Förminskande.

Någon tycker att det är att ”förminska” våld mot polisen att beskriva det som missnöje, vilket jag gör här. Våldet mot polisen ska inte förstås som något annat än omotiverat våld, missnöje kan en visa genom att till exempel skicka ett argt brev. Nå, alldeles oavsett om en tycker det är ”moget” eller ”konstruktivt” så är våldet som riktas mot samhällets institutioner och egendom, så även polisen, en missnöjesyttring. En kan såklart avfärda den som illegitim rakt upp och ner, och säga att de som utövar den är bortskämda eller vad en nu får för sig är en vettig kritik.

Jag orkar ärligt talat inte riktigt bry mig om att diskutera saken ty jag vet att den enda långsiktiga lösningen på detta problem är att skapa förutsättningar för de här människorna att ta sig ur sin prekära situation, göra något konstruktivt av sin tid och så vidare. Dessa möjligheter erbjuds inte idag. Dessa områden är ju mer eller mindre övergivna av samhället, dessa människor vet att de inte kan vända sig till ”samhället” och be om hjälp.

Vissa människor tycks tro att denna situation kan lösas genom att ”markera” att våld mot polis och statlig egendom inte är ”okej”. Hur detta ska ”markeras” av mer statligt våld riktade mot dessa personer är mig en gåta. Detta är inte en fråga om bristande intellektuell förståelse utan om livssituationer. Tror någon på allvar att människor kastar sten på snuten för att de inte rent intellektuellt förstår att en inte får gör så? Det är ju skrattretande alternativt djupt tragiskt.

Detta resonemang är om något förminskande, det handlar om att förminska komplexiteten i denna situation till en fråga om att dessa personer måste lära sig ”rätt och fel”. Det är ett fördummande resonemang som används för att upprätthålla rådande samhällsordning och som för med sig fruktansvärda konsekvenser i form av tusentals personer som tvingas leva i det.

Redo för demokrati.

Ibland så ställer sig vissa frågan apropå den arabiska våren om olika länder verkligen är ”redo för demokrati”. Jag har svårt att tänka mig en osmakligare och mer historielös frågeställning. Som om de länderna vore våra barn, våra lärljungar, som ännu inte fått vingar starka nog att klara sig på egen hand i luften.

För att underbygga detta resonemang om varför det ens är på tal att säga att de  inte är redo så brukar det hänvisas till att de minsann röstar in islamister i sina regeringar. Ett tydligare exempel på tolkningsföreträde får en leta efter: ”de” är inte redo för demokrati eftersom de röstar på något som ”vi” inte samtycker med.

Ibland så pekas det också på de oroligheter och den instabilitet som uppstått, att en inte på ett år lyckats hitta ett fungerande styre. Vissa verkar förvänta sig att en revolution ska ske i en handvändning, först så störtar en makten och sedan nästa morgon finns där en hel jävla demokrati på plats, fullständig med ”västerländska världen” och så vidare. Hur kan en tro att det är så det går till?

Nog kan en tänka sig att det var mycket som fungerade bättre för väst så länge regimerna satt på sin plats.  Då kunde väst bekvämt handla med och turista i landet. Vem bryr sig om den inhemska politiska situationen så länge det är ”stabilt”, och klart som fan det är ”stabilt” när en inte ens behöver invänta att olika beslut ska fattas enligt demokratisk ordning.

Västs behov av ”stabilitet” för att till exempel kunna bedriva handel går i vissa personers ögon före folket i de respektive ländernas behov av emancipation. Visst kan de få frigöra sig, men inte om detta innebär ett längre avbrott i den vanliga ordningen, då blir det genast moralistiska repressalier i form av spekulerande i huruvida det verkligen är ”värt” det och om de är ”redo”.

Varför ställer sig ingen samma fråga om Italien, som år efter år har röstat fram en korrupt teatralisk clown, eller om Grekland, som numera har ett nazistparti sittande i parlamentet, eller varför inte Sverige som dels har ett religiöst parti i regeringsställning och ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen. Är dessa länder verkligen ”redo” för demokrati? Dessutom uppstår ju oroligheter även i väst.

Demokrati byggs inte på en natt. Är väst ens själva färdiga med sitt bygge? På frågan om dessa länder verkligen är ”redo” för demokrati svarar jag: hur kan det någonsin inte vara rätt att återta styret över sig själv?

Vidrigheter.

Kdu:s ledare Modig skriver på brännpunkt i Svd om att ungdomarna som kastar sten på snuten i Rinkeby borde ”skaffa sig ett liv”, en tillbakasyftning till Kdu:s kampanj med samma namn där de anförde att folk borde ”ta sig i kragen” och dylikt för att bygga sin framtid.

Låt mig citera från Modigs artikel:

Men mitt tydliga budskap till de kriminella ungdomarna i Rinkeby och andra förorter är också: skaffa er ett liv! Det kanske låter hårt, men tro mig, ingen annan kommer att göra det åt er. Sluta upp med att hindra polisen från att göra sitt jobb, sköt er i skolan, gör era läxor, engagera er i en ideell förening och ta hand om era nära och kära. Hjälp till att bygga upp samhället istället för att förstöra det.

Citatet ”ingen annan kommer att gör det åt er” är så symptomatiskt. Vi kan nog lita på att Modig och hans gelikar kommer strunta i att göra något för dessa ungdomar i alla fall, så länge alliansen får styra är de nog mycket riktigt utelämnade åt sig själva.

Sällan skådar men en artikel med så mycket populistiskt trams och så lite underbyggda förslag till konkret handling. Den främsta konkreta åtgärden Modig föreslår är hårdare polispådrag:

Polisen måste därför få ta till de medel som krävs för att upprätthålla ordningen. Varför inte kraftsamla med särskilda polisinsatser i de allra oroligaste områdena? Verkligheten är sådan att det ibland är nödvändigt med hårda tag och statens signal till våldsverkarna måste vara tydlig: Det lönar sig aldrig att begå brott eller att utmana rättsstaten!

”Visar någon missnöje, slå ner det med våld!” är kontentan. Det finns inte minsta tillstymmelse till resonemang kring varför de handlingar Modig vill slå ner över huvud taget yttrar sig, inte minska spår av någon slags humanism eller förståelse. Bara det råa: jag samtycker inte med detta, det bryter mot lagen, vi måste ta till hårdare tag.

Jag mår illa över att denna syn på människor över huvud taget existerar inom politiken. Hur kan en vara så blind inför människors situation, känslor och beteende att en inte greppar så fundamentala samband som att människor i desperata situationer gör desperata saker. Tror Modig att våldsamheter riktad emot polisen är vanligare i fattiga områden för att de har våldsamma gener? Tror hen att problemen kommer försvinna bara för att en ”tar i med hårdhandskarna”?

Om donationer.

Detta kan komma att uppfattas som tiggeri, men det är egentligen menat att vara en upplysning. Numera finns det två donationsmöjligheter till den här bloggen, dels via flattr och dels direkt till mitt bankkonto. Den som uppskattar att jag spenderar tid på att skriva texter och undviker att låta företag parasitera på ert mentala rum på just denna plats på internet får gärna donera pengar.

Jag skriver för att jag älskar det och för att jag måste. Jag älskar att människor läser det jag skriver, ger respons och tar intryck. Jag skulle aldrig strunta i det för att det inte genererade någon inkomst, men det är klart att det vore skönt om det gjorde det. Jag har dock ingen lust att uppnå detta varken genom utslutning av personer som inte kan eller vill betala eller genom att stödja konsumtionssamhället. Jag kommer inte under några omständigheter sluta skriva eller börja med reklam om jag inte får donationer. Vad jag däremot kan lova är att pengar jag eventuellt får in kommer återinvesteras i den verksamhet jag offentliggör på internet: antingen direkt genom betalande av fakturan för webbhotellet, eventuella köp av nödvändigt material eller indirekt genom frigörande av tid jag annars hade behövt arbeta på. Sedan kan en nog inte bortse från att det helt enkelt skulle verka jävligt motiverande, rent mentalt.

Det känns lite småpinsamt att skriva detta eftersom det liksom handlar om hur mycket jag tänker att folk värderar det jag ägnar mig åt. Nå, det är väl något som lär märkas. Jag blir i alla fall grymt glad om någon skull få för sig att donera och om ingen gör det så kommer det inte att förändra ett skit.

Några ord om symbolpolitik.

Miljöpartiet har, som ni kanske känner till, bytt ut alla könsbestämda personliga pronomen mot det könsneutrala ”hen” i sitt partiprogram, vilket har blivit lite av en snackis. Hur mycket jag än sympatiserar med åtgärden som sådan så kan jag inte låta bli att småle lite åt Lundkvists kommentar av det hela:

Politik blir nog inte mer symboliskt än såhär, tänker jag. Jag blir deppig av hur Miljöpartiet byter ut mer och mer av det innehåll som skulle kunna vara progressivt i någon mening mot politisk fernissa och jag blir även deppig av att tänka på hur dessa tilltag av en massa människor uppfattas som verkliga ställningstaganden.

Om otillräckligheten i att veta sitt värde.

Att en måste ”veta sitt värde” är en feministiskt klyscha som ofta upprepas, framförallt i sammanhang som rör arbete. Lösningen på problemet med att kvinnor lyfter lägre löner än män är att de ska ”veta sitt värde” och kräva högre löner i förhandlingar. En av anledningarna till att män och kvinnor har så olika lönenivåer ska tydligen vara att kvinnor är sämre på att ”veta sitt värde”, det vill säga på att löneförhandla. Även om jag i sak håller med så kan jag bli så trött på denna klyscha.

För det första så innebär ”veta sitt värde” oftast att en ska veta vilket värde en har för företaget, alltså att en vid en individuell löneförhandling ska sitta där och ”veta sitt värde” och kräva lön utifrån det.”Värdet” måste ju då av nödvändighet bestämmas av hur mycket ekonomiskt värde en tillför arbetsköparen.

Att ”veta sitt värde” som koncept är förunnat dem som inte är utbytbara, eller i alla fall inte så enkelt utbytbara. För en person som steker hamburgare på McDonalds spelar det ingen roll om ”värdet” på arbetet är tiofallt högre än den lön hen tilldelas, för hen är för enkelt utbytbar för att detta ”värde” ska kunna realiseras. För att du ska kunna ”veta ditt värde” krävs det inte bara att du tillför mervärde till företaget utan även att detta värde är relativt unikt för dig.

För personer som inte jobbar inom branscher där det är just deras personliga egenskaper som skapar detta mervärde så fungerar ”veta sitt värde”-modellen ganska dåligt. Du kan mycket väl tillföra skitmycket värde för arbetsköparen men det spelar ganska liten roll om det finns en massa andra personer som skulle kunna tillföra samma värde fast till en lägre lön.

Därför är uppmaningen” veta sitt värde” jävligt meningslös för en massa personer, eftersom den i sin grund är individualistisk. Det som behövs för högre löner är inte att enskilda individer ”vet sitt värde” utan att arbetarna i stort vet sitt värde som kollektiv. Det är först då en kan sätta någon verklig press på arbetsköparen att verkligen betala ut en lön som motsvarar det värde en tillför.

Kommentarsproblem och bloggspridningsuppmaning.

Fick en kommentar från Marielle om att hen inte kunde skriva längre kommentarer eftersom formuläret där en fyller i namn samt skickaknappen försvinner då. Jag har precis uppdaterat bloggprogrammet för första gången på typ två år så det kan ha med det att göra. Jag försökte dock själv kommentera en jättelång kommentar och det fungerade bra för mig. Är det någon annan som har samma problem?

För övrigt finns det numera fina delaknappar under inlägget så man kan dela på facebook och twitter med bara ett enkelt knapptryck! Så nu hoppas jag att ni gör det lite oftare. Ni vill väl hjälpa min blogg att spridas för vinden?

Uppsala.

Idag har jag hängt med en av mina kollektivkompisar hela dagen, njutit av höstvädret och hjälpt till att skriva en debattartikel. Jag börjar känna mig mer och mer peppad på en kurs som heter Professionell svenska A där man får syssla med att skriva, tala, analysera text och så vidare. Just skrivandet är det jag själv upplever att jag är bäst på, och jag har faktiskt aldrig läst svenska på högre nivå än A-kursen i gymnasiet. Jag tänker att det hade varit intressant att se var jag kan ta min språkanvändning om jag verkligen ägnar mig aktivt åt det i ett halvår.

Personligheten.

Under min tid i Bryssel så var jag närmast socialt lamslagen, nu är jag närmast sällskapssjuk. När jag tänker på mitt liv har det där skiftat väldigt mycket mellan olika perioder, jag är ganska på/av när det kommer till mitt sociala behov. Det intressanta är att jag alltid försökt definiera mig själv utifrån det läge jag har just då. När jag är inne i en osocial period så tänker jag att jag är en osocial person, och vice versa. Att det helt enkelt rör sig om skiftande omständigheter i livet brukar liksom inte riktigt slå mig.

Jag tycker att det är intressant detta behov av att slutgiltigt definiera sitt jag. Strängt taget så är ju personligheten i ständig förändring och en kan knappast heller säga att det finns något slags ”grundtillstånd” med vissa givna förutsättningar där den verkliga personligheten definieras. Många tenderar nog att definiera sitt jag utefter de perioder där de upplever att de mår bra och tänker att deras personligheter när de mår sämre är undantagstillstånd.

På sista tiden har jag mer och mer kunnat uppskatta dynamiken i min personlighet och tyckt att det känns mindre jobbigt att den inte är fast. Jag behöver inte definiera mig på samma sätt som jag känt att jag gjort tidigare i livet.