Extremism.

Extremism. En grej som typ alla kan enas om i den liberala demokratins förlovande land är att det är hemskt med extremister. Det används generellt i synonym med någon svartklädd våldsverkare som kastar sten på polisen och förstör allt som är vackert och heligt.

Så vad betyder egentligen extremism? Egentligen har det ingen annan innebörd än att en är långt ifrån mitten. I ett politiskt klimat där fler och fler partier kryper mot mitten så blir såklart alltfler positioner extremistiska. I ett politiska klimat som kryper åt höger så blir såklart vänstern alltmer extremistisk. Idag ses det ju fan som extremism att vara emot vinster i välfärden eller att vilja höja skatterna, vad säger det om hur det politiska klimatet har förändrats de senaste åren?

Min poäng är alltså att det inte duger att motivera sitt ställningstagande till olika rörelser utifrån hur de står i förhållande till den politiska mitten eftersom denna mitt alltid förändras och att det inte finns något som säger att det skulle var den rimliga positionen att inneha. En måste gräva djupare i frågan och upptäcka argument som en kan använda emot dessa rörelser specifikt, inte bara avfärda allt som rör sig utanför ett visst spann som extremism.

Ett stort problem är att extremism så tydligt kopplas samman med att inte ”acceptera demokratins spelregler”. Alltså: alla som underkänner det system vi har idag som legitimt uppfattas som extremistiska. Det spelar ingen roll hur en vill att samhället ska se ut i slutänden och vilka ens argument för detta är, det handlar mer om vilka påverkanskanaler en väljer. De som inte tror på den representativa demokratin som system och därför väljer andra påverkanskanaler anses vara extremist oavsett. Detta är ett stort problem eftersom det absorberar all kritik mot det politiska systemet vi lever i idag. När en uttrycker en åsikt får en höra att en ska ”använda de påverkanskanaler som finns” och när en klagar på de påverkanskanaler som finns får en höra att en inte ”respekterar demokratin”. Nå, du kan ta din jävla demokrati och köra upp i röven.

Ett annat stort problem är att åsikter ofta bedöms efter hur extrema de är, alltså hur långt ifrån mitten de är, och inte efter deras egentliga innehåll. Ett bra exempel på detta är feminism och maskulinism. Vissa vill mena att dessa båda ståndpunkter är lika extrema eftersom de befinner sig lika långt ifrån den mittpunkt som personen vill betrakta som neutral: att kämpa för jämställdhet för båda könen. Vad personen inte tänker på är att verkligheten ser ut på ett visst sätt och i förhållande till detta utformar vi vår ideologi.

Det en måste se till när en bedömer feminismen respektive maskulinismen är inte vilket uttalat mål rörelserna har, vilket ju är samma, utan vilken verklighetsbeskrivning rörelserna grundar sina metoder på. Vilken är den mest rimliga tolkningen av världen som den ser ut? Att vi lever i ett patriarkat, ett matriarkat eller ett samhälle där kvinnor och män förtrycks lika mycket? Vad jag tycker i frågan borde vara ganska uppenbart. Min poäng är inte att ni ska ta ställning för detsamma som jag gör utan att en inte bara kan bedöma en rörelse utifrån dess uttalade målsättning utan utifrån dess verklighetsbeskrivning.

Vidare så finns det såklart ett stort problem i hur måttstocken väljs, vad som definieras som mitten är nämligen aldrig en neutral bedömning utan påverkas såklart av personens egna ställningstaganden. Det som uppfattas som ideologiskt neutralt tenderar att vara det som hamnar ganska nära ens egna åsikter, medan det mesta framstår som oneutralt för den som har en annan ideologisk skärva. Saker som kanske uppfattas som rena sakpåståenden av en uppfattas som ideologiskt trams av en annan. Ett skitbra exempel på detta är hur vi uppfattar olika påståenden om människans natur: en feminist uppfattar en biologists påståenden om att kvinnor är mer omhändertagande än män som något som är sprunget ur en patriarkal ideologi, medan biologisten såklart uppfattar det som neutral fakta på vilken hen sedan formar sin ideologi.

Nå, detta med feminism var mest ett pedagogiskt exempel för att tydligt förklara min poäng. Ett annat fenomen som är mycket vanligare och minst lika illa är när människor klumpar ihop höger- och vänsterextremism i samma fack utan att blinka. Högern och vänstern är enligt dessa personer samma skrot och korn, bara det att de råkat välja olika ideologier. Ibland pekas det på att båda grupperna är beredda att ta till våld i vissa sammanhang eller inte ”respekterar demokratins spelregler” som det så vackert heter. Att de samhällen som de båda grupperna vill införa är varandras totala motsatser och att den ideologiska grunden är helt annorlunda spelar inte dessa kritiker någon roll.

Ibland tas intressant nog även förhållningssättet till den egna ideologin upp som bevis på att olika grupper är extremistiska. Något som ofta brukar tas upp är huruvida personen ser sin ideologi som ”den enda sanningen” och är ”villig att lyssna på andra” eller inte. Här brukar människor som tror på liberal demokrati köra med att de minsann vill att andra människors åsikter ska få komma fram, eftersom de är för rösträtt, yttrandefrihet och så vidare och så vidare. Faktum är dock att dessa personer är minst lika dogmatiska i fråga om sin ideologi, eftersom en bärande del i den är just själva formen för politiken, i det här fallet den liberala demokratin, eftersom de inte accepterar någon som är emot den. Formen för politiken är också en ideologisk fråga, eftersom det utgör själva grunden för hur beslut fattas i samhället.

Jag tycker såklart att en får vara för liberal demokrati om en vill men då ska en förstå att även detta är ideologi, på precis samma sätt som mitt ställningstagande emot den är det. Vad spelar det mig för roll att jag har tilldelats ett litet spelrum inom den parlamentariska demokratin, om jag inte tror på själva formen? Jag ser det helt enkelt inte som ett legitimt system för fattande av politiska beslut.

Den som vill övertyga mig om att dagens politiska styre är legitimt får nog göra sig lite mer besvär än att säga att folk faktiskt har röstat för det. Jag vill veta vad det är som gör systemet legitimt i grunden, vad är det som gör detta till det bästa sättet att fatta beslut på, oavsett vilket parti som råkar sitta vid makten? Systemet inrättades ju under ojämlika former, och dessa ojämlikheter lever fortfarande kvar, vad är det som gör att det trots detta är legitimt?

Och jaja, du kan väl avvisa mig som extremist om du vill men faktum kvarstår att det är en brutalt dålig grund att avfärda någons ideologi på. Och gör du det är du väl fan lika mycket extremist själv, bara det att din extremism råkar stämma överens med rådande samhälle.

Inspirationsbloggar.

I jakten på positiva förebilder för unga tjejer finner många inspirationsbloggen. Den kan ta sig många uttryck och former. Ofta så handlar den om en väldigt söt och smal tjej som jobbar med något spännande inom till exempel Pr eller design och som skriver lite om sin vardag eller lägger upp lite bilder med olika budskap, som att en ska vara nöjd med sig själv och vara snäll och ägna livet åt saker en älskar att göra eller att en inte ska låta någon trycka ner en.

Det viktigaste i dessa bloggares värld är att vara snäll. Aldrig säga någon elakt, aldrig tänka en negativ tanke. Snäll snäll snäll snäll. Och positiv. Väldigt väldigt positiv.

På en sån blogg finns det kanske en bild med en smal smal tjej med fjädrar på huvudet som dansar på en äng och hon är så jävla snygg och naturlig. Och framför den bilden så finns det kanske lite text som ser ut som om den är skriven på en skrivmaskin och där står det kanske att en ska göra vad en älskar att göra i livet och inte ödsla tid på annat eller något annat klokt om att livets egentliga mening inte är pengar och arbete utan lycka och kärlek. Då vill jag så gärna stämma in i kommentarsfältet under om att det är så jävla sant det som står där för det tycker jag ju men jag vet ju, jag vet ju åh så väl att jag inte kommer kunna välja. Att jag inte kommer att kunna välja ett liv bortom arbetslinjen.

När jag går in på sådana bloggar blir jag så trött. Så trött så trött på hela jävla skiten. Så trött på att inte längre kunna nära drömmar om frihet och kärlek utan veta att det enda som ligger framför mig är arbete och idel arbete, eller att bli en av de överflödiga och uteslutna som inte har någon annan källa till överlevnad än att stå med mössan i hand och förnedra sig på socialen. Eller ”motprestera” som det så vackert heter.

Åh, dessa peppande bilder med små texter och fina budskap om att en ska vara sig själv och göra vad en älskar att göra och våga satsa på sina drömmar och stå upp för dig själv och inte ta skit. Det gör mig så matt, så matt så matt. Åh, jag önskar så mycket att det vore så enkelt. Att det bara var att bestämma sig. Bestämma sig för att prioritera annorlunda. Bestämma sig för att satsa på sina drömmar och sedan bara få det att funka. Eller i alla fall tro att det är så det funkar.

Jag blir så trött på att vara desillusionerad och bitter, så trött på att inte längre tro och hoppas att jag kommer kunna ägna livet åt det jag älskar att göra, så trött på att veta att även om jag gör det så kommer miljontals andra människor ändå sitta där i skiten: i arbetslinjens bojor. Jag är så trött på att veta att det inte kommer att bli bättre, att jag kommer behöva sluta plugga och börja jobba och att jag bara kommer att bli äldre och skröpligare och fast allt mer i arbetssamhällets klor. Bli bekväm, skaffa en dyr bostadsrätt, bli för gammal för att kunna fråga mina föräldrar om pengar, se mina föräldrar dö, skaffa en bil och kanske ett barn och sedan sitter en där med för många och för mycket annat att tänka på.

Det känns sällan så hopplöst svårt att ändra något som när jag klickar in på dessa inspirationsbloggar. Jag ser bara ett deprimerande mischmasch av konsumtion och plattityder, och insikten om hur nära sammanlänkad konsumtionen är med självförverkligandet för dessa människor som ses som positiva förebilder smyger sig på. Och insikten om att så länge det är så så ligger ett samhälle bortom arbetslinjen långt långt borta.

Vissa feminister är mina ideologiska fiender.

Jagläste denna väldigt bra recension av Svelands Hatet i Flamman och den fick mig att tänka på en grej som jag upplever är ganska vanligt i feministiska kretsar, nämligen definierandet av den ”äkta” feminismen. Detta riktas både mot så kallade ”extremfeminister” som vissa feminister känner ett ängsligt behov av att distansera sig från dessa, och mot liberalfeminister och särartsfeminister som många inte tycker är riktiga feminister.

Min definition av feminism är som följer:

Varken mer eller mindre. Jag tycker denna definition är högst rimlig. Den som inte ser strukturellt förtryck av kvinnor utan tycker att män och kvinnor förtrycks lika mycket fast på olika sätt är i mina ögon inte feminist även om personen kan dela vissa analyser och så vidare. Jag tycker inte att en behöver göra eller tycka något särskilt utöver detta för att kunna klassas som feminist. En kan ha en hur grund analys som helst av hur patriarkatet ser ut eller exkludera otroligt viktiga delar av den feministiska analysen för att det inte passar en personligen, så länge en känner till att det finns ett patriarkat och vill bekämpa det.

Däremot finns det en massa feminister som jag tycker är dumma i huvudet. Till exempel liberalfeminister ser jag som mina ideologiska fiender, för att jag tycker att deras världsbild är såpass snedvriden att vi inte har något av värde gemensamt. Men problemet med liberalfeminister är ändå inte att de har fel feministisk analys utan att de är liberala. Särartsfeministernas analys är enligt mig direkt kontraproduktiv för ett jämställt samhälle. Icke desto mindre ser jag dem som feminister.

Detta handlar inte om att jag tycker att det är viktigt att samarbeta över ideologiska gränser kring vissa frågor, för det tycker jag inte. Jag tror inte att jag och en liberalfeminist kan samarbeta i något jag upplever som väsentligt. Snarare handlar det om att jag tror att det är skadligt för feminismen som helhet om den upplevs som exkluderande. Jag tror att många glider in i någon ändå för att sedan bredda sitt perspektiv. Jag gled till exempel in från liberalfeministiskt håll, och det var i mångt och mycket feminismen som fick mig att bli vänster.

Jag tror inte att det är konstruktivt att utesluta vissa personer från feminismen för att en tycker att deras analys är fel. Feminismen är ett brett begrepp som kan rymma många olika ideologiska inriktningar, till och med sådana som står i direkt motsättning till varandra. Det är okej att tycka att personer som tillhör samma ideologi som en själv är dum i huvudet utan att en för den sakens skull behöver utesluta hen ur ideologin.

Jag tycker att det är viktigt att ”feminist” är ett epitet som många använder om sig själva, eftersom jag tror att det ökar medvetenheten och acceptansen för feminismens grundläggande sanning: vi lever i ett patriarkat och detta måste ändras. Att en sedan har helt olika idéer om hur detta patriarkat tar sig uttryck och hur det kan och bör bekämpas är en annan sak, den grundläggande insikten är fortfarande densamma och detta är oerhört viktigt.

Alla feminister är inte på samma lag och kämpar inte för samma sak. Så behöver det inte heller vara. En kan markera sin ideologiska olikhet gentemot andra på andra sätt än genom att utesluta dem från feminismen.

Mensvärk.

Alltså gårdagen. Hade sån jävla mensvärk och var så sjukt miserabel. Försökte sminka mig och ta egobilder för att bli glad och nöjd med mig själv men såg ut såhär på alla. Som en rädd kanin.IMG_20130318_121316

Hade så satans mycket mensvärk att det var inte klokt. Låg på golvet och gnällde. Fick Isak att gå till affären och köpa choklad. Slutade med att jag låg på golvet med tekannan på magen i brist på såväl vetekudde (måste införskaffa snarast) som lämplig vattenflaska.

IMG_20130318_210339

Och det var det om min mensvärk!

Myten om den ursprungliga feminismen.

I ljuset av min Pm om kvinnors motstånd mot kvinnlig rösträtt så vill jag ta upp en grej som jag tycker är väldigt vanlig i feministisk debatt, nämligen idén om den ursprungliga feminismen. En vanlig kritik som dyker upp mot nutida feminism är att ”extremfeministerna” har alienerat det stora flertalet kvinnor från feminismen. När detta sägs får en lätt intrycket av att det en gång i tiden funnits en feminism som stötts av alla eller i alla fall en merpart av alla kvinnor, och att feminismen sedan ”förvandlats” till att endast omfatta en liten del av alla kvinnor. Personer som säger detta hänvisar ofta till tiden då kvinnlig rösträtt var den viktigaste frågan på den feministiska agendan, och menar att detta minsann var på tiden innan feminismen blev vad den är idag. En tid då feminismen omfattade alla kvinnor, och alla kvinnor kunde ställa sig bakom det.

På detta sätt var det emellertid inte alls, utan den kvinnlig rösträtten var en fråga som merparten av den kvinnlig befolkningen hyste ett väldigt lågt intresse för, och som dessutom stötte på motstånd från kvinnligt håll. Det var liksom inte så att det var en massa kvinnor som mobiliserade sig i denna fråga från första början, utan det var en kamp som till stor del sköttes av ett fåtal kvinnor. Vid tiden för rösträttens införande hade såklart ett visst stöd mobiliserats, men det var långt ifrån någon massrörelse bland samhällets alla kvinnor. Detta är spekulationer, men en kan absolut tänka sig att det var många som tyckte att kravet på rösträtt var hade lite att göra med deras egen verklighet.

Att rösträtten sedan har kommit att bli en politisk självklarhet betyder inte att den alltid har varit det. En måste förstå olika politiska förslag i den samhällskontext de kom, kvinnlig rösträtt uppfattades på tiden det begav sig som något ganska löjligt och extremt. Vissa verkar resonera som om det politiska klimatet var precis identiskt med hur det ser ut idag, förutom att sakfrågan kvinnlig rösträtt inte hade genomdrivits än. Så var det såklart inte. Synen på kvinnor och kvinnors roll i samhället var helt annorlunda. Även de som var för kvinnlig rösträtt menade att kvinnans plats var i hemmet och så vidare.

Feminismen har såklart alltid varit en diversifierad rörelse, precis som varje politisk rörelse som någonsin existerat. Det har aldrig funnits en feministisk agenda som alla kvinnor har kunnat ställa sig bakom. Det har alltid funnits de kvinnor som ställer sig bakom det mesta som skett i feminismens namn, men som inte vill gå längre, eller de som tycker att vissa feminister är för ”extrema” och såklart de som står längst ut. I takt med att feminismen gör framsteg så uppfattas positionerna som en gång var extremistiska som mer och mer naturliga, till slut som självklarheter. En sådan fråga är den kvinnliga rösträtten.

Jag skulle säga att denna idé är en slags ideologisk fantasi; drömmen om tillbakagången till den ”sanna” feminismen, den som alla kvinnor kunde ställa sig bakom. Det tas i resonemanget för självklart att detta har varit ett stadium i historien som vi nu har passerat. I själva verket har denna feminism aldrig funnits. De enda feministiska frågor som alla (eller nästan alla) kvinnor kan ställa sig bakom är saker och ting som redan har uppnåtts, och det verkar ju som en ganska meningslös rörelse.

När jag utformar mina åsikter så spelar det ingen roll hur stor del av kvinnorna som ställer sig bakom dem. Feminism för mig är en ideologi, inte någon slags sammanslagning av vad kvinnor generellt har för åsikter i olika frågor. Det är ett teoretiskt arbete att komma underfund med vad som ligger i det kvinnliga kollektivets intresse och hur en ska komma dit. Mitt svar på frågan är jämställdhet i samhällets alla sfärer. Jag är övertygad om att kvinnor som grupp kommer tjäna på jämställdhet, men detta betyder inte att alla nödvändigtvis ställer sig bakom de konkreta åtgärder som krävs för att nå dit, i alla fall inte till en början. Det är inte så konstigt att det är så, för idéer fungerar knappast på det viset att alla plötsligt slås av en tanke, utan det är något som utvecklas och sprids långsamt i takt med samhällets utveckling. Vissa idéer får såklart inget fotfäste alls, men att en idé är ovanlig är i sig ett uselt argument för att den skulle vara felaktig. Alla idéer har varit ovanliga en gång i tiden.

Men framförallt tycker jag att folk ska sluta dilla om någon slags ursprunglig feminism som minsann hade med alla kvinnor på tåget. En sådan har aldrig funnits, utan alla framsteg som har gjorts har först varit marginaliserade ståndpunkter som vunnit mer och mer mark på grund av idogt arbete från feminister som kämpat på även då merparten av alla kvinnor varit emot dem eller bara inte brytt sig. I framtiden kommer saker och ting som idag ses som extrema att vara ideologiskt allmängods. Detta är politisk utveckling. Men aldrig någonsin kommer det att finnas en enhetlig feminism som alla kvinnor ställer sig bakom.

Hur avgör en människors förmåga och behov?

Ibland undrar folk till exempel hur en ska kunna avgöra vad som är människors förmåga och vad som är deras behov i en planekonomi. Det intresserar mig att denna fråga ställs, för jag undrar om dessa människor tycker att människors förmågor och behov avgörs på ett bra sätt i en marknadsekonomi. Det känns så konstigt att ha det angreppssättet på denna fråga, ungefär som om vi lämnade ett perfekt system till förmån för ett vi inte vet något om. Det system vi har idag är ju långt ifrån perfekt, det är ju tvärtom djupt skadligt för såväl människor som miljö.

Nå, det är inte särskilt svårt att svara på i vilket fall. Redan idag avgörs människors behov såväl som förmåga på daglig basis i samhället. Till exempel försäkringskassan har som uppgift att avgöra människors förmåga till arbete. Socialtjänsten har i uppgift att avgöra folks behov av diverse hjälp. Samma sak sker i såväl vården, äldreomsorgen och skolan: människors behov av vård, omsorg och extrahjälp bedöms varje dag av människor som är utbildade för detta ändamål. Det är inget konstigt med det utan ett inslag som finns i samhället i ganska hög utsträckning redan idag.

Till hjälp för detta finns det människor som har utbildning för ändamålet, försäkringskassan har till exempel läkare knutna till sig. I de fall där en hör om att personer som varit väldigt sjuka som ändå blivit utförsäkrade så rör det sig ofta om att läkarnas bedömningar struntats i till förmån för att nå orimliga politiska mål.

Givetvis är ingen bedömningsmetod helt perfekt. Det kan finnas bristande kunskap om olika sjukdomar och så vidare. Därför är det såklart viktigt att vi fortsätter undersöka frågan för att ständigt kunna göra bedömningarna bättre! Men faktum kvarstår att det i grund och botten inte kommer vara någon större skillnad ifrån hur dessa bedömningar görs idag. Faktum är att en inte behöver veta exakt hur allt ska gå till, det är knappast som att någon har full koll på allt i det nuvarande samhället. Saker och ting som kan framstå som väldigt avancerade gör ändå att utföra. Är det inte fantastiskt!

Promemoria i statskunskap: Kvinnor mot kvinnlig rösträtt.

Här är min Pm i kursen Statsmaktens strukturer. Den är författad tillsammans med min klasskompis Strandberg.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt

Inledningen

När kvinnlig rösträtt diskuteras så kan det ofta framstå som en kamp mellan män och kvinnor, där kvinnor kämpade för sina rättigheter och männen strävade emot. Emellertid fanns det även kvinnor som kämpade emot kvinnlig rösträtt. Detta kan för en modern betraktare tyckas paradoxalt; varför skulle en som kvinna vilja begränsa sitt eget inflytande? Därför har vi valt att undersöka vilka kvinnorna emot kvinnlig rösträtt var, vilka argument som användes och vad de kan tänkas ha haft för skäl för sitt motstånd.

Syfte

Syftet är att visa på att det är viktigt att lyfta fram det kvinnliga motstånd som fanns mot kvinnlig rösträtt. Detta för att få en bättre bild av de rådande politiska stridigheter som omgärdade rösträttsfrågan, som inte bara handlade om en strid mellan män och kvinnor utan även andra politiska intressen.

Historisk bakgrund

Rösträttsdebatten under 1890-talet kretsade nästan uteslutande kring den manliga rösträtten. Det fanns knappt någon opinion för kvinnlig rösträtt. Även om vissa principiellt var för kvinnlig rösträtt så ansågs frågan till att börja med främmande och anstötlig. När idén senare började få fäste så var den starkt underordnad frågan om manlig rösträtt (Möller 2011, 57). Detta, bland annat, gjorde att rösträttsreformen vid 1907 inte omfattade kvinnor utan endast män (Möller 2011, 66).

En betydelsefull aktör i frågan om kvinnlig rösträtt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hädanefter LKPR, som bildades runt sekelskiftet (Möller 2011, 82). Argumenteringen för kvinnlig rösträtt kan delas upp i två kategorier, rättviseargument och resursargument. Rättviseargumenten fokuserade på att könet inte borde göra att rätten till politisk inflytande blev mindre, medan resursargumenten fokuserade på att kvinnor innehade speciella kvalitéer som kunde behövas inom politiken (Möller 2011, 83).

Det kvinnliga intresset för rösträttsfrågan var under lång tid ganska svagt, något som även LKPR uppmärksammade (Möller 2011, 84). LKPR började som en organisation med ambitionen att vara politiskt oberoende. Det som band dess medlemmar samman var det gemensamma intresset i rösträttsfrågan. Detta ställningstagande blev dock allt svårare att förhålla sig till då det fanns ett kraftigt motstånd mot kvinnlig rösträtt från höger håll. LKPR valde därför till slut att öppet stödja partierna till vänster, eftersom det var dem som drev rösträttsfrågan. Detta ledde till att många högerkvinnor kände sig tvungna att lämna LKPR (Möller 2011, 85). Frågan om kvinnlig rösträtt gick från att vara en fråga som drevs av en partipolitiskt obunden organisation till att vara en fråga som Socialdemokraterna och Liberalerna drev (Möller 2011, 83).

Argumenten mot kvinnlig rösträtt

De argument som användes mot kvinnlig rösträtt lät i stort sett lika oavsett som de kom från kvinnligt eller manligt håll.

Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var att den skulle innebära en framgång för socialismen. Borgerliga kvinnor uppmanades av sina kvinnliga ideologiska sympatisörer att ställa sig emot kvinnlig rösträtt eftersom man befarade att en rösträtt för kvinnan skulle leda till socialism.Bland dessa röster så fanns det även ofta ett motstånd mot rösträtt för alla män, eftersom det befarades få samma konsekvens (Bokholm 2008, 129).

När LKPR bestämde sig för att aktivt stödja socialdemokrater och liberaler, som till skillnad från högern hade med frågan om kvinnlig rösträtt i sitt program (Bokholm 2008, 28), så blev helt enkelt högerkvinnorna som var anslutna till LKPR tvungna att välja mellan högern eller den kvinnliga rösträtten, och många valde då högern. Många högerkvinnor menade att de genom att låta frågan om rösträtten vänta tills faran om socialismen var över, därmed visade på sin ”politiska mognad” (Bokholm 2008, 31). Generellt kan en säga att högerkvinnorna ansåg frågan om kvinnlig rösträtt underordnad, medan den för vänsterkvinnorna både ansågs principiellt viktig men också som ett medel för att skapa det samhälle de strävade efter (Bokholm 2008, 42).

Kvinnor och män ansågs ha olika platser i samhället. Männens plats var det offentliga, medan kvinnornas plats var i hemmet. Genom att låta kvinnan ta plats i det offentliga skulle hennes naturliga förmågor till omhändertagande bli fördärvade. Om kvinnan blandade sig i politiken befarades kvinnans intuitiva intelligensen angående skötseln av hemmet att helt gå förlorad. Det fanns också en rädsla för att politiken skulle dras in i hemmet och genomsyra den helgade friden som fanns där. Det värsta tänkbara resultatet av detta ansågs vara risken för att familjen helt skulle falla sönder då familjen sågs som samhällets fundament. (Bokholm 2008, 127)

Argument som byggde på föreställningar om den kvinnliga naturen kan delas upp i positiva och negativa argument i fråga om synen på denna natur. De negativa byggde på att kvinnor var olämpliga för politiken eftersom de var opålitliga och irrationella, till skillnad från männen, en syn som hade stöd inom dåtidens vetenskap (Bokholm 2008, 128). Kvinnor ansågs helt enkelt inte ha något att bidra med inom politiken på grund av sin annorlunda natur och samhälleliga underställning. Det menades också på att kvinnorna faktiskt inte själva brydde sig nämnvärt om rösträttsfrågan eller rentav inte ville ha rösträtt, och att rösträttsrörelsen därför inte var representativ för kvinnor i allmänhet (Möller 2011, 84).

Det fanns också ett motstånd som grundade sig på en mer positiv kvinnosyn, där kvinnan fortfarande ansågs ha en annan natur men att denna också ansågs värdefull för samhället. Men denna natur kom inte till sin rätt inom politiken i den ”verkliga” offentligheten, det vill säga riksdag och regering. Däremot sågs kvinnan kunna bidra i frågor som rörde kommunen, då dessa frågor kunde ses som en förlängning av frågorna som rörde sådant som fanns i hemmet. Inom kommunen fanns det möjlighet att engagera sig i frågor om bland annat sjukvård, skola och äldre, frågor som sågs kunna gynnas av ett kvinnligt tänkande. Men att blanda sig i politiken på andra områden sågs som opassande och väsen fördärvande.

Kvinnors arbete ansågs enligt detta sätt att resonera vara lika viktigt som männens för samhällets fortbestånd (Bokholm 2008, 127-128). Här kan en se en viss likhet med resursargumenten som anfördes för den kvinnliga rösträtten. Kvinnor och män anses i båda sätten att resonera vara väsensskilda och ha olika förmågor för att hålla samman samhället. Skillnaden är att förespråkarna av rösträtt anser att dessa förmågor kan göra nytta inom den offentliga sfären, medan motståndarna ansåg att dessa förmågor gör bäst nytta i hemmet, och dessutom försvagas om kvinnorna börjar ägna sig åt politik istället.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt – vilka var de

Det bildades aldrig någon organiserad motståndsrörelse från kvinnornas håll mot den kvinnliga rösträtten i Sverige, utan antirösträttskvinnorna uppträdde isolerat (Bokholm 2008, 24). En förklaring till detta kan vara att dessa kvinnor förespråkade att kvinnor inte skulle ta plats i det politiska livet, vilket förstås också gick emot att de själva skulle göra detta (Bokholm 2008, 120-121).

Generellt för kvinnorna som vände sig emot kvinnlig rösträtt kan dock sägas att de tillhörde högre klasser (Bokholm 2008, 120) och att de stod åt höger. Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var ju att det skulle leda till socialism, något som givetvis måste ha bitit ganska löst på vänsterkvinnorna inom rösträttsrörelsen.

Det är tydligt att argumentationen emot kvinnlig rösträtt främst riktade sig till borgerliga kvinnor, och inte till kvinnor som sympatiserade med vänstern.

Diskussion

Varför väljer en då som kvinna att ställa sig emot att en själv ska ha politiskt inflytande? Först och främst så ska en förstå att det låg väldigt mycket i tiden att uppfatta män och kvinnor på de sätt som antirösträttskvinnorna gjorde. Att denna uppfattningen, med mannen som försörjare och kvinnan som hemmets själ kunde komma att lösas upp av att kvinnor skulle få rösträtt och därmed inflytande över sin egen ställning i samhället ansågs hotfull.

Detta hot om att kvinnorna, om tillfälle gavs, skulle använda sin politiska makt för att bryta sig ut ur hemmen och stärka sin ställning gentemot mannen går dock illa ihop med antirösträttskvinnornas andra argument om att kvinnor inte behövde rösträtt då de ändå inte ville ha den.

En annan intressant motsägelse i antirösträttskvinnornas argumentation är att de underkänner sin egen förmåga till politisk tänkande samtidigt som de faktiskt tar plats inom och försöker påverka den politiska arenan. Uppenbarligen måste de ha ansett sig kapabla att resonera kring och uttala sig om politiska frågor trots sitt kön.

Att mena på att frågan om kvinnlig rösträtt var en kamp mellan kön kan lätt bli en förenklad bild av hur det egentligen förhöll sig. Frågan var inte bara en fråga om kvinnors rättigheter i förhållande till män utan blev också en fråga om höger eller vänster. Motståndet mot kvinnlig rösträtt kom in i det sista kom från första kammaren, där främst högern fanns representerad (Bokholm 2008, 57). Att som högerkvinna ta ställning för kvinnlig rösträtt var inte okomplicerat, eftersom en då gick emot högerns allmänna hållning i frågan och stödde en reform som ansågs göra stödet för socialism större.

Inte heller idag så är feminism en fråga som är befriad från övrig politisk hemvist, utan jämställdhetspolitik kan skilja sig väldigt mycket åt från höger till vänster. Även om det finns feminister i så gott som alla politiska läger så har olik feminister olika uppfattningar om hur jämställdhet ska uppnås och hur långt frågan ska dras beroende på andra politiska uppfattningar. Det är viktigt att inte bara betrakta jämställdhetsfrågan som en fråga om kvinnors intressen kontra mäns intressen, utan även se hur andra värderingar spelar in. Med detta i åtanke så har man möjlighet att få en djupare förståelse för det motstånd som fanns mot den kvinnliga rösträtten från kvinnor själva.

Litteraturförteckning

Möller, Tommy. 2011. Svensk politisk historia. Upl. 2;1. Lund: studentlitteratur AB.

Bokholm, Sif. 2008. I otakt med tiden. Stockholm: Atlantis.