Fanny Åström – Sida 162 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Kommentarer om Pride.

Har inte pallat skriva något ordentligt om Pride, men har kommenterat saken på lite bloggar.

Lady Dahmer har skrivit om bögfoskuset på Pride och om det här med att det är så satans dyrt. Kommenterade såhär:

För att inte glömma det faktum att de låter till exempel polisen närvara i paraden (alltså inte som polisen alltid närvarar vid större händelser, utan som en del i paraden), det gör ju till exempel att HBTQ-flyktingar kan känna sig osäkra. Har även hört nys om att migrationsverket närvarar. Känns som att Pride väldigt mycket handlar om att olika organisationen, partier, företag och myndigheter ska kunna framställa sig som progressiva i en fråga som är väldigt okontroversiell (t.ex. att de partier som gav med sig för Kd:s krav på att ”utreda” frågan om tvångssteriliseringar ännu mer närvarar, och att Reinfeldt t.o.m. är invigningstalare, är enligt mig en jävla skam). Det är också ett problem att Pride alltmer avpolitiseras. Hu.

Och här, på Sannas inlägg om det här med att många grupper inom Hbtq-rörelsen ignoreras:

Angående bögnormen: det finns ju en idé om att bögar skulle vara mer förtryckta än flator som florerar ganska flitigt och brukar motiveras bland annat med att män ger uttryck för bögskräck och liknande. Till exempel bland män som tycker att det är att ”acceptera” flator att objektifiera dem och göra deras sexualitet till något som finns till för deras egen skull. Nej, det är inte att acceptera någon, det är att objektifiera och exploatera någon. Och när flator markerar emot denna objektifiering så brukar reaktionerna inte vara nådiga.

Zettermark har skrivit om heteropride, och min tankar om detta är som följer (från twitter).

Folk som gnäller över att det ej finns heteropride. Förutom den uppenbara idiotin i detta känner jag ba ”men anordna det då?”. Stör mig så brutalt mkt på människor som tror att den typen av arrangemang bara händer, att typ staten står för det. Inte riktigt va. Snarare är det hundratals människor som jobbar ideellt för att Pride ska bli verklighet. Och grejen är, att ingen skulle engagera sig såhär mycket i heteropride pga DET ÄR INTE RELEVANT och det är det heller ingen som tycker. Tvivlar starkt på att någon av de som klagar skulle ens närvara på heteropride om det anordnades, än mindre engagera sig i det. Så snälla, starta ett jävla heteropride eller sluta gnäll. Tack.

Kanske skriver mer om det här med avpolitiseringen senare.

Polisen på Pride.

Så, under Prideparaden (som jag tyvärr inte själv deltog i) så skedde följande:

Enligt vittnesuppgifter till SvD gick aktivisterna inte till angreppp mot poliserna, men höll upp skyltar med texter som ”Queers still not loving the police”. Andra poliser – som var i tjänst och ansvarade för ordningen under paraden – ingrep då och sprejade enligt flera olika vittnesmål pepparsprej på aktivisterna, och drog ut dem ur tåget.
När SvD:s reporter kom till platsen satt ett knappt tiotal personer på marken, omringade av poliser. Personerna kördes efter några minuter iväg i en polisbuss. Två av dem satt dock kvar lite längre, den ena uppenbart påverkad av pepparsprej. En person har gripits enligt polisen.

Detta har såklart utlöst en del intressanta diskussioner. Jag tänkte kommentera det hela. Först och främst kan jag väl säga att jag tycker att det är ganska tydligt att skälet till de omfattande reaktionerna från polisens sida var att det var just kritik mot polisen som framfördes. Det kan hända att jag har fel, men det är min utgångspunkt.

Att polisen får närvara i Prideparaden är problematiskt. Många Hbtq-personer utsätts för trakasserier av polisen, och polisen sysslar bland annat med att utvisa Hbtq-flyktingar. En kan lätt tänka sig att många känner sig obekväma med att närvara då polisen inte bara är där för att ”upprätthålla ordningen” (aka begränsa demonstranters yttrandefrihet) utan även får delta i själva paraden. Att säga att alla ska inkluderas duger inte, för inkluderingen av vissa grupper leder till exkludering av andra.

Vissa menar att det inte är okej att hålla upp den typen av skyltar eftersom en marginaliserar de poliser som trots allt är Hbtq i en organisation som har problem med fientlighet mot sådant. Detta må vara sant, men att för den sakens skull gå in med pepparspray och dra ut demonstranterna är inte okej. Vissa säger ”men de började ju/de var ju dumma”, men allvarligt: det är inte jämförbara kränkningar. Polisen har våldsmonopol, de ingrep med våld. Det är inte två jämstarka parter som möts, utan det är dels helt vanliga demonstranter och dels poliser med lagen i ryggen och utrustning. Det är liksom ingen ”bråk”, det går inte att behandla det så. Detta måste förstås ur ett perspektiv där en diskuterar polisens roll i samhället, inte bara ”vem var taskig först”. Att göra det är att helt och hållet avpolitisera frågan.

Vissa menar att det är fel att kritisera enskilda poliser för att polisen som organisation är homofob, rasistisk och sexistisk. Det må vara sant, men som polis fattar en ändå ett beslut att följa lagar. Som polis fattar en beslutet att ge upp sin egen moral och sina värderingar åtta timmar om dagen för att istället med hjälp av våldsmonopolet implementera den rådande politiken. Om en gör det så har en ansvar, inte för politiken i sig men för sin egen roll i utövandet av den. Om en inte kan stå för polisen som organisation så bör en inte bli polis, och är en polis får en stå ut med att bli kritiserad för det.

Kärlek och saknad.

Igår kom Isak hem från Lund, där hen varit i två veckor. Under tiden har jag tänkt på det här med saknad.

När jag var med min förra partner blev saknaden efter hen olidlig. När hen var borta så kände jag mig så otroligt jävla ensam, så övergiven. Jag var tvungen att vara med hen hela tiden för att inte den känslan skulle ta över. I det här förhållandet känner jag mig betydligt mycket tryggare, och det gör att jag inte behöver bli bekräftad precis hela tiden.

Det är klart att jag saknar Isak, men inte på samma maniska osunda sätt som jag kunde sakna mitt ex. Inte så att jag måste prata med hen varje dag, inte så att det blir jobbigt och ångestladdat när jag inte får tag på hen. Utan det är en trygg saknad, en saknad där jag är förvissad om att när vi träffas igen kommer alltid att kännas bra och jag kommer känna mig bekräftad.

Den här känslan av att verkligen verkligen behöva en människa där och då förknippas ofta med kärlek och passion. Jag tänker att det egentligen är en ganska osund känsla att hysa den formen av desperat begär efter en annan människa. I mina ögon är det inte ett tecken på stark kärlek utan ett tecken på otrygghet i relationen.

Att det skulle vara någonting sunt i ett förhållande att känna dessa otroligt starka känslor, denna sönderslitande saknad, menar jag är ett resultatet av kärleksideologin. Kärlek ska liksom vara ”passionerat”, det ska göra ont, annars är det inte kärlek på riktigt. Det är såklart inte såhär alla ser på saken, men ofta romantiseras dessa känslor istället för att problematiseras som ett resultat av de strukturer och föreställningar som omgärdar kärleken.

Patriarkatet i feminismen.

Jag fick en fråga från Nina här som jag tänkte kunde vara intressant att utveckla:

Hej! Angående det du skrev på twitter om vettiga/ovettiga feminister och att bekämpa feminister istället för patriarkatet har jag en fråga! Håller med dig men undrar om du tycker det går att applicera ”bekämpa inte feminister – bekämpa patriarkatet” om en som ex är radikalfeminist istället kritiserar liberalfeminister, dvs kritiserar uttalade feminister men som i praktiken gynnar patriarkatet. Alltså att istället för att kritisera ”de ovettigt extrema” kritisera de som förespråkar något som inte ger någon större skillnad i praktiken. Och ena sidan systerskapet – och andra sidan att bekämpa patriarkatet inom feminismen.

Jag antar att det som åsyftas är detta.

Jag tycker att en kan påpeka hur olika saker som feminister gör är patriarkalt influerade, men jag tycker inte att en kan säga att en viss typ av feminister som sådana gynnar patriarkatet. Feminister är såklart, precis som alla andra, influerade av patriarkala strukturer. En kan påvisa dessa utan att gå på dessa feminister som individer eller ifrågasätta deras rätt att vara feminister på ett generellt plan.

Såsom jag ser på till exempel högerfeminism så tycker jag att problemet med dessa inte är att de är feminister, utan att de är höger. Att de är feminister är såklart bra givet att de är höger, eftersom det gynnar feminismens inflytande i samhället som helhet. Det är såklart bättre med en feministiskt höger än en ickefeministisk sådan, även om jag såklart helst ser ett samhälle där folk inte är höger över huvud taget. Det faktum att de är höger något som i mina ögon missgynnar kvinnors position i samhället, men det faktum att de är feminister är något som stärker den. Jag tycker att det är högern vi ska bekämpa, inte högerfeminismen.

När det gäller feminister som förespråkar saker som inte gör någon större skillnad i praktiken så ser jag ingen direkt mening med att kritisera dem som sådana. Jag ser det som naturligt att alla rörelser har en massa anhängare som gör sådant, och det tycker jag är bra. Jag tror att det hjälper till en massa i att normalisera feministisk politik. Jag tycker också att det kan vara relevant att ta ställning för saker som redan inträffat, för att befästa det som en självklarhet. Den framgångsrika strategin är här i mina ögon inte att kritisera det som inte gör någon större skillnad, utan att försöka dra de feministerna längre ut på kanten genom att sprida mer extrema idéer och så vidare.

Det är alltid bättre att människor är feminister än att de inte är det, det är alltid bättre att människor kritiserar patriarkatet litegrann än att de inte gör det. Det viktiga är att ständigt jobba för att dra feminismen, och därmed hela samhället, bort från den patriarkala mitten. Det handlar om att ständigt försöka förskjuta det politiska samtalet. I detta så tror jag att extremismen, i betydelsen långt ifrån mitten, spelar en stor roll. Men jag tror också att det är ofrånkomligt och nödvändigt att det finns feminister som ligger väldigt nära mitten. Feminismen ska inte vara någon liten sekt där alla tycker lika, utan en diversifierad rörelse som återfinns överallt i samhället, för att vara effektiv.

Min kritik bygger inte på att folk inte ska vara nära mitten, utan det handlar om att vissa feminister motverkar andra feminister i feminismens namn. Detta ser jag definitivt som patriarkalt inflytande i feminismen. Men det handlar inte om att patriarkatet har inflytande över vissa personer, vilket ju såklart är oundvikligt och helt naturligt, utan om att patriarkala idéer tar sig in och spränger sönder feminismen som rörelse. Att patriarkala idéer gör att feminister känner sig tvungna att ta avstånd från andra feminister. Detta betyder inte att allt dessa feminister står för är patriarkalt, men jag menar att just den idén är det.

Om du nu ska vara fördomsfull kan du väl åtminstone stå för det?

Nu tänkte jag skriva om det jättespännande ämnet ”folk”, och närmare bestämt folk som känner sig åsiktsförtryckta och använder populistisk retorik. Som exempel för att illustrera detta tänkte jag välja Wallins twitterhaveri som ägde rum tidigare idag.

Så, det hela började för ett tag sedan då Wallin twittrade såhär:

Ja, det var ju tråkigt att hen väljer att sprida fördomar om homosexuella män. Folk blev såklart upprörda, vilket jag anser är helt i sin ordning. När en person med mycket makt och inflytande, och som dessutom gör anspråk på att vara progressiv, uttalar sig så så är det faktiskt läge att reagera.

Sedan kommer ursäkten. Okej. Lite märkligt kanske att hen ber om ursäkt till bögar med ”bra musiksmak” eftersom det inte är det som är problemet, utan att hen generaliserar kring en diskriminerad grupp samhället. Och så det där ”jag vet att jag är plump ibland”, som om självinsikten gjorde saken okej?

Men sen kommer det där bagatelliserande. Wallin ”gillar att kittla folks överkränkt/övertolknings-nerv”. Okej, vad är det som händer här? Jo, Wallin omintetgör ursäkten genom att hävda att det egentlige problemet här inte att att hen uttryckt sig dumt och fördomsfullt, utan att folk är så himla himla lättkränkta. Det spela ingen roll om en ber om ursäkt om en följer upp med sådant, faktiskt. För då är det liksom att säga att ”okej, jag ger mig, men bara för att ni tvingar mig och inte för att jag faktiskt ändrat åsikt”. Detta tycker jag är extremt tramsigt. Antingen så ångrar en sig väl och tar tillbaks, eller så står en fast vid sitt uttalande? Det här sättet att liksom försöka äta kakan och ha den kvar är så himla typiskt för människor som häver ur sig diverse fördomsfulla saker och sedan tycker att folk ska vara förlåtande. Och så det där ”det är kroniskt” som tydligt antyder att hen inte tänker ändra på saken.

Och sedan: skyll på formatet. Det är formatets fel att folk blir arga när jag skriver fördomsfulla tweets. Jag hade lika gärna kunna skriva om tops, folk hade blivit arga då med. Problemet är inte att jag skrivit något homofobt utan att allt helt enkelt tolkas till min nackdel på twitter.Så otroligt förminskande för de homosexuella män som blir upprörda för att det sprids fördomar om dem på det här sättet.

Okej, jag har en lösning: twittra inte om det är så förskräckligt. Men generellt kan jag ändå känna att det är ganska lätt att uttrycka sig utan att framstå som homofob om en typ… funderar lite?

Sedan, kränktheten över att folk har trott så taskiga grejer om en. Nu är det plötsligt Wallin som är offret. Hur kan folk tro så elakt som att hen skulle tro så om alla bögar? Nu är det väl inte direkt så att folk trodde det, utan att det var unket att sprida den typen av fördomar.

Och så finalen, den om ”pk-censuren”. Jag tycker inte direkt att Wallin verkar särskilt ”censurerad” eftersom hen har ett jävla radioprogram och typ 18 000 följare på twitter. Wallin om någon har faktiskt makt, och brukar dessutom ge uttryck för oerhört populistiska åsikter. Men ändå denna underdogposition, denna vilja att positionera sig som uppstickare och sanningssägare som blir tystad. Och hela grejen har snabbt som attan blivit en stor metadebatt, det handla rinte längre om vad som är okej att säga och inte utan om att människor ska få säga saker om de vill, faktiskt. Istället för att argumentera för att det hen skrev är okej, så urartar det hela i en stor kavalkad av kränkthet och meta, precis som det brukar bli när populister kör sitt race.

Så hur ska en göra då? Jo, först och främst kan en se till att bara skriva saker en faktiskt kan stå för, sedan kan en tänka efter som det finns några problem med uttalandet. Finns det någon diskriminerad grupp en trampar på tårna, skadliga fördomar en stödjer och så vidare? Helt enkelt: se det ur en samhällskontext, och inte bara fokusera på: ”vad menar JAG med den här tweeten”. Försök sätta dig in i att världen är större än dig själv, helt enkelt. Sedan, om det ändå blir fel, be då om ursäkt, och gör det på allvar. Eller skit i det helt och försvara istället ditt uttalande. Strunta i att be om ursäkt lite halvdant och framställa det som att det egentliga problemet ligger i att folk bli kränkta för lätt, för det är ingen riktig ursäkt. Det är bara du som försöker få det till att du typ… viker dig under pk-censuren.

Att folk bara skiter i att vara ”pk” tycker jag nästan är mer okej än det här störiga sättet att försöka framställa sig själv som förtryckt. För grejen är, att de flesta som försvarar sin ”rätt” att inte bli tystad av pk-censuren i själva verket har jävligt lite att komma med egentligen. Jag önskar att de bara kunde langa fram det de nu vill ha sagt, de grupper de vill kränka och så vidare, och sedan göra som vi andra normala människor och blocka de en tycker är störiga. För grejen är, att du är inte förtryckt för att vissa reagerar när du aktivt sprider fördomar om diskriminerade grupper. Om du nu ska vara fördomsfull, bara stå för det istället för att tramsa.

Klargöranden angående barnafödarideologin.

Alltså wow vilka diskussioner det blev angående barnafödarideologin! Och så himla intressanta sedan.

Jag vill göra ett par klargöranden. För det första så är detta något jag tänker mig ska äga rum i ett kommunistiskt samhälle och att det ska vara decentraliserat, alltså att staten inte ska ha full kontroll över barnproduktionen. Nej, det är inte realistiskt idag, det är inte ett realpolitiskt förslag, det är en utopi. Men jag tycker att det är viktigt att drömma om hu samhället skulle kunna se ut, dels för att det bjuder på intressanta tankar och analyser av hur världen ser ut idag men också för att det ger hopp.

Vetenskapen har tagit människan långt, mycket av det vi har idag sågs troligen som helt orealistiskt för 50 år sedan. Varför skulle inte även barnproduktionen kunna omfattas av detta? Vad finns det egentligen för egenvärde i att kvinnor går igenom den smärtsamma och farliga process som är graviditet, om vi kan undvika detta? Jag menar såklart inte att vi bara ska lägga barn i en konstgjord livmoder och bara hoppas att det går bra, jag tycker såklart att det ska föregås av mycket forskning på området, på vad barn behöver och så vidare.

Jag har också fått invändningar rörande anknytning, att det skulle skada barnets och mammans anknytning att mamman inte bär barnet. Detta låter i mina öron mest som myter. Skulle inte pappor kunna relatera till sina barn, eller för den delen adopterade barn. Det verkar konstigt. Jag tror i alla fall att en har förmåga att känna en väldigt stark kärlek även till personer en inte haft i sin livmoder. När en säger sånt så bekräftar en ju samtidigt allt blaj om att kvinnor är så mycket mer lämpade för att ta hand om barn och så vidare som hållit kvinnor på plats i tusentals år. Det är väl inte så fett?

Vissa menar att valet att producera barn på traditionell väg kanske inte skulle vara så fritt, att de kvinnorna kanske skulle ses som bakåtsträvare och så vidare. Ja, det finns alltid en risk för att en skapar den typen av normer, men jag tror aldrig att någon sådan skulle kunna bli såpass starkt eller skadligt som de normer om att kvinnor ska uppoffra sina kroppar för att producera barn som råder i samhället idag. Jag ser det som betydligt mycket värre.

Och nej, graviditet är ingen sjukdom. Men det är någonting som är farligt och skadligt för de flesta kvinnor att gå igenom. Jag ser egentligen inga bra skäl till att vi inte ska utforska möjligheten till att befria kvinnorna från barnproduktionen. Det är såklart möjligt att det helt enkelt är omöjligt, men grejen är att vi inte vet något om det eftersom vi inte har prövat. Fram till dess ska vi såklart lägga betydligt större resurser på att förbättra mödravården.

Besviken.

Köpte denna bok för ett tag sedan, jag har ju inte läst den innan trots den stora debatten kring den.

Jag måste tyvärr säga att det var en besvikelse. Samtliga kvinnor som skrev i den var vita medelklasskvinnor, av vad jag kunnat utläsa med tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna skilja sig utan problem. Visst, sänkt levnadsstandard och så, men inte så att det verkligen blev svårt eller något.

Men visst, det hade väl kunnat vara okej om det fanns en intressant politisk eller teoretisk diskussion, men det gjorde det liksom inte. Ingenting om hur vi ska underlätta för kvinnor med mindre resurser att lämna sina män, ingenting intressant om äktenskapets grunder eller liknande. Jag tycker att det är väldigt tråkigt.

Visst att sådana här böcker säkert kan vara himla bra för att stärka kvinnor som går igenom en skilsmässa, men som ett inlägg i samhällsdebatten? Vette fan. Alldeles för lite fokus på samhället, alldeles för mycket på vita medelklasskvinnors personliga frigörelse.

Barnafödarideologin.

Ibland så skriver eller säger jag att i den postpatriarkala kommunismen så kommer barnaproduktionen vara automatiserad, med vilket jag alltså menar att barn kommer att kunna skapas utanför kvinnors kroppar. Detta är i mina ögon ett sant radikalt och utopiskt scenario, jag tänker mig att det kan komma att äga rum i ett samhälle där vi gjort oss av med den patriarkala uppoffringsideologin, där kvinnors kroppar ska fylla olika funktioner för att vara värda något, och där forskningen och teknologin inte styrs av vinstintressen utan av vad som gagnar mänskligheten som helhet.

Centralt i patriarkatet är att kvinnor producerar barn. Jag tror att grunden till patriarkatet är just detta, att kvinnor har genomgått graviditeter vilket gjort att vi inte kunnat etablera oss i samhället på samma sätt som män, och därmed hamnat i underläge. En kan säga att om män hade fött barn så hade vi automatiserat barnafödandet för länge sedan. En kan också säga att om män fött barn hade vi levt i ett matriarkat. Jag tror nog att det sista är mer korrekt.

Barnaproduktionen är också något som är mer etablerat i kvinnorollen än i princip något annat, jag skulle rentav säga att det är kvinnorollens fulländning, kvinnan som barnproducent både innan och efter barnets födsel. Först den gravida kvinnan, sedan kvinnan som moder. Kvinnors liv centreras kring just detta, att de ska avla barn. Kvinnor som fullgjort sin uppgift ses som förbrukade, kvinnor som inte gör det ses som mindre kvinnliga och så vidare.

I barnafödarideologin så blir ett av de viktigaste dragen i kvinnorollen, nämligen den frivilliga självuppoffrandet, extremt tydligt. Kvinnor förväntas producera barn, och de förväntas dessutom göra det utan att klaga på att det är jobbigt eller smärtsamt, frivilligt avstå från ett gäng olika saker för barnets skull, föda ”naturligt” utan bedövning och så vidare. De förväntas också omfamna de förändringar som sker i kroppen efter barnafödandet, inte göra några operationer för att korrigera, älska sina bristningar och så vidare.

När jag skriver om detta reagerar många kvinnor som gått igenom graviditeter väldigt starkt. De talar dels om graviditeten som en väldigt positiv upplevelse. När jag frågar exakt vad som varit positivt med den har svaren antingen varit i stil med ”jag kände mig stark/kapabel” eller ”det är fantastiskt att skapa liv”. Vad handlar detta om? Jag menar att en stor del till att graviditeten känns så fanatsiskt är att de är omgärdad med så mycket ideologi.

Vad menar jag med ideologi? Jo, jag menar alla de idéer som omgärdar barnproduktionen. Som kvinna får en tidigt förstå att ens syfte i livet är att skapa liv, att det är det som kommer att fullgöra en som kvinna och därmed också som människa, att det är det som kommer sluta cirkeln. Kvinnor som inte får barn är verkligen inte accepterade. Den gravida kvinnan och modern sätts på piedestal. Kvinnor får väldigt tidigt lära sig att leka mamma åt sina dockor, får tidigt prata om när de ska skaffa barn och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker och som gör att kvinnor extremt tidigt etablerar idén om att mor, det är det en ska bli här i livet. Vidare så får de lära sig, senare förvisso, att detta är förenat med en viss smärta och självuppoffring. Att vara mor är att uppoffra sig fullt, att ge sitt liv för att skapa nytt liv. Detta anses vara något vackert, något som gör det hela ännu mer fulländat. Uppoffringen är helt enkelt en extremt viktig del av barnafödarideologin. Det är klart som fan att detta smittar av sig på upplevelsen att vara gravid, det är klart som fan att kvinnor lär sig att förstå sina smärtor som något vackert, något som gör upplevelsen ännu mer fulländad.

Vissa kvinnor reagerar på detta som om jag försöker ta ifrån dem något, en del av deras identitet. De pratar om vilken extremt häftig och positiv upplevelse barnproduktionen var för dem. De som vill skaffa barn på traditionell väg ska såklart få göra det, det skulle väl kunna bli en spännande extremsport, däremot anser jag inte att det är något i sig positivt som vi ska ha kvar som en naturlig del av livet. Varför är det så viktigt för så många kvinnor att hävda den traditionella barnproduktionen? Varför kan vi inte se det som den smärtsamma och farliga process det faktiskt är? Jag menar att detta beror på att det är såpass fastnaglat i kvinnorollen att vi ska leva för att skapa liv att det är svårt att tänka sig ett vara som kvinna utanför detta. Jag ser det som en extremt angelägen uppgift för feminismen att hävda kvinnors rätt att existera som människor, helt utan att offra sina kroppar för att sätta något liv till världen. Den som ändå vill göra det kan väl göra det.

Jag tycker att det är ett problem att produktionen av liv är fastnaglad vid kvinnors kroppar. Det är nämligen något som motiverar att kvinnor förtrycks. Eftersom vi ständigt behöver producera nya människor, speciellt i ett kapitalistsikt system, och dessutom vill göra det till en så låg kostnad som möjligt, så kommer vi att pressa kvinnor till att använda sina kroppar för denna produktion om det är nödvändigt. Det finns liksom omfattande statliga program som syftar till just detta, det är på intet sätt ett ”fritt val” för kvinnor utan något som hela samhället pressar en till. Om det vore så att det föddes för lite barn kan ni ge er fan på att metoderna för att tvinga kvinnor till detta skulle bli allt brutalare, till exempel surrogatmödraskap är ett bra exempel på detta. Det är ur detta perspektiv som barnafödarideologin måste förstås. Det handlar om att kvinnor ska uppoffra sig för barnproduktionen eftersom det är det ”billigaste” sättet att producera barn på, eftersom det är kvinnorna som betalar det största priset med sina egna kroppar.

Vissa menar att födslar är en naturlig del av livet och så vidare. Ja, det är såklart sant under dagens förhållanden. Min idé är dock att vi kommer kunna att radera denna smärtsamma realitet genom vetenskapen, liksom vi har gjort med så många smärtsamma realiteter innan. Jag förstår inte varför kvinnor ska behöva genomgå denna smärtsamma process, och ser det som ett resultat av patriarkatet att vi ännu inte har börjat att seriöst försöka råda bot på detta förhållande. Det är bara i ett patriarkalt samhälle som vi kan acceptera att de flesta kvinnor i alla fall en gång under sitt liv upplåter sin kropp och genomgår den smärta och risk som en graviditet och förlossning innebär,, och ofta får permanenta skador eller rentav avlider på kuppen. Vi borde se detta som ett medicinskt problem till för att lösas precis som vi ser på sjukdomar eller åldrande.

Varför är det så viktigt för människor att positionera sig emot polygami?

Tydligen har Wollin skrivit en krönika om att… hen inte kan tänka sig att leva polyamoröst??? Ett av de bärande argumenten verkar vara att eftersom människor (som Wollin träffar) är såpass keffa generellt så bara måste en bestämma sig för att bara leva med den enda människa en stöter på som är rimlig.

Är det bara jag som tycker att de flesta människor är konstiga? Är det bara jag som hade JÄTTESVÅRT att hitta en vettig människa att leva tillsammans med?
Hur är det möjligt att hitta ett helt pärlband av folk som man vill vara ihop med?

Jag tycker att det låter tråkig för Wollin att hen hittills bara träffat en enda människa som hen kan tänka sig att ha en romantisk relation med. Jag har dock svårt att se syftet med att skriva en jävla krönika om det faktum att en själv, personligen, hänger med keffa människor. Jag råder Wollin att börja söka sig till andra kretsar om det är ett problem för hen att människorna hen träffar är keffa.

Men sedan är det ju som så, att ”vara ihop” är en monogamt konstruerad norm, och för människor som inte är exklusiva innebär det helt enkelt inte riktigt samma sak. Det springer liksom ur insikten om att det är ganska konstigt att förvänta sig att en enda människa ska kunna tillfredsställa alla ens romantiska behov, att en människa ska kunna vara allt för en.

Vad som också fascinerar mig är hur Wollin lyfter upp sin svartsjuka som någon jävla dygd, ett gott föredöme:

För är det inte så kärleken är? Att det passerar en hög med halvdana exemplar och plötsligt står HAN där. Eller HON.
Och då.
Då dödar du den som vill dela.
Då är det du och jag mot världen och jag vill ha dig i en liten ask min älskade. Plocka fram dig och älska dig, visa dig för andra, visst, men aldrig någonsin låna ut dig. Du är för dyrbar.

Låter inte det här behovet av att döda människor som vill dela lite osunt och märkligt? Är det verkligen något positivt, något som vi bör upphöja inte bara som norm utan även som det allra allra bästa? Vore det ändå inte softare om vi slapp känna ett behov av att döda människor om de inte vill vara exklusiva?

Jag blir så matt på människor som ska hålla på och ”resonera” kring och förlöjliga polygami utan att ha en jävla aning om vad de prata om. Varför är det så viktigt för människor att på olika sätt positionera sig emot polygami, om de nu trivs så jävla bra i sina monogama relationer. Hur är det relevant för dem? Kan de inte bara låta det vara, alternativt läsa på lite innan de uttalar sig. Är det verkligen viktigt att världen får veta att du personligen inte begriper hur en kan undvika svartsjuka, eller att du personligen inte begriper hur en kan hitta fler än en person en vill har en romantisk relation med? Vad fan är grejen med alla ängsliga monomänniskors behov av att ständigt hävda att de inte vill vara poly? Det är ju knappast som att deras samlevnadsform är hotad.

En rimlig bostadsmarknad är en förutsättning för jämlikhet.

Den här artikeln handlar om att ”klyftan” mellan singelhushåll och parhushåll har ökat. Den framställer det som att det är en ”vinstaffär” att dela hushåll med någon, när det väl egentligen mest handlar om att det är en förlustaffär att inte göra det och för många helt enkelt ekonomiskt omöjligt. Att framställa det hela som en fråga om att välja levnadsstandard tycker jag är dumt, problemet går otroligt mycket djupare än så. Det är en väldigt viktig jämställdhetsfråga huruvida människor har möjlighet att bo ensamma.

Det är väl allmänt känt att det är dyrare att bo i ensam än med andra människor. Däremot tycker jag att perspektivet singel eller sambo är problematiskt. Som om en bara har dessa tu samlevnadsformer att välja emellan. Det är verkligen en tragisk norm i vårt samhälle att det enda sättet en anses kunna dela sitt boende med en annan människa på är genom att vara tillsammans, eller möjligtvis att ha någon inneboende/vara inneboende (som en såklart alltid har ett maktförhållande till som ofta försvårar rimlig samlevnad).

Jag tänker mig att en viktig del i kvinnors frigörelse är etablerandet av andra boendeformer. Dels av ekonomiska skäl, men också sociala. Det är en skrämmande tanke för många människor att de kanske kommer att var ensamma om de gör slut med sin partner, och förmågan att lämna en man som behandlar en illa är såklart en otroligt viktig del i jämställdheten mellan män och kvinnor.

Detta relaterar också till den här grejen med att folk äger sina bostäder i såpass hög grad som de gör. Jag tror att det har en väldigt negativ effekt på förmågan att bryta upp från sin partner att människor i såpass hög utsträckning äger sina bostäder, vilket såklart är ett symptom på att vi har en bostadsmarknad det det knappt finns några hyresrätter. I och med ägandet så låser en sig till varandra i hög utsträckning, och att skiljas bli ofta en dyr om omständlig affär. Jag tänker mig även att fler tvekar om att gå in i ett gemensamt ägande med till exempel en vän eller en grupp vänner än att dela på en hyresrätt. Ägandet känns permanent på ett sätt som hyrandet inte gör, och jag tror många tvekar inför att gå in i en sådan relation med vänner.

Så länge det för flertalet med nödvändighet innebär stora kostnader och ensamhet att flytta ifrån sin partner kommer det att vara långt kvar till jämställdhet. Får att råda bot på detta behöver vi framförallt en bättre bostadsmarknad, där det är lättare att hitta billiga och bra boenden och där det finns fler kollektiva lösningar. Det är en viktig jämställdhetsfråga att människor har möjligheter att leva även utanför sina parförhållanden, speciellt för kvinnor ur arbetarklassen. Tyvärr är det idag så att dessa möjligheter för kvinnor ständigt begränsas.