Separatism.

Apropå den här grejen med Sdu:arna som kom till ett separatistiskt möte för ickevita hbtq-personer och bråkade så vill jag säga att jag inte har något emot separatism över huvud taget, oavsett vilka grupper som är och inte är välkomna. Om det finns ett syfte med att ha ett möte där endast vita får komma, okej. Samma sak med endast killar.

Sedan så kan det såklart vara så att syftet med separatismen är något jag personligen inte ställer mig bakom och då kommer jag såklart ställa mig emot mötet som sådant. Men metoden, separatism, tycker jag är helt okej.

Jag tror dock att det finns ett långt mycket större behov av separatism hos grupper som är marginaliserade, såsom ickevita, varför det också förekommer i högre grad. Man kan också tänka sig att en organisation som Sdu knappast behöver uttala att vissa grupper inte äger tillträde eftersom de ändå inte känner sig välkomna och om de kommer så kommer de inte och tar över utan fortsätter att vara marginaliserade och tvungna att ställa upp på den dominerande gruppens villkor.

Diskriminering såsom jag ser det handlar ju sällan om att man uttalar att en viss grupp människor inte är välkomna utan är mer dolt. Personer i en privilegierad ställning behöver sällan uttala en diskriminerande agenda eftersom det sköter sig automatiskt, men hjälp av invanda fördomar. Ibland kan det dock finnas behov av att utesluta vissa grupper för att andra ska få komma fram ordentligt, och då tycker jag att uteslutning är helt okej.

Preferenser.

Vissa menar att det är fel att prata om sina preferenser rörande sex. Framförallt tycker många att det är inkonsekvent av mig som feminist att tycka att det är okej att tjejer uttrycker att de gillar stora kukar i sammanhang där sexuella preferenser överlag diskuteras samtidigt som jag till exempel vänder mig emot att kvinnor som råkar hamna på bild med håriga armhålor offentligt hängs ut och förolämpas personligen på internet.

En normalbegåvad person förstår givetvis skillnaden på dessa två scenarion: det ena är en generell utsaga i ett sammanhang där diskussioner om sexuella preferenser är det uttalade syftet. Om man vill slippa sådana så söker man sig inte dit. Den andra är ett påhopp på en privatperson som över huvud taget inte bett om någons åsikt utan bara gått ut och gjort något hen gillar. Jag tänker mig att någon skulle fota en bild på en fullt identifierbar man, lägga upp på facebook och kommentera hans kukstorlek i negativa ordalag. Skriva att det var äckligt att han hade den givna kukstorleken och så vidare. Det hade jag aldrig deltagit i och skulle givetvis inte anse vara okej. Nu är emellertid samhällsklimatet funtat som så att män sällan får utstå denna typ av behandling. Jag har svårt att tänka mig att en person som försöker förstå denna skillnad inte gör det.

Feminister är sällan emot att män har preferenser. Inte heller att män uttrycker dessa preferenser i sammanhang där det passar sig. Om jag diskuterar sex, vilket händer, men mina manliga vänner så får de gärna berätta vad de nu kan tänkas gilla eller ogilla. När jag har haft stadig sexpartner så frågar jag också vad han tycker om behåring och så vidare och anpassar mig i den mån jag vill. Jag tycker också att det vore helt naturligt om en man drev en blogg likt Sjödins där han skrev om vad han tyckte om i sängen. Jag skulle rentav uppskatta det.

Vad feminister (i regel) däremot inte tycker om är när kvinnors knullbarhet görs till huvudsak i en massa olika sammanhang där det inte riktigt hör hemma. Till exempel i alla reklam vi ser dagligen i tunnelbana, på vägar, på tv och så vidare. Detta kan visserligen vara befogat i reklamen som sådan, men ofta är det det inte och det blir också svårt att värja sig från främst i det offentliga rummet. En blogg liks Sjödins kan man däremot gå in på om det passar en.

Sedan måste man också se till omfattningen va olika fenomen. Att kvinnor berättar om sina sexuella preferenser är faktiskt mycket ovanligt, än mer ovanligt att de berättar om preferenser om sitt sexsällskaps fysiska egenskaper. Betydligt vanligare är att män talar om hur ett par fina brösta ska vara, hur en fin rumpa ska vara och så vidare. Kanske talar män inte så ofta om själva fittans beskaffenhet, men desto mer om vilken rakning som föredras och så vidare. De tillmäts utrymme för detta i en massa olika sammanhang i en mycket högra grad än vad jag sett kvinnor tillmätas.

Tusentals kvinnor har sagt att storleken inte har betydelse. Att en kvinna kommer och säger att hon föredrar stora kukar, vilket jag för övrigt också gör, borde inte vara så hemskt egentligen. Inte värre än att en man uttrycker att han uppskattar toppiga bröst som säger ”hej”.

De flesta vet att det som gör att men ligger med en person är mer än bara vissa preferenser. Jag bangar inte sex med en person jag är attraherad av för att han har liten kuk, men det är helt klart att föredra om han har en av den större storleken. På samma sätt förstår jag om en person bli glatt överraskad om hens partner råkar ha precis rätt frisyr på fittan, men jag skulle tycka att det var efterblivet att på något sätt förvänta sig att det är så alla personer ska ansa sig. Det är stor skillnad på att ha och uttrycka en personlig preferens i ett sammanhang som har det uttalade syftet att handla om sex och på att breda ut denna uppfattning vitt och brett i det offentliga rummet och samtidigt attackera de som avviker personligen.

Sjödin har aldrig skrivit att hon tycker att män ska förändra sig för att de inte har stora kukar. Hon har inte heller skrivit att hon tycker kukstorleken är det absolut viktigaste på en man. Hon har inte kallat män med små eller medelstora kukar för äckliga, ovärdiga eller något i den stilen. Hon har gett uttryck för en preferens, och det är allt.

Jag förstår att det kan vara jobbigt att känna att ens kuk är otillräcklig och att det då kan vara provocerad enär en kvinna är så öppen med detta. Betänk då att det finns tusentals kvinnor som inte bryr sig (eller i alla fall låtsas att de inte gör det) eller kanske till och med föredrar små och medelstora kukar. Det kan också vara så att just din kuk kanske inte är den som står högst i kurs, men det kanske kan kompenseras med andra egenskaper? Precis som kvinnor som inte har det utseende som står högst i kurs hos män generellt kan kompensera detta med andra egenskaper.

Löspenismyten.

Jag undrar om den som klagar på löspenisar och dekadens någonsin deltagit i Pride. Förra året då jag gick i paraden såg jag inte en enda löspenis. Det förekom säkert, men det är knappast det bärande inslaget i sammanhanget. En merpart av de personer som deltar i Pride upplever jag över huvud taget inte som ”dekadenta” i någon mening, även om jag inte tycker att det hade varit något problem om de varit det. Det är inte som att folk trycker upp löspenisar i ansiktet på små små barn, vilket lätt är det intryck man får när man läser konservativa personers kritik av Pride.

Det deltar en massa personer i Pride som ser ut som helt vanliga Svenssons, alltså sådana personer som vissa konservativa tycker att hbtq-personer ska marknadsföra sig själva som. När jag var i Pridehuset så såg de allra flesta ut på ett sätt jag aldrig hade reagerat på på stan. Min erfarenhet från paraden är precis densamma. Den som ser på paraden kommer att upptäcka detta, men om man likt Sara Skyttedal motsätter sig det hela för att man sett några personer med ”tokig” utstyrsel så är det klart att det blir svårt.

Allt som allt så är det inte hbtq-rörelsen som ska behöva ”bevisa” att de är som vanliga personer frånsett sexualitet. För det första behöver det inte ens vara sant, det är väl ändå ganska naturligt att den som tillhör en marginaliserad grupp delvis formar sin personlighet utefter den tillhörigheten. För det andra så är det inte de förtrycktas ansvar att bete sig på ett sätt som deras förtryckare kan tänka sig att acceptera. Då är det bara en ”frigörelse” på förtryckarnas villkor, inte en äkta frihet att få vara den person man är. Budskapet är att man ”får” vara homo eller bi men bara om man är det på ett icke förargelseväckande sätt. Bara man, i så hög mån det går, anpassar sig efter heteronormen.

Nåja, eftersom heterosexualitet är det som får sätta agendan i det offentliga rummet resten av årets alla veckor så tycker jag gott att de som upplever det besvärande med dessa människor kan stanna inne. Den som upprörs över sexualiseringen kan för ett ögonblick betänka alla fallossymboler och objektifierade kvinnor som trycks upp i ansiktet på vanlig tunnelbaneresenärer alla dagar, året om. Det är kutym i samhället att vi utsätts för bilder som kan vara påträngande och som vi inte har bett om, att det väcker reaktioner först när det har med hbtq-personer att göra är talande för att vi i själva verket inte har kommit så långt.

Kvinnor som gillar stora kukar.

Johanna Sjödin som är en av mina absoluta favoritbloggar har skrivit om reaktioner hon får på att hon skriver om att hon gillar stora kukar. Sjödin driver en sexblogg där hon är ovanligt frispråkig och öppen med sina preferenser, vilket uppenbarligen anses väldigt provocerande. En kvinna som har mage att ställa krav i sexuella sammanhang och dessutom inte skäms för det! Jag tänker mig att många inte har något emot en kvinna som ligger runt, men vill att det ska ske på mäns villkor.

Johanna Sjödin har också skrivit om hennes krav när det kommer till sex. Hon skriver att hon förväntar sig att den hon har sex med ska behandla henne respektfullt, ta på sig kondom om så önskas, fråga innan han ejakulerar i fittan och att hon förväntar sig frukost hos en person hon sover över hos. Jag tycker att det är talande att detta kan få en att vara en krävande person.

Jag tror att det är många som inte förväntar sig och än mindre kräver någon slags respekt från sin sexpartner. Jag tänker mig att kvinnor som ligger runt och blir behandlade illa efter sexet ofta tänker att det är ett normalt förfarande och att det beror på att killen ”bara ville ligga”, men även den som bara vill ligga bör behandla sin sexpartner respektfullt. Det är tråkigt att man inte kan förvänta sig samma grad av respekt från en person man har haft sex med som från en person man bara umgås med som vän.

Sjödin inspirerar mig till att upprätthålla personlig integritet, att veta vad jag är värd och kräva respektfull behandling, inte bara i sexuella sammanhang utan alltid. Hon tar verkligen ingen skit vilket jag tycker är beundransvärt. Tack för det.

Prides ledning springer rasisters ärenden.

Två Sdu:are anser sig vara utsatta för rasism eftersom de inte fick vara på ett uttalat separatistiskt möte på Pride. Det hela rörde sig om en programpunkt dit ickevita hbtq-personer fick komma och diskutera sina erfarenheter av sin position. Anledningen till separatismen var att fler ska känna sig trygga med att tala fritt om sina erfarenheter. In på mötet kommer två vita män som insisterar på att få vara där, och när de sedan blir bortkörda så anser de sig utsatta för rasism. De tycker att det ska få vara där eftersom de minsann har betalat för sig, som om det var det enda som krävdes för att få närvara på ett uttalat separatistiskt event av många andra de har att välja på.

Att personer från Sdu tar alla tillfället i akt att ställa till bråk och få uppmärksamhet förvånar mig inte, vad jag däremot anser riktigt jävla illa är att arrangörerna för programpunkten blev tvungna att avbryta ytterligare en gång för att förklara sig inför dessa personer. Det var ledningen för Pride som ansåg att de skulle göra detta trots att de redan hade fått det förklarat för sig och att många kände sig illa till mods. De fick inte heller ta någon annan utgång för att slippa stöta ihop med Sdu:arna.

Jag tycker att det är uppseendeväckande att man från ledningens sida valde att ålägga arrangörerna detta krav. Sdu:arna var knappast där för att skapa någon djupare förståelse för vikten av separatism utan ville enbart bråka. Jag tycker att dessa personer borde ha blivit utkastade omedelbart efter ett sånt beteende. Att de betalat inträde spelar ingen roll, ty enda syftet med deras besök var att förstöra. Varför ska man acceptera sådant? Det handlar inte om att vara ”öppen” för andra åsikter, det handlar om att festivalen måste få fylla sitt syfte. Det kan den omöjligt göra om man tillåter personer som dessa. Du kan bli utkastad från en krog fast du betalat inträde om du beter dig illa, på samma sätt ska du också kunna bli utkastad från Pride om du uppvisar fientlighet. Istället för att kasta ut dem så springer ledningen deras ärenden. Jag mår illa.

Att man från ledningens sida spelar dem rätt i händerna och accepterar deras retorik på bekostnad av att ickevita hbtq-personer ska kunna känna sig trygga på självaste Pride tycker jag är skamligt. I ljuset av detta blir Anarchoprides kritik av Pride så mycket mer relevant. Det är en sak att hålla en festival som är öppen även för mer normativa personer, en helt annan sak att acceptera personer som kommer dit för att förstöra i någon slags förment anda av ”öppenhet” och ”tolerans”.

Om man inte från ledningens sida gör något åt det här och så kommer det per automatik leda till att ickevita känner sig mindre välkomna på Pride. Då kommer syftet med det hela, nämligen öppenhet och tolerans, att motverkas. För att vissa personer i en marginaliserad position ska kunna vara öppna så måste andra personer uteslutas. Pride ska vara öppet för alla människor, men inte för alla åsikter eller beteenden. Om man inte accepterar de regler som sätts upp, till exempel att en programpunkt är separatistisk, så har man fan inget där att göra.

Svar på frågor, del 2.

Röker du fortfarande? I så fall, hur mycket?

Jag röker inte dagligen men troligen lite för ofta för att kalla mig feströkare. Röker i princip bara när jag druckit, men såhär på sommaren blir det ganska ofta.

Favoritkomiker och/eller humorserie?

Jag tycker om Liv Strömquist och Nina Hemmingsson. Rörande serier så gillar jag Girls, men jag uppsöker i regel inte humorserier.

Skulle du kunna tänka dig eller har du planer på att läsa genusvetenskap på universitetet?

Just nu har jag ingen lust med det, men jag kommer nog absolut att ta någon kurs i det senare. Det känns dock inte som något jag vill göra till mitt huvudämne.

Kaffe eller te?

Kaffe. Har ett inbitet kaffeberoende.

Vad tycker du om 20-årsgränsen på Systembolaget?

Jag har ingen åsikt sådär ärligt talat. Den som vill dricka kan göra det ändå och jag ser helt klart poängen med svårtillgänglighet. En sak jag tycker är mer trist med svensk alkoholpolitik är de tidiga stängningarna på krogen.

Är du vegetarian? Om inte, hur motiverar du ditt köttätande, eller är det något du inte har reflekterat över?

Jag är inte vegetarian i nuläget men funderar på att bli. Jag tycker att det är omoraliskt att äta kött men har inte orkat ta tag i mina matvanor. Jag har även en historia av ätstörningar vilket gör att jag drar mig, för jag har innan märkt att de försök jag gjort att kontrollera mitt ätande har lett till problem. När jag flyttar till Uppsala kommer jag att bo med en vegan och en pseudovegetarian, så troligen blir det inget kött i hemmet.

Vad hade du för betyg i grundskolan?

Jag gick ut med 310 poäng, så MVG i nästan alla ämnen. Jag tror undantagen var b-språk, musik och idrott, men är inte helt säker.

Jag får intrycket att du har hög samhällspolitisk moral; noga med att följa dina principer och dylikt. Är du noga din moral på samma sätt i vardagslivet? Går det hand i hand?

Jag skulle säga att jag är noga med min moral i merparten av alla fall. Framförallt genom att jag försöker bryta ner mina fördomar mot olika grupper. Det kan dock vara knepigt att avgöra eftersom folk har så olika uppfattningar om hur man bör följa sin moral. Vissa skulle t.ex. kalla det dubbelmoral att jag är emot konsumtionssamhället men äger en smartphone, men eftersom jag ställer mig emot konsumentmakt som politisk metod så tycker inte jag det. Man måste å ena sidan vara sann mot sig själv och sina värderingar, men det är även så att vi lever i ett samhälle som avgör mycket hur våra liv ser ut.

Har du starka åsikter även i några andra ämnen än de som du skriver mycket om på bloggen? Isf, vilka?

Nja, det skulle jag inte säga. Detta är ju ingen ämnesblog på det viset utan jag skriver om det jag finner relevant för tillfället. Sedan har jag ju åsikter om typ musik, film, kläder och så vidare som jag inte låter ta så stort utrymme här, men jag skulle nog inte kalla detta för ”starka åsikter” eftersom det sällan handlar om något jag blir upprörd över. Vissa ämnen är också för komplexa för att ge sig i kast med, såklart, men jag kan inte komma på något på rak arm.

Du skriver ibland att du inte är så jättesocial. Har det alltid varit så? Är du mer blyg, ointresserad eller bara väldigt selektiv med vilka sociala sammanhang du trivs i?

Jag har ett ganska litet socialt behov och jag har nog tyvärr ett visst människoförakt som visar till fula tryne till och från när jag inte orkar med folk. Jag skulle väl inte kalla mig själv för ”selektiv” för det är inte så att jag aktivt väljer bort folk, men jag har få vänner som jag har direkt kontakt med och dessa personer umgås i regel i sammanhang jag trivs i. Jag är inte en person som umgås med andra av artighet och jag kan vara väldigt kort i tonen vilket jag tror leder till att umgänge som inte är givande faller bort automatiskt. Jag har inga sådana vänner som jag umgås med ”bara för att”, vilket nog beror på att jag aldrig orkat upprätthålla sådana relationer. Jag skulle inte kalla mig själv blyg för jag har lätt för att snacka men i vissa situationer kan jag känna mig väldigt osäker. Sådana uppstår framförallt när man inte kan diskutera, utan liksom måste ”umgås” helt utan sånt. Fattar fan inte hur man gör då!

Tror du datorspelsberoende bland ungdomar är ett problem, eller är det bara moralpanik?

Jag tror absolut att man kan bli beroende av datorspel, liksom av allt annat i denna värld. Dessutom så sitter ju många som spelar mycket uppe hela nätterna vilket bevisligen kan leda till depressioner på grund av för lite solljus. Jag tänker att en alltför ensidig vardag är dåligt för alla, oavsett vad den består i. Grundproblemet tror jag dock inte är datorspelen i sig utan att vissa tar sin tillflykt dit när de upplever livet som jobbigt på olika vis.

Vilken är din favoritbok, och vilken bokmänniska är du (romaner, memoarer, facklitterarur, deckare….)?

Min favoritbok är nog Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman, en bok som påverkat mig mycket politiskt. En annan bok jag verkligen burit med mig sedan jag läste den är Processen av Franz Kafka, som jag läste när jag var en pretentiös tonåring och kanske inte uppskattade så mycket då, men som jag ständigt återvänder till i tankarna. Jag läser nästan enbart ickefiktiva böcker. Dock är det mest politiska skrifter och jag vet inte vilken titel jag ska sätta det under, facklitteratur passar inte riktigt.

Alla människor har fördomar! Vilka är dina riktade mot?

Framförallt objektivister. Jag tror att alla dessa lider av störningar i sin empatiska förmåga alternativt är 15 år gamla. Mina observationer av världen hittills visar att så är fallet. Jag tror även att antifeminister är arbetslösa och marginaliserade.

Vem är du? Hur skulle du beskriva dig själv, så många sidor som du vill dela med dig av?

Det mesta av den jag är ser ni faktiskt här på bloggen. Jag identifierar mig otroligt mycket med min åsikter. Utöver det är jag ganska inbunden. Jag kan till exempel vara otroligt stel i sociala sammanhang. Jag tror att vissa kan uppleva mig som dissig eftersom jag inte riktigt kan det där med att ”mingla”, liksom ställa artighetsfrågor och så vidare. Jag ser mig annars som en person som står för vad jag tycker och vad jag är och som en god vän.

Hur ser du på relativism inom feminism? Ex. kvinnlig omskärelse – vanligt är ju att feminister från Syd kritiserar feminister från Västvärlden för att diktera villkoren för vad som är kvinnors ”rätt”, jämställdhet etc. Kan/ska västvärldens feminister kämpa för samma villkor för kvinnor i andra länder som vi har i ex Sverige, även om det kritiseras av dem som det faktiskt berör? Tycker själv att det är bra/viktigt att göra det (minns Gudrun Schymans uttalande om att det är samma strukturer i Sverige som i Afghanistan), men har inte lika lätt att argumentera för det när jag befinner mig i Afrika och synen på jämställdhet för mig och mina vänner här är väldigt olika.

Det viktigaste tror jag är att se att kampen måste se annorlunda ut beroende på samhälle. Man kan inte förvänta sig att man kan ta en färdig all av vad jämställdhet bör vara och trycka på den på ett samhälle utan det måste ske gradvis och anpassat. Ett exempel kan vara att man kanske inte ska börja tjata om slöjor i ett land där man praktiserar kvinnlig omskärelse, eftersom det senare då är det viktigaste att få förändring i. Samhällsförändring måste alltid ske gradvis. Jag tycker att det bästa sättet att stödja kvinnokampen internationellt är att stödja redan verksamma grupper i de aktuella länderna, kanske hjälpa till ekonomiskt med att öppna kvinnojourer och så vidare. Det är alltid mycket svårare att föra politiskt arbete i en kulturell kontext man inte är vad vid, det är bättre att hjälpa dem som redan sysslar med det.

Vilket typ av humor har du? Vad får dig att skratta?

Överlag så konsumerar jag inte humor i särskilt stor utsträckning. Den humor jag gillar är ofta politisk på olika sätt. Jag tycker till exempel att facebookgruppen Vita kränkta män är otroligt rolig, mest eftersom det verkligen är något jag kan relatera till min vardag. Jag tycker jätteilla om typ ordvitsar och ”flamshumor” i stil med Robert Gustavsson som spelar full eller liknande. Otroligt tråkigt i min mening. Jag tycker inte heller det är kul med skämt om olika marginaliserade grupper i samhället.

Finns det några politiska frågor som du bryr dig om/tycker är viktiga men som du inte bloggar om? Vilka och varför?

Ja, utrikespolitik och ekonomisk politik. Jag bloggar sällan om detta för att jag inte riktigt orkar sätta mig in i det och för att det ofta är knepiga frågor, men det är såklart otroligt viktigt! Miljöpolitik bloggar jag om ibland, men inte tillräckligt ofta, vilket även det beror på att jag saknar kunskap. Alltså, egentligen är ju alla politiska områden jätteviktiga, men man hinner inte skriva om allt tyvärr.

Skulle man kunna få ta en öl med dig på någon nation i Uppsala i höst? Vore kul!

…och får jag hänga på?

Lätt! Alla som vill får dricka öl med mig. Bered er på att jag kan vara lite knepig och verka ganska ”off” dock, men jag uppskattar i regel social internaktion även om det inte märks.

vad tycker du om om bloggen niotillfem?

Tja. Jag kan bli lite irriterad på hennes ständiga romantiserande, som när det skulle vara orkan och hon ba ”jag har gjort en orkanspellista på spotify”. Jag tyckte dock att det hon skrev när hennes pojkvän dumpat henne var mycket fint och ärligt. Men överlag så kan jag väl tycka att sådana bloggar är ganska ointressanta och att det är tråkigt att de är så dominerande i bloggosfären.

Jag har för mig att du är med i Miljöpartiet. Hur kommer det sig att du valde det och inte t ex Vänsterpartiet?

Det stämmer. För det första valde jag parti innan jag blev såpass vänster som jag är idag. Dock tycker jag om Miljöpartiet eftersom det finns ett öppet klimat inom partiet. Det finns även grupperingar där inne som jag sympatiserar väldigt mycket med, och jag har för mig att de drivit förslag både om sex timmars arbetsdag och om medborgarlön. Ibland kan jag känna att de flirtar lite väl mycket med borgerligheten, något som jag dock tror kommer försvinna nu eftersom väljarna inte verkar vara för det och att det svenska politiska klimatet rör sig mot vänster rent generellt. Jag hoppas på att de ska kunna damma av några av deras lite mer radikala förslag.

Försökte diskutera med en människa om politik, det visade sig att han var soffliggare. Vi kom in på feminism. Hans argument mot mig var hela tiden: ”vad vi än pratar om kommer du ha rätt för du är mer påläst än mig.” VAD svarar man på det?! Han använde alltså det som ett argument för att visa att han egentligen har rätt men inte har någon fakta/kan något för att vara kapabel att diskutera ämnet…eh?!

Om man är ärlig i sin argumentationsteknik och dels skiljer tydligt på fakta, antaganden och åsikter och dels bara drar argument man själv tror på så borde det problemet inte uppstå. Om man diskuterar på samma sätt som man för krig så är det dock på sätt och vis sant att den mest diskussionsvana kommer vinna oavsett. Bra diskussioner är i min mening mer som samtal där man försöker nå någon slags konsensus eller i alla fall förståelse både i världsbild och i åsikter, om man diskuterar schysst så borde även en mindre insatt kunna föra diskussionen.

Är det ens värt att diskutera med folk som verkligen inte bryr sig/inte kan någonting om ämnet (men ändå har dumma åsikter, tex för antifeminism) ?

Jag diskuterar i regel inte med människor som bara ifrågasätter utan att egentligen vilja veta mer om något, det är bara störigt och tar en massa onödig tid. Jag anser mig inte skyldigt att försvara mina åsikter mot dessa personers påhopp eftersom det troligen inte kommer förändra dem.

Min första menskopp.

Igår fick jag hem min fösta menskopp från menskoppen.se. Jag tog tag i saken när jag fick min mens nu i dagarna, och trodde att jag inte skulle få tillfälle att pröva fören nästa mens, men leveransen kom typ två dagar efteråt så nu har jag fått tillfälle att pröva under mens.

När jag prövade den så skulle jag gå på bio och sedan på krogen och valde därför att även ha på mig binda också, för säkerhets skull. Det skulle dock visa sig att detta var fullkomligt onödigt. Menskoppen höll helt tätt hela kvällen och även natten igenom, när jag tog ut den på morgonen var den inte ens i närheten att vara full och då har jag ändå, i min mening, ganska riklig mens.

Upplevelsen var näst intill religiös. Den där obekväma känslan av att pula in tampongen, den uttorkade känslan i slutet av mensen eller att vara helt varm och fuktig kring fittan på grund av obekväma nattbindor är numera ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag kommer aldrig mer att behöva välja mellan olika parfymerade tamponger och piffiga bindor i affären. Jag kommer aldrig mer att behöva ta ställning till olika mensskydds sugförmåga eller pris. Jag kommer aldrig mer behöva leta mig svettig efter någon gömd tampong på första mensdagen.

När jag stoppade in den var jag tvungen att pröva några olika vikmetoder, men förstod ganska snabbt vad som funkade. Jag var lite spänd i fittmusklerna vilket fick menskoppen att först inte komma in ordentligt, sedan försvinna så att jag knappt kunde känna den. Jag blev först orolig för att jag inte skulle kunna få ut den, men när jag prövade senare gick det utan problem. Efter första gången har jag inte haft några problem över huvud taget med att få in och ut den. Den har dessutom hållit tätt bättre än tamponger gör för mig, och man behöver inte tömma den lika ofta som man måste byta tamponger, det räcker med var åttonde till tolfte timme. Jag var lite rädd till en början att den skulle skava men jag har inte märkt av något sådant.

Allt som allt är jag sinnessjukt jävla nöjd! Jag tycker verkligen att alla med mens bör skaffa en menskopp. Det är hygieniskt, praktiskt, miljövänligt och ekonomiskt. Ett av de bästa köp jag gjort i hela mitt liv.

Mina föräldrar äger också en villa.

Folk hackar på bostadsrätts- och villaägare på twitter och jag sitter här i mina föräldrars villa och tänker på om jag skulle ta och reagera som vissa personer gör när de råkar ingå i en grupp som blir generaliserad och utpekad. Bli kränkt och sur, envist hävda att ”jag äger minsann villa och jag är okej ändå” och så vidare.

Jag känner mig inte attackerad eller utsatt som person, däremot känner jag att min klass är attackerad, och det med rätta. Jag tror inte att kulturmarxisterna kommer komma och slå ner mig för att jag bor i villa, däremot tror och hoppas jag att de kommer kämpa för en förändring där min klass är mindre priviligerad. Jag hoppas att man kommer återinföra fastighetsskatten, jag hoppas att man kommer ”fula ner” mitt område med hyreshus (som vissa boende vänder sig så starkt emot), jag hoppas att man kommer att föra en offensiv fördelningspolitik och så vidare och så vidare.

Man är en person, men man tillhör också en klass. Jag är Fanny, jag ligger ganska starkt åt vänster i den politiska skalan. Jag argumenterar utifrån detta, jag gör vad jag kan för att sprida vänsteråsikter. Samtidigt tillhör jag också medelklassen. Detta är inget jag kan eller vill avskriva mig, min klassbakgrund ger mig många möjligheter, i mitt fall möjligheter som jag kommer använda för att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle. Jag inser samtidigt att jag alltid kommer att vara ett barn av min klass och att mitt perspektiv på världen delvis är färgat av det.

Jag inser att klasskamp är en attack mot en del av den jag är, mot min bakgrund. Mot mina föräldrars villa som köpts med ärvda pengar, mot min möjlighet att få bostad i Stockholm som kommer sig av medlemskap i en dyr hyresrättsförening och så vidare. Samtidigt inser jag att jag också är med i den, för jag ställer mig bakom den. Även om det samhälle jag drömmer om kanske skulle leda till att min egen ställning var mindre privilegierad så är det min politiska ståndpunkt.

Jag tror inte att lösningen är att söka förneka sin bakgrund, inte heller att försöka göra det till mindre av ett problem. Du kan inte göra något åt varifrån du kommer, men du kan ta ansvar för det. Dels genom insikt om dina privilegium, dels genom att kämpa emot den samhällsordning som tillmätt dig dem. Men det kräver att man vet vem man är, att man vet att delar av det man är är något man samtidigt måste kämpa emot. Att man inte skyller på någon annan, någon tänkt ”verklig fiende” som man garanterat inte ingår i, utan att man vågar se problemet också i sin egen position.