Konsumismen kan inte försvaras i feminismens namn.

Fick två intressanta kommentarer angående mitt inlägg om Den endimensionella kvinnan och att allt kan vara feminism idag. Dels denna om Twilight:

Det du beskriver angående rakade ben påminner mig om när Stephenie Meyer försökte påstå att Twilight var feministisk, eftersom feminism tydligen handlar om ”kvinnors frihet att välja”, och att Bella därför var en feministisk karaktär eftersom hon fick göra ett fritt, opåverkat val. Vilket ju i princip betyder att alla ”fria val” som kvinnor gör per automatik blir feministiska.

Men också denna om Satc från Lo:

Som den där krönikan där författaren påstod att det var en ytterst feministisk handling att köpa jättedyra väskor eller skor som Carrie i Sex and the city, hittar den inte nu men vet att den skrevs någon gång strax innan första SATC-filmen.

Dessa båda grejer ringar in ganska bra det jag ville säga med inlägget, det vill säga hur man berättigar typ allt som kvinnor ägnar sig åt med att det är feministiskt.

Lo anförde också en teori kring varför det kan vara såhär:

Ja, det är ju absurt att tänka så, men motsatsen är ju minst lika absurd, som den hardcore radikalfeminismen där kvinnor som ligger med män är könsförärade och det finns tydliga regler som en ”riktig feminist” måste förhålla sig till där allt som kan tänkas tillhöra den patriarkala mainstreamkulturen är ett no no och ”Problematic!” (tänker på det som de driver med på den här sidan: http://isthisfeminist.tumblr.com/ ).

Och med tanke på hur både de patriarkala strukturerna samt den radikalfeminism vi nyss lämnat bakom oss tyck(te)s vilja säga åt kvinnor hur de bör leva sina liv och vad som inte är passande så förstår jag om vissa av de moderna feministerna slår bakut och ser det som feminism att få välja precis vad de vill..

Jag tycker att detta ”säga åt kvinnor ur de bör leva sina liv” är intressant som begrepp. Jag har såklart en massa idéer om hur alla människor ska leva sina liv, eftersom jag har en övergripande idé om hur jag vill att samhället ska se ut, och samhället består ju av människor. Detta betyder inte att jag vill hålla på med en massa pekpinnar, däremot tycker jag att det är jätteviktigt att man problematiserar varför människor gör vissa val. Jag blir såklart också irriterad på att folk alltid ska klassa feminister som ”bra” eller ”dåliga” utifrån sina levnadsvanor. Som om det viktiga var om den enskilda personen rakar benen eller ej, inte jämställdheten i samhället i stort.

Jag tycker däremot inte att en ska gå i fällan att kalla något feministiskt bara för att det kan betraktas som ofeministiskt att fördöma det. Jag är helt medveten om problemet i att kvinnors livsval alltid är föremål för betydligt mycket större debatt än mäns dito. Jag har ju till exempel skrivit om jämställdhetsproblemet i att det alltid är kvinnlig kodad konsumtion som framställs som slösaktig och onödig och utifrån den bakgrunden kan jag absolut gå med på att det är ofeministiskt att ensidigt klanka ner på kvinnligt kodad konsumtion, speciellt om det görs på det typiskt sexistiska sätt som brukar förekomma (typ förlöjligande/förminskande, reducerande av hela resten av personen och så vidare). Däremot tycker jag inte att det är feministiskt att ägna sig åt eller försvara detta bara för att det är ofeministiskt att ensidigt fokusera på det.

Problemet med konsumismen är ju inte främst ett feministiskt problem, utan att problem för typ alla grupper i samhället. Man kan gott vara feminist och konsumera en jävla massa och det är väl egentligen inget jag tänker bråka om (mer än jag bråkar om överkonsumtion i stort). Problemet uppstår när feminismen används som en ursäkt för att slippa göra avkall på vissa saker enligt modellen: ”varför är det alltid kvinnor som ska ifrågasättas/begränsas?”. Det går alldeles utmärkt att vara feminist och emot konsumism, det går alldeles utmärkt att förkasta kvinnor som ägnar sig åt konsumism, speciellt om de gör det i feminismens namn.

Att vinna ett jobb.

Fick tips om av lilla S (och har även själv fått reklam för) denna fräscha tävling som Tele2 (tyvärr bolaget jag själv använder) anordnar.

Tävlingen går alltså ut på att man ska sätta upp någon slags webbshop och sedan sälja så mycket så möjligt, alltså göra reklam gratis inför alla sina vänner. Nå, det är ju såklart helt normalt att det ser ut så och är ingen större överraskning. Vad jag däremot tycker är verkligt otrevligt är att priset inte är pengar utan… jobb?

Alltså, ”jobb” i dagens kultur, vilket jävla jippo det har blivit. Jag tänker att ”jobb” borde vara typ detsamma som att man utför arbete och sedan blir ersatt med någon slags skälig lön, men icke. Idag kan jobb ju fan vara vilken skit som helst, det kan till och med vara något man ”vinner”, alltså får sig tilldelat som ett pris i en tävling. Då är det ju inget annat är symbolik.

Det är väl ingen som tror att tele2 verkligen tycker att 309 000 är en rimlig lön för en dags arbete som skulle utföras av en student. Priset är alltså att få en orimligt hög lön i förhållande till insats. Tele2 hade kunnat dela ut pengarna direkt såklart, det hade väl knappast spelat någon roll, men ”jobb” är typ det vackraste man kan ge någon annan i vår sinnessjuka kultur.

Kommunismens idé.

Köpte denna essäsamling om kommunismens ide för typ en vecka sedan. Medverkar gör (enligt baksidan) 15 av vår tids viktigaste vänsterteoretiker.

På baksidan står även följande:

Den kommunistiska litteratur jag har läst har varit väldigt tydlig i sitt avståndstagande från de kommunistiska experiment som utförts. Den kommunistiska filosofin idag handlar i mångt och mycket om hur vi ska kunna blåsa nytt liv i den kommunistiska idén utan att hamna där igen.

Man kan tycka att dessa idéer är naiva och så vidare. Det jag stör mig på är när folk sammankopplar kommunism med att man på något sätt per automatik skulle vara för totalitarism. Om man tror det så är man helt enkelt ganska dåligt inläst på den kommunistiska idén. Det har man såklart lov att vara, men då ska man inte heller låtsas som om man vet allt.

Man behöver inte hålla med om kommunismens idé, man behöver inte tro att det är genomförbart och man får såklart gärna kritisera kommunistiskt tankegods när det är relevant i förhållande till innehåll. Vulgärkritik blir det däremot när man över huvud taget inte är förmögen att se att tankarna har utvecklats sedan 90-talet.

Nå, egentligen tycker jag inte att ja ska behöva försvara det här tilltaget eftersom jag såklart gör vad jag vill på min blogg. Den som vill ägna sig åt att smutskasta kommunismen på grunden ”vill ni ha det som i Sovjet eller?” kan säkert hitta en mängd andra forum, bloggar och liknande för att göra det på. Det är inget jag kommer upplåta utrymme till här, för det ligger varken i mitt eller merparten av mina läsares intresse.

617290 lättsålda jävla korvar.

Alltså gud, minns de där jävla korvarna så tydligt från min barndom (även om jag själv slapp sälja dem). När det vankades typ klassresa så skulle folk springa omkring och sälja de där jävla korvarna till snälla släktingar och grannar. Jag kommer ihåg att vi i min klass sålde en massa godis istället. Jag minns att det var fullkomligt vidrigt för man var tvungen att knacka dörr och ha sig, även om det bara var grannarna. Det slutade antagligen med att min föräldrar köpte godiset.

Jag förstår verkligen inte hur man kan tycka att det är rimligt att lägga detta på barn i mellanstadieålder. Effekten blir nog allt som oftast att föräldrarna känner sig tvungna antingen att köpa produkterna själva eller att tvinga dem på någon familjevän eller släkting. Jag tycker det säger sig ganska bra själv att detta främst drabbar familjer med lägre inkomster.

Jag hatar detta att vissa företag tjänar på något slags organiserat grupptryck i skolan, vilket gäller såväl detta korvföretag som de företag som står för uthyrning av flak, fixande av studentskivor och så vidare. Jag tycker att det är skamligt att vissa lärare säkrar intäkterna för dessa företag genom att försöka övertyga sin (lättövertalade) elever om att sälja en jävla massa korvar eller godis eller vad fan det nu kan vara fråga om.

Meningen med att hata världen.

Ibland uppmanar folk en att sluta hata världen och börja ”tänka positivt” och jag känner bara: tack men nej tack. Jag har en djup insikt om att vi för närvarande lever i ett jävla skitsamhälle och det är inget jag är intresserad av att övertyga mig själv om motsatsen inom. Denna insikt leder till lidande, det är sant. Framförallt leder den till att jag får väldigt svårt att avstyra ångest och oro eftersom jag vet att mycket av den faktiskt är befogad.

Jag tror säkert att människor som inte ser detta kan tänkas vara lyckligare, speciellt om de befinner sig i en position där de slipper tänka på det för egen del. Dock att det som en gång blivit sett aldrig kan bli osett, så det är inte som att jag i någon mening kan övertyga mig själv till att vara lite mer optimistisk inför samhället vilket vissa verkar tro.

Framförallt tror jag att jag skulle må än sämre om jag lyckades med något liknande. Grejen är att jag mer eller mindre alltid har haft ångest och känt ilska över världen, sedan jag var barn. Det är först på senare tid som jag kunnat adressera denna ångest och ilska ordentligt, som jag har haft en tydlig idé om vad det är jag tycker är fel. Innan så har jag i mångt och mycket adresserat denna ilska mot mig själv: jag har varit självdestruktiv, jag har svultit mig, varit kvar i destruktiva relationer och så vidare. Idag vet jag att det inte kommer lösa något om jag begår våld på mig själv, jag vet att det inte är mig det är fel på. Det leder visserligen till att jag inte kan nå någon kortsiktig förstörelse i form av tankar om att ”bara jag fixar detta så blir allt bra” men det gör också att jag kan fokusera på vad som är viktigt.

Idag har jag plats för glädje i mitt liv. Sann glädje som kommer sig av umgänge med människor jag tycker om, ägnande åt aktiviteter jag gillar, att ta hand om mig själv och så vidare och inte bara någon slags kortsiktig förströelse som kommer ur konsumtion av droger, saker eller liknande. Detta är möjligt för att jag har slutat hata mig själv och istället funnit problemen utanför min egen bristande motivation, snygghet eller liknande. Jag har också plats för en jävla massa sorg och ilska, men det är känslor jag dels tycker är berättigade men också i allt väsentligt nödvändiga. Jag ser inte hur jag skulle kunna leva som jag gör utan dessa känslor, det skulle troligen kräva ett ganska omfattande mått av förnekelse och förströelse. Och grejen med det är att det kräver en jävla massa energi och tar fokus från vad som är viktigt.

Avgå!

Alltså gud, Folkpartiets motivering för varför den så kallade ”landskronamodellen” är så jävla maxad:

Detta är en oerhört viktig signal. Den som är hänvisad till bidrag för sin försörjning har få eller inga livsval. Att människor lämnar bidragsberoendet för egenförsörjning är därför en stor frihetsfråga

Och en ba: ok, och detta hade ni tänkt ändra på genom att göra livet pissigt för de som får försörjningsstöd? Bra plan! Det kommer säkert göra att deras livsval ökar dramatiskt.

Åh gud, jag orkar inte…

Återkomst.

Bilden är från när jag var i Japan i vintras. Den är tagen på ett berg som heter Kurama.

Personen jag hälsade på där, mitt ex, kommer hem imorgon. Då är det ett år och några veckor sedan vi gjorde slut. Jag har bävat lite inför det här, hur det ska bli. Nu bor vi visserligen i olika städer, men det har på ett sätt varit jävligt skönt att hen funnits på andra sidan jordklotet under den tid det har tagit att komma över förhållandet. Det har tagit en jävla tid, men nu känns det faktiskt som om jag är över det helt och hållet. För den som vill så har jag skrivit om vårt förhållande här.

Snälla kan någon bara väcka mig från denna psykos.

Precis när en trodde att det inte kunde bli värre på partipolitikfronten så blev det (i vanlig ordning) det ändå. Folkpartiet vill införa något som kallas landskronamodellen på nationell nivå (en fråga de drivit ett tag av allt att döma), och som jag förstår det är denna politik nu antagen även av resten av alliansen. Såhär skriver folkpartiet på sin hemsida.

Folkpartiets landsmöte fattade på lördagsförmiddagen beslut om att den sk ”Landskronamodellen” med krav på motprestation för försörjningsstöd blir partiets linje, och därmed nationell politik.

För några år sedan infördes i Landskrona krav på motprestation för försörjningsstöd. Systemet blev framgångsrikt, men har kritiserats av socialstyrelsen. En lagändring har varit nödvändig om kravet ska gälla.

Detta innebär att människor, för att få uppbära försörjningsstöd, måste ”ge något tillbaka” till samhället. Detta ”ge tillbaka” åsyftar kort och gott gratisarbete. Nu är detta förvisso redan praxis i och med Fas3, som ju innebär i rpincip samma sak för individen, men det ger ändå en väldigt tydlig bild av vårt samhälle idag när en på fullaste allvar tycker att det är rimligt att göra dessa ”krav på motprestation” till standard bara för sakens skull och inte ens bryr sig om att täcka upp det i något snack om ”praktik”.

Jag begriper det inte. Om nu dessa arbeten behöver utföras, varför inte avlöna någon för att göra det? Varför tvinga arbetslösa människor till att jobba för att ens få tillräckligt för att överleva? Ingen tycker ju att socialbidragsnormen är en rimlig lönenivå, men detta blir ju i praktiken deras lön för det arbete de kommer utföra. Människor ska alltså utför riktiga arbeten för motsvarande existensminimum. Hur kan en tycka att det är rimligt? Vi har inte haft den typen av arrangemang på typ 50 år, de avskaffades för att en kom fram till hur sanslöst inhumant det var.

När jag läst detta så kände jag bara: ”snälla någon väck mig från denna psykos”. Jag får bara ångest, varför jag inte skrivit om det fören nu. Det går liksom inte att kommentera den här skiten på något rimligt sätt, det är bara perverst i ordets sanna bemärkelse: förvridet och sjukt. Hur har vi kunnat nå denna nivå? Hur har vi kunnat komma hit? Jag begriper det inte. Alltså verkligen, jag förstår inte hur det kan vara såhär, jag förstår inte hur detta kan vara verkligheten.

Bloggala.

Bilden är tagen från Lady Dahmer.

Nu har jag inte skrivit om det själv, men ni har säkert läst på nån annan blogg. Jag var ju på Blog Awards i helgen. Det var trevligt för jag fick träffa alla trevliga feministbloggare. Utöver det var det typ en företagsfest, det vill säga en massa jobbig sponsring till höger och vänster. Jag blir helt matt av sådant. Kände mig malplacerad. Montazami delade ut pris och var lite ”härlig” (är det bara jag som blir helt matt på det där när en persons personlighet görs till underhållning på det uppenbara sättet). Jag vann inte, utan det gjorde Widerstedt, vilket en ändå får säga var välförtjänt.

Nå, jag vill i alla fall säga tack till ni som nominerade mig och röstade, och såklart till alla som läser och kommenterar här. Det betyder väldigt mycket.