Teckningen jag visade lite bilder från är klar nu. Så himla nöjd!
Jag vill att de ska skämmas.
Jag har en målsättning, och det är att människor ska känna obehag inför att uttrycka sympati med Moderaterna eller Alliansregeringen i stort i min närhet. Jag tycker inte att det är okej att vara moderat, och jag vill hemskt gärna att det ska märkas av dem som umgås med mig. Jag vill att människor ska känna att det inte accepteras att de har politiska sympatier som kastar ner folk i misär och fattigdom.
En kan tycka att alla ska få tycka vad de vill. Nå, det mår vara sant, och jag är såklart inte i en position där jag kan förbjuda någon att ha en viss åsikt. Däremot tycker jag att politik är mer än en lek, en identitet eller en karriärväg. Politik påverkar människor, för många handlar det om liv och död. Därför är det viktigt för mig att markera vad jag anser om människors politiska ställningstaganden, eftersom jag värderar dem högre än till exempel deras favoritfärg. Jag tycker att den politiska hemvisten säger mycket om människan. Även om en person är ”härlig” privat så tycker jag inte att det ursäktar en röst som skadar.
Jag ser inget värde i att folk ska känna att deras åsikter är okej. Jag tycker helt enkelt inte att det är så, och jag är inte intresserad av att medverka till att de ska känna sig accepterade. Jag tycker att det är viktigt att markera att det inte bara handlar om åsikter, utan att det är viktiga moraliska ställningstaganden som påverkar andra människor. Att det inte är något en ska komma enkelt undan med.
Troligen så har de här personerna en massa människor som de kan vara ”sig själva” (det vill säga uttrycka sina vidriga åsikter) inför utan att skämmas, men jag vill inte vara en av dem. Jag vill inte vara ytterligare en kraft som hjälper till att legitimera det vidriga som pågår i vårt samhälle. Jag vill visa med all min kraft att det finns saker som inte är okej, och jag hoppas att det kan få dessa människor att i fundera på vilken skuld de har i högerpolitikens brott.
Vet du någonsin vad pengarna går till?
En vanlig förklaring som brukar dyka upp när det kommer till att inte ge pengar till tiggare är att en inte vet vad pengarna går till. När jag hör detta blir jag förbryllad. När ni köper mat, kläder, betalar hyra eller räkningar, et ni vad pengarna gå till då? En del går såklart till att producera den vara ni betalar för, men en del går också till vinst som du inte har någon kontroll över. Du vet inte heller vad pengarna som företaget betalar ut i löner går till. Ändå är det aldrig någon som tycker att det känns jobbigt att köpa saker för att en inte vet vad pengarna går till.
Jag betraktar det som mer troligt att pengarna jag ger till en tiggare går till något viktigt än att pengarna som h&m gör i vinst när jag köper en tröja där gör det.
Vissa grejer måste en ju såklart köpa, så det är inte så att jag tycker att ni ska sluta med det (även om jag helhjärtat stödjer t.ex. dumpstring och andra eventuella sätt att införskaffa livsmedel utan att betala för dem). Vidare kan en givetvis prioritera sig själv framför tiggarna, något jag själv hade gjort om jag inte haft några marginaler. Jag tycker bara det är intressant att se att just att en inte vet var pengarna går används som en förklaring. Ytterst sällan vet en var pengarna går. Skillnaden är att vissa människor anses vara mer benägna att ha mindre hedervärda syften, medan andra inte ifrågasätts.
En grupp människor som ifrågasätts mer än andra är tiggare. De antas alltid har något att bevisa, antas alltid ha något lurt på gång, antas alltid vara kladervärda. Samma misstänksamhet finns i princip inte mot någon annan vi ger våra pengar till.
Det är klart att en inte vet vad pengarna går till, och strängt taget kan det ju vara något riktigt otrevligt. Jag väljer ändå att tro att risken för det är ganska liten, och tänker också att chansen för att det går till något väldigt väldigt viktigt är betydligt högre än när det kommer till till exempel vilket företag som helst. Pengarna en ger till en tiggare kan potentiellt rädda ett liv, säg vilka andra pengar du släpper ifrån dig som kan göra det?
Hur svårt kan det vara att bara hålla käften ibland?
På lektionen i fredags så skulle vi fylla i en undersökning som Uppsala Studentkår gjorde angående arbetsmiljö. Det är kul att se att könsfrågan ställs på ett öppet sätt, där en kan definiera sig utanför kvinna/man. På frågan om sexuell läggning fans även asexuell med.
Tramsigt var dock några personer i klassrummet som höll på och raljerade kring frågorna. ”Vad är det här för fånig fråga?” undrade de. Tja, om det nu är så enkelt för dig att placera in din könstillhörighet i en av två kategorier så är det väl bara att göra det och låta människor som inte har det lika lätt för sig få placera sig på ett sätt de känner sig bekväma med.
Jag kan inte släppa tanken på att det kan ha suttit någon där i klassrummet som faktiskt hade ett behov av de ytterligare kategorierna som tillkom. Hur känner hen sig när hen hör något sådant?
Jag har inte heller något behov av dessa extrakategorier, jag är bekväm i att definiera mig som kvinna. Jag kan inte heller förstå ur det känns att vara obekväm i sitt fysiska kön. Däremot kan jag inte begripa människor som måste ta sig egen oförståelse inför detta och göra det till något större, till en fråga om vad som verkligen är rimligt och inte. Hur svårt kan det vara att bara hålla käften ibland?
Varför jag använder könsneutralt språk.
Eftersom jag får frågan ganska ofta från, antar jag, nya läsare, så tänkte jag att det är läge att skriva om det igen. Alltså varför jag skriver hen fast jag vet könet på människor. Detta är en förändring jag gjorde i samband med att Dn avrådde sina skribenter från att använda ordet, då jag bestämde att bloggen skulle vara könsneutral. Detta är alltså skälet till att jag konsekvent använder ”hen” och ”en” istället för ”man”, efternamnar alla personer, använder ”föräldrar”, ”partner”, ”syskon” och så vidare istället för motsvarande könade uttryck.
Anledningarna är många. Ett viktigt skäl är att det blev krångligt att alltid välja mellan könsneutralt språk eller inte. Om en hamnar i situationer där en faktiskt är osäker på någons kön eller vill anonymisera så drar en uppmärksamhet till det genom att använda könsneutralt språk bara vid de tillfällena, det blir mer neutralt om en alltid använder det så att folk inte reflekterar över det. Det händer ibland att en inte kan placera människor könsmässigt och då tycker jag att det är bättre om en inte göra en så stor grej av det genom att hålla på och byta språk, alternativt ignorera det och gissa med risk för att göra fel.
Ett annat skäl är att jag tror att det är viktigt med invänjning, både för mig själv och andra. Jag tror helt enkelt att folk får lättare att acceptera ett könsneutralt språk om de ser det ofta, och förhoppningsvis också börjar lägga mindre vikt vid kön när de läser. Jag har själv märkt hur jag började tycka att det var mindre viktigt efter att ha läst mycket text med könsneutralt språk. Detta föregicks av ett inledande skede av förvirring, som alltid med förändringar, vilket å andra sidan gav mig en tankeställare kring hur viktigt jag tycker kön är och varför. Det faller sig mycket mer naturligt för mig att skriva könsneutralt nu än vad det gjorde innan, och det handlar såklart mycket om träning.
Ett tredje skäl är underhållningsvärdet i folk som kommer in och seriöst blir sura över att en skriver ”hen” fast en vet könet. Ofta säger de typ ”men ni [feminister/genusmänniskor] sa ju att ni bara skulle använda det när ni inte vet könet”. De känner sig svikna och lurade, verkar det som ibland. Det tycker jag är roligt. Jag hoppas att även dessa personer kan få sig en tankeställare kring varför de tycker ett ord är så upprörande, även fast jag tvivlar på att de har någon förmåga till kritiskt tänkande.
Vad jag har emot Earth hour.
Så jag tänkte förklara varför jag personligen tycker att Earth hour är tramsigt eftersom jag inte vidareutvecklade det i förra inlägget. Först och främst så ogillar jag alla former av Facebookaktivism, och Earth hour är enligt mig ett mycket bra exempel på sådan. Nu har visserligen fler och fler organisationer börjat anamma det, som bland annat Wwf, men det gör det inte mindre till facebookaktivism.
Men mitt främsta problem är dock egentligen inte detta, utan hur Earth hour individualiserar frågan om miljön. I mina ögon verkar Earth hour i samma anda som alla dessa ”miljötips” en kan läsa i olika tidningar, som brukar vara typ ”stäng av alla lampor efter att du varit i ett rum”, ”köp ekologisk bomull” eller ”duscha fem minuter kortare”. Sen kan folk göra detta och känna sig nöjda med sin insats.
Miljöproblemen är främst ett politiskt problem och måste lösas den vägen. Jag tror inte på en ökad medvetenhet hos människor som gör individuella val, utan på lagstiftning som tvingar fram detta. Visst måste lagstiftning föregås av att det finns ett politiskt tryck och medvetenhet kring frågan, men då måste trycket vara just politiskt och Earth hour bjuder inte upp till det.
Den här typen av event riskerar att skapa en klyfta mellan ”miljömedvetna” och människor som inte firar Earth hour, precis som olika former av miljövänlig konsumtion också gör det. Fienden blir plötsligt inte obrydda företag och ansvarslösa politiker utan andra privatpersoner som själva inte firar Earth hour, köper kravmärkt eller liknande. Miljömedvetna får en chans att känna sig duktiga och sucka åt de som är ansvarslösa och inte bryr sig.
Jag tycker att denna tendens är otroligt tydlig främst när det kommer till att handla miljövänligt. Människor som har pengar har ofta råd att köpa kravmärkt, ekologiska kläder och liknande och är inte sena att kokettera med detta. Vissa drar det till och med så långt att dyrt blir synonymt med miljövänligt, och därmed moraliskt. Som till exempel i denna text kring kött i en tidning riktad till villaägare:
Ja, visst är det bekvämt när en kan köpa sig fri från skulden!
För att komma någonvart tror jag att miljörörelsen måste lyfta blicken bort från enskilda individers val och ställa krav på politiken: på förbud, på bättre möjligheter för individen att leva miljövänligt, på subventioner och straffskatter. Även kring detta bör en kunna skapa samma typ av event som Earth hour, kanske till och med samma sak fast med en annan inramning. För inramningen som den är idag är hopplöst oradikal och individualiserad.
Vad tycker ni? Planerar ni själva att ”fira”?
Earth hour.
Jag tycker att Earth hour är en otroligt tramsig form av aktivism och har inga planer på att ”fira” det. En sak som än dock är ännu tramsigare är alla människor som blir seriöst indignerade över detta eller lägger en massa energi på att ironisera över det eller peka ut ”fel”.
En vanligt förekommande typ är personer som bara: ”jaha, hur mycket papper har ni i Wwf använt för att trycka upp detta budskap då?!?!?!?!” och liksom tycker att de är något på spåren när de ”kommit på” detta smarta att även Wwf faktisk använder energi och sånt när de sprider sitt budskap. Ungefär som folk som försökte förringa Gores miljöarbete genom att peka på att hen faktiskt hade tagit flyget på sin föreläsningsturné. Alltså, visst kan en ifrågasätta metoder och så vidare men det är klart att även budskap som har med miljö att göra kräver något för att kunna spridas. Förhoppningsvis ger det någon slags effekt att trycka upp den där reklamen och då är det väl fan värt det.
Alternativet till detta är att inte göra något alls och det kommer ju knappast att göra saken bättre. Av all miljöpåverkan som människor står för så är nog den som kan härledas till miljörörelsens kampanjer otroligt yttepytteliten. Mest känns det som en fånigt sätt för människor som själva inte orkar ifrågasätta sin livsstil att berättiga det.
Ett annat argument är det här:
”Ha! Vet ni vilka mer som har det släckt? Just det: Nordkorea. Vill ni ha det som i Nordkorea eller vad?!?!?!?!?”. Liberaler fullkomligt älskar att ta Nordkorea som exempel på allt som är dåligt med socialism.
När detta argument sedan utvecklas brukar det låta typ: ”el är jättebra, det räddar en massa människoliv, blah blah blah” som i denna text på Frihetssmedjan. Sedan kanske en drar till med att problemet inte är el utan att el produceras på miljöfarliga sätt, ungefär som om det var två från varandra helt skilda frågor. Jag tror verkligen att det är ytterst få i miljörörelsen som tycker att el i sig är något dåligt, däremot vill en dra uppmärksamheten till vår livsstil, hur mycket vi använder el till och hur det skulle kunna vara utan den.
Jag tänker till exempel att det är viktigt att inte ta alla dessa framsteg för givna, att förstå att det är något som kan försvinna om vi förstör de grundläggande förutsättningarna för att det ska kunna produceras. Alltså anledningen till att jag är tillväxtkritisk är ju inte att jag tycker tillväxt är något dåligt eller onödigt i sig utan för att jag tror att den måste ske på att mer hållbart sätt för att vi ska kunna fortsätta göra framsteg, och hållbart är i kontexten ofta synonymt med långsammare.
Nej, jag tror inte att Earth hour är ett skitbra sätt att driva dessa frågor på och är på det stora hela ganska obrydd men jag tycker att det är ännu tramsigare att ställa sig i opposition mot att några vill släcka lampan en timme om året för att dra uppmärksamhet till miljöfrågor. Det känns mest bara som ett sätt att slippa kännas vid miljöfrågan på allvar och istället bara klaga på hur andra driver den. Nå, grattis till att ha lyckats förhala en rimligt debatt om hur vi kan tackla miljöproblemen ännu lite till!
Vinterbilder.
Bilderna är från Januari.
Om tiggeri.
Läs det här citatet av den moderata kommunpolitikerna Lindgren och förbluffas över vidrigheten i vissa människors människosyn:
Bilden är tagen av @martinasundman på twitter.
Jag blir förbluffad över detta. Vad är egentligen felet på människor? Vad förväntar sig Lindgren att tiggarna ska göra när de blivit tillsagda? Att de ska säga okej och gå hem till sitt palats och äta av maten de har i sitt kylskåp? Tror hen att de vill ligga där?
En såndär grej som jag har ändrat i mitt sätt att förhålla mig till andra är att jag numera så gott som alltid ger pengar till tiggare, även om jag bara har någon krona på mig. Det handlar inte om att jag tror att en krona hit eller dit spelar sådär skitstor roll för dem (även om det nog garanterat spela större roll för dem än för mig), utan om att jag tycker att det är ovärdigt att låtsas som ingenting, som att en inte har något ansvar.
Innan så har jag ursäktat mitt ickegivande på en massa olika sätt. Till exempel genom att ifrågasätta vad människorna har gjort för att hamna där de hamnat och vad de egentligen ska göra av pengarna. Ni vet den där slentrianmässiga misstänksamheten som är så jävla vanlig i hur folk förhåller sig till tiggare. Det där föraktet som döljs i ett hölje av illa befogade misstankar. Sedan tänkte jag på vad som kan driva en människa till att förnedra sig på det sättet och kom fram till att det nog inte är ett val en gör lättvindigt. Och om det nu skulle vara så att mina kronor går till droger eller maffian eller vad som helst så känner jag att det nog knappast är en större risk än att köpa en helt vanlig tröja på h&m.
Jag har också kört på den lite mer ”sympatiska” förklaringen att det ändå inte löser själva grundproblemet. Så kan en ju liksom komma undan med hedern i behåll, eftersom en fortfarande vill att de ska få hjälp. Men alltså satan vilken dålig ursäkt det är. Det är ju inte som att den politiska viljan att ta hand om socialt utsatta blir större för att jag inte ger dem pengar. Jag tycker såklart fortfarande inte att det är en bra lösning på problemet att personen kan försörja sig genom allmosor, men jag tänker på vad jag hade velat om jag stod där själv. Jag tvivlar liksom inte på att de har ett behov av pengarna just då.
Jag tycker inte bara att det handlar om pengarna i sig utan om inställning. Om jag hade stått där så tror jag att jag hade mått sämre om ingen ens låtsades om mig, om folk vände bort blickarna, vilket ju ofta är fallet. Då tänker jag att det är viktigt att ge även för att bryta det osynliggörandet, för att visa att en bryr sig. Jag tänker att det spelar roll inte bara för personen som tigger utan även för de som är i närheten. Är det inte ofta så att fler ger bara en sätter igång? Det är så jävla obehagligt när det är det där kalla ignorerandet som blir normen, och jag tänker att en genom att ge inte bara bidrar rent ekonomiskt utan också socialt genom att kanske skapa ett lite annorlunda klimat.
Hur resonerar ni kring detta? Brukar ni ge pengar till tiggare?
Gamla könsroller i ny fräsch förpackning.
Skönhetsindustrin försöker då och då få det att framstå som om strävan efter skönhet vore något tabubelagt i dagens samhälle. Syftet är väl, antar jag, att få personer att känna att de minsann ska ”stå upp mot” jante och våga ge det där pockande behovet fritt spelrum. Det där de försökt tränga undan, som de nu med gott samvete kan unna sig att bemöta. ”Visst skulle det ändå vara trevligt med lite snyggare bröst, och varför ska du neka dig själv det? Nu när du fött barn och allt”, viskar reklamen. Den som redan går i de tankarna kanske får den där extra lilla kicken, går på en konsultation och sedan sitter en där och har köpt sig ett par nya tuttar.
Jag kan i och för sig hålla med om att det finns viss stigmatisering kring operationer eftersom det fortfarande förknippas med superstora bröst och läppar vilket inte anses ”classy”, eftersom en nu ska inneha ”naturlig skönhet”, vilket såklart inte ska förväxlas med att vara naturlig på något sätt. Faktum är dock att ganska många ”kommer undan” när de säger att de minsann inte ska göra något så radikalt utan bara ”fixa till lite”, till exempel fixa brösten som de såg ut innan någonting, kanske en graviditet eller viktnedgång.
Det finns på det stora hela inget stigma kring att vilja vara vacker. Det är tvärtom något som förväntas av kvinnor. Vad som är stigmatiserat är att vara ful och faktiskt inte bry sig, inte försöka fixa till. Eller att ”ha potential” men inte göra något av den utan låta håret vara risigt och ansiktet osminkat och äta alldeles för mycket mat och springa omkring i okvinnliga kläder. Även om många ”egentligen” är emot operationer så är det ofta att det ändå förklaras med att det är ”naturligt” att vilja vara vacker (som kvinna) och liknande, då underförstått att en ska sluta kämpa emot naturen och göra en operation.
Jag tycker att det är problematiskt när den där jante-retoriken används för att göra precis samma sak som normen föreskriver, fast liksom med någon slags stolthet över att en vågar. Jag ser inte ner på den som opererar sig, men jag tycker inte att det finns något modigt i det. På samma sätt tycker jag inte att det finns något modigt i att ”våga vara kvinna” som vissa verkar tycka. Det är ju bara gamla könsroller förpackade i en ny, fräsch ”krossa jante”-förpackning. Och vem tjänar egentligen på detta? Jo, givetvis skönhetsindustrin som lyckats ge sina produkter en aura av fräscht nytänkande.