Svar på invändningar om barnafödarideologin.

Åh gud, det här med barnafödarideologin har verkligen rört om här (den som tror att jag bara publicerar kommentarer som hyllar mig kan läsa kommentarsfältet).

Jag tänkte besvara några av de vanligaste invändningarna.

  • Det är en biologisk drift att skaffa barn!

Detta argument ger jag inte mycket för. 1) vad bevisar det ens, tänker ni? Att det är en biologisk drift gör det ju inte mindre angeläget att göra processen mindre farlig 2) uppenbarligen inte jättestark drift eftersom människor gärna använder preventivmedel och gör abort. Det är väl ändå klart att vi inte bara påverkas av vår biologi utan även av samhället. Jag tvivlar dessutom på att just driften att skaffa barn varit sådär skitviktig i och med att artens fortlevnad tidigare troligen byggt mer på att människor knullat och sedan inte kunnat välja bort barn eller ej, än att det fattats ett medvetet beslut från kvinnors sida att de ska bära barn.

  • Det är väl inte alls farligt att avla barn, det är faktiskt bara såhär många (jättefå tydligen) som dör!

Jo, det är det. Även om det är få som dör av det i Sverige så är det dels smärtsamt, dels något som kan ge upphov till en mängd olika skador. Jag har lite svårt att begripa hur detta kan vara okänt för så många personer. Det är liksom inte så att några dör och resten klarar sig helt utan skador. Dessutom har jag svårt att förstå hur en kan säga att något är ofarligt när folk faktiskt dör av det.

  • Men tänk om det inte går?!?!?!

Jag är helt öppen för att det kan vara så, och i så fall tycker jag såklart inte att det är något vi ska syssla med. Det säger väl ändå sig själv, jag förstår inte varför en känner sig tvungen att påpeka det. Vi forskar ju på en massa saker som kanske inte fungerar, det är ju därför en forskar liksom. För att undersöka verkligheten.

På samma tema har jag även fått in en mängd spekulationer om varför det inte skulle funka. Känner väl ungefär att om du inte forskar inom bilogi/medicin så är dina gissningar kanske inte de mest relevanta. Jag har inte sagt att det definitivt går, däremot har jag sagt att det kan gå och att möjlighetn bör undersökas.

  • Men anknytningen då??

Det hävdas friskt att det här med graviditet är jätteviktigt för anknytningen minsann, och implicit är att i princip alla knyter an asmycket till barnen de bär på och att det är väldigt svårt att knyta an utan att bära på ungen. Finns det egentligen några belägg för detta? Det finns en massa kvinnor som inte knyter an till sina barn innan födseln eller vid den. Det är klar att en kan knyta an genom graviditet, men att det skulle vara självklart att det blir så eller att graviditet skulle vara nödvändigt verkar mer som moderskapsmysticism än som något det finns faktiskt belägg för.

Sedan undrar ja hur dessa människor ser på adopterade barn samt på fäders anknytning till sina barn. Tror ni seriöst att ingen någonsin kan knyta an till barnet såsom dess biologiska mor?

  • Jag har minsann träffat en massa kvinnor som tyckte det var asfett att vara gravid.

Rent spontant kan jag väl känna; kul för dem. Jag har inte sagt att kvinnor inte ska få vara gravida, bara att barnproduktionen inte ska vara beroende av att kvinnor är gravida. Det är två väldigt olika saker.

Sedan vill jag påpeka vilket otroligt stigma som finns kring att som gravid klaga på sin situation, så det är inte så jävla konstigt att få pratar om det. Jag har i alla fall hört flera berätta om att deras graviditeter varit smärtsamma.

  • Men hallå det låter ju som Brave new world (en bok som beskriver en dystopi där barn avlas i laboratorium och anpassas till att bli olika sorters människor beroende på vilken plats de ska ha i produktionen)!!!

Tja, det är ju knappast någon postpatriarkal kommunism som beskrivs där. Men kämpa med liknelserna.

  • Jag tycker att det är något vackert att kvinnor offrar sig för sina barn.

Ja, det tycker hemskt många människor. Personligen tycker jag det är en ganska vidrig idé att kvinnor på olika sätt ska lida för andra människor bara för sakens skull. Jag förstår inte varför vi inte ska anstränga oss för att minska lidandet? Om en nu tycker det är så jävla fett att lida kan en väl bära barn ändå eller göra något annat som också är smärtsamt. Däremot tycker jag inte att det faktum att du anser lidande vackert är skäl nog för att andra ska genomgå det.

  • Det finns inget tvång på att skaffa barn!

Inget direkt tvång nej, men en ganska stark norm kring att kvinnor ska göra det. Herregud vad det snackas om att barnlösa kvinnor är olyckliga och misslyckade och gud vet allt. Grattis, alltså verkligen grattis, om du inte har märkt av detta. Kul för dig. Synd bara att de flesta kvinnor inte går fria för det.

Sedan kan du ge dig fan på att det hade funnits ett tvång om det var nödvändigt. Barn är nämligen sjukt viktigt för att samhället ska fungera, och redan nu diskuteras det låga barnafödandet som ett politiskt problem. Som tur är är sociala strukturer (och eventuellt även biologin) väldigt starka, så det behövs inget tvång än så länge.

  • Graviditet är ingen sjukdom!

Nej, det stämmer (hur en nu definierar sjukdom). Men vad spelar det för roll? Människan har förbättrat sitt liv på en massa olika sätt, trots att det inte handlat om sjukdomar. Fattar inte varför vi ska begränsa de medicinska framstegen i samhället till att omfatta sjukdomar.

Jag tycker att det är ganska uppenbart att det mesta i det här inte handlar om att det ”känns” fel. Och det kan det väl göra, och ni kan väl bära era barn om ni nu känner för det. Personligen skulle jag ändå föredra ett samhälle där de kvinnor som önskade kunde befrias från det lidande det innebär att producera barn. Men det är ju bara lilla jag som tycker att lidande är kefft, jag kan ju såklart ha fel på den punkten.

Nedbrytande och manligt tolkningsföreträde.

Jag tänker på nedbrytande och på manligt tolkningsföreträde. Jag tänker på hur jag i min förra relation så ofta fick höra hur fel jag var socialt, hur fel jag alltid gjorde. Att jag var socialt inkompetent, otrevlig, att jag sa fel saker hela tiden och så vidare och så vidare. Allt detta var subtilt, som för att hjälpa mig, men vad det verkligen gjorde med mig var något helt annat. Hur detta gjorde att jag till slut började tro på utsagorna och att jag slutade tro på min egen förmåga att avgöra.

Jag blev nedbruten i mitt eget omdöme och blev beroende av att han skulle säga att jag var okej. Jag kunde inte själv avgöra om mitt beteende var acceptabelt eller inte, om jag var en bra person eller inte. Det var han som fick gå in och berätta för mig hur jag skulle vara.

Att ständigt bli bedömd skapar osäkerhet. Det får en att känna att en inte själv kan avgöra, och det skapar ett behov av ständig bekräftelse. Det får en att bli mindre säker i sin egen förmåga att bedöma.

När vi gjorde slut och jag flyttade till Bryssel var det som om all mark försvann under mina fötter. Det fanns ingen, absolut ingen, där som kunde berätta för mig hur jag skulle vara, om jag var okej. Och sakta men säkert fick jag börja bära upp min världsbild själv, fick börja bedöma mig själv igen, utan att ha mitt facit lättillgängligt. Det var jobbigt att inte ha honom tillgänglig för att berätta om jag var rätt eller fel.

Grejen är att en så lätt tror att en behöver det där, att en behöver en person som bedömer en, när det egentligen bara skapar osäkerhet. En blir så nedbruten i sitt självförtroende att en till slut inte litar på sin egen förmåga att avgöra, att en till slut inte tror sig kunna tänka själv. Det är såhär tolkningsföreträde upprättas. Det är såhär kvinnor får lära sig att de inte är kapabla att avgöra själva, genom ständiga omdömen, ständiga betyg, som klistras fast på dem. Vi går genom världen redo att betygsättas, och till slut blir betygsättandet något som inte bara tvingas på oss utan något som vi också efterfrågar. För om en får lära sig att det är så en får veta sitt värde, klart som fan att en efterfrågar det. Hur ska en annars kunna känna sig värdefull?

Jag känner hur samma sak lätt händer när jag är i andra relationer. Att jag plötsligt vill bli bedömd. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv innan, men så fort jag är ihop med någon så kommer det där behovet smygande. Fiskandet efter bekräftelse, efter omdömen, som i slutänden bara gör mig ännu mer nedstämd och svag.

Självständighet är något en måste tvingas till, tvinga in sig själv i. Jag försöker göra det så gott det går. Jag försöker att inte fiska efter det, inte fråga, utan istället bära upp min världsbild själv. Och det är knepigt ibland, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att det kommer vara värt det för att slippa känna det ständiga behovet av att bli bekräftad.

Tror ni på intelligent design?

Fan vad många det är som plötsligt bli kreationister när en börjar snacka om det här med barnafödande. Alla argument i stil med ”men vi är skapade så så det måste ju vara någon meningen med det”. Tror ni på intelligent design eller? Personligen så tror jag inte att det finns någon ”mening” med hur vi är skapade, och det finns det ganska gott vetenskapligt stöd för, till exempel i den så kallade evolutionsteorin som inte inkluderar att någon suttit och tänkt ut hur det ska vara.

Jag antar att ni med samma resonemang tycker vi ska sluta behandla sjukdomar? Eller exakt vad är det som gör att det är eftersträvansvärt att bota sjukdomar men inte att befria kvinnor från det lidande och de risker som barnafödandet innebär? Att det enligt er definition inte är någon sjukdom? Nå, med det resonemanget borde vi lägga ner all mödravård eftersom det inte är någon sjukdom att vara gravid, och således inget en ska behandlas för på något vis.

Ni får mig att gång på gång inse vad som är viktigt i livet, och det är inte att böja sig under patriarkatet.

Internets rövhål har tydligen snokat reda på mig och bestämt sig för att spekulera i på vilka sätt jag är sjuk, mitt kärleksliv och att jag har fått för lite av den magiska Kuken™ och så vidare. Det fascinerar mig med alla dessa män som tror att deras könsorgan är så jävla fantastiska. Jag är ledsen lilla gubben, men din kuk är inte föremålet för mina drömmar.

Överlag har jag på sista tiden fått ta emot mer av det här hatet som jag tidigare faktiskt varit ganska skonad från. Men jag antar att en inte tillåts ta hur mycket plats som helst som kvinnlig feminist utan att det ska komma.

Jag vill bara säga att det betyder sjukt mycket för mig att driva den här bloggen, att få all underbar respons och få höra alla berättelser om kvinnors liv, bli arg över det förtryck ni utsätts för och glädjas över de ljusglimtar som trots allt finns i det patriarkala mörkret. Och det gör mig så glad att veta att den här bloggen för många av er är en av dessa ljusglimtar. Det gör mig glad att läsa att jag sätter ord på saker ni känt, att jag hjälpt er att förstå er situation. Detta är så otroligt viktigt för mig. Dels för att jag vet att jag gör något bra, men också för att det ger mig så himla mycket styrka. Känslan av systerskap.

Ni är fantastiska och ni får mig att orka fortsätta även dagar då en möts av en jävla vägg av skit, ni får mig att gång på gång inse vad som är viktigt i livet, och det är inte att böja sig under patriarkatet.

Tack för det.

Fördomar och teori.

Mången gång har jag hört människor uttala sig i stil med ”men du generaliserar/drar alla över en kam/sprider fördomar” när jag skriver om min förståelse av patriarkatet. Det vill säga: att säga ”alla män förtrycker alla kvinnor” är att ha ”fördomar”.

Såhär: det är stor skillnad på att ge uttryck för fördomar och ett teoretiskt resonemang. Det jag gör är det senare. En fördom hade varit att säga ”alla män har någon gång tafsat på en kvinna”. Det är något väldigt konkret, något som säger något om varje individuell mans handlingar. Det är inte samma sak som att säga att alla män förtrycker alla kvinnor.

När jag säger ”alla män förtrycker alla kvinnor” så menar jag att män i egenskap av sin sociala position och den maktordning som kallas patriarkatet automatiskt hamnar i en situation där de utövar förtryck. Det här säger ingenting om männen i sig, det säger något om hur samhället är konstruerat. Det handlar inte om individer, det handlar om positioner. Jag tror inte att män har någon medfödd egenskap som gör att de förtrycker, men eftersom samhället är patriarkalt så blir det så. I ett ickepatriarkalt samhälle så skulle det inte vara så.

Ja, i det här fallet är den sagda positionen medfödd. Det gör egentligen ingen större skillnad i sak, även om det såklart kan kännas orättvist att inte få välja. Men tro mig, det känns orättvist för kvinnor också.

Sedan finns det en idé om att eftersom alla män förtrycker så går det inte att göra något åt saken och därför är det lika bra att som man skita i att ens försöka. Premissen här är att förtryck antingen är eller inte är, att det aldrig kan vara mindre eller mer utan att det antingen finns och är förskräckligt eller inte finns och är helt underbart. Så ser inte jag på saken, jag ser det som en glidande skala där män såklart kan välja att agera på väldigt olika sätt, för att antingen motverka sin egen position eller inte göra det. Jag tycker inte att det faktum att en är en förtryckare gör en till en fruktansvärt ond människa, vilket vissa verkar tro. Däremot tycker jag att förtryck är någonting dåligt.

Det är såklart roligare att upprätthålla patriarkatet lite till än att hjälpa kvinnor som lider.

Det här med Pms och mensvärk, det är ju något som många kvinnor har problem med. Ändå är det något som det finns extremt lite kunskap om och det verkar vara få som får hjälp med sina besvär. Detta är såklart ett resultat av att sjukvården, medicinen etcetera är lika patriarkal som allt annat i detta samhälle.

Jag tycke det är fascinerande hur vissa människor kan sprida ut diverse idéer om att kvinnor blir helt oregerliga när de har mens och Pms och inte i samma andetag förespråka att det forskas mer på ämnet, ta fram bättre läkemedel och så vidare. I mina ögon är det självklart att om det nu är så att kvinnor blir så jävla flippade en gång i månaden så borde vi verkligen ta och göra något åt saken. Men icke, istället sprids det en massa idéer om att kvinnor dem kan man inte ha att göra med, att de är opålitlig på grund av detta och så vidare.

Vad sägs om att vi faktiskt skulle ta och typ… lösa problemet istället för att skämma kvinnor för deras kroppar? Vad fantastiskt det vore om folk inte bara gick runt och dillade om hur dåligt kvinnor är utan faktiskt gjorde något åt de faktiska problem som finns i kvinnor biologi. Men nej, det är såklart roligare att låtsas som att kvinnor bara ”är” så och att det är helt jävla obotbart än att faktiskt ta något problem som kvinnor har på allvar. Det är såklart roligare att upprätthålla patriarkatet lite till än att hjälpa kvinnor som lider på grund av sin Pms och mens.

IMG_20130515_083356

Mer om polisen på Pride.

Så, nu har det kommit fram lite mer angående polisens agerande under Pride. Denna text lade ut på Facebook tidigare (obs att jag inte kommer åt innehållet själv eftersom jag inte har Facebook, men den ska vara öppen för alla som har det). Här är i alla fall texten i sin helhet (jag utgår från att de som ligger bakom aktionen vill ha spridning, men om fallet skulle vara annorlunda så kan ni säga till direkt så tar jag bort det här inlägget):

TRIGGERVARNING – denna text innehåller bla beskrivningar av polisvåld och deras skämt om våldtäkt

Klockan är 3 och det är söndag morgon. För ungefär 12 timmar sen valde jag och några vänner att gå brevid och framför polisens sektion i Pride paraden. Jag är så jävla trött på att polisen plockar hbtq-poäng, att de ses som en självklar del i något slags påhittat hbtq-kollektiv, eller ska jag skriva hbtq-familj? Den vägrar jag vara en del av, av så många anledningar.

Vi hade två banderoller, den ena med texten “Hjälper Pride-polisen till att deportera hbtq-flyktingar?” och den andra banderollen hade texten “queers still not loving police”. Vi hoppade in framför polisen på sveavägen och hann gå ca hundra meter (och fick en hel del applåder från publiken som stog vid sidorna). Sen fick polisen nog. De kunde inte ta tysta ifrågasättanden utan rusade fram till oss och började dra i oss bakifrån och på sidorna. De sa “flytta er” men lämnade inget utrymme för oss att kunna göra detta eftersom de samtidigt pepparsprejade oss från flera håll. Vi blev våldsamt nerslitna på marken där de fortsatte att hårt trycka ner våra kroppar och flera duschar av pepparsprej fortsatte komma. Vid det här laget hade även personerna som höll den andra banderollen blivit sprayade och även de våldsamt nedslitna på marken.

Efter att de nu fått ner oss på marken medan våra ögon och hud brann av sprayen kunde vi höra hur de pratade om under vilken lag eller paragraf de skulle kunna säga att de agerat under. UNDER VILKEN LAG DE KUNDE MISSHANDLA OCH PEPPARSPRAYA PERSONER SOM I TYSTNAD GICK MED TYGBITAR MED TEXT PÅ SOM IFRÅGASATTE DERAS PLATS I PARADEN. Jag är så trött och jag har just nu svårt att veta om jag är mest trött på polisens psykopatiska våldsanvändande, lagar –som maskerar statens kontroll över oss, eller på den totala likgiltigheten från alla de som stog och såg på när mina vänner och jag blev misshandlade mitt i pride paraden.
Polisen trycker sedan upp majoriteten av oss mot väggen och vi andra frågar på vilka grunder polisen agerar. Inget svar. Vi frågar om och om igen. Inget svar. Några få personer som tittat på paraden kommer fram och säger uppmuntrande ord till oss, några försöker ge de som är intryckta mot väggen vatten. Polisen svarar fortfarande inte på frågan om under vilken lag eller paragraf de gör så här.

Efter vad som känns som en evighet, kanske en halvtimme, bestämmer de sig för att säga PL13, störande av allmän ordning och de bussar iväg de som blivit upptryckta mot väggen. Men våldet slutar inte här, de släpar med våld in folk i bussar och tvingar dem lägga sig på golvet på varandra medan poliserna själva sätter sig på dem. Några av mina vänner berättar att polisen har hållit upp batongen som en kuk och dragit våldtäktsskämt. När de bad polisen sluta eftersom personer i bussen hade traumatiska erfarenheter av sexuella övergrepp skrattade de. En av oss tvingades sitta inlåst i en cell i flera timmar, men är nu släppt.

Medan jag har skrivit den här texten har klockan hunnit bli 3.16. Min vän upptäcker fortfarande nya blåmärken och skrapmärken på sin kropp från polisens våld, och pepparsprayen bränner fortfarande på min hud. Jag läser i DN, Expressen, SvD där det står att “polisen blev attackerad i Prideparaden”. Vem attackerade egentligen vem?”

Och ja, det kan såklart vara påhitt, men jag tycker ändå att de berörda poliserna ska gå ut och ge sig syn på saken och även förklara sitt agerande samt att saken ska utredas.

Det är vidare såklart helt oacceptabelt att polisen drar våldtäktsskämt. Vad tror ni att en sådan kåranda får människor som anmäler våldtäkter att känna?

Den ”attack” på polisen som åsyftas är alltså själva texten på plakaten. Är det bara jag som tycker att det är att förvränga saken en aning. Jag menar, det som står mot varandra här är ett gäng aktivister med plakat och poliser som har våldsmonopol som brutalt omhändertar dem.

Polisen måste kritiseras.

Det är intressant det här. När en kritiserar polisen får en alltid ett gäng kommentarer i stil med ”men vad vet du om deras arbete???”. Inte så mycket faktiskt, då jag inte är utbildad polis, men jag vet att deras syfte är att upprätthålla lag och ”ordning” och att de gör detta på demokratisk grund. Detta måste ju ge mig rättigheten att säga något om deras arbete? Det är ju trots allt så att jag är en av dessa medborgare från vilka polisen hämtar sin legitimitet. Det är ju inte som att polisen är någon slags ideell organisation, utan det är människor som har fått extra befogenheter för att upprätthålla demokratiskt fattade beslut.

Jag vet inte allt vad polisen gör, och mycket de gör är säkert fint och bra, men jag vet också att polisen i många fall gör jävligt keffa saker. Till exempel: misshandlar människor som uttrycker missnöje kring polisens agerande, som nu under Pride. Det handlar liksom inte om att de ”avhystes” lite snällt utan om att de blev attackerade och fick pepparsprej i ansiktet.

Eftersom jag saknar full kunskap om polisen och polisens metoder så kritiserar jag det jag ser, i det här fallet poliser som använder våd mot personer som gått med poliskritiska plakat. Att jag inte har hela bilden gör inte att jag inte kan kritisera det som från min synvinkel verkar vara ett maktmissbruk. Om det finns omständigheter som gör min tolkning fel så kan dessa läggas fram i ljuset, istället för att rakt av säga ”du har ingen rätt att ha en åsikt, för du vet inte allt om polisen”. Så jag har ingen rätt att ha en åsikt om hur våldsmonopolet som teoretiskt existerar på bland annat mitt mandat utövas?

För grejen är, att vi kan inte lita blint på polisen. Polisens metoder måste genomlysas, granskas och kritiseras. De sitter på en jävligt viktigt post i samhället. Att enskilda personer saknar full kunskap om polisen gör inte att vi inte kan eller bör kritisera dem, bristen på kunskap är ju rentav ett av huvudproblemen. Det funkar inte att ha en organisation som är sjukt otransparent, och sedan mena att den inte går att kritisera just på grund av detta.

Om en tror att polisen gör allting rätt är en faktiskt mest bara väldigt väldigt naiv. Vi måste se den inneboende risk för maktmissbruk som alltid finns när en har en organisation likt polisen och vi måste försöka stävja den risken genom att ständigt uppmärksamma övertramp, ständigt efterlysa mer transparens. Och framförallt; vi måste alltid alltid håla polisen ansvarig för de övertramp de gör sig skyldiga till. Ty de är, i tjänst, inga ”vanliga medborgare”.

Kommentarer om Pride.

Har inte pallat skriva något ordentligt om Pride, men har kommenterat saken på lite bloggar.

Lady Dahmer har skrivit om bögfoskuset på Pride och om det här med att det är så satans dyrt. Kommenterade såhär:

För att inte glömma det faktum att de låter till exempel polisen närvara i paraden (alltså inte som polisen alltid närvarar vid större händelser, utan som en del i paraden), det gör ju till exempel att HBTQ-flyktingar kan känna sig osäkra. Har även hört nys om att migrationsverket närvarar. Känns som att Pride väldigt mycket handlar om att olika organisationen, partier, företag och myndigheter ska kunna framställa sig som progressiva i en fråga som är väldigt okontroversiell (t.ex. att de partier som gav med sig för Kd:s krav på att ”utreda” frågan om tvångssteriliseringar ännu mer närvarar, och att Reinfeldt t.o.m. är invigningstalare, är enligt mig en jävla skam). Det är också ett problem att Pride alltmer avpolitiseras. Hu.

Och här, på Sannas inlägg om det här med att många grupper inom Hbtq-rörelsen ignoreras:

Angående bögnormen: det finns ju en idé om att bögar skulle vara mer förtryckta än flator som florerar ganska flitigt och brukar motiveras bland annat med att män ger uttryck för bögskräck och liknande. Till exempel bland män som tycker att det är att ”acceptera” flator att objektifiera dem och göra deras sexualitet till något som finns till för deras egen skull. Nej, det är inte att acceptera någon, det är att objektifiera och exploatera någon. Och när flator markerar emot denna objektifiering så brukar reaktionerna inte vara nådiga.

Zettermark har skrivit om heteropride, och min tankar om detta är som följer (från twitter).

Folk som gnäller över att det ej finns heteropride. Förutom den uppenbara idiotin i detta känner jag ba ”men anordna det då?”. Stör mig så brutalt mkt på människor som tror att den typen av arrangemang bara händer, att typ staten står för det. Inte riktigt va. Snarare är det hundratals människor som jobbar ideellt för att Pride ska bli verklighet. Och grejen är, att ingen skulle engagera sig såhär mycket i heteropride pga DET ÄR INTE RELEVANT och det är det heller ingen som tycker. Tvivlar starkt på att någon av de som klagar skulle ens närvara på heteropride om det anordnades, än mindre engagera sig i det. Så snälla, starta ett jävla heteropride eller sluta gnäll. Tack.

Kanske skriver mer om det här med avpolitiseringen senare.

Polisen på Pride.

Så, under Prideparaden (som jag tyvärr inte själv deltog i) så skedde följande:

Enligt vittnesuppgifter till SvD gick aktivisterna inte till angreppp mot poliserna, men höll upp skyltar med texter som ”Queers still not loving the police”. Andra poliser – som var i tjänst och ansvarade för ordningen under paraden – ingrep då och sprejade enligt flera olika vittnesmål pepparsprej på aktivisterna, och drog ut dem ur tåget.

När SvD:s reporter kom till platsen satt ett knappt tiotal personer på marken, omringade av poliser. Personerna kördes efter några minuter iväg i en polisbuss. Två av dem satt dock kvar lite längre, den ena uppenbart påverkad av pepparsprej. En person har gripits enligt polisen.

Detta har såklart utlöst en del intressanta diskussioner. Jag tänkte kommentera det hela. Först och främst kan jag väl säga att jag tycker att det är ganska tydligt att skälet till de omfattande reaktionerna från polisens sida var att det var just kritik mot polisen som framfördes. Det kan hända att jag har fel, men det är min utgångspunkt.

Att polisen får närvara i Prideparaden är problematiskt. Många Hbtq-personer utsätts för trakasserier av polisen, och polisen sysslar bland annat med att utvisa Hbtq-flyktingar. En kan lätt tänka sig att många känner sig obekväma med att närvara då polisen inte bara är där för att ”upprätthålla ordningen” (aka begränsa demonstranters yttrandefrihet) utan även får delta i själva paraden. Att säga att alla ska inkluderas duger inte, för inkluderingen av vissa grupper leder till exkludering av andra.

Vissa menar att det inte är okej att hålla upp den typen av skyltar eftersom en marginaliserar de poliser som trots allt är Hbtq i en organisation som har problem med fientlighet mot sådant. Detta må vara sant, men att för den sakens skull gå in med pepparspray och dra ut demonstranterna är inte okej. Vissa säger ”men de började ju/de var ju dumma”, men allvarligt: det är inte jämförbara kränkningar. Polisen har våldsmonopol, de ingrep med våld. Det är inte två jämstarka parter som möts, utan det är dels helt vanliga demonstranter och dels poliser med lagen i ryggen och utrustning. Det är liksom ingen ”bråk”, det går inte att behandla det så. Detta måste förstås ur ett perspektiv där en diskuterar polisens roll i samhället, inte bara ”vem var taskig först”. Att göra det är att helt och hållet avpolitisera frågan.

Vissa menar att det är fel att kritisera enskilda poliser för att polisen som organisation är homofob, rasistisk och sexistisk. Det må vara sant, men som polis fattar en ändå ett beslut att följa lagar. Som polis fattar en beslutet att ge upp sin egen moral och sina värderingar åtta timmar om dagen för att istället med hjälp av våldsmonopolet implementera den rådande politiken. Om en gör det så har en ansvar, inte för politiken i sig men för sin egen roll i utövandet av den. Om en inte kan stå för polisen som organisation så bör en inte bli polis, och är en polis får en stå ut med att bli kritiserad för det.