Ni vet den Vettiga Feministen™? Hon som tycker att det är så viktigt att särskilja sig från alla andra onda feminister genom att prata med och hålla män om ryggen, snacka skit om kvinnor i allmänhet och kvinnor som kämpar för kvinnors rättigheter i synnerhet och Nyansera Bilden jämt och ständigt.

Det finns en grej som den Vettiga Feministen™ tycker om att göra och det är att prisa sig själv för att hon minsann granskar alla knäppa radikalfeminister kritiskt och minsann går sin egen väg intellektuellt och så vidare. Wow, verkligen att gå sin egen väg att hata kvinnor, det är bara inte precis så detta samhälle är uppbyggt!

Det finns en idé om att det finns någon slags sektmentalitet bland feminister. Detta är såklart delvis sant, i en grupp som är hårt ansatt utifrån och där det finns en stor ideologisk enighet kring några viktiga grundfrågor så blir det såklart så att det uppstår en viss sammanhållning. Vi måste vara varandra nära för att palla med trycket utifrån, vi måste ta hand om varandra för att bevara oss själva som enskilda aktivister och som rörelse. Det är en fråga om systerskap och trygghet, och jag tycker det är en självklarhet att en inte säljer ut sina medsystrar till antifeminister.

Samtidigt så har feminister verkligen en frodig kultur av internkritik. Ibland spårar den ut såklart, som det mesta, men i de allra flesta fall så är det ett positivt inslags som får oss att växa mer. Få rörelser har så mycket internkritik som vänsterrörelsen och den feministiska. Ibland är det ett problem som står i vägen för att göra framsteg och organisera sig, men det är hur som helst ingenting en kan anklaga feminismen för. Däremot ser kritiken sällan tu som antifeministernas kritik gör, vilket inte är särskilt märkligt eftersom den kommer från olika håll. Antifeminister måste sluta tro att deras kritik är den enda kritiken och att om inte den tas emot med öppna armar, en röd matta och en slick på skon så innebär det att ingen kritik finns. Ibland är det så enkelt att en tycker någon har fel; en har inte samma utgångspunkt eller samma mål med sin politiska aktivitet. Antifeminister vill ju motverka feminism, feminister vill främja den. Inte konstigt att vi inte tar deras ”kritik” på allvar. Det är som en om kommunist skulle lyssna på en nazist som ”kritiserar” dem för deras judevänliga politik.

Det finns verkligen en aspekt av kvinnohat i detta. Dels så handlar det om att spä på bilden av att kvinnor och speciellt feminister beter sig som en flock höns och bara gör som de blir tillsagda, men det handlar också om att motarbeta kvinnors organisering och därmed också kampen för kvinnors rättigheter. För hur ska vi kunna nå framsteg om vi inte är organiserade? Hur ska vi kunna förändra något om vi inte håller varandra om ryggen? Att prioritera att vara intellektuellt och moraliskt oantastlig framför att vi ska organisera oss är inte bara korkat utan dessutom rentav antifeministiskt och därmed och kvinnofientligt.

Detta utesluter såklart inte kritik, och inom feminismen finns det verkligen en frodig och levande sådan kultur. Vi kritiserar varandra och utvecklas, vilket är betydligt mer än en kan säga om antifeminister där de största ideologiska meningsskiljaktigheterna är kring huruvida kvinnor borde stå i köket på heltid eller om det är okej att de lämnar hemmet några timmar om dagen för att jobba inom något lågbetalt vårdyrke. Var och en som har ifrågasatt en antifeminist vet hur reaktionen brukar se ut; en aggressiv svada av ord, ofta med en jävla massa kvinnohat och till och med rena hot inpetat som en liten extra krydda i detta smörgåsbord av hat!

Idag är det, förutom att vara min gudomliga födelsedag (det vill säga då jag blev lesbisk) internationella flickdagen.

Jag har så himla svårt för konceptet internationella flickdagen, flickors rättigheter och så vidare. Inte för att det är dåligt med flickors rättigheter, det är såklart lika viktigt som alla kvinnors rättigheter, utan att det säger något om vilka som det kämpas för. Jag minns en gång när någon som pratade för FN:s kampanj för flickors rättigheter, jag frågade om det var feministiskt och de ba ”nejnej absolut inte”. Hur kan en ens tala om flickors rättigheter utan att vara feminist? Det är ORIMLIGT!!!1!!1!111!!

Det finne en tendens att tala mycket om barn i feministiska frågor, och jag tror att det handlar om att det framstår som ett väldigt oskyldigt engagemang, till skillnad från engagemang i vuxna kvinnors rättigheter. Det är fint och snällt eftersom barnen sällan talar för sig själva, utan att andra för (eller anser sig föra) deras talan. Det finns ingen grupp som kräver sina rättigheter, det kan liksom inte gå för långt.

Såhär; människor älskar att skydda och rädda oskyldiga offer. Människor som inte kan agera på egen hand, som är offer för diverse omständigheter som vi kan rädda dem från. Sen kan de ha tacksamma fuktiga blickar och det är så jävla hjärtskärande och vackert.

Jag tänker också att flickor inte exploateras på samma sätt som kvinnor exploateras i patriarkatet. De förtrycks såklart, men de är inte på samma sätt en del i den patriarkala omsorgs- och hushållsekonomin. Flickor utnyttjas inte på samma sätt, de är inte lönsamma i patriarkatet, till skillnad från vuxna kvinnor som ger omsorg, gör hushållsarbete och reproducerar nästkommande generation omsorgsgivare och arbetare.

Jag tänker att det också finns en rasistisk aspekt i det. När det talas om förtrycket som drabbar flickor handlar det ofta om flickor i länder som inte är västerlandet som inte får gå i skolan. För människor i Sverige är det ju självklart att de ska få det, ty sådant är vårt samhälle beskaffat, men vi har ju fortfarande kvar ett omfattande förtryck av och exploatering av vuxna kvinnor (och såklart även ett förtryck av flickor, även om det tar sig andra uttryck). Jag tänker att det uppfattas som extra grymt när det rör sig om barn som blir berövade sin frihet

Så när vi pratar om att flickor ska få rätt till typ bindor så de ska kunna gå i skolan, så svär vi oss fria från att tala om det förtryck som drabbar vuxna kvinnor. Det är som om vi kan kämpa för flickornas rättigheter så länge de är flickor, men när det börjar handla om det mer komplexa samhällsstruktur som en faktiskt inte kan offra hur som helst. Att göra sig av med förtrycket av vuxna kvinnor har ett pris, både för män och för kapitalismen. Det handlar om produktion och reproduktion. Troligen skulle samhället inte kunna se ut som det gör alls om kvinnor slutade förtryckas, däremot om flickor fick gå i skolan.

Och sist men inte minst; barn har inte samma agens som vuxna. De kan inte på samma sätt föra sin egen talan. Därför är det jävligt enkelt att tala för denna grupp, helt utan att kolla med dem vad de faktiskt vill. Perfekt för den gode välgöraren med andra ord. En grupp som aldrig kommer säga ”stopp, detta är inte vad vi vill”. De är ideala offer, har aldrig gjort något ont och har ingen agens. De kan bara skyddas och räddas.

När vi talar om kvinnors rättigheter markerar vi att det handlar om ett strukturellt problem i samhället, om förtryck och exploatering av vuxna människor och inte av värnlösa barn. Förtrycket följer oss genom livet, det är inte bara när vi är små. Det är viktigt att markera detta när vi diskuterar feminism. Det kan inte bara handla om barn.

Det är som om vi aldrig får tid att sörja. Det är som att vi ständigt utsätts för nya övergrepp. Idel nya övergrepp. Tusen kulor som träffar oss. När patriarkatet faller, då ska jag sörja. Innan dess har jag bara tid för kamp.

*

Någonting som skrämmer mig är om jag är så influerad av patriarkatet, att jag är så skapad i det och av det, att jag skulle vara ett intet utan det. Finns jag utanför patriarkatet? Allting i mitt liv handlar om att fly det, men om jag gjorde det, skulle jag verkligen kunnna njuta av det.

*

Och när det var över var det inte segerns sötma jag kände, utan bara en stor tomhet. Ett ensamt lugn som kvävde mig.

Hittade en lista på någon klickbaitsida jag inte tänker länka, som handlade om hur misandristisk en är. Kul! Fick ungefär hälften, mer än de flesta, inte för att skryta alltså men men.

Nå, när jag gjorde denna så slogs jag över det här med det heterosexuella manshatet, som jag har pratat om lite då och då.

Liksom, varför skulle jag vilja gå på dejt men en man för att ha sex med honom? Sex med män är så kefft. Eller varför skulle jag offra min dyrbara tid på att hänga med en man för gratis mat, det är verkligen inte värt det. Eller min absoluta hatgrej, nämligen att objektifiera män. Pröva att de kvinnor som människor istället, det vore mycket mer subversivt och är dessutom roligare. Och att objektifiera män är inte subversivt på något sätt, utan bara jävligt heterosexuellt.

Män är helt enkelt inte värda att lägga den känslomässiga energin på. Vi borde fokusera på att älska varandra istället för att hata män tillsammans, men ändå av någon outgrundlig jävla anledning ha relationer med dem, leva våra liv för och genom dem. Det är förnuftsvidrigt!

Det är liksom som att det är lite status i feministkretsar att hata män och objektifiera män så mycket som möjligt. Typ avvisa någon keff snubbe som raggar på en på krogen men en rolig diss. Det är som att vi fortfarande förhåller oss till män på ett sätt, trots att vi hatar dem. Det är ju just det vi vill röra oss ifrån, tänker jag.