Folk hackar på bostadsrätts- och villaägare på twitter och jag sitter här i mina föräldrars villa och tänker på om jag skulle ta och reagera som vissa personer gör när de råkar ingå i en grupp som blir generaliserad och utpekad. Bli kränkt och sur, envist hävda att ”jag äger minsann villa och jag är okej ändå” och så vidare.
Jag känner mig inte attackerad eller utsatt som person, däremot känner jag att min klass är attackerad, och det med rätta. Jag tror inte att kulturmarxisterna kommer komma och slå ner mig för att jag bor i villa, däremot tror och hoppas jag att de kommer kämpa för en förändring där min klass är mindre priviligerad. Jag hoppas att man kommer återinföra fastighetsskatten, jag hoppas att man kommer ”fula ner” mitt område med hyreshus (som vissa boende vänder sig så starkt emot), jag hoppas att man kommer att föra en offensiv fördelningspolitik och så vidare och så vidare.
Man är en person, men man tillhör också en klass. Jag är Fanny, jag ligger ganska starkt åt vänster i den politiska skalan. Jag argumenterar utifrån detta, jag gör vad jag kan för att sprida vänsteråsikter. Samtidigt tillhör jag också medelklassen. Detta är inget jag kan eller vill avskriva mig, min klassbakgrund ger mig många möjligheter, i mitt fall möjligheter som jag kommer använda för att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle. Jag inser samtidigt att jag alltid kommer att vara ett barn av min klass och att mitt perspektiv på världen delvis är färgat av det.
Jag inser att klasskamp är en attack mot en del av den jag är, mot min bakgrund. Mot mina föräldrars villa som köpts med ärvda pengar, mot min möjlighet att få bostad i Stockholm som kommer sig av medlemskap i en dyr hyresrättsförening och så vidare. Samtidigt inser jag att jag också är med i den, för jag ställer mig bakom den. Även om det samhälle jag drömmer om kanske skulle leda till att min egen ställning var mindre privilegierad så är det min politiska ståndpunkt.
Jag tror inte att lösningen är att söka förneka sin bakgrund, inte heller att försöka göra det till mindre av ett problem. Du kan inte göra något åt varifrån du kommer, men du kan ta ansvar för det. Dels genom insikt om dina privilegium, dels genom att kämpa emot den samhällsordning som tillmätt dig dem. Men det kräver att man vet vem man är, att man vet att delar av det man är är något man samtidigt måste kämpa emot. Att man inte skyller på någon annan, någon tänkt ”verklig fiende” som man garanterat inte ingår i, utan att man vågar se problemet också i sin egen position.