Vad en förväntas känna glädje över.

Något som intresserar mig är vad en förväntas känna glädje över å andras vägnar. Två väldigt tydliga saker är att en ska känna glädje över när andra skaffar arbete och att en ska kännas glädje över när andra inleder relationer.

Om en vän har haft det svårt med att få ihop ekonomin och sedan skaffar något pisstråkigt brödfödejobb så kan jag verkligen inte känna glädje för det. Jag kan känna en viss lättnad för att de akuta försörjningsproblemen är ur världen, men jag kan omöjligt bli glad för att någon jag tycker om tvingas ägna sig åt onödigt och tråkigt arbete för att kunna överleva. Den lilla glädje jag skulle kunna känna över det solkas snabbt av sorgen över att behöva leva i detta förbannade arbetssamhälle. Att säga grattis vore lite som att gratta någon för att deras fångvaktare har satt upp fina gardiner, för att göra fängelset mer uthärdligt. Jag uppmanar ingen till att känna glädje och tacksamhet över något sådant.

När det gäller relationer är det lite annorlunda. Jag kan bli glad över när två personer jag tror kommer göra varandra lyckliga faller för varandra, men jag kan omöjligt bli glad över att någon har skaffat en partner vilken som helst. Vissa tycker kanske en ska vara glad för att ens nära och kära är glada, men jag är verkligen övertygad om att många förhållanden i slutänden skapar mer smärta än glädje. Jag har också vissa vänner som jag är övertygad om skulle må ganska mycket bättre av att inte inleda några förhållanden på ett tag, och då känns det ju ganska orimligt att vara glad bara för att de är glada. För det är klart att en är glad när en är nykär, det är ju liksom så kärleksreligionen fungerar.

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140255099830272″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140921729933313″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140438466396160″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270141204535054339″]

Vissa tolkar detta som att jag inte ”unnar” andra glädje, men det är faktiskt inte det det handlar om. Jag känner gärna glädje över saker som jag faktiskt tror leder till något bra, men jag har ingen lust att gå omkring och vara glad över saker jag tror är destruktiva. Sånt kan andra ägna sig åt.

Jag vill bära upp min världsbild själv.

Träffade exet igår och pratade om allt möjligt, så även vår relation som avslutades för lite mer än ett år sedan. Vi pratade om allt som inte hade fungerat och varför det var så, och i det mesta var vi rörande överens i vår analys. Han berättade också om insikter han nått angående sitt eget beteende, som jag hade framfört redan då vi var ett par. Att han först nu förstod vad jag hade menat och vad jag hade grämt mig över. Att han förstod hur jobbigt det hade varit för mig att alltid jaga efter hans uppmärksamhet och tid, att han förstod hur vi hade skapat en relation där han vill skapa distans och jag vill skapa närhet, där jag alltid var tillgänglig medan han alltid hade varit långt borta.

Det kändes bra, på ett sätt, med upprättelse och ett erkännande på att mina upplevelser och tankar inte bara fanns i mitt eget huvud, utan har bredare legitimitet än så. Men på ett sätt kändes det också jobbigt. Dels finns en bitterhet över att han inte kunde inse allt detta innan, då vi var tillsammans. En bitterhet över att veta att de analyser jag gjorde redan då äger legitimitet i hans ögon, fast först nu när det är för sent. Det är bitterheten inte bara över att vår relation kanske hade kunnat vara bättre, utan också över all den osäkerhet jag burit omkring på.

Men vad som också, paradoxalt nog, blir jobbigt är hans erkännande av mina känslor i sig, även nu ett år i efterhand. Det har nämligen varit en del i min befrielse att skapa definitioner av vårt förhållande, av mig, av honom och de problem som fanns mellan oss som har varit helt och hållet mina egna. Som inte har varit beroende av hans erkännande, att han ska backa upp min definition. Och det har fungerat alldeles utmärkt. Men något händer när en får erkännande, från att ha haft en självständig definition så känns det plötsligt som om den blir beroende. Om han håller med i det mesta, men har andra åsikter om någon liten detalj, så blir jag plötsligt benägen att ändra just den detaljen för större samstämmighet.

På ett sätt hade det varit skönt om han bara hade lagt all skuld för det som hände mellan oss på mig, om han hade varit fullständigt oförmögen att se hur har var med och konstruerade vårt samspel. I så fall hade jag inte kunnat luta mina tankar mot honom, då hade jag fått bära upp dem själv. Att själv bära upp definitioner kan visserligen vara jobbigt, men det gör också att en har full makt över dem.

Jag minns när jag skrev om vår relation, som fortfarande är den mest smärtsamma och ärliga text jag någonsin skrivit. När vi talade om den så sa han att han höll med om det mesta, men inte allt. Och jag minns att jag inte frågade om vad det var då, att jag bara sa ”nej, det är klart vi inte tycker lika om allt”. Och det var så skönt, för jag visste i den stunden att det inte spelade någon roll om han inte höll med om allt, det hade inte ens spelat någon roll om han hade tyckt det var rakt igenom lögn, för det viktiga var inte vad han tyckte om den där texten utan att det i mina egna ögon var det absolut sannaste jag någonsin skrivit. Jag hade skapat min egen analys, min egen definition och sanning.

Det var skönt att han inte avkrävde en ändring från min sida, för konflikter är jobbiga. Men om han hade gjort det så hade jag ändå inte rört mig en tum, inte ändrat ett ord. För om jag tillåtit hans definitioner ta över det allra minsta minsta så hade allt varit om intet. Jag ville inte ha någon kompromiss eller något samförstånd, jag ville skapa min egen verklighet.

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över. Ibland kan det vara lättare att upprätthålla den när konfliktlinjerna är tydliga, när en inte tycker lika om något. Då kan en tänka att personen är en jävla idiot och gå vidare.

Jag menar inte att han har gjort något fel, inte alls. Jag är glad över att han har förstått och också kunnat erkänna det för mig. Men jag inser att jag har en utmaning nu, speciellt om vi ska fortsätta vara vänner. Utmaningen är att inte återigen stötta mina analyser på honom, att inte återigen söka bekräftelse på resonemang jag i mitt hjärta vet är sanna. För då kommer allt att vara förlorat igen.

Jag vill inte längre fly.

Nu var det ett tag sedan jag bestämde mig för att pröva på det här med nykterism. Jag har varit lite tveksam till mitt beslut till och från, men när jag befunnit mig i kontexter där alkohol serveras så har min övertygelse om att jag gjort rätt val blivit starkare. Mina skäl till nykterism är lite olika. Dels är det strikt personligt: dagen efter-ångesten är för mig ofta bedövande, och detta inte bara efter mastiga fyllor utan även då jag bara tagit något glas. Jag känner mig tung i hela kroppen och kan känna en otrolig ångest. Detta gör att även den minsta lilla berusning tar väldigt mycket tid och energi i anspråk. Energi som jag vill använda till annat: till att träna, träffa vänner, gå på föreläsningar, läsa, tänka och skriva.

Men skälen är även politiska. Jag vill nämligen inte fly längre. Och jag vill uppmana även andra till att sluta fly.

När man nämner ”fly” i samband med alkohol drar många öronen åt sig. Verklighetsflykt medelst alkohol indikerar beroende. Det är något som människor som inte har något annat att leva för ägnar sig åt. A-lagarna i centrum som inte har något annat kvar, utom alkoholen. De flesta har en rad förklaringar till sitt drickande som alla landar i slutsatsen att det inte handlar om flykt. Att det tvärtom handlar om förhöjande, om smaken, om något att dricka vad som helst

Jag säger inte att det gäller just dig, men jag menar att många som dricker på sätt och vis gör det för att fly. Inte för att fly varje aspekt av sitt liv, men för att fly vardagens leda och tristess. Alkoholen tillåter en att slappna av, släppa greppet, glömma arbetet. Det är viktigt att helgen fylls av berusning och glädje för att vardagens tristess ska falla i glömska.

Från drogliberalt håll kan en ofta höra argumentet att människor ”behöver” få ha roligt och slappna av, och att nykterister vill förvägra människor detta. Men jag vill inte förvägra någon njutning, jag vill att njutningen ska vara en större del av allas vardag. Jag vill att den ska vara vardagen. Jag vill att människors liv ska kunna vara spännande och roliga även utan alkoholen.

Nykterism för mig handlar om att finna glädje utanför kapitalismens villkor, men också om att vägra göra min vardag uthärdlig med hjälp av det hägrande löftet om helgens fest. Jag vill inte ha roligt på de villkoren, jag vill finna mening på mina egna villkor.

Och jag känner faktiskt att den glädje jag känner nu är mer meningsfull än den jag kände när alkoholen var inblandad. Och när jag känner tomhet kan jag inte längre fylla ut den med berusning, utan måste tag i den istället. Istället för att döva smärtorna så måste jag gå till botten med känslan, hitta roten till problemet i mig själv eller i min tillvaro. På det sättet har nykterismen verkat frigörande. Även om jag inte varit nykterist så länge så vet jag att jag stängt en möjlig flyktväg, och det påverkar hela mitt sätt att tänka och vara.

Kvällaktivitet för den som bor i Stockholm.

Jag borde egentligen ha skrivit om detta mycket tidigare, men det har fallit i glömska. Ikväll tänkte jag i alla fall besöka Kafé 44, som är belägen på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm (t-bana är medborgarplatsen), där Suf anordnar ett nyktert nattcafé. Det kommer att visas film från 20.30, och det kommer även att finnas annat att göra. Den som bor i Stockholm tycker jag borde svänga förbi under kvällen och åtminstone kolla läget. Här är evenemanget för den som vill veta mer.

Att anpassa feminismen efter mäns intressen går emot feminismens idé.

En sak jag har noterat bland mina medfeminister är att det verkar vara närmast kutym att säga något om vad män får ut av feminismen. Så fort en diskuterar ett feministiskt område så ska det sägas att män minsann också får ut något av jämställdhet, som ett argument för att de faktiskt också ska engagera sig. Jag ser det som ganska uppenbart att en som man förlorar något på feminism, nämligen makt. Det säger ju sig självt alldeles utmärkt: vi har idag en snedfördelning av makt till mäns fördel, det är detta som kallas patriarkatet eller könsmaktsordningen och som utgör en grundläggande pelare inom allt feministisk idébygge. Om denna snedfördelning upphör så kommer det såklart leda till att män får mindre makt. Ur det perspektivet så förlorar män helt klart på feminismen.

Det finns en massa skäl att sälla sig till en politisk rörelse. En kan göra det för att det tjänar ens intressen, en kan göra det för att en tycker att rörelsen har en med sanningen överensstämmande verklighetsbeskrivning och ett mål för samhället en uppfattar som eftersträvansvärt, en kan göra det för att en kortsiktigt ”tjänar” på det och så vidare. Personligen så är jag till exempel antirasist för att jag tror att ett samhälle fritt från rasism vore ett bättre samhälle på det stora hela, även om jag personligen kanske inte tjänar på det utan snarare förlorar eftersom det kräver att jag bryter min egen överordning som vit. Även om jag förlorar i termer av makt så tänker jag mig dock att jag skull må bättre av att leva i ett mer egalitärt samhälle. På samma sätt tror jag att män som är feministiska får ut något av det på ett känslomässigt plan, jag tror till exempel att mellanmänskliga relationer generellt blir bättre om en försöker motarbeta uttryck för könsmaktsordningen inom dem. Jag ser det dock som märkligt att välja ideologi utefter vad en tjänar på, utan tycker såklart en ska välja utifrån vad en tror leder till det bästa samhället.

Ibland tycker människor att feminismen borde vara mer ”öppen” för män, vilket för det mesta betyder att den ska vara bättre på att se till mäns behov. Detta motiveras med att vi behöver ”locka män” in i den feministiska rörelsen. Jag är helt med på att det är bra om så många som möjligt engagerar sig, men om sättet detta uppnås på är att radera ut det subversiva innehållet i feminismen och bara göra det till ett ord som en kan iklä sig så är ingenting vunnet, även om så alla skulle börja kalla sig feminister. Det har helt enkelt ingen mening om det inte utgör någon slags motkraft till rådande samhällsordning, och det skulle feminismen inte göra om den anpassade sitt innehåll så att det skulle anses acceptabel inom rådande samhällsordning. En subversiv rörelse kan per definition inte vara bekväm om omtyckt av alla, speciellt inte dem den försöker ta ner från sin privilegierade position.

Även om jag tror att merparten av alla människor skulle må bättre i ett samhälle fritt från förtryck så tycker jag att det är väldigt viktigt att feminismen inte anpassar sitt innehåll för att vinna över män till ”sin sida”. Feminismen är ändå främst en kamp emot kvinnoförtryck, därför utgår den också från kvinnors upplevelser och behov. De män som är intresserade av feminism får gärna vara med för min del, men jag tänker inte ändra min definition av feminism för att locka in män i den. Det vore ju att anpassa mig till manssamhället, och i egenskap av feminism är jag såklart emot ett sådant förfarande.

Det finns någon slags idé om att feminismen som rörelse på något sätt skulle behöva medhåll och godkännande från manligt håll för att kunna ge resultat. För de som tror det så ber jag er överväga det faktum att hälften av jorden befolkning består av kvinnor, att det är kvinnor och endast kvinnor som kan föda barn, att kvinnor utför en merpart av hemarbetet och det omvårdande arbetet. Till exempel skapandet av nya människor är helt och hållet beroende av att det finns kvinnor som är intresserade av att föda och fostra barn. Kvinnor är helt enkelt en mycket stor och nödvändig grupp i samhället, rentav helt avgörande för att något ska fungera över huvud taget. Att vi behövs betyder också att vi har makt. Anledningen till att kvinnor har de rättigheter de har idag är inte att män har varit ”snälla” utan resultatet av en, av kvinnor för, lång och idog kamp för våra rättigheter.

Så om du börjar vrida och vända på feminismen för att hitta hur män ska platsa in, var mäns intressen kommer in, fundera också på om det behövs. Visst kan det finnas ett värde i att diskutera vad män kan få ut av feminism, på samma sätt som det finns ett värde i att diskutera alla sätt jorden kan göras till en bättre plats på. Däremot så är det inte det som är eller ska vara grunden eller fokuset i den feministiska rörelsen. Feminismen är framförallt en kamp för kvinnors rättigheter, emot den samhällsordning som kallas patriarkatet. Mäns perspektiv kan absolut inkluderas och vara en del av en feministiska analysen när det lämpar sig, men det får aldrig aldrig bli så att feminismen förändrar sig för att släppa in män. Det kommer i längden bara att vara skadligt för feminismen, eftersom det vore att låta män styra och ställa även inom den politiska ideologi som ska föreställa stå i opposition mot den samhällsordningen.

Att låta förtryckarna omstöpa en ideologi emot förtryck för att de ska ”få ut” något av den faller ju på sin egen orimlighet, det går ju emot hela det grundläggande konceptet med feminism och gör det till något annat. Vi får aldrig släppa in det manliga tolkningsföreträdet inom feminismen, ty då kommer det inte längre vara feminism. Vi får aldrig försvaga vår analys, göra innehållet tandlöst, för att tillfredsställa den makt som det är meningen att vi ska kämpa emot.

Feminist- och politikfrågestund.

Jag har blivit tillfrågad om fler inlägg om feminism, något som det faktiskt varit ganska tunt om på sista tiden. Grejen är att jag har haft så fullt upp att jag inte riktigt orkat formulera mina tankar kring tyngre ämnen och när jag väl suttit mig ner och försökt skriva har det varit helt tomt på inspiration.

Därför tänkte jag att det kanske vore läge att köra en feminist- och politikfrågestund. Jag har gjort ungefär samma sak innan och det resulterade i en massa intressanta inlägg. Ofta så blir det så när en varit insatt i vissa frågor länge att en tänker att alla har samma förförståelse som en själv, varför det kan vara bra att kolla lite vad folk undrar kring och sådär. Dessutom behöver jag inspiration.

Så ställ frågor om feminism och gärna politik i övrigt också!

 

Skattepopulism.

Skattebetalarnas förening har en grej som de kallas för ”slöseriombudsmannen” vars främst verksamhet går ut på att ”granska” statliga myndigheter och lyfta fram vad som anses vara ”slöseri” från deras sida. För ett tag sedan så började denna bild från ”slöseriombudsmannen” spridas.

Nu förvånas väl folk över siffrorna och tänker ungefär att det inte kan stämma att man betalar nästan 75 % i skatt. Och grejen är att de gör det inte heller, för i de 17.200 kronorna som anges så räknas även arbetsgivaravgifter och dylikt in, alltså pengar som betalas innan en får ut sin lön. Dessa pengar är vidare inget som staten bara ”tar” utan går till att betalas sjukersättning, pensioner och så vidare.

Nå, en kan väl tycka att det är för mycket pengar detta och det kan jag väl respektera. Vad jag blir trött på är denna skattepopulism där en inte ens redovisar siffrorna ordentligt. En betalar inte 17.200 i skatt på 25.000 kronor, däremot betalas arbetsgivaravgiften innan lönen delas ut. Det ursprungliga beloppet som dessa sammanlagda 17.200 dras ifrån är alltså betydligt högre, och 17.200 utgör alltså en fortfarande ganska stor, men inte lika stor, del av kakan.

Blue valentine.

Ibland tänker en att de så kallade genusglasögonen (eller könsmaktsglasögonen som jag föredrar att kalla dem) ska förstöra olika kulturupplevelser. Det är klart att en massa kulturupplevelser blir helt outhärdliga, till exempel olika former av ”humor” som bygger på att förnedra kvinnor, men det känner jag ingen större sorg över. Vissa upplevelser blir dock otroligt mycket starkare och djupare. Jag såg till exempel filmen Blue valentine för ett par dagar sedan. Jag har sett den innan, och den var stark redan då, men med feministisk analys av relationer och Det kallas kärlek i baktankarna så fick filmen så mycket djup. Jag reflekterade även över hur jag första gången jag såg den hade lagt merparten av skulden på kvinnan, medan mannens felsteg den andra genomkollningen blev mer tydliga.

Filmen handlar i alla fall om de sista dagarna i ett pars förhållande, med tillbakablickar till hur de träffades och så vidare. Det är otroligt välspelat och smärtsamt och jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skildras. Även om mina relationer har varit långt ifrån så stormiga som den i filmen så är det många tendenser och beteenden som jag känner igen både från den och från relationer jag betraktat. Jag rekommenderar starkt.

Jämvikt säger ingenting om hur folk har det.

Under inlägget om lånebubblan så dök den där seglivade diskussionen om marknadshyror upp. Det sägs ju titt som tätt att om vi hade haft marknadshyror så hade bostadsbristen inte varit ett problem eftersom ”tillgång och efterfrågan hade matchats med varandra”. Så, vad betyder egentlig detta?

När en hör ”tillgång och efterfrågan matchas” så tänker en kanske att det innebär att alla som vill ha en bostad kan få en bostad till ett rimligt pris. Eller så tänker en att fler kan få en bostad till ett rimligt pris än nu. Hur som helst så tänker en nog att denna matchning skulle innebära något positivt för konsumenten i förhållande till hur det ser ut idag, när priserna inte är matchade. Kanske att det skulle bli lite dyrare, men att detta skulle motsvaras med högre tillgång. Kanske att det skulle bli billigare att bo i förorten. Vad vet jag.

Nå, vad det egentligen betyder är att alla som kan tänka sig att betala jämviktspriset på marknaden också kan få tag på en lägenhet. Nedan ser ni en figur som föreställer en så kallad fri konkurrensmarknad, vilket egentligen inte existerar annat än i teorin men som vi ändå utgår från för sakens skull. Utbudslinjen är vilken kvantitet producenterna vill producera vid ett givet pris, efterfrågelinjen är vilken kvantitet konsumenterna vill konsumera vid ett givet pris. Där dessa två linjer möts så är marknaden i jämvikt. Vid detta pris så kan alltså alla konsumenter som kan tänka sig att betala detta pris eller mer köpa varan. De konsumenter vars reservationspris ligger under detta pris kan inte köpa varan.

En marknad kan vara i jämvikt fast det finns en massa personer som vill ha den produkt det rör sig om, som fortfarande inte har möjlighet att få den. Detta är inget större problem när det rör sig om vissa produkter. Det finns en massa produkter som folk gärna vill ha, men som det inte är ett större problem om de inte kan få, till exempel läsplattor, tuffa mobiltelefoner, armband och så vidare. Det kan vara tråkigt för personen men det är inget samhällsproblem om hen inte får det. Däremot är det ett samhällsproblem om människor inte får tag på mat, bostad, el eller vatten. Detta är det grundläggande skälet till att staten tar ansvar för bostadsmarknaden, helt enkelt för att det är viktigt att alla har någonstans att bo vilket inte är samma sak som att marknaden är i jämvikt.

Att utbud och efterfrågan matchar varandra säger alltså precis exakt ingenting om hur folk egentligen har det. Vi kan ha en marknad med helt jävla perfekt matchning, men fortfarande ha 75 % av befolkningen som sover på gatan. Detta betyder inte att det inte kan vara meningsfullt att diskutera marknadsjämvikt, men en ska vara medveten om att det inte säger något mer än att de som kan betala priset också får en lägenhet.