Kvinnor som vill beundras av män.

Jag har tänkt lite på det här att som kvinna ”föredra att hänga med män” och funderar på om det inte kan vara en fråga om att helt enkelt inte behöva ta samma asvar över sitt liv och hur en beter sig mot andra. Män ser ju ofta kvinnor som förvuxna barn snarare än som egna vuxna individer, vilket gör att en inte alls har samma förmåga att såra dem. Många kvinnor, speciellt kvinnor som är snygga och behagfulla, har vant sig vid att bli behandlade som prinsessor, en vill helt enkelt sitta där på piedestalen eftersom det är den enda plats en vet hur en ska hantera.

Jag har träffat många kvinnor som säger att de skräms av tanken på att ha relationer med andra kvinnor och till och med att vara vän med andra kvinnor, eftersom andra kvinnor genomskådar dem och dömer dem på ett annat sätt. På ett sätt förstår jag vad som menas; med en annan kvinna är du en jämlika och därmed blir du också bedömd som en sådan. En man kan betrakta kvinnan med något slags överseende; hon är inte en jämlike, knappt ens en människa utan ett objekt. Hennes värde avgörs efter hur mycket hon behagar, hon behöver inte vara intelligent eller moraliskt oklanderlig, för hon kan ändå inte skada honom.

piedestalMycket gammal bild som det följaktligen inte finns någon inscannad version av. Men håll till godo!

Åtråvärda kvinnor åtnjuter en relativt privilegierad position i patriarkatet. De får ett bekvämt liv, de får åtnjuta fördelarna som medkommer att behaga den som har makt. Men hon har såklart ingen verklig frihet eller makt i sin egen rätt, så fort hon slutar behaga så kan allting ryckas ifrån henne, det hela är mycket nyckfullt. Däremot kan det inge en slags känsla av makt att till synes kunna kontrollera de som sitter på makten, att kunna använda sitt inflytande för att spela ut andra kvinnor eller för att få bekvämligheter och lyx.

Detta är såklart inte ett värdigt liv. En erkänns inte som människa i sin särskildhet utan allting handlar om att passa in och leva upp till det som föreskrivs en utifrån ens position. Icke desto mindre finns det många kvinnor som helt enkelt inte vet hur en ska leva på något annat vis, när de bedöms som jämlikar blir de osäkra och obekväma, de vet inte vad de skulle ha att erbjuda när de står där i sin nakna gestalt, det enda de kan är koketterier och falskspel.

Jag kan själv få en släng av detta när jag umgås med män, jag liksom gör mig till, skämtar och har mig. Så agerar jag aldrig med kvinnor. Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska roligt, en känner sig som om en har uppmärksamheten, som om en är rolig och underhållande. Samtidigt får jag såklart inte samma utbyte av detta, och jag åtnjuter inte samma respekt som när jag vunnit en kvinnas gillande. Jag förblir objektet, den som ska behaga och underhålla, och aldrig jämliken. På ett sätt kan jag begripa att en föredrar detta, för en blir aldrig utsatt för verkliga kritiska och granskande blickar, en blir aldrig bedömd i hela sin person utan alltid bara som objekt. Men samtidigt är det inte på riktigt, det är bara ett halvt liv en lever om en envisas med att primärt ha dessa relationer. Lycka och självrespekt kan endast uppnås med jämlikar, de tarvliga substitut en uppnår i dessa relationer är någonting helt annat. Det handlar snarare om det rus som kommer när en ser sig sedd, när en beundras och ses som vacker, behagfull och underhållande, som ett väsen över denna jord, men aldrig som jämlike. Mannen kan gärna avguda kvinnan. Han sätter henne på piedestal, där hon inte kan hota honom eftersom det skulle leda till att hon trillade ner och förlorade allt sitt värde. Det viktiga är att hon är ständigt begränsad. Det farliga är att se henne som en jämlike, någon som kan fylla samma plats i världen, som kan konkurrera på lika villkor. Gör han det så är hans herravälde över.

sköntjejFör att kunna leva ett rikt liv måste en våga visa sig som en är, utan att göra sig till. Detta måste många kvinnor lära sig i vuxen ålder, för de har hela livet fått veta att deras lycka beror på hur bra de lyckas göra sig till.

Underkastelse, kroppsminne och motstånd.

diktTänkte lite på det här med motstånd och underkastelse. Som kvinna vill en väldigt ofta så att säga passa in i det som förväntas av en, eftersom det är genom underkastelse och anpassning som en når ”framgång” som kvinna och inte genom att utmärka sig eller resa sig över medelmåttigheten. En ska vara behagfull, varken mer eller mindre. Inte ta för mycket plats, inte göra anspråk på att tävla med männen om deras plats i solen.

Problemet är att denna underkastelse inte faller sig naturligt. Varje individ vill vara fri och söka självförverkligande och lycka, den underkastelse som kvinnor tvingas in i är inte det vi skulle välja om vi var fria. Därför tvingas kvinnan tämja kroppen, som ju egentligen bara är henne själv. Hon tvingas skapa en falsk uppdelning mellan sin kropps impulser och sin intellektuella vilja, skilja dem åt eftersom kroppens impulser inte är accepterade.

Även om en inte erkänner motståndet, uttalar det för sig själv, så finns det där. Det är någonting i själva kroppen och psyket som gör motstånd mot underkastelsen, och eftersom detta något saknar andra utvägar så strålar det genom kroppen. Om en ständigt tvingar kroppen till saker den inte vill så märks det i den. En får ont, en spänner sig, en rycker till och ser sig om över axeln. Kroppen har ett minne som registrerar även de saker vi inte är medvetna om, eller vill kännas vid.

Därför är det svårt med underkastelse. Hur mycket en än försöker så lyckas en inte annat än halvdant. Men så länge motståndet är undermedvetet så är det föga konstruktivt. Det kan på sin höjd vara ett hinder, någonting som fördröjer processen och gör resultatet mindre tillfredsställande, men det kan inte omkullkasta ordningen. För att vi ska kunna göra effektivt motstånd och nå förändring måste vi vara medvetna om varför kroppen säger ifrån.

Det är det som är så viktigt med feministisk teori. Egentligen ger den oss inga nya insikter; den sätter bara ord på det våra kroppar alltid vetat. Den väver samman alla dessa reaktioner och berättelser till en stor väv, en sammanhängande berättelse om förtryck . En berättelse som vi instinktivt förstår och känner igen eftersom våra kroppar minns den, reagerar på den på samma sätt som när vi utsattes för det som skedde. När vi har den berättelsen kan vi skönja mönstren, och då kan vi även följa de linje längs med vilka motståndet kan föras.

Varför skulle jag ta illa upp av attacker på min kvinnlighet?

Som offentlig feminist får en ju en del slentrianmässigt och oinspirerat kvinnohat, och detta är en favorit:

kvinnohatSom jag fick på denna oerhört snygga selfie (en fattar ju att människan är bitter för att han inte får ligga med mig):

jagNå, i alla fall så kan en ju undra vad de tror att de ska åstadkomma med dessa kommentarer, för det handlar ju uppenbarligen om ett försök att såra min kvinnlighet. Tänker sig dessa män att min kvinnlighet är lika skör som deras manlighet, som ju som bekant måste bekräftas hela tiden för att de inte ska gå under i ett svart hål av skuld och skam. Manligheten bygger ju på idel lögner om så kallad ”ridderlighet” och dylikt trams.

Men grejen är att jag vet att jag är kvinna, inte för att jag vill vara det eller för att jag känner mig som en sådan utan för att jag behandlas som en. Även en sådan kommentar är ju i förläningen ett slags bekräftande av mig som kvinna, som könsvarelse. Den hade ju saknat mening om det var så att jag faktiskt var man, det fungerar för att jag är kvinna och för att det därmed är skamligt att se ut som en man.

Jag har ingenting emot att tas för man, i alla fall inte av män (kvinnor vill jag ju ofta gärna ragga på så det kan vara tråkigt att tas för en vidrig förtryckare då). Om en man tar mig för man så innebär det bara att risken för att bli trakasserad minskar, och det är bara positivt. När män tar mig för man på riktigt så brukar det inte resultera i den där typen av kommentarer, utan bara ett helt vanligt jämlikt bemötande.

Uppenbarligen har jag och antifeminister inte samma värderingar när det kommer till kvinnlighet, och det tycker en ju faktiskt att även de borde förstå. För mig är det inte så viktigt att passera som kvinna, men icke desto mindre så gör jag det i 99 fall av hundra. Varför tror de att de skulle kunna komma åt mig genom att attackera något som jag uppenbarligen kämpar emot. Som feminist vill jag ju upphäva existensen av oss som könade varelser, som kvinnor och män.kvinnohat2

Frihet.

behöverkännamigfriMän tycker om att känna sig fria, men på vems bekostnad kan denna frihet äga rum? Det är såklart de kvinnor som ger män det de behöver för att kunna leva ut denna frihet.

När kvinnor bekräftar män och ger dem kärlek så ger kvinnor män möjligheten att verkar friare i det etablerade samhället. Män kan genom den kraft de tillgodogör sig på detta sätt helt enkelt ta mer plats i det offentliga rummet. Samtidigt blir kvinnas kraft mindre, hon kan inte hävda sig på lika villkor. Detta är en utsugning som sker i den privata sfären, men som sedan får efterverkningar i det offentliga. Därför anser jag att den privata sfären är det grundläggande. Sedan kan såklart efterverkningarna i det offentliga förstärka det som sker i det privata, vill exempel genom att kvinnor jobbar mindre då de får lägre lön, och därmed också ägnar mer tid åt hemmet. Jag menar dock att grunden ligger i det privata, även om problemet kan åtgärdas i båda sfärerna.

I heterorelationer är det ofta så att kvinna gör sig mindre, hon rör sig inte lika mycket i offentligheten utan hon intar sin plats i hemmet. Mannen däremot utökar sin sfär, han får mer kraft att röra sig utanför. När förhållandet tar slut blir förhållandet det motsatta. Vem har inte hört om dessa stackars ensamma män som inte kunnat ta hand om sina personliga relationer sedan deras exfru slutat ta ansvar för födelsedagar och allt vad det är? Män som har lämpat över så mycket av ansvaret på kvinnor att de inte vet hur en gör längre, eller kanske helt enkelt aldrig lärt sig.

Det kvinnor offrar för denna frihet är mycket, och jag tror att den totala summan blir mindre än om en hade haft ett jämlikt utbyte. Männen förmår inte utnyttja sin frihet effektivt, eftersom de är omedvetna om den, och det faktum att en har behövt offra mycket för denna frihet gör att en som kvinna blir ännu mer urlakad. Det finns helt enkelt en viss skam i att vara den som ger, som tar mer kraft än själva givandet i sig.

Romantik – en krigsförklaring.

detvareninvasionTänker en del på det här med romantik och kärlek och på hur en verkligen kan bli liksom invaderas av det. Hur det är som att n främmande makt tar ens kropps och psyke i besittning och en inte kan kontrollera sig själv. I relationer med män har jag alltid förlorat mig själv i högre grad än i relationer med kvinnor, inte för att jag varit mer förälskad utan för att de har haft ett maktövertag över mig. De har haft möjligheten att få mig att känna att allt som spelar roll för mig är deras bekräftelse och godkännande.eninvasionAtt som vuxen människa berövas möjligheten att bestämma över sig själv är såklart både förnedrande och på sätt och vis ett övergrepp. Män gör detta mot oss, inte för att de måste utan för att de kan. Män tar oss i besittning för att det är det sättet de kan få den kontroll över oss de begär. Istället för att älska på jämlik grund så föredrar de detta maktspel, eftersom det på det viset kan säkra sig tillgång till kärlek utan att behöva ge ens i närheten av lika mycket.

Att kassera kvinnor efter ett försök.

En grej som heterokvinnor säger ganska ofta är att de minsann har prövat att ligga med en tjej men att det inte var något för dem. När jag hör detta undrar jag om det varit ”något för dem” varje gång de legat med en man. För jag har verkligen inte känt att det varit ”rätt” varje gång jag gjort det, snarare motsatsen. Även mediokert kvinnosex är najsigare än heterosex, eftersom en slipper känslan av förnedring och degradering efteråt.jagärfaktisktheterosexuellJag undrar hur det känns att vara den där kvinnan som har blivit ”prövad” på för att sedan utgöra grunden för att kassera alla andra kvinnor. Vilken jävla prestation att behöva föregå med gott exempel för någon heterobrud som bestämt sig för att det bara finns en chans att ha bra sex. En liksom görs till mannen i dessa sammanhang, en förväntas ta en ledande position för att en har mer erfarenhet trots att en kanske inte alls vill det. Allt detta för att heterokvinnor är så ängsliga och inte kan tänka sig att ta lite initiativ.

Med lesbiskt sex gäller samma som med det mesta, en måste öva lite innan en får till den ”rätta knycken”. Kanske har en i vuxen ålder ofta glömt hur det var att fumla fram innan en var sexuellt erfaren, och förutsätter att även sex med kvinnor ska gå lika ”smidigt” som det heterosex en har haft åratal att träna på. Det är ju såklart fullständigt orimligt, men det är som att lesbiskt sex inte har något existensberättigande om det inte är perfekt.

Dessutom finns aspekten att heterosex oftare är ”enklare” för kvinnan, givetvis på bekostnad av att det är mindre tillfredsställande och har övergreppskaraktär (om det inte är rena övergrepp, vilket det som bekant väldigt ofta är). Kvinnan förväntas inte föra i sexuella sammanhang, det gör mannen, eller snarare; han tar det han vill ha och lämnar henne åt sitt öde. Om hon blir tillfredsställd är det en bonus. På detta tillkommer även internaliserad lesbofobi som gör det svårare att ”ta för sig”. Det tar ett tag att komma över dessa barriärer, och det är inte så konstigt.

Eftersom det saknas samma form av sexuella schema så bli lesbiskt sex kanske krångligare men givetvis också roligare om mer tillfredsställande. En fastnar inte på samma sätt i förväntningar om vad den ena eller andra parten ska göra; det blir mer dynamiskt.