Arbetslösheten.

Vi har i dagens samhälle en mycket intressant retorik kring arbetslöshet. Jag vet inte hur många av er som har hört talats om begreppet jämviktsarbetslöshet, eller NAIRU som det även kallas. Jämviktsarbetslösheten är den nivå av arbetslöshet som krävs för att inflationstakten ska vara konstant, och eftersom vi i Sverige sedan 90-talskrisen bedrivit en ekonomisk politik där låg inflation är ett mål som anses väldigt viktigt så blir det helt enkelt nödvändigt med en viss arbetslöshet.

Jag vet inte exakt hur detta fungerar, men jag antar att det är som så att när fler människor arbetar och får lön så blir inflationstakten högre, eftersom mer pengar är i omlopp. Jag kan ha fel i detta. Faktum kvarstår att vi idag har en ekonomisk politik som bygger på att det måste finnas ett visst mått av arbetslöshet för att vi ska uppfylla de ekonomiska mål vi har satt upp och valt att prioritera. Denna jämviktsarbetslöshet uppskattades år 2011 till 6,5 %, vilket är en ganska hög siffra om en ser på det hela historiskt.

Utöver detta inflationsmål så fyller arbetslösheten även en annan funktion, nämligen att gynna näringslivet. Om en massa människor står till arbetsmarknadens förfogande så sker två saker:

  1. Flexibilitet för arbetsköparen uppstår. Om många människor gärna vill ha arbete så är det väldigt lätt att hitta villiga arbetare på kort varsel. Detta gör dels att arbetsköparen inte behöver vara lika mån om den arbetskraft hen redan har, eftersom det är så lätt att skaffa ny på kort varsel. Hen behöver inte heller planera så långt in i framtiden när det kommer till rekryterandet av arbetskraft. Detta i kombination med mer tillåtande politik mot bemanningsföretag, behovsanställningar och så vidare gör såklart att arbetsköparen kan spara pengar genom att aldrig ha mer arbetskraft på sin arbetsplats än vad som behövs just för stunden, väl medveten om att hen ska få in ny så fort det behövs. Detta gäller såklart främst okvalificerade branscher.
  2. Lönenivåerna och arbetsmiljön sänks. Både lönenivåerna för nya arbetare och för redan befintliga arbetare sänks. Ju mer hotande och oattraktiv arbetslösheten upplevs som desto mer kan man stå ut med på sitt arbete. När vi har en hög arbetslöshet så minskar människors vilja att säga ifrån inför missförhållanden på sin arbetsplats, speciellt om denna arbetslöshet kombineras med en politik som får arbetslösheten att vara så vidrig som möjligt. Detta skapar såklart en stor maktobalans till arbetsköparens fördel, som kan bete sig lite hur hen vill med vetskapen om att det alltid finns någon ny arbetslös som kan tänka sig att ta jobbet istället.

Näringslivet tjänar alltså på att arbetslösheten dels är hög och dels upplevs som så avskräckande som möjligt, för då står en ut med mer skit på jobbet. Dessa ord används såklart inte av politiker utan brukar snarare förklaras i termer av ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, som automatiskt för tankarna till något positivt både för arbetsköpare och arbetare. Att denna flexibilitet uppstår på bekostnad av arbetares trygghet är det ingen som säger något om.

Det intressanta med detta är att vi parallellt med konstaterandet om att det behövs en viss arbetslöshet, det vill säga jämviktsarbetslösheten, så finns det också en retorik om att vi ska ha en ”nollvision” mot arbetslöshet och att denna ska uppnås genom att lata arbetslösa tvingas till att söka jobb som inte finns. Detta är en uppenbar självmotsägelse, det är två mot varandra direkt motsägande påståenden som dessutom kommer ur samma jävla käft. Det är otroligt att denna paradox inte ifrågasätts i högre grad, men jag antar att det handlar om att folk tänker att de inte har något att komma med när det gäller ”ekonomi och sånt” och helt enkelt litar på att politiken som förs förs i deras intresse.

Jag har hört att det ibland sägs att man ska se arbetssökandet som ett jobb på arbetsförmedlingen, alltså något som ska utföras på heltid med samma dedikation. Detta är närmare sanningen än vad man kanske kan tro. Som arbetslös inom rådande samhälle så utför man nämligen ett verkligt arbete, nämligen arbetet att smörja kapitalismens urverk genom att ständigt stå som arbetskraftsreserv och att dessutom verka avskräckande för alla de som har arbete. Som arbetslös så fyller en helt enkelt en viktig funktion i att bygga ett ”företagsvänligt” klimat, och denna funktion effektiviseras dessutom ju jävligare en har det, eftersom de avskräckande effekten då blir mer omfattande.

Därför måste retoriken kring arbetslöshet se ut som den gör: å ena sidan straffande och moraliserande mot de som inte har arbete, å andra sidan lojt accepterande av arbetslösheten som en del av verkligheten så som den ser ut. Denna uppenbara motsägelse upprätthålls dels genom en jävla hetsjakt mot arbetslösa, dels genom att använda begrepp och teorier som får merparten av alla människor i samhället att uppleva att detta är något svårt som de inte kan begripa och att det därför är bäst att överlåta till ”proffsen”.

Arbetslösa, och speciellt långtidsarbetslösa, måste börja se på sin egen position som ett resultat av samhällsstrukturer istället för ett individuellt tillkortakommande och dessutom identifiera de intressen som faktiskt profiterar på att de befinner sig i den position de befinner sig i. Även arbetarklasspersoner som har arbete har ett intresse av att den hårda politiken kring arbetslösa försvinner. Problemet är att vi lever i ett system där arbetslösheten är nödvändig för att gynna de intressen som för närvarande sitter på makten, på bekostnad av både arbetslösas och arbetares livskvalitet och förmåga till organisering och kamp för sina intressen.

Systematiska kränkningar.

Jag undrar om det är detta folk menar när de talar om att människor är för ”lättkränkta”:

Artikeln handlar alltså om en dödssjuk person som anses ha nedsatt arbetsförmåga, men som ändå inte får någon ersättning från försäkringskassan. Hen känner sig kränkt. Kanske hade hen kunnat använda andra ord, men jag tycker att detta är ett utmärkt användningsområde. Klart som fan man känner sig kränkt när det visas sådan låg respekt för något som är helt nödvändigt för en, när ens sista tid i livet slösas bort på den där oron och osäkerheten istället för att man ska kunna göra det bästa av den. Det är en förlorad möjlighet till värdighet i livets slutskede som aldrig kommer komma tillbaka, det är otroligt tragiskt.

Tycker även att detta är intressant angående relationslinjen. Har Kd några tankar om den här typen av situationer, det borde ju vara ett utmärkt tillfälle att åberopa relationslinjen. Min misstanke är dock att relationslinjen inte innefattar detta.

Ser det inte som helt orimligt att Nazerian kommer att få sitt ja från försäkringskassan efter denna artikel, men det förändrar ju liksom inte situationen i samhället i stort. Ett samhälle där redan utsatta människor systematiskt utsätts för kränkningar, kränkningar så omfattande att det nog inte går att begripa om man inte själv varit där.

Var arg.

Träffade för några veckor sedan en bloggläsare som sa ungefär:

Jag gillar att du är så arg. Innan så tänkte jag att min ilska handlade om att jag inte växt upp än, men sedan förstod jag att det finns mycket som det är rätt att vara arg över.

Jag har tänkt en del på det här med ilska. När en blir äldre förväntas det att en ska sansa sig, men jag har bara blivit argare med åren. Ilskan kommer ifrån betraktelser av ett samhälle som faller sönder och samman, som skadar människor och kringskär dem. Men starka känslor som ilska är liksom inte riktigt okej att visa, en ska ”sansa sig” och tagga ner, växa upp och mogna och acceptera saker som de är, rösta vart fjärde år och utöver det sköta sitt i stillhet och framförallt privat.

Jag ser ilska som den enda egentligt progressiva känsloyttringen. För att kunna förändra något i samhället i egentlig mening krävs det en stark övertygelse av att något är fel och att det måste förändras, och med övertygelsen om detta kommer även ilskan. Det betyder såklart inte att man ständigt måste gå omkring och vara arg (hur mycket folk än gillar att hävda motsatsen så är jag för det mesta faktiskt ganska glad och tillfreds) däremot får en inte glömma denna känsla, för det är detsamma som att glömma vad en engagemang bottnar i. Om en går in i något slags tillstånd av likgiltighet eller tillfredsställelse med saker som de är så försvinner den verkligt progressiva kraften. Då kanske en fixar lite här och där, visserligen kanske till det bättre men fortfarande bara skrapande på ytan.

Vad jag inte begriper är hur människor kan gå omkring i detta samhälle och inte vara förbannade över sakernas tillstånd. Hur kan en bara se denna galenskap pågå och inte känna detta?

Nå, det är klart som fan att ilska förminskas och trycks ned, eftersom det finns en stark vilja från många mäktiga intressen i samhället att bevara saker som de är. Min uppmaning är att släppa lös denna kraft och försöka göra något konstruktivt av den. Tillåt er att vara förbannade över världen, försök inte linda in känslan. Det finns ingen, absolut ingen, anledning att känna skam över att man är arg på detta jävla samhälle. Snarare är det de som inte gör det som ska skämmas.

YOLO.

Ganska ofta så hör en begreppet ”YOLO” eller ”you only live once” i olika formuleringar när det gäller att ta sig för diverse olika saker såsom att knulla med en vissa person, köpa nån jävla grej, gå ut på krogen en vardag, testa nåt knark och så vidare. En behöver liksom inte riktigt argumentera för att något är värt eller bra i sig utan det räcker med påttalandet om att livet endast inträffar en gång. Jag har sett väldigt mycket av detta när det kommer till att övertala andra om att göra saker som kanske inte är helt vettiga moraliskt eller särskilt taktiska, såsom att köpa ett par svindyra skor fast man inte behöver dem och nästan har slut på pengar eller vad det nu kan röra sig om.

En lite mindre extrem version av samma koncept är när ungdomar uppmanas till att ”ha roligt” och ”leva livet” eftersom en måste ”passa på” när en är ung. Jag har själv stött på detta retroaktivt när folk ifrågasatt att vara politiskt intresserad redan som tidig tonåring, eftersom det endast föranleder ångest och att det ju är en period i sitt liv där en ska ”ha roligt” eftersom allvaret oundvikligen kommer sedan.

Denna uppmaning, ”ha roligt”, stör mig på så många sätt. Dels så finns det något obehagligt liksom tvingande i det. Det är inte normalt att inte vilja festa, shoppa, knulla eller vad det nu kan vara om en har möjligheten till det. Väldigt mycket av människors umgänge kretsar kring att ”ha roligt” på olika sätt och är en inte intresserad av detta blir en lätt ganska ensam.

Jag söker mig mer och mer bort från den ytliga underhållningen i ett sökande efter en mer djupgående och därmed också äkta stimulans av mitt sinne, även om denna kan vara betydligt mycket mer krävande och dessutom stundom plågsam. Jag är inte intresserad av att uppehålla mig med fördummande flyktförsök såsom alkohol, lustkonsumtion och konsumtion av efterbliven och fördummande kultur eftersom jag ser hur detta bara leder mina tankar bort från frågor som måste hanteras och konflikter som måste utlevas.

De förslag på rekreation som kommer i samband med uttrycket ”YOLO” erbjuder oss sker i väldigt stor utsträckning inom konsumismens ramar. Det är nästan alltid rekreation där konsumtion är en central del, om inte rentav själva kärnan (shopping) alternativt olika former av kultur som cirklar kring konsumism eller presenterar olika former av ytliga ideal som vi sedan får ett behov av att leva upp till. Jag längtar efter en rekreation som får ta mentalt rum, får vara allvarsam och energikrävande, som inte bara är ett tomt reproducerande av arbetskraft.

Över hen.

Träffade min före detta partner i torsdags för första gången sedan i julas, då jag hälsade på hen i Japan. Jag var orolig inför mötet, orolig att alla känslor skulle återvända. Men inget sådant inträffade. Det var så jävla skönt att inse att jag är helt och hållet över detta. Jag känner varken kärlek eller hat, inte heller någon slags revanschlust. Jag kunde vara genuint glad för hens skull.

Det har tagit en jävla massa tid, grunnande och ångest. Det har varit svårt att greppa att det aldrig kommer att bli vi igen. Men nu när det är över känner jag mig så jävla stark. Och vad som också gör mig stolt är att jag klarat mig ur det utan att ersätta det med någon annan eller med någon slags ytlig förströelse, att jag har tillåtit mig själv att sörja förhållandet och så vidare.

Relationslinjen.

Kristdemokraterna har lanserat en nytt koncept som de kallar relationslinjen. Relationslinjen är ”Minst lika viktigt som arbetslinjen” och handlar om att det kanske kan vara viktigt för människor med andra saker än att arbeta och att kravet på att ständigt stå till arbetsmarknadens förfogande kanske kan vara lite överdrivet. Detta är ju något jag i sak är helt och hållet överens med Kristdemokraterna i.

Vad jag däremot tycker är beklämmande är insikten om att denna relationslinje inte riktigt gäller alla. För det första är fokuset på kärnfamiljen enormt. Det verkar lite som att det enda legitima skälet till att vilja ha mer fritid är att en har en unge, en gammal förälder eller ett äktenskap hemma att ta hand om. Kristdemokraterna motsätter sig inte heller det politiska målet med mer arbete i stort, utan bara att arbetet måste vara jämt fördelat över befolkning och livstid:

Det politiska målet om fler arbetade timmar, betyder inte nödvändigtvis att alla ska jobba lika många timmar hela tiden.

Så Kristdemokraterna vill att vissa ska arbeta mindre, men inte att mängden arbetade timmar i samhället ska bli färre. Alltså måste någon annan arbeta istället, eller så måste en ta igenom sin egen relationstid genom att arbeta mer innan eller efter, när en inte har någon krisande relation. Kd verkar inte riktigt förstå detta att relationer alltid är viktigt och är något som alltid måste byggas, inte något som en kan bortse från och arbeta hårt för att sedan ta ledigt för att rädda.

Kontentan är i princip att den som har varit en duktig arbetare ska kunna ta en paus från det för att ta hand om sina relationer, vilket blir extra tydligt i stycket nedan:

En sak vi utan problem enats om; behovet av att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Ett mål som för oss Kristdemokrater handlar om att egna pengar på banken också är välfärd. En möjlighet att klara ekonomiska motgångar och att skapa sig själv handlingsutrymme. En möjlighet att prioritera relationer när relationerna är som viktigast.

Här är vissa delar av befolkningen helt och hållet exkluderade, nämligen de som inte har någon fast inkomst alls. Det finns en massa personer som är arbetslösa och som är prekära, det vill säga hankar sig fram på olika bemanningsjobb. För dessa verkar relationslinjen inte riktigt gälla. Ändå tror jag att den som varit eller känner någon som varit i sådana situationer är ytterst medvetna om hur extremt tärande det är för alla sociala band att vara osäker, utlämnad till andra personers minsta infall, oförmögen att planera sin framtid och dessutom svinfattig. Det skadar verkligen alla typer av sociala band att leva så, och därför är det där en bör börja när relationslinjen ska stärkas. Fast det är sant, de som lever så kanske i regel inte har kärnfamiljer, och ingår därför inte i det kristdemokratiska ramverket för vilka människors relationsband som behöver stärkas.

Mitt tips till Kd för att stärka relationerna och det så kallade ”civilsamhället” som konservativa älskar att prata om när de ställs inför problem de inte kan lösa är att stärka fritidslinjen och att stärka tryggheten i samhället, först och främst genom att återuppbygga välfärden och att kasta ut alla dessa förenklingar för företag att hålla sig med otrygga anställningsformer, timlönare och provanställda, något som säkert är bekvämt för dem men som skadar människorna som används som deras superflexibla arbetskraft. Jag tror också att en sänkning av arbetstiden skulle vara en långsiktig boost till människors förmåga att skapa relationer som dessutom skulle få gälla alla människor, inte bara de som redan är inkluderade i trygghetssystem och allt vad det är.