Alkoholen.

I helgen var jag full, och helgen innan dess och den innan dess också. Men den här jävla alkoholen alltså, jag orkar fan inte med den mer. Inte i något slags utfall av ”hälsosamhet” eller liknande, men jag är så jävla trött på att vara full. Problemet är att inte ens fyllan lyckas döva mina sinnen mycket nog för att jag ska lyckas glömma bort detta jävla skitsamhälle.

Vidare så brukar dagen efteråt ägnas åt avgrundsdjup ångest. Inte på grund av jobbiga grejer som inträffat dagen innan, men det är väl helt enkelt som så att alkohol påverkar mig så rent kemikaliskt. Och grejen är att det är helt omöjligt för mig att tänka typ: ”nejmen det är bara bakfylleångest, det går över” för jag vet ju att det finns en miljon grejer som det är fullt rimligt att ha ångest över, och det är dessa saker jag brukar ligga och grunna på. Vissa ångestmoment kan man liksom trycka undan, som den om att man är ful och tjock. Andra är det svårare att ta itu med, som det om hela jävla skitsamhället och ens egen otillräcklighet för att få någon förändring.

Jag vet att jag flyr från något när jag dricker, jag vet det smärtsamt väl nu när jag vet vad det är ju flyr ifrån. Och jag vet också att det jag flyr ifrån aldrig kommer att försvinna av sig själv, utan finnas kvar där när fyllan har runnit ur kroppen. Jag tänker på vad jag hade kunnat göra istället: skriva, bilda mig, ägna mig åt aktivism och så vidare. Saker och ting som kanske hade kunnat leda någonstans. Ångesten kommer jag nog att gå omkring med oavsett, men det handlar ju om vilken potential en har att göra något vettigt av den. Antingen ligger jag och deppar i sängen eller så skriver jag någon arg text om sakernas tillstånd.

Men samtidigt. Alkoholen. Det handlar ju verkligen inte bara om rus utan om en hel jävla kultur, sociala umgängesformer och så vidare som n får tillgång till genom alkoholen. Speciellt som student är det en oroväckande stor del av livet. Detta är i och för sig i sig ett skäl till att avstå alkohol och som den motvalskärring jag är så blir det nästan peppande.

Unna sig.

Det finns en massa människor som tycker att man, speciellt som Ung Tjej™, som unna sig en massa saker i tid och otid. Alltså, jag har inget emot att folk har det trevligt men jag har noterat att detta ”unnande” för det allra mest hänger ihop med olika former av konsumism, alternativt utseenderelaterade saker. Man unnar sig manikyr, ansiktsbehandling, nya kläder och så vidare. Det gör mig så matt.

Jag blir så trött på denna njutningslystna uppmaning ”unna dig”. Är det verkligen det enda som står till buds om man vill ta hand om sig själv, belöna sig själv, att göra något som innefattar konsumtion?

Jag unnar mig en massa saker i mitt liv. På sista tiden har jag börjat unna mig följande:

  1. En i så hög utsträckning som möjligt reklamfri vardag. Detta är möjligt dels för att jag kan cykla överallt i Uppsala och slipper kollektivtrafiken. Jag har också börjat undvika att vara på ställen med mycket reklam så gott det går, vilket faktiskt fungerar ganska bra så som jag bor nu. Jag har också en adblockplugin till webbläsaren. De flesta dagar exponeras jag faktiskt inte för mer reklam än den som hänger utanför det lokala ica:t vilket har varit otroligt befriande.
  2. Att skita högaktningsfullt i att raka benen. Jag unnar mig att slippa inåtväxande hårstrån, tråkiga timmar i duschen, bortkastade kronor på rakblad och så vidare. På samma sätt unnar jag mig att strunta i en massa skönhetsrelaterade grejer. Jättebra.
  3. Att inte okynnesshoppa. Jag unnar mig en lugn stund genom att strunta i att köpa saker jag inte behöver. Man frigör en massa tid och pengar som man kan lägga på till exempel mat eller schyssta böcker, skänka till någon kulturskapare eller organisation man tycker om eller bara spara inför sämre tider.

Varför är det aldrig den här typen av unnande som får stå i fokus? Varför måste det alltid vara det där ytliga, konsumistiska. Nå, jag vet ju såklart varför det är så, för att konsumtionssamhället håller oss i ett jävla järngrepp om omdefinierar precis alla aspekter av våra liv efter sin egen modell.

Nu skulle jag i alla fall vilja veta, vad unnar ni er?

Den endimensionella kvinnan.

Som den kulturmarxist jag är så köpte jag böcker från förlaget Tankekraft (ej köpt reklam eller något, tycker bara Tankekraft ger ut så jävla schyssta böcker), bland annat Den endimensionella kvinnan av Nina Power som bjöd på intressant läsning angående modern feminism.

Det finns en tendens bland feminister idag, nämligen en enorm rädsla för att vara tråkig eller opiffig. Det ska intygas in absurdum att man minsann visst kan raka benen, armhålorna, sminka sig, bry sig om kläder och så vidare samtidigt som man är feminist. Inte för att jag tycker att man inte kan det, men jag tänker att det ligger en fara i detta ständiga intygande av att det är så. Det säger väl sig självt att du kan vara för jämlikhet mellan män och kvinnor och samtidigt raka benen, behöver det ens nämnas?

Väldigt mycket feministisk retorik bygger idag på att en ska ”unna sig” diverse grejer, som kan vara allt från en massagestav, ett skönt ligg eller manikyr. Detta är feministiskt eftersom motsatsen vore att förvägra sig detta, och vilken feminist kan vilja att kvinnor ska vägra sig själva något de känner en impuls att göra? Ibland går detta till och med så långt att det rentav uppfattas som feministiskt att raka benen och ofeministiskt att kritisera denna tendens för att en inte ”ska lägga sig i andra människors val” eller liknande.

Denna kortsiktiga njutningslystnad har på sina håll kapat feminismen och gjort om den till något slags argument för konsumism, där precis allt kan vara feminism. Nå, en kan väl tycka att det är feministiskt i någon mening, att kvinnor för en gångs skull får stå i fokus och få sina begär tillfredsställda. Frågan är om det någonsin kan vara en progressiv rörelse som på allvar förbättrar villkoren för kvinnor. Om man dessutom är lagd åt vänsterkanten borde man verkligen se upp med den här typen av feminism.

Nå, mer om detta i denna bok som jag rekommenderar. Den finns att låna på Stockholms bibliotek (och säkert även många andra) och går att läsa ut på kanske tre dagar.

En bloggregel.

Det är inte ofta detta sker men nu tänker jag faktiskt sätta upp en bloggregel (tvärtemot vad många tror så censurerar jag ytterst sällan kommentarer). Från och med nu är det fan förbjudet att hålla på med vulgärkritik av kommunismen i detta kommentarsfält.

Jag titulerar mig själv inte kommunist men jag läser mycket nutida kommunistisk filosofi och hämtar många av mina idéer därifrån. Jag är så jävla trött på att en inte ens kan nämna orden kommunism, klasskamp och liknande utan att folk ska hålla på och gnälla om Ddr och att vissa vänsteranhängare minsann inte öppet fördömt det. Snälla, skärp er. Jag orkar inte bry mig om vad ”vissa vänsteranhängare” tycker och tänker. Jag är intresserad av att diskutera frågor som tas upp på den här bloggen. Om en bara är intresserad av att basha på vänstern med hjälp av vulgära anklagelser som att alla kommunister skulle vara emot allmän rösträtt så kan en faktiskt använda sig av ett annat forum för det, förslagsvis flashback.

Jag kräver en något högre nivå på debatterna här än så, jag förväntar mig i alla fall att den som ser detta som en allmän plattform för att kritisera vänsteridéer ser till att läsa in sig lite på vad dessa idéer faktiskt är, vad människor som idag bekänner sig till dessa idéer står för och så vidare.

Så ta mig på mitt ord när jag säger att den som inte kan hålla sig ifrån den här typen av vulgokritik kommer att bli censurerad och eventuellt utslängd helt. Så, nu vet ni.

Om att ha en kroppsform som är ständigt föremål för debatt.

Nu är detta ett ganska gammalt inlägg, men jag tyckte det var så jävla fenomenalt att jag vill blogga om det ändå. Det handlar om det här med att vara tjock och banta och om att bantning för en tjock person ofta är synonymt med självhat. Att det liksom inte är samma sak att förlora 30 kilo som att förlora 3-4 och att det ofta kräver att man vägrar sig själv en jävla massa saker under en mycket lång tid.

Jag blir så förbannat jävla trött på alla dessa käcka uppmaningar som delas ut till tjockisar åt höger och vänster. Människor som verkligen inte förmår begripa att det faktiskt kan vara jävligt jobbigt för vissa personer att förlora en ansenlig mängd vikt. Och alltså, det är säkert olika för olika personer och vissa mår säkert jättemycket bättre efter att de gått ner i vikt, men det är ju någonting en måste kunna ta om och när en själv vill det och på sina egna villkor.

Varför ska ämnet viktnedgång vara så otroligt ansatt av diverse tyckare? Jag kan verkligen tänka mig att det är jävligt irriterande hur ens kropp alltid ska göras till föremål för allmän debatt, både indirekt och direkt till en. Hur man alltid ska få ”goda råd” om hur en ska gå ner i vikt, få höra att det ”bara är att äta mindre och träna mer” och så vidare trots att det såklart är något högst individuellt vad som funkar för en.

Man behöver inte vara antidemokrat för att vara kommunist.

Sedan frisläppandet av Schibbye och Persson så har det varit lite inne bland borgerligheten att säga att de är ”emot demokrati”. Jag fattar verkligen inte detta. Person och Schibbye är uttalade kommunister om jag förstått det, men att vara kommunist är absolut inte att vara emot demokrati. Den som är någorlunda inläst på kommunismen som politisk idé vet om detta. Alltså, det räcker med att man har varit i kontakt med typ en enda nutida kommunistisk filosof för att känna till detta.

En kan såklart vara emot den politiska ideologin kommunism, typ säga att ”det är en fin tanke men fungerar ej i praktiken” eller liknande populistisk smörja men att hävda att någon är emot demokrati för att hen bekänner sig till en politisk ideologi som handlar om att omkullkasta kapitalismens produktionsförhållanden och ägandeformer är tyvärr inget annat än efterblivet, populistiskt och djupt okunnigt.

Alla tvingas in i könsroller.

En grej jag tycker är så jävla tråkig att diskutera är att man minsann måste vara ”alfahannar” för att kunna skaffa sig en tjej att ligga med. Att män inte får ligga om de skrider utanför könsrollerna och så vidare. Nå, det är klart att jag är emot detta eftersom jag är intresserad av genus. Jag vill alldeles uppenbart att vi ska styras mindre av den här typen av värderingar. Däremot så är det knappast ett mansexklusivt problem att en måste leva upp till vissa könsroller för att få ligga (enkelt), sådant drabbar givetvis även kvinnor.

Först och främst tänker jag såklart på skönhetsnormer, såsom att raka benen, armhålorna, sminka sig och så vidare. Men det finns även en annan grej som i regel ingår i vad som brukar kallas ”det sociala spelet” och det är att begå våld på sig själv genom att acceptera douchigt beteende som ofta är en inherent del av vissa mäns raggningsteknik (så kallat ”neggande”). Typ om en man kommer fram till en och ba ”lilla gumman” så ska en acceptera detta för att inte uppfattas som en surkärring. Satan vad jag är trött på det! Jag vägrar konsekvent tala med män som ägnar sig åt detta vilket gör att mitt spektrum för personer att ragga på krymper något otroligt.

Det finns såklart en massa sammanhang där en slipper göra detta, liksom det finns en massa sammanhang där en slipper vara macho som man. Däremot om du i ”alfahanne” lägger in att över huvud taget ha egenskaper som gör dig till en intressant person så lär det ju såklart vara en försvårande faktor att inte vara en sådan. Vissa människor är helt enkelt varken särskilt intressanta, attraktiva eller liknande vilket gäller för både män och kvinnor. Det är såklart tråkigt för dem och jag önskar ett samhälle där mindre av människors sociala behov kretsade kring just tvåsamhet, men jag ser faktiskt inte vad feminismen har att göra.

Det kan såklart vara så att mäns möjligheter att behålla en kvinna har förminskats eftersom kvinnors ekonomiska beroende av män är mindre, men detta är ju såklart inte en fråga om att män förtrycks utan om att kvinnor har slutat förtryckas i lika hög grad som innan. Om en ser effekterna av minskat kvinnoförtryck som förtryck av en själv så har jag inte så mycket att tillägga, det är för långt bortom rimlighetens gränser.

Genushaveri.

Läste detta festliga inlägg på genusnytt:

I Paris kan singelkvinnor på jakt efter karl gå på shoppingtur och titta på killar som poserar i särskilda glasburar. De har olika attribut. På en skylt uppmanas kvinnorna att lägga en karl i kundvagnen.

Jag säger inte att detta är fel. Men jag ställer mig frågan – vilken skulle reaktionen ha blivit om könen vore omvända? Hade det varit möjligt med kvinnor i glasburar? Har vi lika syn på könen?

Nu tycker jag såklart att det är en osmaklig objektifiering av människor att gör såhär oavsett vilket kön det är som köper och vilket som ska köpas. Men frågan i slutet förbryllar mig. Har Ström varit ute på stan en helt vanlig dag? Har hen sett hur reklamera ser ut, hur det är skyltat i skyltfönster? Hur kvinnor gång på gång likställs med varor, hur kvinnornas egenskaper talar för varorna och vice versa. Hur en uppmuntras till att associera kvinnan och varan med varandra.

Och framförallt, har hen totalt missat att prostitution är lagligt i en mängd olika länder och att den ofta ser ut som så att det är en kvinna som står i ett skyltfönster och faktiskt köps på riktigt. Inte bara som en plojig reklam eller vad nu detta var frågan om.

Kanske är det mer avdramatiserat att skoja om att en bjuder ut män till försäljning, vad vet jag. Men att kvinnor bjuds ut till försäljning dagligen, både symboliskt och reellt, är ju knappast en fråga att ens diskutera.