Fanny Åström

Barndomsminne.

Från samma sommar (jag tror i alla fall det är samma sommar, minnesbilderna har blandats samman på senare åt och det är svårt att veta) har jag även ett annat minne; jag täckte hela min kropp i blålera och poserade naken inför min mammas kamera. Jag var väldigt nöjd. Blåleran torkade in i skinnet när solens strålar värmde den och den sprack upp när jag rörde på min mjuka kropp, när jag obekymrat sprang över bergshällen på huk och böjde mig ner med benen som en groda när jag fyllde hink efter hind med sand och vatten. Senare samma år skulle de välja ut bilder för att göra en kalender till min farmor. Plötsligt hade bilden förändrats inför min blick, jag skämdes över den. Jag tänker på Adam och Eva i edens lustgård, när Eva blivit lurad av penisen (ormen) och ätit av äpplet, och fått Adam att göra detsamma, och de plötsligt inser att de är nakna och döljer sina kroppar med fikonlöv. Jag antar att detta är en metafor för upptäckten av sexualiteten, och detta blev väldigt konkret för mig i denna stund. Bara det att det jag upptäckte inte var min egen sexualitet, den barnsliga klitorala njutning som en kan uppleva som liten. Det jag upptäckte var istället den Andres blick. Jag såg mig sedd för första gången. Min kropp var för första gången ett objekt för någon annan. Sedan dess har jag inte kunnat skilja min egen blick och den andres blick åt, de har för alltid varit sammantvinnade i en enda dömande blick.

Så tokigt det kan bli!

Citat från Det kallas kärlek.

Visst är det LUSTIGT hur det kan bli när pojke möter flicka och gör hela den där volvo-villa-vovvegrejen. Plötsligt står en där och diskar för tionde gången i rad, nästan som om en var ojämställda, nästan som om en var förtryckt, nästan som om en påverkades av patriarkatet som en simpel människa, som en vanlig dödlig och inte som en Fantastisk Feminist™. Trots att din kille är en Fin Feministkille™ så känns det som att någonting skaver.

Ja så kan det gå, men då kan en ju skratta lite åt det. För en är ju inte ojämställd på riktigt! Det bara råkar bli så ibland, och av någon anledning så är det alltid till din nackdel och hans fördel. Men låt oss inte bry våra söta huvuden om det, det är bara så det kan bli ibland i ett i övrigt helt jämställd par.

”Saker bara händer mig”.

Vissa (många) män är sådär ”saker bara händer mig”. De kan liksom inte kontrollera sin omgivning utan är utelämnade åt slumpen och andra människors godtyckliga nycker.

Givetvis blir det så att om en inte försöker styra något så påverkar en det inte så mycket, inte medvetet i alla fall. Mannen kan därför fortsätta tro och hävda att det är så som han säger, att saker bara händer honom, får på sätt och vis är det ju så det är. Grejen är ju att han hade kunnat göra något för att förändra sin situation om han ville.

Det är intressant hur detta går emot det generella idealet för mån som är att vara handlingskraftig och ”stark” på olika vis. Hur kan män, som annars kan göra en massa för att till exempel göra karriär eller typ ägna sig åt extremsport som att cykla jättelångt eller segelflyga, vara så passiva i just relationer med kvinnor? Varför är de inte lika måna om att ha det på sitt eget vis med oss, som de är på alla andra områden i livet? Detta är en gåta.

Det är såklart för att det inte finns något reellt berättigande för sättet män behandlar kvinnor, och detta vet de såklart om eller känner åtminstone på något slags primalt och instinktivt plan djupt nere i deras tomma själar. Därför är det enda sättet de kan låtsas att det är okej på att helt enkelt ickeagera. De gör helt enkelt ingenting åt någonting och hoppas på att det går bra, vilket det i regel gör eftersom samhället så att säga är ”riggat” till deras fördel.

Och sen när folk blir arga så kan de säga att de ingenting visste, att de inte gjort något medvetet. Och det kommer att vara sant.

Sommaren på Instagram. Gossip girl, Emma och blommor.

Tänkte att det kunde va skoj att visa lite hur sommaren sett ut, eftersom alla såklart är asintresserade av mitt liv eftersom ni läser mina texter om män.

Kollade på Gossip Girl.

Ritade.

Drack öl med Emma.

Rökte på Emmas balkong.

Blonderade håret (är fortfarande inte grått) och såg cool och snygg ut.

Läste Darling river.

Ritade.

Kollade på film och drömde om att fly köttskalet.

Tog selfies.

Läste om och illustrerade Det kallas kärlek.

Ritade mer och förfasades över hur stökigt mitt rum är.

Köpte jeansjacka och vit piké utan ärm.

Drömde om muskler och butchmakt.

Gick på dejt och var snygg af.

Var på landet.

Hängde med Beatrice.

Vi såg på bio!

Postade denna till barnets mamma. Någon som kan gissa vem?

Mer slefies. Uppdaterade no crop så jag fick blommor.

Läste Det andra könet. Mer blommor.

Smidigt nog körde jag in pannan i toalettspappershållaren. Där är märken efter tänderna.

Mer från landet.

Gjorde flera fittprinsessor, detta är en.

Emma gillade inte blommarna lika mycket om jag.

Fittprinsessa.

Som alla redan vet kan en beställa dessa. Tänkte lotta ut en på insta snart också eftersom jag aspirerar på att bli nästa Blondinbella. Håll koll! Heter @fannyarsinoe där.

Favoritcitaten.

Kärlek och hat.

Som kvinna och speciellt om en faller offer för misshandel eller försummelse från sin partner så är det lätt att anta förövarens idé om vad en är och vad en förtjänar. Eftersom även den människa som ska föreställa att stå en närmast och älska en slår en eller gör en illa på något annat vis så måste det ju innebära att det är vad en förtjänar.

Det kan vara svårt att förstå att väldigt starka känslor av passion och extas (jag vill inte kalla det kärlek, för jag anser inte att det är kärlek utan snarare besatthet eller fixering) kan hänga samman med starka känslor av hat. Det går emot vad vi lärt oss att kärlek ska vara. Kärlek ska inte vara att skada någon, det ska vara att respektera någon och bry sig om någon, att ta hand om någon när det behövs och även att ibland låta sig bli omhändertagen. Att vara svag inför någon och att låta någon annan göra sig svag inför en själv utan att utnyttja detta överläge.

Men eftersom män har tolkningsföreträde på verkligheten redan som det är så blir deras definition av såväl kärlek som personerna i relationen den rådande. Mannen kan helt enkelt avgöra hur kvinnan ska se verkligheten, och hon gör ett rollövertagande och anpassar sig verklighetsuppfattning efter hans. Hon anpassar sig för att dölja den underliggande konflikt som finns dem emellan.

För mig har det varit viktigt att omdefiniera det som kallades kärlek och se det som någonting annat istället. Att tänka att den personen inte älskade mig, hur mycket den än själv trodde sig göra det. Jag skrve till ett av mina ex:

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

Även om jag inser att han säkert uppfattade vissa saker han gjorde som kärlek så kan jag inte se det som kärlek, det skapar en alltför djup klyfta mellan min uppfattning om vad som skedde och min uppfattning av vad kärlek ska innebära, och denna klyfta blir helt enkelt alltför svår att hantera känslomässigt. Det går inte att begripa att någon som skadar en så djupt men som samtidigt säger sig älska en. Kärlek och hat kan inte vara grannar.

Såhär skrev jag om det tidigare:

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag tror att det är viktigt att minnas detta. Kärlek är ingen känsla utan en praktik. Utan handlingar att fästa kärleken på så är den som bäst tomma ord, som värst en skadlig lögn.

Det finns faktiskt länder där det är farligt att vara lesbisk. Ja, detta stämmer, och Sverige är faktiskt en av dessa länder hur kul det än kan vara att tänka att vi är civiliserade. Som hetero så kan det såklart tyckas som att det är frid och fröjd i Sverige och att homofobi inte existerar, men det gör det. Däremot är det både farligare och tråkigare att vara heterosexuell, så därför väljer en ändå att vara lesbisk. Det borde för övrigt inte vara någon annan business hur jag väljer att göra prioriteringar i mitt liv.
Det keffa med att säga såhär är såklart att en framställer det som att homofobi är en ickefråga i Sverige, eller åtminstone för de som har valt. Men homofobi drabbar mig inte för att jag har en essens av lesbiskhet utan för att jag agerar lesbiskt. Jag kysser kvinnor, jag håller dem i handen, jag har sex med dem, jag älskar dem, jag lever med dem. För övrigt; hur sannolikt är det att någon rysk nazist går in och läser min blogg och ba ”den här tjejen säger att det är medfött, bäst jag spöar lite flator”. Inte särskilt.
Kvinnor kan också vara elaka, och underförstått att detta speciellt gäller lesbiska kvinnor, då de är nästan som män. Eftersom jag själv är lesbisk och lever i relationer med kvinnor så borde jag ju verkligen veta om detta. Givetvis känner jag till att lesbiska relationer inte är något paradis, det är bara inte det urtråkiga helvete som en heterosexuell relation är.
Det är snarare heterosexuella kvinnor som har en idealiserad bild av lesbiskhet. Hur ofta hör en inte ”jag önskar jag var lesbisk”. De vill inte höra talas om problem, de vill upprätthålla sin illusion av det lesbiska paradiset. När vi försöker prata om våra problem, både de som finns inuti och de som kommer utifrån, så blir vi bortviftade. ”Ni är ju åtminstone inte med män” låter det. Ja, det stämmer, och det är jag såklart mycket glad för. Men det innebär inte att jag inte kan ha problem och att jag inte vill lösa dem.Våra relationer måste ha rätt att finnas trots att de är dåliga.
Vi måste kunna få hjälp med våra problem precis som heteros. Det är ju anmärkningsvärt hur dåliga heterorelationer är trots att de understöds av hela samhället. Tänk vad en lesbisk relation skulle kunna vara! Men det är väl precis det som skrämmer, de måste helt enkelt motarbeta oss för att inte bli utkonkurrerade och passé. Hela grejen är ju att deras sexualitet är den trendigaste.
Du får inte bli lesbisk eftersom alla inte kan välja sin sexualitet. Så kanske det är, jag är nog av åsikten att den absoluta majoriteten kan välja sina relationer i viss grad. Vi är inga passiva offer för våra känslor, vi väljer dagligen våra relationer. Och kan en välja någon med samma klassbakgrund och ras som en själv så kan en såklart välja någon med samma kön. Men låt oss utgå från att det stämmer att alla inte kan; det är ändå konstigt att hacka på den som anser sig har gjort det.
Givetvis är det en helt annan sak att sluta vara heterosexuell än att bli heterosexuell. Den som är heterosexuell är det i regel by default; det är helt enkelt den understödda sexualiteten i patriarkatet. Då är det givetvis mycket enklare att sluta vara heterosexuell, eftersom det ofta inte är någonting en verkligen är utan snarare antar sig vara. Ofta räcker det med att bara tänka tanken att kvinnor skulle kunna vara en grej för att öppna dörren till lesbiskhetens förlovade land.
Sedan är det givetvis inte så att en väljer ur luften, en kan inte välja hur som helst. Snarare handlar det om att rikta om preferenser, att öppna vissa dörrar och stänga andra. Jag själv skulle nog inte ha varit i relationer med kvinnor om det inte var för att jag började fundera på mina begär. inte för att begären inte fanns där, men för att det är enklare att vara hetero by default. Varför skulle jag utsätta mig för att vara lesbisk om det inte fanns någon vinning i det? Det vore ju bara märkligt. Men eftersom kvinnor är underbara så är det ett bra val.
Jag kan uppenbarligen känna begär inför män (en sanning med modifikation, begäret till män är knappast ”rent” utan nedsolkat va patriarkala ideal) såväl som kvinnor, men jag väljer att vara med kvinnor. Det handlar om att jag är mer fri och passionerad i de relationerna, och det är viktigt för mig. Om det innebär att jag måste stå emot vissa impulser (vilket det hittills inte har gjort), låt så vara. Det är absolut värt det.

Fyll gärna på med era egna!