Demonstration på lördag mot EDL.

På lördag, samma dag som Prideparaden går, så organiserar den antimuslimska organisationen EDL en demonstration mot ”islamisering”. Deltar gör främlingsfientliga från hela Europa. De ägnar sig åt så kallad ”pinkwashing” med budskapet att islamiseringen hotar homosexuellas rättigheter. Motdemonstration anordnas klockan ett på norra bantorget, i närheten av t-centralen. Jag tycker att alla som kan bör närvara, det är viktigt att visa att det även från hbtq-vänligt håll finns motstånd mot dessa krafter. De ska inte kunna komma och sprida sitt hatiska budskap med hjälp av en hbtq-vänlig retorik. Jag kommer garanterat att närvara, och kommer troligen att hinna med att se Prideparaden också eftersom den går ganska långsamt.

Läs mer om demonstrationen här.

Om att tvingas diskutera påhittade samhällsproblem.

Det är klart att det är fel att falskeligen anmäla någon för våldtäkt. Fel som fan. Helt seriöst, jag skulle bli fly förbannad om jag fick reda på att något sådant hade inträffat i min närhet. Jag skulle inte tveka om att fördöma den som medvetet försökt smutsa ner någons rykte genom en falskanmälan. På samma sätt hade jag blivit fly förbannad om jag fick reda på att någon falskeligen anmält någon för rån, misshandel, stöld eller mord. Det är såklart otroligt omoraliskt att försöka utnyttja rättssystemet för att straffa någon man ogillar och det har jag aldrig någonsin uttryck en annan åsikt om.

Frågan är ju hur relevant det är att diskutera. Ja, det är fel. Det finns en massa saker som folk gör som är fel. Folk mobbas, folk slåss, folk snackar skit, folk snor och så vidare. Allt detta är dåligt och omoraliskt. Men när man diskuterar saker som om de vore samhällsproblem, då måste man ju också kunna argumentera för att det faktiskt är så det ser ut. Alltså inte bara att et skulle kunna ske, och att det om det skedde vore ett samhällsproblem. Man måste kunna argumentera för att det som det ser ut idag är eller riskerar att bli ett samhällsproblem.

Om du framställer något, till exempel falskanmälda våldtäkter, som ett samhällsproblem måste du ju också stå ut med att folk ifrågasätter om det faktiskt är det. Jag har ingen respekt för personer som målar upp ett hypotetiskt scenario och ba: detta skulle kunna ske, alltså måste vi diskutera det som om det vore ett samhällsproblem. Nej, det måste vi inte. Vi måst diskutera problem som faktiskt existerar, inte problem som skulle kunna tänkas existera. Det är totalt ointressant.

Jag bli irriterad när jag tar upp ett faktiskt samhällsproblem, såsom att kvinnor inte anmäler våldtäkt, och någon kontrar med att ta upp ett hypotetiskt samhällsproblem, såsom falskanmälningar av våldtäkt. Det finns inga belägg för att falskanmälningar av våldtäkt är mer vanligt förekommande än falskanmälningar överlag, i alla fall inga som jag har sett. Jag anser inte att jag ska behöva ta ställning till eller diskutera ”samhällsproblem” som någon diktat ihop, faktiskt. Däremot gör jag det gärna om det finns belägg för att detta samhällsproblem faktiskt existerar.

Om att hänga ut anställda.

Nu menar jag inte att det var fel av Cecilia Forss att göra som hon gjorde i det här fallet då det var ganska grovt av en personal på Kejll&co att skicka ett sms och fråga om de kunde ligga när han fått hennes nummer i tjänsten.

Om man blivit utsatt för rasism eller sexism så tycker jag att detta med uthängningar av enskilda anställda kan vara berättigat. Generellt kan jag dock få lite dålig smak i munnen av folk som har inflytande använder det för att hänga ut enskilda anställda på företag, vilket jag ändå tycker mig se relativt ofta.

Idag har vi en arbetsmarknad där den enskilda är väldigt utsatt och ofta utbytbar och då kan den typen av uppmärksamhet lätt leda till att man får sparken. Det kan vissa säkert tycka är rätt och rimligt, jag tycker dock att det blir till en slags förlängning av det kontrollsystem som finns kring arbetare redan från arbetsköparnas sida. Den här kulturen av att ”hänga ut” personer som man upplever sig dåligt bemött av är bara att springa arbetsköparnas ärenden. Ofta så beror nog dåliga bemötanden på dåliga arbetsförhållanden, om man istället lägger skulden hos privatpersonen så skapar man förutsättningar för vissa företag att kompensera dåliga förhållanden på arbetsplatsen med att slita på de anställda.

Ibland kan folk bli upprörda för att kassapersonal inte varit trevliga, för att de inte mött en med ett stort leende när man betalar eller för att de varit snäsiga i tonen. Kanske skriver de något om det på twitter eller liknande. Om man har inflytande in dessa sfärer så kan det absolut komma att leda till att personen ifråga blir uppsagd. Frågan man måste ställa sig är ju om det är rätt och riktigt att kräva att personer ska vara supertrevliga och proffsiga hela tiden och om det är ett rimligt ”straff” att låta personen i fråga hamna i onåd hos sina chefer.

Jag kan tänka mig att många som gör detta ser et som att de brukar sin konsumentmakt gentemot företagen vilket väl kan ses som något positivt, om än ganska meningslöst i min ögon. Som konsument i förhållande till företag kan du absolut betraktas som maktlös, men som konsument i förhållande till serviceanställd kan du ha otroligt mycket inflytande. Jag tror inte att jag hade skrivit om ett dåligt bemötande från någon anställd, i alla fall inte så personen kunde identifieras. Jag tänker mig nämligen att arbetarintegritet är viktigare än att det bara jobbar personer som bemöter alla kunder med ett stort leende.

Falska våldtäktsanklagelser.

Ibland sägs det att kvinnor har en ”fördel” i något slags ”könskrig” i och med att vi kan falskanmäla folk för våldtäkt. Problemet är som sådant, att eftersom människor i regel misstror rättssystemets förmåga att döma skyldiga våldtäktsmän så blir man i praktiken socialt dömd om man blir anklagad.

För det första så läggs de allra flesta våldtäktsmål ner redan vid anmälan eftersom åklagaren inte anser sig ha något att gå på och då blir det i regel heller inte allmänt känt att något åtal existerar. Rättssystemet fungerar inte som så att du kan traska in och göra en anmälan och sedan tvinga personen av närvara på en massa rättegångar, en åklagare måste vara villig att anta ditt case och det görs i regel inte om man inte tror att det kan leda till fällande dom. Vissa fall, som till exempel rörande stureplansprofilerna, blir uppmärksammade av olika skäl. Men sånt sker ju i alla typer av rättegångar: vissa blir uppmärksammade och då har folk åsikter. Det är verkligen inga konstigheter.

För det andra så kan precis alla, precis när som helst, bli anklagade för vilket jävla brott som helst eller varför inte något som inte är brottsligt utan bara anses dåligt socialt. Det är ju också en ”social dom”. Gud, folk sprider ut lögner och skit om varandra precis hela tiden, det är ju inte som att just precis en falsk våldtäktsanklagelse är något helt annat än andra lögner folk kan tänkas sprida om varandra.

För det tredje så betyder inte att möjligheten till falskanmälan finns att de sker i särskilt stor utsträckning. Jag vill påpeka att en falskanmälan inte är detsamma som att göra en anmälan som inte leder till fällande dom. En falskanmälan borde ju vara när en person faktiskt utstuderat väljer att anmäla ett brott hen vet inte har begåtts för att göra livet surt för en annan människa. Ett sådant beteende är givetvis alldeles förkastligt. Det är dock inte omoraliskt att sakna kunskap om hur man ska rubricera något man blivit utsatt för i juridiska termer.

Lösningen på problemet med bristande tillit till rättssystemet borde ju vara att skapa bättre rutiner kring dessa mål, inte något annat. Dessutom tycker jag inte att samhället brukar vara sent med att komma till ”falskt anklagade” killars försvar, redan innan rättegång avslutats. Givetvis kan det ändå vara en börda att gå igenom en rättegång, men det är det nog oavsett vilket brott man är anklagad för. Rättegångar tar liksom en massa tid och energi i anspråk, så är det oavsett. Det är ändå viktigt att de sker för att rättssystemet ska fungera.

Den nya manligheten.

Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.

I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.

Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.

Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.

Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.

Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.

Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.

Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.

När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.

Vuxna människor kan också gråta.

Vissa tycker att det är ”något fel” om ens partner börjar gråta ”som ett barn”. Jag antar att det som menas är om hen börjar gråta utan att det är direkt härledbart till externa omständigheter, som fysisk skada eller att någon har dött.

Jag gråter väldigt mycket. Det började när jag blev deprimerad och har aldrig riktigt slutat. Jag gråter åt böcker, åt radiodokumentärer, åt filmer och åt musik. Det händer även att jag gråter bara för att jag är ledsen. Gråt är förlösande och ett av många sätt att hantera känslor som brusar upp inom en. Jag tycker gråt är bland de bättre, jag tänker mig nämligen att ett vanligt alternativ är aggression eller inbundenhet. Det första är negativt av uppenbara skäl, det andra för att det är otydligt. Jag menar inte att nedvärdera personer som inte gråter, bara att det kan finnas stora fördelar med att ha ett tydligt känslospråk.

För vissa personer kan gråt säkert verka mycket jobbigt. Kanske har man negativa erfarenheter eller så har man aldrig riktigt lärt sig att hantera starka känsloyttringar. Men lite träning brukar det emellertid gå. När jag gråter på grund av sorg så brukar jag uppskatta om någon håller om mig och visar omtanke. Även tafatta försök betyder något, för det visar att man inte är ensam, att någon bryr sig. Jag har lärt mig att det alltid är bättre att visa någon slags omtanke än att inte göra något alls. Om en person vill vara ifred säger hen i regel det men det kan vara svårare att säga till den som initialt inte brytt sig att man behöver tröst.

Jag förstår att vissa instinktivt ryggar tillbaks av starka känsloyttringar. Däremot tycker jag att det är sorgligt att försöka få det att framstå så ”rätt” att reagera så. Både att visa och bry sig om andras känslor är fina egenskaper som jag tycker att man bör odla.

Vuxna människor behöver också visa sina känslor, det är inget som är barn förunnat. Vuxna människor kan också känna hopplöshet så stor att det enda man vill göra är att böla, och då måste man få göra det. Om du inte kan hantera att andra visar sina känslor så föreslår jag att du tränar på det, för ett rikare liv, för mer värme och gemenskap. För visst vore det tråkigt om vi isolerade oss från varandra känslomässigt bara för att vissa anser att gråt hör barnvärlden till.

Saker internet lärt mig att hata: yttrandefrihet.

Ett ord som internet lärt mig att hata är ”yttrandefrihet”. Fan vad folk drillar om den jävla yttrandefriheten! Jag tänker att yttrandefriheten nog är den frihet som är absolut minst hotad, i alla fall inte på det sätt som yttrandefrihetstjatarna hävdar. Jag tänker på Lars Vilks och vilket enormt jävla stöd han får när han aktivt provocerar muslimer samtidigt som det faktum att en facklig representant blir misshandlad för att dra tillbaks sina krav inte väcker särskilt mycket uppmärksamhet, jag tänker på Tryckfrihetssällskapet som tillmäts en plats på debattsidan i en av våra största dagstidningar för att säga att de inte får något utrymme.

Den yttrandefrihet som anses skyddsvärd av dessa personer är friheten att yttra sig ”kritiskt” om Islam och invandring. Andra personers och gruppers yttrandefrihet är inte alls lika viktig. Nå, jag antar att den som inte kan försvara det hen skriver, tycker eller säger istället får försvara att hen skriver, tycker eller säger. ”Alla får tycka som de vill” samt ”vi har faktiskt yttrandefrihet” är argument för folk som inte kan argumentera för sin sak.

Även om yttrande- och tryckfrihet är något jag ställer mig bakom så skulle jag aldrig vilja beblanda mig med de personer som ingår i den så kallade ”yttrandefrihetsrörelsen”. Jag blir så trött av deras tourettesartade sätt att upprepa saker som (med rätta) gör folk upprörda bara för att man ”måste får säga” saker och ting. Ordet yttrandefrihet, som förut var något väldigt positivt laddat för mig, får mig numera att rygga tillbaka och fly diskussionen.