Meddelarskyddet är en självklarhet.

Fascinerande detta jag läste på alliansfritt att det har tagit ett år att tillsätta en utredning för huruvida meddelarskyddet ska gälla även i den privata vården. Meddelarskydd är alltså, för den som undrar, skyddet en anställd har att kunna anmäla missförhållanden på arbetsplatsen utan att få sparken för det. Detta är ett anställningsskydd som är fyller den mycket viktiga funktionen att säkerställa att människor vågar säga till om något går fel till utan att riskera sin egen anställning. Det är såklart otroligt viktigt att det finns inom välfärd som finansieras offentligt, oavsett om den sedan råkar vara privatägd. Jag förstår inte varför man ens behöver utreda frågan, det räcker väl med sunt förnuft.

Detta är alltså företag som är menade att fylla samma funktion som statligt ägda företag och vars verksamhet finansieras av skattepengar. Varför ska då inte samma regler gälla för dem? Ask säger att det kan vara viktigt att företagen får behålla sina företagshemligheter, men om man håller sina företagshemligheter så högt så tycker jag inte att man ska ge sig in i den offentligt finansierade välfärden. Att man inte utrett denna fråga ordentligt innan man bestämde sig för att sälja ut och privatisera tycker jag är väldigt märkligt. Att man inte anser att man kan ställa detta krav på företag så får sin vinst från skattebetalarnas pengar är en jävla gåta.

Intellektuell hederlighet.

Fick en fråga för jättelänge sedan om intellektuell hederlighet som jag tänkt att jag ska svara på i ett inlägg men glömt hela tiden. Nu hittar jag dessutom inte kommentaren. Nåja.

Jag använder ofta uttrycket intellektuell hederlighet när jag pratar om diskussionsklimat. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vara intellektuellt hederlig. Men vad betyder det? Jag har hört ett antal olika definitioner av det. Vissa personer tycker att det ingår att om man blir motbevisad (alltså inte har motargument) i en diskussion om en sak så måste man byta åsikt. Det tycker inte jag. Jag byter inte åsikt bara för att jag träffar en människa om har mer kunskap eller argumentationsvana än jag inom ett visst område, det skulle ju liksom inte gå.

Jag har vissa regler för mig själv i diskussioner som jag håller mig till. Det är viktigt för mig för att undvika att bli en sån som bara spänner sina hjärnmuskler. En sån som alltid kör över andra i diskussioner som någon jävla ångvält.

Vad jag inkluderar är:

  1. Dra bara argument du själv tycker är hållbara och förenkla inte för mycket. Ofta när man diskuterar med mindre kunniga eller självsäkra personer kan det hända att man förenklar för sig själv genom att dra argument som inte är rakt igenom hållbara eftersom man litar på att den andra ändå kommer köpa det. Om bilden är mer komplex, säg då det.
  2. Lägg inte fram åsikter som sanning. Detta gör väldigt många personer, alltså blandar ihop åsikter och fakta. Se till att formulera dig på olika sätt beroende på vad det är. Om det är fakta, langa gärna belägg. Det är inte alltid man kan dock. Men det viktiga är att inte diskutera fakta och åsikter på samma sätt för det blir alltid skitrörigt. Ibland gör man antaganden om hur verkligheten ser ut utan att h belägg för det. Då tycker jag att man ska var tydlig med att man har det som sin utgångspunkt och se om motparten accepterar ett eller inte. Väldigt ofta så kommer meningsskiljaktigheter ut olika världsbilder, då blir det meningslöst att diskutera utan att först ha utrett var man står i fråga om hur man ser på världen.
  3. Erkänn när du blivit motbevisad och motståndarens poänger. Ofta så går ju en diskussion igenom flera olika argument. En skitstörig grej som vissa gör är att när de blir motbevisade på en punkt glida över till nästan utan att på något sätt markera att ”okej, du vinner denna ”runda”” och sedan efter ett tag hoppar tillbaks till argumentet de blev motbevisade på så måste man harva upp hela diskussionen igen. Jättejobbigt. Det är också viktigt att erkänna sin motståndares poänger. Vissa argument är bara korkade, andra är intelligenta men ändå möjliga att motbevisa eller helt enkelt bara ha en annan åsikt om. Om någon langar ett sådant så brukar jag säga typ ”bra poäng” eller ”det där är ett stort problem i mitt resonemang” eller liknande, för att visa att jag inte tycker att det är rakt igenom idioti.
  4. Spela inte djävulens advokat utan att säga det. Ibland så varvar folk mellan att argumentera för åsikter de står för och åsikter de inte står för utan att säga något. Fan vad frustrerande det är! Om jag argumenterar för saker jag inte står för bara för att testa mina resonemang så brukar jag vara tydlig med det.
  5. Ta hänsyn till din ”motståndares” nivå och diskussionens natur. Olika personer är olika vana vid att diskutera och olika kunniga. Om jag diskuterar med människor som är ”nybörjare” inom ett område eller diskussioner i helhet så är jag mindre noggrann med att alltid vara ”schysst” och erkänna den andres poänger och så vidare. Detta för att jag inte vill meja ner en person som säkert är osäker i diskussioner. Dessa personer brukar dessutom alltid vara mer intresserade av själva kunskapen än av diskussionen, och sånt måste man också anpassa sig till. Olika diskussioner är olika, vissa är mer samtal medan andra är mer som fighter. Om någon går in med inställningen ”samtal”, gör det då inte till en fight.
  6. Attackera inte halmgubbar. Ibland så lägger folk ord och åsikter i munnen på en som man sedan måste ägna massa tid åt att förklara att man inte står för. Fint exempel är när folk anklagar socialister för att vilja ha arbetsläger. Det förstår i och för sig alla att det är skitsnack, men det finns en massa ”snyggare” sätt att göra samma sak på. Bara gör inte det. Det ger absolut ingenting, det tar bara en jävla massa tid och gör alla parter sura.

Detta är vad jag tycker ingår i intellektuell hederlighet. Vissa personer tycker att det ingår att alltid ta en diskussion, det tycker inte jag. Man får ta vilka diskussioner man vill. Däremot tycker jag att när man väl gett sig in i en diskussion så ska man försöka hålla sig till detta. Jag tror att de flesta känner själva när de är hederliga och inte, man brukar veta om när man undanhållit saker medvetet för sin diskussionspartner.

Om man vet med sig att man är duktig på att argumentera så tycker jag att man ska ta ansvar för den förmågan och inte medvetet lura folk. Detta dels för att det i slutänden blir ganska värdelöst, eftersom den som inte har fått en gedigen grund för en åsikt kommer att överge den när hen får höra något bättre, dels för att det gör dig till en jobbig person att diskutera med. Man vill ju att folk ska tycka saker för att de inser rimligheten i det, inte för att de får åsikterna mejade ner i truten.

Sist vill jag säga att jag själv absolut inte är perfekt på detta område. Jag jobbar på det hela tiden.

Problemet med sexistiska skämt är att de alltid är skittråkiga.

Fick tag på denna bild på twitter.

Alltså. Sexistisk humor. Fan vad tråkigt det är. En sexistisk persons idé om humor är typ det som presenteras på 9gag och ”skämt” om att kvinnor ska stå i köket, göra en macka eller vad fan som helst. Även dessa eviga haranger om varför sak X är bättre än kvinnor är så jävla uttjatat. Det är så sanslöst oinspirerat.

Jag kan skratta åt sexistiska skämt. Det är ingen principfråga för mig. Humor bygger i mångt och mycket på generaliseringar och opassande inslag och det är jag helt okej med. Problemet är att folk kommer undan med tråkiga skämt bara för att de är sexistiska. Skulle man kunna dra samma skämt i evigheter (typ det om mackan/köket) om det inte anspelade på någon förtryckt grupp? Skulle inte tro det!

Folk som skriver sexistiska skämt borde fan ta och skärpa till sig lite och börja leverera. Och folk som konsumerar humor borde börja ställa krav utöver att saker och ting ska vara ”provocerande”. Sexistiska skämt är ju sällan ens provocerande utan snarare något som alla antas tycka är roligt. Det är ju fan mer provocerande att inte skratta åt sexism. Då är man tråkig och en stämningsdödare.

Trivselkonsensus.

Jag är en sån som alltid drar igång en diskussion var jag än hamnar. Det är inte med mening, det är sån jag är. Väldigt ofta så händer det att folk tycker att det är otrevlig med ”bråk” (man har väl olika smärtgränser för sånt antar jag) och tycker att diskussionen ska avslutas. Jag är verkligen nästan alltid helt okej med det.

Vad jag däremot tycker rysligt illa om när folk vill att man först, innan man struntar i diskussionen, liksom ska godkänna varandras åsikter och säga att de är ”okej”. Typ säga att ”folk tycker olika” eller ”det finns olika sätt att se på saken. Ja, det gör det, men jag ser ingen poäng med att sitta och hålla med någon för trivselns skull.

Att lämna en diskussion som inte fungerar är en sak. Att låtsas som om man nått någon slags samförstånd en annan. Jag vill inte fejka samförstånd, jag finner det intellektuellt ohederligt och framförallt osant mot mig själv.

Jag kan umgås med människor som tycker jag har helt upp åt väggarna fel i vissa frågor. Jag är helt okej med medvetenheten om att hen kanske tycker att jag är en idiot på vissa punkter och det är inget jag finne obekvämt. Jag förstår att andra kan tycka det är jobbigt men jag håller min egen intellektuella integritet högre än den känsla av obehag som kanske kan uppstå hos en person för att jag inte sysslar med denna typ av trivsel-konsensus. Då säger jag hellre att nej, jag håller verkligen inte med, för att sedan släppa ämnet.

Egenintresset räcker inte för att tvätta bort ryggradsrasismen.

Egentligen spelar det ingen roll om alla Sd:s medlemmar vore invandrare, det är fortfarande politiken de för som är problematisk. Men jag tycker ändå att det är skönt att några av de irakier som varit med i partiet nu bestämt sig att hoppa av med anledning av att de diskrimineras. Detta visar att det som spelar roll inte är om man anpassar sig till vad Sd tycker är ”svenska värderingar”, för vad skulle kunna vara ett bättre exempel på det är en person som till och med gått med i Sd, utan också vilket ursprung och namn man har.

Ofta så stoltserar partier som Sd med att de minsann har invandrare i partiet, på samma sätt som antifeminister stoltserar med de kvinnliga antifeminister som finns. Det verkar göra intryck på många att även de som faktiskt blir motarbetade av dessa grupper agenda ändå ansluter sig till dem. Jag antar att detta i mångas ögon vittnar om att denna agenda är principiellt ”rätt” eftersom den även förmår attrahera dem som förlorar på den.

Men jag tror snarare att de mekanismer som ligger bakom är önskan att bli accepterad av den som står högre än en själv i samhällshierarkin. Jag tänker mig att Sd hos många ser som en symbol för intoleransen som finns i det svenska samhället och tänker att om man blir accepterad där så borde man även bli accepterad i resten av samhället. Och det är klart att man blir accepterad, i alla fall ytligt, eftersom dessa grupper har allt att tjäna på att kunna visa upp dessa nyttiga idioter.

Uppenbarligen räcker inte ens detta uppenbara egenintresse som Sd har i dessa medlemmar till för att tvätta bort rasismen som sitter i ryggraden. Korkat av Sd att inte behandla dessa personer med respekt, för nu kommer de inte ha några duktiga irakier att visa upp nästa gång de känner för att bevisa sin fördomsfrihet.

Kvinnohatare.

Läste detta hos Lisa (typ en av mina nya favoritbloggar för övrigt) om att kalla män som gör vissa saker för kvinnohatare.

Varför måste man hålla på och ha snack på nivån att om män kollar på porr är dom kvinnohatare. Om en man har sex med en prostituerad måste han vara kvinnohatare.

Nu har jag personligen inget emot porr av nödvändighet, men i fallet prostitution skulle jag nog kunna tänka mig att kalla en man som köpte sex för kvinnohatare.

Ofta när man talar om misogyni så säger folk ofta ”jag är inte kvinnohatare” när man konfronterar dem med något misogynistiskt de sagt eller gjort. De kan vara att de betett sig jävligt förminskande och så blir man arg och då kommer det där att ”ja, jo, det kan jag väl förstå, men jag hatar absolut inte kvinnor”.

Nej. Jag hoppas fan att du inte är uttalad kvinnohatare för då vore ju loppet onekligen kört. Men grejen är att man kan göra saker som är sexistiska och misogynistiska utan att vara kvinnohatare. De flesta vill inte bete sig på ett sätt som förstärker könsmaktsordningen men gör det ändå helt enkelt för att könsmaktsordningen finns, vi alla ingår i den och har fostrats in i den och om vi inte agerar aktivt emot den då bidrar man med största sannolikhet till den.

Därför tänker jag att man måste konfrontera även de personer som beter sig såhär utan att vara medvetna om det. För samhällsstrukturer upprätthålls inte av vilja utan av ovilja att förändra, av slentrian. De personer som mest ihärdigt upprätthåller könsmaktsordningen drivs väl inte heller alltid av hat, utan av likgiltighet. En konstant ovilja att försöka förstå och förändra sitt eget beteende.

Så nej, man behöver väl inte säga ”kvinnohatare” men det tycker jag inte heller sägs särskilt ofta. Däremot är det ganska många som tolkar det som att man ”tror” att de är kvinnohatare när man påpekar att något de gör bidrar till kvinnoförtrycket i samhället och sedan vill motbevisa en i frågan. Det är så hemskt viktigt för dem att påpeka att de inte hatar kvinnor. Alltså, jag brukar inte heller påstå att de gör det men däremot påstår jag att vissa handlingar människor gör sig skyldiga till får negativa konsekvenser för kvinnor. Antingen kan man lugna sig själv med att tänka att man trots allt inte är kvinnohatare, eller så kan man rannsaka sitt eget beteende och förstå hur man, trots att man inte vill, bidrar till ett förtryck av kvinnor och försöka göra något åt detta.

Samhällsanalys är vägen till självkännedom.

Folk kanske tycker att jag ”skyller på män” när jag skriver om hur mina egna tillkortakommanden och problem har att göra med manssamhället. Att skylla ifrån sig är fult och det ska man inte göra. Ibland kan folk mena att jag borde ”göra något själv” istället för att förvänta mig att saker ska förändras.

Men det jag göra nu, det är att göra något själv. Det är nämligen att skapa såpass mycket insikt och förståelse att jag kan undvika alla dessa saker jag inte vill ägna mitt liv åt. Som benrakning, shopping och framförallt dåliga relationer. Sedan skulle jag såklart också önska att samhället förändrades, vilket jag försöker göra mitt i, men min egen förändring går genom insikt om samhället.

Det finns en idé om att människor som jag bara klagar och klagar utan att se sina egna problem eller sin egen roll. Men tro mig, jag ser mina egna problem hela tiden. Vad jag försöker göra är att finna dess orsaker och vägar ur. Då räcker det inte med att bara sluta med saker man ogillar, i alla fall inte för mig. Jag har behövt backa upp mina val och tankar med en bredare samhällsanalys.

Feminismen har verkligen hjälpt mig att komma till en massa insikter kring min egen person och även till att förändra mig själv. Det finns så mycket jag troligen hade gjort annorlunda idag om jag inte upptäckt feminismen.

Tro inte att jag bara sitter på min röv och klagar på andra. Jag funderar jävligt mycket på mig själv också, och det tycker jag faktiskt framgår ganska tydligt här eftersom jag på regelbunden basis talar om förändringar och insikter jag fått i mitt eget liv.