Rekommendation.

Jag rekommenderar starkt denna dokumentär om nationalekonomi. Det har ju sedan krisen funnits en idé om att krisen var helt omöjlig att förutse, vilket stämmer om en utgår ifrån de ekonomiska modeller som har varit paradigm sedan 90-talet. Dessa modeller kallas neonklassicistiska och det är också dem som jag har skrivit lite om här på bloggen. Problemet med dessa modeller är, enligt programmet, att de inte tar hänsyn till hur finanssektorn ser ut och hur stor den är utan att den endast betraktas som ett smörjmedel i ekonomin.

I Sveriges ekonomiska debatt talas det ofta om hur otroligt välskötta statsfinanser vi har. Borg betraktas närmaste som en gud när det kommer till att ”få ordning på ekonomin”. Sveriges sägs ha väldigt goda statsfinanser, och detta motiveras med att vi har en väldigt låg statsskuld. Vad som inte tas med i beräkningen är att vi har en väldigt hög privat skuld, det vill säga att hushåll och företag har lånat mycket pengar. Detta är en situation som innehåller en potential för kriser. Tänk er till exempel att bostadspriserna går ner kraftigt i en situation där många människor har lånat en väldigt stor del av värdet för sin bostad, det leder till att många personer sitter på lån som överstiger värdet på deras bostäder. Eftersom sådana situationer också brukar leda till att bankerna höjer räntorna så kan det leda till att en massa människor behöver lämna sina bostäder (jag har skrivit mer om just bostadsbublan här). I dokumentären tas det upp att alla länder som ligger på samma nivå av belåning som Sverige (Amsterdam, Danmark, Usa) har drabbas av bostadsbubblor men att det inte skett i Sverige. Än.

Att vi har en låg statsskuld är en liten säkerhet om vi istället har en skyhög privat skuld, vilket är fallet. Skillnaden är dock ganska stor retoriskt: dåliga statsfinanser kan endast skyllas på att staten är keff och korrumperad, en hög privat skuld kommer däremot att skjuta över skulden till hushållen för att de ”lånat för mycket” trots att det är den ekonomiska politiken (och även bostadspolitiken) som ligger till grund för det skuldläge vi befinner oss i.

Nå, jag tycker i alla fall ni ska se dokumentären för den ger en väldigt bra insikt i vad det är som styrt den ekonomiska debatten de senaste åren och jag tror att det kan vara ett verktyg för att begripa den politiska debatten mer. En annan bra grej med den var att chefsekonomen för Nordea tydligen heter Annika Winsth.

En liten sammanfattning av det vi lärt oss på nationalekonomin.

Nu är detta förvisso inte riktigt sant, för vi får faktiskt lära oss en massa om ”marknadsimperfektioner”, det är bara det att det vi lär oss applicera är teorier som bygger på idén om marknaden som perfekt. Detta bekymrar mig, för de flesta av mina kursare verkar köpa det hela med hull och hår även fast föreläsarna har för vana att säga att det inte är så det fungerar i verkligheten. Även när en diskuterar ekonomi med folk som läst nationalekonomi utanför klassrummet så dyker det upp påståenden som de hävdar har grund i nationalekonomi, men som i själv verket i väldigt kontroversiella eller såpass förenklade att det blir löjligt att ens försöka göra ett påstående om verkligheten utifrån det.

Vi hade till exempel en diskussion på ett seminarium om ett arbete där författarna hävdade att marknadshyror skulle lösa ”problemen” på bostadsmarknaden, det vill säga göra så utbud och efterfrågan matchades (vilket i sig inte betyder att alla har det bra, mer om detta här). Jag opponerade mot deras resonemang och menade att det lät lite som ett politiskt brandtal i slutet, varpå jag fick svaret att det minsann inte var ett politiskt brandtal utan ett nationalekonomiskt brandtal. Personen försökte alltså förneka den politiska dimensionen i vilket system vi väljer för hyressättning och menade att det helt enkelt fanns ett system som enligt vetenskapen är ”rätt”. Det faktum att olika politiska ideologier har olika mål räknades helt och hållet bort, utan hela frågan förvandlades till en fråga om rena teknikaliteter. Vår seminarieledare bröt in i detta och menade på att det kan finnas andra samhälleliga mål än att marknaden hamnar i så kallad jämvikt, till exempel att alla har tak över huvudet (vilket inte är en automatisk följd av marknadsjämvikt).

Väldigt många verkar använda nationalekonomin snarare som ett sätt att låta argumenten för sin ideologi få en mer vetenskaplig prägel, något jag märkt av mer och mer sedan jag började studera ämnet själv. Saker som innan framstod som vetenskap (även om jag redan då var kritisk) framstår nu som användande av vetenskapliga begrepp för att täcka över de politiska meningsskiljaktigheter som gömmer sig under. Politik handlar nämligen inte bara om att uppnå samhällsekonomisk effektivitet såsom den definieras inom nationalekonomin, utan en massa annat också.

Kapitalism eller sovjet.

Idag på nationalekonomin talades det om internationell handel och miljö, och vad som kan vara för- och nackdelar för miljön som kommer med handeln. En av de fördelar som togs upp var att handel kan leda till ökade resurser för att rena utsläppen. Detta är ett resonemang en hör ganska ofta när det kommer till kapitalism och miljöförstöring.

Jag fascineras av att vissa människor på allvar verkar tro att företag kommer att prioritera miljön över att ha en billig produktion. Vad som fascinerar mig ännu lite mer är att samma människor brukar kalla oss inom vänstern för ”naiva”. Jag har svårt att tänka mig något mer naivt än att tro att tillväxtens problem kommer kunna lösas med ännu mer tillväxt.

Ett annat argument som hördes var att det inte finns något entydigt samband mellan handel (det vill säga kapitalism) och miljöförstöring eftersom det minsann pågick miljöförstöring även i Sovjet. Jag tänker i mitt stilla sinne att bara för att det finns sämre, eller lika illa, så blir inte dåligt bra. Bara för att det finns även andra sätt att sabba jordklotet på än kapitalism så betyder inte det att kapitalism är någonting vi ska fortsätta med.

Om en är ett jävla spån kan en invända ”men vaddå vill du ha det som i Sovjet det var inte bra där heller”. Det är emellertid inte så att det bara finns två tillgängliga system: kapitalism eller fucking Sovjet. Vi behöver uppenbarligen söka efter lösningen i ett system som varken är såsom dagens kapitalism eller som Sovjet, det är väl inte så jävla svårt att begripa. Men folk låtsas som om vi bara har två alternativ som vi måste välja mellan för att slippa förändra.

Mens.

Jag tänker på min lillasyster som snart kommer att kastas in i det kaos av hormoner, kroppsvätskor, kroppsförändringar och personlighetsutveckling som är puberteten. Jag tänker på kroppshår som ändrar färg och form, på värkande bröst, på gråtattacker över allt och inget, på kärlek och ångest, på finnar och svett som börjar lukta fränt. Och så tänker jag på mens. Mensen är liksom kronan på verket i hela jävla puberteten. Det är läskigt och laddat. Dels för att det är blod, och blod har hittills betytt skada, men nu betyder det plötsligt inte bara det utan också något helt normalt, en del av livet. Blodets ändrade betydelse markerar något större: inträdet i vuxenheten. När en fått mens kan en skaffa barn, rent fysiskt alltså.

Jag tänker på hur otroligt mycket nervositet som var förknippat med det där jävla blodet. Hur det diskuterades vem som fått det och inte fått det. Hur vi lärde oss hur en använder tamponger och bindor i skolan och hur mycket det fnissades under dessa lektioner. Hur alla kollade nervöst på klasskompisarna och undrade vem som hade fått det, vem som var tidig och vem som var sen. Hur det skvallrades om att någon hade sett en binda i papperskorgen.

Jag tänker på första gången jag upptäckte blodet i mina egna trosor och hur jag högröd i ansiktet gick till mamma som hade tjejmiddag och viskade i hennes öra, och hur hon och hennes väninnor fnissade och hur otroligt pinsam hela situationen var. Obehaget jag kände inför att någon kanske skulle kunna märka vad som hade hänt. Även om alla vuxna kvinnor i min omgivning förklarade för mig att det inte var något konstigt, inget att skämmas över, så skämdes jag likförbannat. Säkert mycket för att det var nytt och ovant, såklart, så var det ju med allt som rörde kroppen då.

Och så tänker jag på hur all denna oro och skam över kroppen och dess utveckling liksom bara förvärras och fördjupas av detta satans kvinnoideal: vi ska vara hårlösa och luktfria, vi ska ha slät och len hy, vi ska vara känslomässigt ”balanserade”, vi ska hålla ”låg profil” med våra kroppsfunktioner, däribland mensen. Jag tänker att som 12-15 år gammal mötas av denna kultur i vilken det din kropp avsöndrar, som du inte kan göra något åt, ses som äckligt och beläggs med skam. Där allt det jobbiga som är förknippat med vuxenblivandet späs på av ett samhälle som säger att det där nya är något du till varje pris måste dölja och skämmas inför. Där en får lära sig att det är av yttersta vikt att mensskyddet lindas in i många många lager papper innan den slängs i toaletten, utan att det förklaras varför det är så jävla viktigt.

Jag blir ledsen när jag tänker på att min syster också kommer att få gå igenom denna skit, och att allt vad jag kan säga henne om att mens inte är äckligt eller farligt kommer väga otroligt lätt i förhållande till de normer i samhället som säger att det är något som måste döljas till varje pris. Detta stärker mig i min övertygelse om att vi behöver ta våra kroppar tillbaka. Vi behöver sluta bidra till definitioner av våra kroppar som äckliga och avdramatisera dem. Vi måste låta kvinnokroppen ta plats för vad den verkligen är, inte bara den slätstrukna och redigerade bilden av den. Vi måste låta våra kroppar vara just kroppar, inte bara för vår egen skull utan för alla dessa barn på väg in i vuxenheten som just nu inte bara behöver bära bördan av att allting förändras, utan också bördan av att det du förändras till betraktas som äckligt och fult, som något som måste täckas över och tämjas. Det handlar om att skona framtida generationers kvinnor från i alla fall en del av smärtan det innebär att växa upp.

Om mensbindan och provokationer.

Jag antar att de flesta som läser min blogg redan har stött på denna historia på andra vägar, men Lady Dahmer postade ju en bild på sin blodiga binda på instagram vilket gjorde folk provocerade, så provocerade att någon till och med anmälde bilden som ”stötande”.

Jag tycker ju först och främst att det är fascinerande att någon över huvud taget pallar bry sig om en blodig jävla binda. Jag förstår att folk har olika gränser för vad en blir äcklad av, personligen blir jag inte och har aldrig blivit äcklad av mensblod. Om en blir äcklad av det så förstår jag, däremot tycker jag att det är en orimlig hållning att förvänta sig att resten av världen ska censurera sig för att matcha ens egna behov.

Vad jag däremot tycker är mer intressant är följande argument: ”men du gör det ju för att provocera!” som brukar kastats fram av personer som tycker att det är dåligt. Detta för upp två tankar i mitt huvud.

Den första tanken är att det finns vissa saker som oundvikligen är provocerande, oavsett vem som gör det eller under vilka omständigheter. Att visa en bild på sin blodiga binda kan nog antas vara en av dessa saker. En kan antingen konstatera att detta är provocerande och sedan skylla på den som postat bilden och mena att personen ska sluta provocera, eller så kan en tänka lite längre och fundera på varför detta upplevs som en provokation. En provokation blir ju till i relation till omvärlden, och alltså så måste det vara både omvärlden och den som provocerar som bär på potentialen för att en situation ska upplevas som provocerande. Jag ser absolut inga skäl till att provocera bara för sakens skull, däremot tycker jag att en ska utmana normer som är negativa. En sådan negativ norm är, i mina ögon, idén om kvinnors kroppsfunktioner som något äckligt som måste döljas. En norm som jag inte tycker behöver utmanas är däremot att en inte använder rasistiska tillmälen mot andra, eftersom jag tycker detta är en positiv norm.

Den andra tanken är att det är fånigt att tycka att något får mindre legitimitet för att det är en medveten provokation. En kan resonera kring huruvida Lady Dahmer hade haft behov av att visa sin blodiga binda i ett samhälle där mens inte var stigmatiserat, men grejen är att vi inte kan veta hur det är med den saken eftersom mens är stigmatiserat i samhället idag. Kanske hade Fahrman och Kling bloggat ”dagens trosskydd” om det inte var så, jag har ingen jävla aning. Vad jag vet är att de otroligt starka reaktioner som kommer då någon postar en bild på en blodig binda är ett uttryck för en värdering i samhället, och denna värdering måste lyftas fram och utmanas.

Det är dock viktigt att påpeka att handlingen ”posta bild på blodig binda på instagram” uppstår i och får mening i en större samhällelig kontext. Det går inte att särskilja handlingen från denna kontext, eftersom personen som begår handlingen är medveten om kontexten. Alltså kommer en sådan handling alltid att vara en mer eller mindre medveten provokation. Det kan vara så att personen som begår handlingen inte vill att det ska vara en provokation, men icke desto mindre är det vad det är. Betyder detta att vi aldrig ska kunna posta bilder på saker som anses provocerande?

Nej, det tycker jag absolut inte. Jag tycker att det är jättebra att samhällets otroligt ansträngda relation till kvinnors kroppar lyfts fram i ljuset och att folk förstår att detta absolut inte är som vilken kroppsvätska som helst utan har en betydligt mycket mer omfattande kulturell laddning. Även för mig, som inte tycker att mens är äckligt alls, så är detta en viktig insikt eftersom det får mig att förstå att slaget knappast är vunnet bara för att jag har en avslappnad inställning till min egen kropp.

Att vara glad för relationer.

Det blir alltid intressanta diskussioner när en skriver om relationer. När det kommer till att känna glädje inför att ens vänner inlett relationer så har många reagerat med att man inte ska ”lägga sig i” hur andra lever sina liv, att bara för att jag vill leva mitt liv på ett visst sätt så ska jag inte tvinga in andra i detsamma och så vidare. Jag vill för det första påpeka att det knappast är att ”lägga sig i”, moralisera eller liknande att bara inte reagera positivt när någon kommer med vissa nyheter, vilket vad var jag uttryckte att jag gjorde. Vissa personer har ett väldigt stort behov av att andra ska visa entusiasm inför saker de själva är glada över. Detta är ett behov jag förstår men som jag inte är intresserad av att spela med i. Människor som på grund av detta inte orkar umgås med mig behöver jag inte heller ha som vänner.

Jag värderar såklart att mina vänner mår bra, men det betyder inte att jag är glad för deras skull så fort de är glada. Ofta kan det ju vara så att människor är glada över saker som egentligen inte är bra för dem. Nu menar inte jag att jag sitter inne på någon absolut sanning om vad som är bra och inte för alla i min omgivning. Däremot har jag, liksom alla andra, teorier kring detta. Om en vän till mig ingår en relation som jag tror kommer leda till negativa konsekvenser så ser jag inget skäl att vara glad för denne i ren sympati. Jag har inte heller sagt något i stil med ”men är du säker på att det där är bra” när någon är lycklig över att ha inlett en ny relation, jag bara struntar i att visa entusiasm inför det. För mig är det en gåta hur detta kan uppfattas som att tvinga på någon ens perspektiv.

Vissa tolkade mig som att jag ställer mig över mina vänners lycka för att jag har vissa ideal för hur samhället ska se ut. Det är inte så att jag går omkring med en massa värderingar och åsikter kring hur folk bör vara bara för att, utan jag har ju anledningar till att tycka som jag tycker. Att jag vill upphäva tvåsamhet- och heteronormen är inte för att jag tycker det är dåligt med normer eller ofrihet eller så i största allmänhet, utan det handlar om att jag tror att den specifika samlevnadskonstruktionen ofta är skadlig, speciellt för kvinnor (ett ämne som i sig kräver en massa inlägg för att avhandla). Detta är dels på ett samhällsplan men också på ett individuellt plan.

Detta handlar alltså inte om att jag vill att mina vänner ska ändra sitt sätt att vara för att nå ett hägrande mål som står högre än deras väl och ve, det handlar om att jag tror att deras väl och ve hänger tätt tätt samman med dessa normer.

Det har också dykt upp diskussion angående vad som är en ”destruktiv relation” och inte. De flesta verkar vara rörande överens om att en ”får” lägga sig i om en relation är destruktiv. Jag tror att många tänker att en destruktiv relation är en relation där det förkommer psykisk eller fysisk misshandel i någon form, där någon av partnerna aktivt far illa helt enkelt. Jag tror att mina egna definitioner av vilka relationer som är sunda och vilka som är destruktiva är väldigt annorlunda i förhållande till de normer som råder i samhället i stort. Jag har en uppfattning om att det absoluta flertalet av alla relationer i någon mening är destruktiva i den mening att de skapar begränsningar för individer. Jag tror också att könsmaktsordningen kommer till uttryck och upprätthålls i tvåsamma heterorelationer.

Detta betyder inte att en inte ska ha med det motsatta könet att göra, men det betyder att jag tror att det sätt på vilket människor organiserar sin samvaro när de blir ”ihop” är destruktivt, och det är ju detta ”ihop” som jag förväntas bli glad över. Jag förväntas känna glädje över det faktum att två människor har lovat varandra någon slags exklusivitet (känslomässig eller sexuell, oftast), inte över att någon jag tycker om har meningsfull samvaro med någon annan.

Även om jag tror att detta sätt att organisera sina relationer på är destruktivt så betyder inte det att jag aldrig kan bli glad över att någon inlett en relation. Detta är dock om jag faktiskt tror att den kommer leda till mer positivt för de inblandade än negativt. Om inte tycker jag att det verkar jättekonstigt att bidra till de samhällsnormer som säger att en ska känna glädje över att två personer har valt att ingå en överenskommelse om sexuell och/eller känslomässig exklusivitet.

Stoppa privatlivet.

”Stoppa privatlivet!” twittrade jag för ett tag sedan och någon tog det kanske på skämt, andra på allvar. Från att ha värderat det så kallade ”privatlivet” eller den privata sfären högt, har jag gått till att vilja bryta ned den, till att politisera allt.

Och nu är vi, med tanke på diskussionen i detta inlägg, inne på det här med relationer, privatliv och så vidare. Innan jag skriver mer utförligt om saken så ber jag er betänka detta citat:

Det är antagligen inget sammanträffande att just de saker som feminismen betraktar som centrala för förtrycket av kvinnor – själva platsen, kroppen; själva relationerna, heterosexuella; själva aktiviteterna, samlag och fortplantning; och själva känslorna, intima – utgör kärnan i det som avskildhetsdoktrinen handlar om. Ur detta perspektiv visar det sig att den juridiska doktrinen om avskildhet kan skydda – och har skyddat – hustrumisshandel, äktenskapliga våldtäkter, och exploateringen av kvinnors arbete. Den har bevarat de centrala institutioner som berövar kvinnor identitet, autonomi, kontroll och förmågan att definiera sig själva. […] Denna rätt till avskildhet är en rätt för män att “få vara i fred” för att förtrycka kvinnor en och en. […] Den håller vissa män borta från andra mäns sovrum.

Jag har hämtat det från Isaks tumblr, och hen har i sin tur hämtat det från nån bok. Citatet kommer från början från Catharine Mackinnon, som jag förstår det.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att även politisera den privata sfären, speciellt då det kommer till feminism eftersom så mycket av kvinnoförtrycket sker i just den privata sfären. Vad vi uppfattar som privat och inte är såklart också en social och politisk konstruktion som tjänar vissa intressen. Var avgränsningarna sker, vad det anses ”fint” att prata om och inte konstruerar i sig samhället och politiken. På denna grund anser jag att det är rätt att lägga sig i hur andra konstruerar sina relationer.

Jag tror i allmänhet inte på det där med ”privatliv”. Det finns nog inget som jag inte tycker kan vara en politisk angelägenhet.

Det här med att dra igång diskussioner.

Hatar när en råkar dra igång diskussion och måste stå tills vars när en egentligen saknar både tid och ork för det, men jag lovar att jag reder ut frågetecknen kring att glädjas åt sina vänners relationer senare (troligen idag, men garanterat imorgon). Bilden har inget med inlägget att göra, men tyckte det var lite väl länge sedan jag postade någon.

Vi måste börja prata om männen.

Ibland hör en något  stil med att feminister bara skyller allt på män och inget på kvinnor och att kvinnor minsann också måste förändra sitt beteende, och då känner jag för att brista ut i ett rått hånfullt gapskratt men det fastnar tyvärr i halsen på grund av hur smärtsamt uppenbart det blir att patriarkatet fortfarande står i full jävla blom när en hör sånt trams.

Om det finns något feminismen verkligen har handlat om, i alla fall på senaste tiden, så är det att förändra kvinnors beteende. Kvinnor ska sluta raka sig, kvinnor ska sluta sminka sig, kvinnor ska sluta bete sig som kvinnor gör mest och istället ”ta sig i kragen” och ”ta för sig” på manssamhällets villkor, kvinnor ska sluta söka sig till lågbetalda vårdyrken, kvinnor ska sluta stanna kvar i misshandelsrelationer, kvinnor ska ”stötta varandra” och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet. Det sägs ofta ofta att även kvinnor upprätthåller patriarkatet, ibland sägs det rentav att kvinnor är ivrigare i att upprätthålla patriarkatet än vad män är.

Vad som absolut inte saknas inom feminismen är fokus på vad kvinnor gör rätt och fel. Det pågår fan alltid diskussion om hur en god (kvinnlig) feminist ska agera, vad det pågår betydligt mycket mindre diskussion om är hur män ska ta ansvar för sin överordning på ett personligt plan. När en tar upp frågan så är det till och med ganska vanligt att den viftas bort med att det handlar om ”strukturer” och att det därför skulle vara omöjligt för män att ta individuellt ansvar. Kvinnors val dissekeras däremot utan skrupler, trots att vi är minst lika fastnaglade i strukturernas grepp och på det även underordnade.

Visst kan det finnas skäl för kvinnor att förändra sig, men vi måste också prata om männen. Vi får inte låtsas som att patriarkatet är något som enbart rör kvinnor. Även om fet handlar om kvinnors intressen, så kräver det förändring från både männens och kvinnornas sida.