Ingen subkultur berättigar våldtäktskultur.

När jag skrev om våldtäktskultur tidigare idag så reagerade människor på att bilden jag hade som illustrerande exempel ingick i någon slags subkultur som tydligen kallas ”furry” och därför var min kritik helt irrelevant för det var inte alls våldtäkt som visades för det är så en har/skildrar sex i denna ”kultur”.

Jag tänkte sätta den här bilden i kontext, alltså den kontext som jag såg den i. Det var en person på twitter som hade fått den skickad till sig av en man som raggar på henne. De delar, mig veterligen och vad jag kunde utläsa av hennes upprörda reaktion, inget intresse för någon ”furry”-kultur, utan det hon såg när hon tog emot bilden var just et våldtäktsskämt. Såhär skulle nog en absolut majoritet läsa den här bilden.

Vissa menade att det inte alls var våldtäkt som skildrades eftersom vi inte kan veta om personen ifråga var med på det eller ej, eftersom det ju finns folk som tycker om att bli bundna och så vidare. Visst finns det människor som sysslar med bdsm och liknande och det är såklart helt okej, folk får väl gilla vad dom vill, problemet med den här typen av bilder är att de anspelar på just våldtäkt. Personen på bilden såg inte ut att gilla det denne blev utsatt för.

Jag blev också anklagad för att vara ”okunnig” om var ”furry” innebär. Jag har ingen koll på ”furry” men jag anser faktiskt inte att jag behöver ha det för att se att denna bild är problematiskt. Det jag är intresserad av är vad denna bild gör, vad den ha för verkan i ett samhälle. I en patriarkal kontext så är en sådan bild oerhört problematisk, eftersom den anspelar på en av de vanligaste formerna av patriarkalt våld (och ja, det är patriarkalt våld även om det är en man som utsätts för det, för det handlar om ett patriarkal synsätt på sexualitet och andra människors kroppar, speciellt då personen som utsattes för övergreppet hade betydligt mycket mer kvinnligt kodad framtoning). Ärligt talat; jag skiter i er jävla subkultur, det viktiga för mig är att motverka patriarkala strukturer och just nu råkade det var er subkultur som stod för dem. Deal with it.

Vad personen som gjorde bilden hade för intentioner är i mina ögon ganska sekundärt. Jag tror säkert att personen tänkte bra saker och så, men faktum kvarstår att den där typen av bilder normaliserar ickekonsensuellt sex. Dessa bilder existerar i ett samhälle där de tyvärr kommer att användas på det här sättet som personen som hade skickat en här bilden gjorde, som något slags höhö:igt skämt om ”gud vad kul en person som blir knullad på ett obehagligt sätt mot sin vilja”.

Jag har sett samma typ av försvar tidigare mot den här typen av bilder, typ den där men en kvinna som blir ”väckt” av sin pojkvän genom att han knullar henne i röven, hon ser förskräckt och skärrad ut. Denna bild försvarades med att de kanske ”hade kommit överens” om detta innan eller whatever. Frågan är: vad är det som är roligt, vad är behållningen. Det är ju uppenbarligen anspelningen på bristen på konsensus som är ”poängen” med bilden, oavsett hur mycket en spekulerar i om de tecknade figurerna kanske egentligen gillade det och hade kommit överens om det. Det är inte det betraktaren ser, utan det betraktaren ser är ett övergrepp.

Hade de personer som skrattar åt dessa bilder skrattat åt en tecknad bild på uppenbart konsensuellt sex? Skulle inte tro det. Det är anspelningen på våldtäkt som utgör den så kallade humorn och detta är oerhört vidrigt och ett typsikt exempel på just våldtäktskultur och normaliserande av dessa övergrepp. Det är verkligen vidrigt, oavsett om det ingår i någon jävla subkultur eller ej. Det finns ingen subkultur eller sexuell preferens som berättigar spridandet av den här typen av bilder.

TRIGGERVARNING: VÅLDTÄKT. Om våldtäktskultur och varför våldtäktsskämt aldrig är okej.

Triggervarning: våldtäkt.

 

Jag konfronterades med denna ”julhälsning” tidigare idag och tänker lite på det här med våldtäktskultur. Hur det liksom anses vara ett roligt skämt att ha sex med någon som är fastbunden och som uppenbarligen inte verkar tycka det är en soft grej (av ansiktsuttrycket att döma)? Hur denna och bilder likt dessa delas av människor som tycker att det är helt okej att dra ett kul skämt på våldtagna kvinnors bekostnad. Kanske motiveras det med att dessa kvinnor ändå inte befinner sig i deras bekantskapskrets, eller kanske att de själva är så himla bra och aldrig skulle få för sig att våldta någon ”på riktigt”. Fan vet jag.

tz37yQR

Vad gör den här typen av ”humor” med kvinnor i detta samhälle? Jo, den spär på rädslan för att utsättas för våldtäkt, den objektifierar kvinnor och framställer övergreppet som ett ”roligt skämt”. Att objektifiera en kvinna är bland annat att konstruera denna som våldtäktsbar, att det är okej att använda henne som ett objekt för sin egen njutning. Kvinnor konstrueras som våldtäktsbara i det här samhället, och det är såklart en stor del av skälet till att våldtäkter över huvud taget äger rum. Om det inte var för den utspridda uppfattningen att det är okej att använda kvinnors kroppar för sin egen, ofta sexuella, njutning, så hade det inte ägt rum i alls samma utsträckning.

Våldtäkt är liksom inte bara en handling, utan det är ett ständigt överhängande hot som de allra flesta kvinnor är brutalt medvetna om och ständigt förhåller sig till. Många kvinnor är rädda för att gå ut ensamma när det är mörkt för att inte bli våldtagna, tar på sig vissa kläder och så vidare. Det är helt enkelt ett förtryck som sker inte bara när själva handlingen inträffar utan i hela samhället, hela tiden. Även kvinnor som inte utsätts för våldtäkt utsätts för den rädsla som våldtäktskulturen skapar.

Det är också så att även de män som inte våldtar tjänar på våldtäktskulturen. Om det finns en massa män som anses hotfulla och farliga för kvinnor så finns det en större benägenhet att acceptera ”vardagsförtrycket”. Alltså: lite tjatsex är ok för det är ju inte våldtäkt (vilket jag iofs tycker att det är, men aja), att höja rösten och kanske förolämpa ibland är ok för det är inte direkt misshandel. Som kvinna anses en behöva stå ut med en massa saker om en har hittat en så kallad ”bra man”. Dessutom finns det i en värld där allt ter sig hotfullt et större behov av att söka sig till det som framstår som tryggt, och i det här samhället anses det för kvinnor ofta vara att ingå under en mans beskydd, alltså söka sig till en heteromonogam relation, trots att det som känt är där det mesta kvinnoförtrycket sker i praktiken. Men den heteromonogama relationen har en sådan aura av trygghet att ingen statistik i världen kan ändra på detta.

Jag tror även att detta skämtande om våldtäkt används för att skapa en viss distans. De som skämtar tänker sig liksom inte att de kanske råkar skämta med någon som faktiskt har blivit utsatta för detta, i deras värld är det något som händer andra, inte de själva eller deras vänner. Detta är i alla fall en ursäkt jag stött på flera gånger, alltså typ: ”men om någon sa att hen blivit våldtagen skulle jag såklart inte skämta om det”, ungefär som om det inte vore lämpligt att visa lite jävla respekt INNAN en vet om en sådan grej. Faktum är att väldigt många kvinnor har blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp, och de som inte har blivit det har garanterat fått höra och anpassat sig till om hotet om våldtäkt.

Alla som delar och försvarar den här typen av ”skämt” spär aktivt på våldtäktskulturen, spär på den rädsla som kvinnor känner och bidrar till den utspridda acceptans som finns för den här typen av övergrepp. Det är därför det är så oerhört upprörande varje gång någon tycker att det är ”kul” att skämta om våldtäkt, för att det inte är något skämt för många utan en realitet en ständigt förhåller sig till, ett övergrepp som många har blivit utsatta för. Det är oerhört respektlöst att gå omkring och bräka ur sig den här typen av skämt med kvinnor närvarande, för när du gör det så är risken mycket stor att någon i din direkt närhet har blivit utsatt för en våldtäkt och mår ännu sämre av ditt normaliserande av det inträffad, helt utan att du vet om det. Vet du varför? För att våldtäkt är sjukt stigmatiserat i detta samhälle så det är inte direkt något folk går omkring och snackar om att de blivit utsatta för, och en bidragande orsak till denna stigmatisering är du och dina jävla ”skämt” om ett fruktansvärt övergrepp.

Det är inte heller okej i en grupp med enbart män eftersom även detta spär på våldtäktskulturen. Om ni har en sån här jargong internt så KOMMER den att smitta av sig när ni interagerar med resten av världen. Det är inte osannolikt att i alla fall någon av er får en mer avslappnad attityd till att begå övergrepp, troligen kommer ni alla att få det, för det är så våldtäktskultur fungerar. Något normaliseras i språket, i skämten, och detta leder till slut till att handlingen också normaliseras.

Så sluta bidra till våldtäktskulturen, bara sluta. Det är aldrig aldrig någonsin okej att sätta ett ”kul skämt” framför kvinnors rätt till sina kroppar.

På förekommen anledning: ja, jag vet att det är två män på bilden. Tycker inte att det spelar någon roll eftersom våldtäktskultur såklart kan spridas även så, det handlar om att konstruera sex som ett maktspel och att konstruera människor som våldtäktsbara. Tycker också att det är tydligt att den i underordnad position har mer traditionellt kvinnliga drag än den andra.

Kom inte här med era kladdiga beklaganden.

När jag delade en länk på facebook så fick jag följande kommentar:

Vad är överhuvudtaget vitsen med att inte leva jämställt?
Det är någonting jag aldrig förstått mig på. Klyftor av alla dess slag bidrar inte till någonting annat än rädslor, inskränkthet, hat och okunskap.

På detta svarade jag ungefär att det handlar om att män drar fördelar av kvinnoförtrycket, och såklart att det gäller alla män. Då ville personen som skrev kommentaren inte vara med och diskutera saken längre.

Detta är något jag tycker är ganska vanligt när en diskuterar feminism, personer som kommer in och ba ”gud vad konstigt” men är helt clueless inför vad könsmaktsordningen faktiskt är.

Könsmaktsordningen är ett system som möjliggör för män att ha makt över kvinnor och exploatera kvinnor. Detta gäller alla män, så alla män tjänar i någon mån på könsmaktsordningen. Det är inte bara en massa slumpmässiga elakheter och trakasserier utan det hela äger rum inom ramen för en större kontext och det fyller en funktion.

Många människor gör en big deal av att ”ta avstånd” och påpeka att de ”inte förstår” kvinnoförtryck och så vidare. Visst, du har säkert jättefina ”värderingar” och så vidare, men det hjälper ingenting till om du inte förstår hur kvinnoförtrycket fungerar. Så länge du ser det som ett gäng slumpartade normer i samhället så kommer det vara svårt att bekämpa. Det kan såklart vara skrämmande att verkligen förstå vidden av något sådant som kvinnoförtryck, speciellt om en själv bidrar till det, men jag tänker att det ändå är nödvändigt för att kunna bekämpa patriarkatet.

Jag antar att syftet med detta avståndstagande är att visa vilken fin människa en är och ”ta ställning” för bra värderingar. Problemet är att det även har effekten att en skjuter bort sin egen del i problemet. När människor säger sådär så tänker de i regel att kvinnoförtryck är någonting som sker något annanstans, inte något en själv är delaktig i. Istället för att se sin egen del så ställer de sig utanför och uttrycker sin förfasan över saker som andra sysslar med.

Det finns många män som inbillar sig att de själv inte har något att vinna på kvinnoförtrycket men som hemskt gärna snackar om hur hemskt de tycker att det är att andra män förtrycker kvinnor. Jag tror att det bästa dessa män skull kunna göra för att minska kvinnoförtrycket är att förstå sin egen del i det, de vad de själva tjänar på patriarkatet och hur de upprätthåller det. Så länge de ägnar sig åt att ”ta avstånd” istället så kommer de inte att bidra till feminismen på något vettigt sätt, snarare kommer de att bidra till idén om att kvinnoförtryck inte är något som rör alla utan bara något ett fåtal män utövar och tjänar på, en idé som jag tror är mycket destruktiv.

Så snälla, ni kan hålla ert kladdiga beklagande borta från mig. Jag tänker inte bekräfta att ni är ”bra män” eller liknande bara för att ni uttrycker att ni är ledsna över kvinnoförtrycket om ni fortfarande vägrar ska förståelse för hur det faktiskt fungerar och er egen position i det.

Kvinnor kan påverka även utanför hemmet.

När jag har skrivit om barnfödarstrejkandet så har jag fått en del kommentarer i stil med att det är ”dumt” att jag inte tänker föra mina gener/värderingar vidare, eftersom jag är en bra person och så vidare. Vissa verkar mena att det vore kontraproduktivt av mig att inte skaffa barn eftersom jag i så fall inte har någon chans att sprida detta vidare.

Det första problemet jag har med detta är att det fortfarande handlar om att jag ska använda min kropp, min reproduktiva förmåga, till något slags högre syfte. Jag ska gå igenom allt det lidande en graviditet innebär för ett högre mål. Jag tycker inte att det finns något feministiskt i det och jag tycker det är ganska osmakligt att framställa det som om det vore någon slags plikt jag hade för kampen. Hur ska vi kunna nå ett jämställt samhälle när det bland feminister ses som helt acceptabelt att säga att kvinnor bör föda barn för typ ”samhällets” skull. Det är ju samma skit som innan, kvinnors kroppar är aldrig deras egna utan tillhör familjen, samhället, kampen och så vidare. I dagens samhälle så leder barnaskaffande till en massa i mina ögon oönskade effekter och dessa vill jag hellre slippa.

Sedan kan vi ju även ifrågasätta strategin som sådan: jag tror att det är en brutalt ineffektiv strategi att föda fram revolutionärer. Om vi ser det rent tidsmässigt så tar det oerhört mycket längre tid att föda och fostra ett barn än att radikalisera människor genom att sprida åsikter som jag gör nu. Jag tror absolut att jag kommer ha betydligt mycket större inflytande om jag ägnar mig helhjärtat åt den feministiska kampen än om jag skaffar barn i hopp om att de ska bli bra människor. Även om jag lyckas föda fram 2-3 bra människor så kommer det inte innebära någon större samhällsförändring.

Att skaffa barn tar tid. Det tar dels den tid som internaktionen med barnet tar, men det tar också den tid som en måste lägga på att arbeta om en har en till mun att mätta. Om en lever i en heterorelation kan jag tänka mig att det tar ganska mycket tid att få allt att fungera med partnern när en dessutom har ett barn och så vidare. Det är klart att det går att ha barn och engagera sig politiskt, men det är självklart så att det kommer att finnas färre möjligheter, mindre tid. Jag beräknar alltså mina möjligheter att påverka som ganska mycket större om jag väljer bort barn.

Den idé som gömmer sig bakom det här uttalandet är, som Helena skriver ett mycket bra inlägg om här, att den främsta möjligheten till att påverka för en kvinna är genom hemmet. Traditionellt så har det varit så att mannen har bestämt i ”det stora”, samhället, och kvinnan i ”det lilla”, hemmet (även om det såklart egentligen är mannen som har makten även i det lilla). När en kvinna pratar om att avstå från den eventuella påverkan hon kan ha i ”det lilla” så hör folk att hon helt och hållet tänker avstå från att påverka något över huvudtaget. Så är det såklart inte. Det går alldeles utmärkt att påverka en massa människor utan att nödvändigtvis ha fött dem.

Varför försöker folk lura in mig i att tro att min enda möjlighet till påverkan är att förse detta samhälle med nya människor, att vandra in i den kvinnofälla som barnafödande i regel är? Det är ju ganska uppenbart att jag påverkar även på andra vis, och jag förstår inte varför folk tror att jag är tvungen att skaffa barn för att kunna påverka ”på riktigt”. Jag tycker att det är nedvärderande och verklighetsfrånvänt att hävda att kvinnors främsta möjlighet till påverkan är den i hemmet.

Jag tycker inte heller att det låter särskilt sunt att föda barn som någon slags revolutionär strategi. Det skulle ju innebära att jag i praktiken skulle använda mina barn för mina politiska syften. Alltså jag är helt för att fostra in barnen i sunda värderingar och så vidare, men jag är emot att använda barn som någon slags vapen i kampen. Barn ska få vara människor och inte deras föräldrars projekt, detta anser jag i sig vara förtryckande och patriarkalt.

Läsarfråga om revolutionen.

Fick denna fråga om revolutionen och lite sådär:

Jag sitter just och pluggar inför en filosofitenta, där det ingår en del Marx, och tänkte fråga dig hur du ser på revolutionen. Enligt vissa delar av marxismen skulle kapitalismen av sig själv ta slut på grund av dess oundvikliga kriser, medans andra trycker på proletariates viktiga aktiva politiska roll, att revolution är nödvändigt för att ändra system (till exempel Gramsci sa väl det). Och så har vi Frankfurtskolan som trodde att i den avancerade kapitalismen så har proletariatet förlorat sin revolutionerande kraft, på grund av kulturalindustrin. Hur ser du på saken? Tror du att vi kan få se en revolution från arbetarnas sida? Om inte, hur ska det då bli kommunism? Jag tänker att kapitalismen är ganska duktig på att passivisera konfliktiva tendenser. Kollar man på Sverige idag så tjänar ju till exempel arbetare, jag vill inte säga ”bra”, men i alla fall tillräckligt för att inte påbörja revolutionen nu på en gång liksom. Tyvärr har jag ganska svårt att se hur en kommunistisk revolution skulle vara aktuell idag…

Det finns en ganska vanlig idé om att det liksom måste bli riktigt pissigt för arbetarna innan de gör revolution, och i mina ögon är det ett ganska konstigt sätt att se på saken. Jag tänker mig att revolutionen inte behöver innebära att en massa arga människor typ övertar saten, utan det scenario som jag ser som realistiskt är snarare en revolution som kommer ”underifrån”, i ett successivt övertagande av produktionsmedlen och utbyggandet av nya ”samhällen i samhället”, eller gemenskaper, utifrån vilket en sedan kan ”fasa ut” det befintliga. Alltså minska kapitalismens makt genom att skapa rum som inte präglas av kapitalism, genom att leva utanför systemet samtidigt som en befinner sig i det.

Jag tror inte att människor måste leva i misär för att vara benägna till detta utan det räcker med att en ser vad en skulle kunna tjäna på det, i termer av mer självbestämmande, större trygghet och så vidare. Misär tror jag snarare leder till fascism, så jag tror att det är dumt att vänta på att människor ska ha det ”illa nog” för att göra en revolution, snarare måste en alltid bygga den basen.

Sedan så får ju arbetare det sämre och sämre överallt, det finns en stor grupp människor som lever extremt osäkert, de sociala försäkringssystemen fungerar allt sämre och så vidare. Jag tänker att detta dels leder till en ökad individualism, men att det också finns en potential för gemenskap i det. Ju mer människor inser att de inte kan lita på samhället desto mer benägna tror jag de blir att hitta alternativa källor till trygghet och gemenskap. Jag tänker mig att dessa alternativa källor både kan vara bra och dåliga, och för mig är det viktigt att vänstern erbjuder sådana alternativa trygghetskällor som kan vara positiva och verka som grund för politisk kamp. Till exempel A-kassa har ju historiskt varit ett exempel på detta, idag tycker jag att Planka.nu utgör ett bra, men småskaligt, exempel. Jag tänker att det också kan vara i form av ett socialt skyddsnät inom politiska organisationer, något jag tycker att kvinnojourer är ett bra exempel på, även om det såklart främst är feministiskt.

Det finns såklart en massa arbetare som tjänar bra också, och det är inte därifrån jag tänker mig att initiativet till någon slags samhällsförändring ska komma. Men även de privilegierade arbetarna får det sämre och sämre, löneutvecklingen är sämre, arbetstempot höjs, socialförsäkringarna vattnas ur. Det talas till exempel om en proletarisering av tjänstemän. Detta gäller i än högre grad unga; vi har en växande utbildningsbubbla och en massa högutbildade människor som riskerar att bli arbetslösa eller få jobba med okvalificerade yrken. Dessa människor tror jag kan komma att ha en betydande roll.

Det stämmer att kapitalismen är duktig på att passivisera, och det är såklart något vi alltid måste kämpa emot, men jag hyser ju ändå något slags hopp om förändring. Jag tror inte att det funkar att gå omkring och vänta på något slags ”historiskt ögonblick” när arbetarklassen ska resa sig, utan det måste vara resultatet av målmedvetet och aktivt politiskt arbete. Det måste helt enkelt finnas en stark vänsterrörelse som kan fånga upp tillfällen med någon slags revolutionär potential och göra det till en del i kampen, och detta kan en engagera sig i även idag. Jag tror absolut att revolutionen kan komma och att det kommer finnas tillfällen som är mer lämpliga än andra, men jag tror inte på passiv väntan, då låter vi dessa tillfällen glida oss ur händerna.

Om religion.

På mitt inlägg om De Som Har Rätt har jag fått en del protester angående att jag skriver att religion är en verklighetsflykt. Jag instämmer i att religion inte behöver vara verklighetsflykt, däremot tror jag tyvärr att det ofta är det i det här samhället. Anledningen till att jag skrev som jag gjorde var snarare att påpeka att de negativa effekter religion och vidskepelse har sällan har så mycket att göra med att folk ”har fel” och liknande utan att det snarare handlar om behov av mening, sammanhang och så vidare som behöver uppfyllas. När detta inte erbjuds i samhället bli nog mottagligheten större. Med detta inte sagt att en inte kan vara religiös på andra grunder.

Jag tänker mig att religion antingen kan användas som motivation till förändring, det vill säga att hålla vissa ideal högt och använda dem till politisk handling, eller att det kan bli ett sätt att acceptera världen som den ser ut och passiviseras. Det är det senare jag anser problematiskt.

Däremot kan ju till exempel rationalitetsidealet också ha de negativa effekterna av religion, det vill säga att det kan vara passiviserande och moralistiskt, något som används för att berättiga det som är. Jag uppfattar ofta humanister som extremt bundna vid sin tro, men med skillnaden att de inte är medvetna om att de tror utan tror sig vara objektiva.

De som har rätt.

En grupp människor som verkligen stör mig är så kallade Vettiga Personer som driver Vettiga Frågor. Detta kan till exempel vara: humanister, republikaner, drogliberaler, prostitutionsliberaler. Ungefär såhär kan det låta: ”men det är faktiskt en jätteviktig fråga det här för det är ju HELT ORIMLIGT att vi till exempel ska… tro på gud/ha en kung/inte låta folk göra vad de vill med sina kroppar i detta MODERNA LAND”. De vettigaste människorna är humanisterna, så därför tänker jag skriva om dem.

humanisterna

Humanisters världsbild tenderar att vara något i stil med: ”det här samhället är så jävla fett på alla sätt vi måste bara rensa ut alla som har orimliga åsikter och sedan kommer det att bli bra”. Visionen för samhället är att det ska vara ungefär som nu men att människor ska agera mer rationellt, alltså mer som i någon nyliberal ekonoms fantasi (som såklart är just en fantasi). Problemet i samhället definieras som att ”folk tänker fel”, varken mer eller mindre. Även om vissa humanister såklart ser bakomliggande orsaker också så ligger fokuset fortfarande på att typ uppfostra folk i att ”tänka rätt”.

Problemet med detta är att det inte kommer att bli såhär bara för att olika humanister hånar människor som tänker fel. Vidskepelse, gudstro och så vidare existerar av en anledning. Om du vill att religion och vidskepelse ska upphöra så borde du snarare vända dig emot det samhälle i vilket människor har ett behov av att fly in i sådant. Det är väl ganska uppenbart att då jordelivet inte har något att erbjuda så flyr en gärna in i mysticism eller gudstro, det är ingenting som bara sker utan orsak. En humanism som tog dessa frågor på allvar skulle jag absolut kunna tänka mig att respektera. Men humanistiskt engagemang brukar i praktiken inte se ut så. Humanistiskt engagemang brukar i princip gå ut på att berätta för olika människor att de har fel och sitta och bekräfta andra humanister för att de tänker rätt och inte är så himla tokiga som alla de som tänker fel. För känslan av att ha rätt, det är den skönaste känslan humanisten vet. Det är så himla himla skönt att veta att en trots allt är ”vettig” och inte sådär knasig som alla som tror på gud och alternativmedicin.

Humanister brukar också omfamna ett rationalitetsideal, för det mesta helt okritiskt. Problemet med detta är att ”rationalitet” definieras utifrån den vita mannen, och alltså är såväl rasistisk som patriarkal. Rationalitetsbegreppet har sällan rum för strukturtänk, även om det såklart finns vissa humanister som applicerar ett sådant. För det mesta är det så att bevisbördan ligger på den som anser att det finns strukturer, den som tycker att världen är befriad från sådant kan lugnt luta sig tillbaka och vara ”skeptisk”, som mest bara är en försvarsmekanism för att slippa ta till sig saker en inte tycker är bekväma. Lustigt nog tenderar folk att vara mer ”skeptiska” (aggressivt ifrågasättande) när det kommer till till exempel feminism, trots att det ju faktiskt finns mycket goda belägg för att kvinnoförtryck existerar.

I rationalitetsidealet ingår också en idé om att det finns en ”sanning” som vi kan hitta genom vetenskap. Det som humanisten glömmer bort är en inom all vetenskap gör antaganden om hur världen ser ut och hittar förklaringsmodeller. Det finns ideologi i all vetenskap, men humanister brukar uppmärksamma detta först när det är en ideologi som hen själv finner obekväm, för det mesta en ideologi som ifrågasätter hens egen position.

Jag uppfattar i regel att humanister framförallt är människor som gillar att ha rätt och trycka ner andra för att de ha fel och tycker sig ha hittat en legitim arena för detta i humanismen. Detta gör dem i mina ögon till ganska dåliga människor som arbetar kontraproduktivt. Jag önskar att fler humanister kunde fråga sig vad som behövs för att vi ska kunna skapa ett fetare samhälle och börja jobba lite mer emot det istället för att spendera sitt engagemang på att trycka ner andra för att de har fel.

Systraskap.

Jag har börjat använda mig av termen systraskap mycket mer på senaste tiden, men att tala om systraskap är inte oproblematiskt. Systraskap är något som antas finnas bland feminister, att en stöttar varandra i kampen och så vidare, men tyvärr är det inte alltid en realitet. Även bland feminister finns det såklart gott om förtryckande strukturer, dels patriarkala men också rasistiska, cissexistiska, ableistiska, klassförtryckande och så vidare. Det är såklart ingenting konstigt med det, så ser det ut i samhället i stort och feminismen är på intet sätt en skyddad sfär. Däremot blir det problematiskt när en hyllar en sagd gemenskap som inte är en realitet för alla, exkluderingen blir ofta ännu värre när den sker i ett sammanhang som säger sig vara så otroligt inkluderande.

Ofta uppfattar jag att det är känsligt att påtala förtryckande strukturer inom rörelser som kämpar emot förtryck. Människor som är engagerade i dessa rörelser ser i regel sig själva som mycket öppna och toleranta, och när en påpekar att så faktiskt inte alltid är fallet så kan det uppfattas som ett hårt angrepp på självbilden. När en är engagerad i en rörelse som är så hårt ansatt för kritik som feminismen är så har en ofta taggarna utåt, och det är lätt att reagera på helt rimlig kritik på samma sätt som en reagerar på den ”kritik” som egentligen ”bara” är patriarkalt motstånd. Jag har själv gått i denna fälla flera gånger men jobbar mycket på att försöka se skillnad på detta.

Ibland kan de låta lite såhär: ”men vi måste faktiskt få fokusera på den feministiska kampen och då kan vi inte alltid hålla på med det här”. Jag menar att det är att fokusera på den feministiska kampen att också se och bekämpa sitt eget förtryck. Det feministiska kampen måste vara kampen för alla kvinnors rättigheter, inte bara de som passar in i ens egna trånga ramar. Det är alltså inte bara en fråga om att vara ”snäll” och ”inkluderande” utan det ligger i alla kvinnors intresse att feminismen fokuserar på just alla kvinnor. Så länge vi ser inkluderandet som något slags välgörenhetsprojekt och inte något som egentligen rör oss så kommer det bli svårt att skapa en verkligt inkluderande feminism.

Däremot tycker jag att det är viktigt att prata om systraskap, både som en realitet och som en utopi. Det finns reellt existerande systraskap, det uppstår när kvinnor solidariserar sig med varandra utifrån kampen emot det förtryck vi drabbas av. Jag upplever ofta systraskap i mitt liv, när andra kvinnor peppar mig i det jag gör. Det är betydelsefullt för mig och det är en stor del av skälet till att jag orkar vara feminist. Sedan är det såklart så att systraskapet inte alltid fungerar så, och det är inte så konstigt. Den solidaritet som finns är ändå viktig att lyfta fram. Sedan ska en såklart också sträva efter mer systraskap, för givetvis är det inte perfekt och jämlikt inom feministiska rörelser. Men det som finns är fortfarande värdefullt och värt att lyfta fram som ideal för att bygga systraskapet starkare. Vi måste börja diskutera vad som är bra och värdefullt med systraskapet och hur vi ska kunna inkludera alla kvinnor i det.

Jag upplever att många tänker att systraskap är att vara bästa vänner och alltid hålla med varandra, och det är en djupt problematisk syn. Systraskap för mig är att acceptera varandra och ta hänsyn till varandras historia. Ett systraskap där det inte får existera öppna konflikter kommer per definition att vara förtryckande, eftersom konflikter alltid skapas när förtryckta vill resa sig upp emot ojämlik behandling. Att täcka över dessa konflikter kommer att leda till att dessa personer förtrycks i än högre grad, och det kommer också att leda till splittring eftersom ingen pallar vara med i en rörelse där en förtrycks. Feminister måste börja ta detta på allvar för att kunna skapa en starkare rörelse. Annars kommer det bara att bli samma exkluderande skit som manssamhället har varit, bara det att du personligen kanske kommer att inkluderas den här gången. Det är ärligt talat ingen vidare utopi.

Och kvinnor är fortfarande mer våldsutsatta än män.

Precis som jag skrev så var ”nyheten” om att män också blir slagna i relationer en förvrängning av de forskningsresultat som fanns. Kvinnor är generellt betydligt mer våldsutsatta i nära relationer och det är såklart ingenting som förvånar någon som har minsta lilla insikt i hur patriarkatet fungerar.

Gudmundson skriver på SvD:s ledarsida att detta handlar om att genusforskare tystar ”debatten” när de blir sura och bekymrade över att deras resultat snedvrids. Det är såklart inte fråga om att något ovälkommet resultat har tystats ner utan om att det har hävdats att det finns ett resultatet som helt enkelt aldrig har funnits.

Det är ingen fråga om ”åsikter” eller ”debatt” utan en fråga om fakta, om hur det är. Det är helt enkelt som så att det aldrig har funnits någon rapport som har visat på att män är mer utsatt för våld än vad kvinnor är.

Gudmundson verkar dessutom ha ett mycket avslappnat förhållande till verkligheten då hen far med direkt osanning i sin ledartext. Till exempel påstår hen att NSG har skrivit ett pressmeddelande som de inte har skrivit.

Gudmundson tycker alltså det är att tysta debatten att påtala att det vore en schysst grej om media sket i att totalt snedvrida forskningsresultat. Jag tycker att Gudmundson är en starkt bidragande faktor till att problemet med mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar och även i förlängningen till att det samhällssystem som gör att kvinnor dagligen utsätts för våld av män i deras närhet kvarstår. Gudmundson och SvD bidrar även på ett markant sätt till fördummandet av samhällsdebatten genom att ha ett så fruktansvärt avslappnat förhållande till sanningen och dessutom anklaga de som inte har det för att vilja ”tysta debatten”.