen ska behöva bli mordhotad, kallad hora eller hotad med våldtäkt för att hen råkar vara kvinna och skriver offentligt. Frågan är vad som du händer med all den där andra sexismen, den som inte trovärdigt kan placeras in i den här kategorin. Ett samtal blir inte jämställt för att ingen mordhotar mig eller skriker hora till mig. Och något blir inte näthat för att det skrivs i en otrevlig ton, vilket Sveland verkar göra anspråk på.

Vi kan inte krama ur all ondska ur världen.

Alltid när det diskuteras näthat så dyker det också upp uppmaningar till nätkärlek. Argumentet brukar vara ungefär att hat är dåligt och att kärlek är bra, och därför måste vi liksom kärleksbomba sönder den taskiga kulturen på internet.

Jag är helt med på att det kan betyda otroligt mycket att få stöd för sina åsikter. Jag minns bland annat när jag hade en artikel uppe på Aftonbladet och fick enorma mängder negativa kommentarer. Då betydde det mycket att det fanns en massa andra personer som backade upp mig. Även om en är övertygad om sin åsikt och även om de som vänder sig emot den inte har något att komma med så är känslan av att stå ensam mot världen jävligt jobbig. Då betyder stöd och uppmuntran från andra mycket.

Men att framställa det som att det grundläggande problemet är att det hatas för mycket och älskas för lite är enligt mig en väldigt tunn analys av det hela. Det är en analys som bortser från en mängd olika aspekter.

Vissa personer försöker framställa allt hat som ekvivalent, oavsett vem det drabbar och varför. Hat som drabbar kvinnor enbart för att vi existerar framställs till exempel som ungefär samma sak som det hat som drabbat Ström efter att hen aktivt bidragit till ett samhällssystem där kvinnor förtrycks dagligen. Borgerliga skribenter och politiker blir ledsna när folk blir arga för att de aktivt bidrar till en samhällsordning där folk förlorar hälsa, hem och ibland rentav mister livet.

De förutsättningar ur vilka hatet uppstår försvinner ur beräkningen, det hela avkontextualiseras och frågan framställs som betydligt mycket simplare än vad den i själva verket är.

Det finns en massa hat som är berättigat, ja rentav nyttigt. Hat kan vara en frigörande kraft hos den som är förtryckt. Visserligen är det alltid otrevligt när det uttrycks, men en kan inte förvänta sig att livet ska vara en jävla tebjudning, speciellt inte i rådande samhälle. Vad som i regel är ännu otrevligare är det förhållanden som gjort att hatet kommit till. Jag hade såklart önskat ett samhälle utan hat, men det finns mycket hat som har legitima orsaker och en kan inte önska bort hatet utan att samtidigt bekämpa de förhållanden ur vilket det föds.

Detta är också relaterat till det jag skrivit om stabilitet. Stabilitetsidealet gör att det i många fall framstår som viktigare att vara ”snäll” än att kämpa för frigörelse. Ett stabilt samhälle som innehåller dagligt förtryck väljs framför en våldsam omvälvning av detsamma. På samma sätt uppmuntras alla att besvara hatet med kärlek, hitta en fredlig lösning, vända andra kinden till och vara den ”bättre människan”.

För att kunna föra en relevant diskussion om hat kan en inte utgå från att allt hat är likadant och bör behandlas lika. Vi måste ha olika typer av förståelse för olika sorters hat. Det hat som drabbar kvinnor för att de är kvinnor är ett hat som fyller funktionen att cementera patriarkatet, något jag som feminist vänder mig emot. Hatet som riktas mot företrädare av förtryckande strukturer är däremot en funktion av förtryck som finns i samhället, och kan dessutom ha potentialen av omkasta samhället till det bättre om en som jag har uppfattningen att förtryck är något dåligt.

Så sprid för all del kärlek till de ni tycker om, men tro inte att ni kommer kunna krama ur all ondska ur världen. Uppskattning och stöd kan vara otroligt viktigt för att få folk att kämpa vidare, men det kan aldrig vara hela lösningen.

Kvinnohat.

Jag blir så jävla irriterad när hatet och hoten som riktas mot kvinnor kallas för näthat. Det handlar inte om näthat, det handlar om kvinnohat. För det första drabbas kvinnor av så mycket mer av denna vara. Dessutom är orden rent kvalitativt tydligt riktade mot en kvinnlig mottagare. Orden de kallas, hoten de utsätts för, är tydligt könade. Kvinnorna kallas för slyna och hora, de hotas med våldtäkt och så vidare. Att säga att detta inte har något med kön att göra, att även en man skulle kunna kallas så, är helt enkelt lögn. Visst, någon skulle säkert, på ren princip och för att bevisa en poäng, kunna kalla en man hora eller hota honom med våldtäkt, men det är inte vanligt förekommande och det har inte samma samhälleliga innebörd. Hot om sexuellt våld anspelar på manligt maktövertag, så enkelt är det.

Ibland skylls det hela på anonymiteten eller att en inte kan se den en skriver till bakom skärmen. Men om en inte är en kvinnohatande idiot generellt så blir en inte plötsligt det bara för att en sitter vid en dator. En massa människor klarar dagligen av att hantera anonymitet utan att hota kvinnor med våldtäkt för att de skrivit något de ogillar. Vidare så är det inte heller ovanligt att folk faktiskt skriver detta på facebook, alltså i ett forum där de inte är anonyma. Detta skrämmer mig verkligen. Vissa människor är alltså beredda att stå för den här skiten, och blir till och med förvånade när de konfronteras eftersom de liksom inte tänkt närmre på saken. Det är verkligen helt jävla otroligt. Har de ingen skam i kroppen?

Detta om något är ett bevis på att kvinnohatet är accepterat. Att folk är beredda att stå för det öppet. Att de inte skäms!

Om det nu är så, vilket många hävdar, att ”slyna”, ”hora” eller hot om våldtäkt liksom är helt normala och vanligt förekommande ”skämt” så är det i sig ett jävligt fett problem. Den typen av saker ska inte sägas, inte ens på skämt, för det normaliserar kvinnohatet. Sedan kan en ju också fråga sig exakt vad som är roligt med det hela. Jag tycker ändå att det säger en hel del om vårt samhälle att det anses roligt att skämta om att kvinnor ska bli utsatta för våldtäkt, något som de flesta är överens om är ett ganska grovt brott.

Men ärligt talat så är det nog inte riktigt på skämt detta, utan mer jävligt allvarligt. Kanske lite så att en faktiskt går omkring och bär på en jävla massa kvinnohat som en gärna låter komma till uttryck. Och det funkar ju, för kvinnohat är kanske ”inte så allvarligt” eller i alla fall klandervärt men ”förståeligt” eftersom kvinnan faktiskt ursprungligen ”provocerade” genom att t.ex. skriva en text om att kvinnor också borde ha rättigheter.

Jag kan i alla fall säga som så att trots indignationen och uppgivenheten efter kvällens avsnitt av Uppdrag granskning så är jag jävligt glad att programmet gjordes, och att det gjordes med den korrekta vinkeln ”kvinnohat” och inte ”näthat”, ty detta är ett könat problem. Vidare vill jag säga att jag är jävligt stolt över att vara en av de kvinnor som aktivt för den feministiska kampen trots hot, förlöjligande och trakasserier. Om jag nu skulle bli dödad för det så skulle jag fortfarande tycka att det var värt det. Varenda jävla dag.

Varför näthat är viktigt.

Hamnade i en diskussion på Facebook angående bloggen Feministhora. En person tyckte såhär:

Om feminism är att tillrättavisa personligt riktade glåpord så ja då har det verkligen gått för långt.

Nåja. Först om främst är det knappast på det viset att feminism är det. Det är absolut en feministisk blogg och syftar till att belysa ett problem relaterat till könsmaktsordningen. Men det är typ en liten liten droppe i havet i förhållande till alla andra saker feminister gör. Jag menar, bloggen innehåll har ju genererats av kommentarer jag och andra fått på feministiska texter. Bara en sån sak. Jag bad personen att förtydliga sig och hen skrev:

Det är inte en feministisk fråga, det är personliga hot (inte glåpord! fel av mig) som du tyvärr mottagit. Men det finns ju ingen som tolkar de nästintill maniska inläggen med dagisgrammatik som legitim kritik mot feminism. Personen som skrivit inläggen kanske är 12-13 år med tanke på ordvalen. Det är jättetråkigt att du blir hotad, men använd det inte som argument för en samhällsreform. (Om det nu var det du gjorde med titeln ”Feminismen har verkligen gått för långt va?” [titeln på länken när den låg uppe på Kränkta vita män])
Jag argumenterade emot att det skulle vara et isolerat problem såhär:
Du har uppenbarligen aldrig drivit en feministisk blogg. Vi får utstå extremt mycket hot, spott och spe. Min tolkning beror troligen på att det fortfarande finns ett extremt utbrett kvinnoförakt. Det är ju inte som att hoten slår urskillningslöst, mot vem som helst som råkar driva en blogg.
Detta står jag såklart fast vid. Grejen är att tjejer som bloggar om politik, och då främst feminism, får utstå väldigt mycket misogyni. Vi blir kallade horor, slampor, fittor och så vidare. Vi blir förminskade och ogiltigförklarade. Alla dessa skällsord och metoder har sin grund i patriarkala strukturer och könsroller, där kvinnor förvänta svara på ett visst sätt och ta illa upp av vissa saker.
Jag fick svar från en annan person som löd såhär:
Tillmälen används mot alla som tar ståndpunkt för något (och som i många modebloggares fall, människor som absolut inte har någon ståndpunkt överhuvudtaget), det har förekommit sedan antiken och ju mindre social konsekvens det har för eventuella användare av tillmälen, desto oftare lär de förekomma. Feminister är ljusår från att vara isolerade mål för dylikt. […] Sedan undrar jag över slutsatsen också; menar du på att ett finit antal internetanvändare som söker sig till bloggar och är tillräckligt engagerade och frustrerade för att skriva tillmälen representerar resterande befolkning?

Det är sant att tillmälen alltid kommer att användas mot meningsmotståndare. Jag hade inte gjort någon stor grej av att någon kallade mig typ idiot. Däremot gör jag en grej av att någon kallar mig saker som baserar sig på patriarkala strukturer. Även hot som riktas mot modebloggar gör ofta det, för de är ofta kvinnor.

Sedan vill jag lite motsätta mig detta att alla som uttrycker sig skulle vara lika vanliga måltavlor. Det är sant att sånt här riktas mot folk i allmänhet på internet men det är ganska mycket vanligare mot folk som belyser maktstrukturer. Typ antirasistiska och feministiska bloggar. Då kryper de fram, dessa otroligt ihärdiga personer som liksom inte har någon gräns på vad de skriver, hur långt de skriver eller hur många medvetna misstolkningar de gör. Som återkommer gång på gång. Detta är skillnad mot någon grinig fjortis som typ skriver ”du är ful” i Kissies kommentarsfält. Detta är inte bara elakheter för sakens skull, utan är menat att trycka ner just personer med dessa specifika åsikter. De använder olika namn för att framstå som fler och så vidare.

Visst är det också värt att jobba för ett bättre nätklimat i största allmänhet, men man måste också kunna se varför vissa hot riktas mot vissa personer som företräder vissa ståndpunkter. Jag tycker också att det är viktigt att belysa hur detta ser olika ut beroende på vem som är mottagaren, för i folks val av förolämpningar döljer sig mycket.

Syftet med bloggen är dels att visa att den här typen av hat finns och att det inte är okej. Det är också ett sätt (för mig i alla fall) att samla bevismaterial om det skulle behövas i framtiden. Vidare så är det ofta skönt att se att många andra feminister utsätts för samma saker ungefär samtidigt, för då kan man ofta dra slutsatsen att det är samma person som härjar runt.

Nej, dessa personer är inte representativa för allmänheten lika lite som män som slår sina fruar, importerar hälften så gamla fruar som de utnyttjar eller våldtar är det. Icke desto mindre är det symptom på könsmaktsordningen. Det viktigaste är att denna typ av hat inte accepteras eller ignoreras för att det bara är ”några få”. Just därför ska dessa få inte få påverka mycket.

Sedan är det knappast den viktigaste feministiska frågan eller aktiviteten. Men vad är det, egentligen?

Näthat.

Lyssnade på medierna om näthatet som riktas mot kvinnor och jag tycker att det är så otroligt beklämmande detta. Jag drabbas själv av ganska lite av denna vara, vilket såklart delvis beror på att jag inte når ut till lika många människor, men det äcklar mig att kvinnor hotas med både våldtäkt, mord och så vidare bara för lite jävla texts skull.

Och det fascinerande är hur snabbt detta har blivit vardag, något som liksom förväntas, som man tänker att man ”får ta” om man som kvinna uttrycker sig offentligt. Ett hot om våldtäkt eller mord är ju i alla sammanhang ett för mycket, men ändå tänker jag att jag inte är särskilt drabbad eftersom det inte sker ”så ofta”. Det är jag ju för helvete visst det, för jag får ju den här typen av kommentarer. Bara inte dagligen, bara inte varje gång jag skriver, men än dock på en regelbunden basis.

Vad jag också tycker kan vara beklämmande i denna fråga är hur den här typen av väldigt grova saker blandas ihop med den typen av kommentatorer som mest bar är oartiga, ignoranta och använder tillmälen. Det är också otrevligt med sådant, men det är inte alls samma sak som att faktiskt skriva att någon borde våldtas eller hota någon till livet. Visst, det är väl sprunget ur samma skitkassa kvinnosyn till viss del, men man kan inte ha en sansad debatt kring något när man blandar ihop dessa företeelser.

Idag har vi ett sätt att prata om dessa saker där antifeminist närmast är synonymt med anonym man som mord. och våldtäktshotar feministiska kvinnor. Så kan vi ju inte ha det.

Könat näthat.

Herregud vad jag varit sur idag på grund av den nonchalans folk uppvisar gentemot könat näthat. Får några dagar sedan fick jag två extremt obehagliga kommentarer från en snubbe. Jag raderade dem direkt. Den ena innehöll faktiskt ett direkt mordhot, vilket jag anser är väldigt grovt även om jag inte på allvar tror att det skulle sättas i verket.

Förlåt att jag langar så många printscreens från twitter, men ofta tycker jag att jag uttrycker mig vassare där kring vissa ämnen eftersom platsbristen tvingar en att bara ta med det väsentligaste.

Jag har ingen skyldighet att publicera kommentarer.

Hanna Friden har skrivit om att filtrera bort hotfulla kommenterar på sin blogg. Folk brukar ofta säga att man gör ”fel” om man accepterar ”kritiska” kommentarer, vilket jag bara inte kan hålla med om. Man har ingen skyldighet att publicera en endaste liten kommentar, hur saklig den än må vara. Jag publicerar till exempel inte kommentarer av typen ”Fin blogg. Titta in på min! :):):)” eller svar på saker jag har skrivit hos andra bloggar. Jag publicerar heller inte kommentarer om att min mamma är ful.

För ett tag sedan hade jag en person i mitt kommentarsfält som verkligen gick bananas. Skrev saker i en mycket aggressiv och osaklig ton, dock hade hen en reell kritik, varför jag släppte igenom henoms kommentarer. Det är för mig ett gränsfall, jag brukar publicera det som har någon slags poäng och relevans i inlägget, men om folk är otrevliga och aggressiva så tycker jag att det är jobbigt, speciellt om dem hoppar på andra. Jag ser ingen anledning till varför jag ska vara trevlig och släppa igenom kommentarer från sådana personer.

Min blogg innehåller dock en hel del analyser, diskussionsinlägg och åsikter. Därför vore jag lite av en hycklare om jag inte släppte igenom folk som inte höll med. Men jag har ingen skyldighet att göra det. Verkligen inte. Inte heller har en modebloggare skyldighet att publicera en kommentar om att henoms outfit är ful, hur mycket det än relaterar till inlägget.

Folk verkar vara av åsikten att åtminstone de lite större bloggarna har skyldighet att släppa igenom deras helt omotiverade hat eller alla kommentarer över huvud taget. Om Kissie skulle ta bort kommentarer om hur ful hon var så skulle hon direkt bli anklagad för det. Men det är hennes hemsida och det är hon som har rätt att bestämma vad som ska publiceras på den. Om nån är så angelägen om att dissa Kissie kan de skapa en egen blogg för det.