Flawsome.

Hittade denna spännande bild på Facebook. Det är en artikel om att vara ”flawsome” som fanns i tidningen Kupé:

Perfektion som koncept tycker jag ändå är begripligt att eftersträva, men detta att vara lite charmigt klumpig, misslyckad eller vad det nu kan röra sig om fast planerat tycker jag är fullständigt obegripligt. Nog för att det är jättetråkigt med människor som är sådär sanslöst självmedvetna och alltid ska vara perfekta, men det blir ju fan etter värre om en ska vara lite planerat otillrättalagd.

Ganska ofta hör en ju detta att en ska ”bjuda på sig själv” vilket nog kan sägas vara lite samma sak. En ska vara öppen med sina brister och misslyckanden för att det är charmigt och roligt. Det är inte så att jag vänder mig emot detta, jag brukar själv vara öppen med allt från att jag blodade ner golvet med mensblod till att jag är rätt hispig, men jag tycker bara att det blir en så konstig paradox när det spontana, lite halvdana och misslyckade liksom ska planläggas. Det är klart att en ska bjuda på sig själv om en nu vill, men orka ha det som sin strategi för att bli en omtyckt person.

Trenden, om en nu kan kalla det så, mot att bli mer öppen med sina fel och brister kan i viss mån kopplas ihop med trenden mot ökad ”naturlighet” tänker jag. Det har väl att göra med att människor känner en längtan efter något autentiskt i en tid där vi är helt översållade med ickeautencitet. Men grejen är att denna ”flawsomeness” inte är mer autentisk än något annat, snarare är den ännu mer oautentisk eftersom den försöker vara ickefejkad. Den går ännu ett steg bort från verkligheten, via det perfekta och tillrättalagda för att sedan i ytterligare ett lager av fejk arrangera ”sprickor” i denna perfektion. Som att först dölja hela sin hud i täckkräm för att sedan sminka dit en liten blämma eller finne bara för att skapa ett intryck av autencitet.

Jag blir helt matt av tanken på att det finns en marknad för denna typ av ”tips” om hur en ska vara. Jag menar, någon jävel har ju fått betalt för att skriva den där jävla artikeln (visserligen i en gratistidning, men ändå). Säkert finns det någon som läser den och tänker att hen ska bli lite härligt ”flawsome” och funderar på vilka av sina missöden hen ska skriva om på facebook. Å gud, jag orkar inte med detta jävla samhälle.

Varför UnderbaraClara?

När jag skrev det här inlägget om att jag unnat mig att blocka ett par bloggar så undrades det vilka. En av de bloggarna jag valt att blockera är UnderbaraClara. Nu ska jag förklara varför.

Jag har absolut inget emot UnderbaraClara i den betydelsen att jag ogillar hen som person. Jag tycker att hen verkar ganska sympatisk. Det är inte heller så att det hen skriver provocerar mig i någon mening. Däremot får det mig att må dåligt att läsa hens blogg. Det är det där ständigt idealiserandet och romantiserandet, det perfekta, som får mig att bli galen. Ändå dras jag ständigt till det, och när det är så lättillgängligt så hamnar jag ofta där igen. Därför måste jag skapa spärrar så att jag inte ständigt slentrianmässigt återvänder.

Nu kan en såklart invända att UnderbaraClara minsann är en ”sund” förebild och så vidare. För det första är det såklart helt upp till mig att avgöra vad jag mår bra av och inte, vilket jag utgår från att ingen här ifrågasätter. Men sedan kan jag fråga mig hur ”sunt” det är med förebilder över huvud taget, i alla fall på det sättet som UnderbaraClara är en: livsstilistiskt. Oavsett som UnderbaraClara har ett mer hälsosamt och ”gott” liv än många andra ”förebilder” som figurerar i bloggosfären så mår jag fan mer dåligt av att läsa hens blogg än många andras. Anledningen tror jag mycket är att just den bloggen faktiskt beskriver lite av ett ideal för mig: att leva långsamt och naturnära, att få skriva och pyssla och så vidare. Till skillnad från till exempel Kissie som över huvud taget inte har en tillvaro jag avundas, och som jag därför kan läsa utan att det blir det minsta jobbigt på något känslomässigt plan. Det är bara intressant.

UnderbaraClara är lite som en tjejtidning för mig. Fullt av massa tips om hur man ska leva sitt liv. Och alltså, det är ju inte så att jag inte samtycker med att det verkar himla trevligt att typ livnära sig som hen gör, bo i ett vackert hus på landet, ha ett barn och så vidare. Jag skulle ju inte banga på det liksom. Det verkar trevligt och mysigt bra, så skulle jag också vilja ha det.

Men grejen är den att jag pallar inte fylla mitt huvud med sånt där längre. Jag orkar inte alla dessa ideal, oavsett om de är ”sunda” eller inte. Jag märker att det tär på mig något otroligt att exponera mig själv inför det där. Jag drömmer mig bort i livsstilismens värld istället för att göra något konstruktivt eller mer lustfyllt. Det slutar alltid med att jag mår dåligt, även om UnderbaraClara är en ”bra” förebild. Det spelar liksom ingen större roll om hen röker eller dricker eller inte, det som spelar roll är att jag går vilse i drömmarna.

Jag är ointresserad av att byta ut osunda ideal mot ”sunda”, jag vill göra mig fri från hela grejen med att ha något slags hägrande livsmål som jag strävar efter, en ultimat livsstil. Jag tror inte att det är något jag mår bra av, något som hjälper mig framåt eller ens något som är möjligt att uppnå. Det är bara den där vackra bilden, den där drömmen om ett liv som man kanske skulle kunna leva någon gång i framtiden. Vad ska den tjäna till?

Så ja, därför har jag blockat UnderbaraClara. För att jag gång på gång återvänder dit, förförs av den idealiserade bilden och funderar på varför inte jag har det så, vad jag ska göra för att komma dit. Jag orkar inte med det. Jag märker hur det passiviserar och fördummar mig. Hur det får mig att känna mig otillräcklig samtidigt som det för mitt fokus från det politiska i min situation och istället uppgå i menlöst drömmande om gulliga gardiner och krukväxter. Jag pallar inte med skiten, helt enkelt.

Alla jävla dagar.

Jag har nu beslutat att offentliggöra min blogg Alla jävla dagar som är tänkt att innehålla texter som kretsar kring ideologikritik. Tanken är inte att de ska vara strikt argumenterande, såsom på denna blogg, utan syftet är att i högre grad anspela på känslor. Jag har lagt upp tre texter hittills, varav en publicerats på denna blogg innan och jag har ett par texter till på gång nu.

Jag vet att någon av mina bloggläsare har läst Alla jävla dagar innan, men då var det mer en ångestladdad dagboksblogg och de inläggen är nu borttagna (jag sparade dem på datorn men förlorade dem i en krasch, till mitt stora förtret).

Inläggen ska läsas som inlägg i samhällsdebatten, men inte på samma sätt som här. Jag försöker beskriva hur det kan vara att leva som människa i den rådande samhällsideologin, vilka ideal vi exponeras inför och hur vår nuvarande ideologiska doktrin fungerar. Jag försöker inte leverera fullständiga analyser eller lösningar, utan är intresserad av att utforska detta på ett mer emotionellt och instinktivt plan. Vissa av texterna kan nog vara väldigt begreppstunga, jag skriver inte för att bli förstådd i det här sammanhanget utan använder språket på det sätt jag finner vackrast.

Det vore väldigt trevligt om ni läste och kommenterade, men håll i åtanke att detta snarare är menat som prosa än facktexter, som väl är vad jag ägnar mig åt här.

Bättre utan skiten.

Fick en tjejtidning med mig hem från Blog Awards och kunde såklart inte hålla mig ifrån att läsa den. Blev med ens så trött, liksom mentalt utmattad, av alla jävla ”tips” man bli tilldelad i denna typ av tidningar. Alltså, jag orkar fan inte med några mer ”tips” om hur jag ska leva mitt förbannade liv.

Jaja, det är för guds skull” frivilligt” för mig om jag ska läsa skiten eller inte (denna invändning som vissa verkar ha ett närmast tvångsmässigt behov av att komma med så fort man ifrågasätter rimligheten i någon kultur), och för det mesta gör jag ju faktiskt inte det. Vad som däremot skrämmer mig är hur det jag innan tryckte i mig så gott som dagligen bara för ett år sedan nu får mig att bli lätt yr och illamående. Det tycker jag säger en del om hur man arbetar upp en toleransnivå för olika intryck.

När man intar denna typ av propaganda regelbundet tror man lätt att man i någon mening behöver den, att man behöver alla dessa tips och råd på hur man ska leva sitt liv, denna ”motivation” och pepp och gud vet allt. Ibland kan det skapas ett slags tomrum i ens liv när man avsäger sig sådant: ”vad ska jag nu anpassa mig efter”. Nu när jag struntat i att läsa sånt här på väldigt lång tid, ens i ironiskt syfte, så vet jag att jag bara mår bättre utan skiten.

Relationsval.

Det sades mig när jag sörjde mitt förhållande att jag aldrig skulle kunna sluta älska innan jag älskade igen, som i att den romantiska kärleken för någon inte skulle kunna upphöra innan en ny tog vid. Jag medger att det tog lång tid att komma över mitt förhållande utan draghjälp från nya kärlekar, men det gick till slut. Det behov av närhet jag har täcker jag för närvarande gott och väl i mina relationer till vänner och familj. Denna bild av den romantiska tvåsamheten som något fundamentalt, som alltid måste finnas där för att täcka upp hjärtesorgen efter förlorade relationer, tycker jag är tragisk.

Jag har inget emot att vara beroende av andra, jag lever gärna nära nära, men jag ifrågasätter om tvåsamheten verkligen är det enda sättet att uppnå detta på. Eller snarare: jag vet att den inte är det. Och jag vet att en kan vara så mycket friare när en slipper den.

Just nu är jag i en period av mitt liv där jag träffar en massa intressanta nya människor, människor som jag blir betuttad i och attraherad av, människor som jag vill spendera tid med. Inte så att jag har någon särskilt i åtanke nu, men jag tänker mig ändå att det kommer att komma tillfällen då jag måste välja mellan det som för många människor faller sig naturligt, tvåsamhet, och andra relationsformer.

Att ta det lugnt och ta det som det kommer fungerar inte riktigt här, för gör en det är risken stor att en hamnar i tvåsamhetsträsket igen utan att en riktigt tänkt över det ordentligt. Jag vet med säkerhet att jag aldrig mer vill genomgå en relation som den jag lämnat bakom mig: jag vill aldrig mer bli så ynklig och beroende och svag. Jag vill inte heller parasitera på någon annan människas känslor.

Detta handlar inte om något romantiserande av singellivet utan endast om att sakna formella sociala obligationer. Jag vill ha nära relationer till människor som jag tar ansvar för och som tar ansvar för mig, men jag vill att detta ska komma ur tillgivenheten inför den andra i sig, inte från något slags formellt band.

Nu befinner jag mig i en position där jag faktiskt kan välja. Jag är fri från det förhållande jag lämnat utan att ha behövt täcka saknaden med något nytt, jag har för första gången i mitt liv någon slags grundmurad självkärlek, en vilja att under alla omständigheter undvika att göra något slags våld på mig själv eller låta andra göra våld på mig. Såsom jag ser det är avståndstagande från tvåsamhet ett mycket rimligt livsval att göra, men det är även svårt. Det är nämligen så att heteronormen är löjligt stark.

Boktips.

Jag har börjat läsa igen! Numera läser jag nästan uteslutande politisk litteratur, och jag tänkte att det vore en schysst grej att tipsa er om lite, för den som vill läsa. Så, här kommer två titlar för dem som vill läsa ideologikritik riktad mot den nutida kapitalismen.

Två böcker som påverkat mig djupt och som i någon mening har slutfört min politiska helomvändning är Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi sedan som fars av Zizek.

Den som är intresserad av en kritik av den nuvarande kapitalismen och vad den gör med människor bör läsa Fishers bok. Den är gaska enkel att ta sig igenom, dels för att den är kort men också för att den inte är särskilt begreppstung. Jag tycker jättemycket om ett resonemang som Fisher anför om de så kallade lata ungdomarna, och vad det är i vårt samhälle som skapar dessa människor som inte vill anstränga sig för något. Fisher beskriver och kritiserar samhället på ett sätt som jag verkligen förstår och sympatiserar med, det är helt enkelt en verklighetsbeskrivning som jag kan ta till mig. Den som känner någon slags malande oro över samhället vi lever i som sträcker sig utöver vilket politiska parti som råkar sitta vid makten för närvarande kan nog få ut mycket av att läsa boken, den hjälpte i alla fall mig att konkretisera och formulera en del av mina tankar.

Zizek är desto tyngre, jag har behövt köra boken två gånger för att greppa allt, och vissa delar är fortfarande högst oklara, med detta inte sagt att man inte kan få behållning av att läsa boken utan att begripa precis allt. Zizek anför helt underbara resonemang om allt från psykologisk realism till Europas politiska framtid. Boken gav mig ett helt nytt sätt att betrakta kommunismens idé på och fick mig även att förstå skillnaden mellan kommunism och socialism i en grundläggande mening.

Först som tragedi sedan som fars är en såndär bok som jag inte kan släppa ur tankarna. Jag refererar till den i princip hela tiden, den har gett mig så sjukt många nya intressanta tankar och perspektiv. Det som kanske kan upplevas som en nackdel för vissa, nämligen att Zizek hoppar hej vilt mellan olika tankespår, tycker jag gör läsningen så mycket mer intressant, som att vara inne i en annan människas tankevärld snarare än att läsa en argumenterande text med en tydlig tes och linje för att belägga den.

Så. Håll till godo!

Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.

image

Nu fick jag tyvärr med just det jag ville skriva om i artikeln ganska dåligt, men jag läste i alla fall om problemet i att många unga hoppar av gymnasiet i Unt för några dagar sedan. Förutom det uppenbara att detta såklart är ett stort misslyckande för alliansens skolpolitik så ville jag även skriva om vinkeln på problemet: att unga hoppar av gymnasiet är ett problem främst för att de får svårare att skaffa arbete.

Nå, det är klart att jag begriper att detta utgör ett stort individuellt problem för den personen som inte klarat av gymnasiet, men jag frågar mig om det hade varit acceptabelt att gymnasieskolan försämrades även om ungdomar utan gymnasiekompetens fick arbete i hög utsträckning. Jag ser det som viktigt att människor går gymnasiet av andra skäl än att de ska bli eftertraktade på arbetsmarknaden, till exempel för att skaffa sig rudimentär kunskap om hur vårt samhälle fungerar, för att kunna vidareutbilda sig om de vill och så vidare. Det är en fråga om vilka möjligheter man har i resten av livet, både rent praktiskt som i vilka högskoleutbildningar man kan läsa men också i fråga om kunskap om hur samhället fungerar, vilka rättigheter man har och så vidare.

Jag blir så trött på att allting ständigt ska värderas utifrån arbetslinjen. Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.