sd – Fanny Åström

Eftervalsreflektioner.

Reflektioner angående valet:

Jag blir irriterad när folk uttrycker förvåning eller förfasar sig över att Sd fick så mycket. Fanns det något mer uppenbart än att Sd skulle få högt stöd? Jag förstår att folk gärna håller hoppet uppe MEN jag tycker samtidigt att det tyder på en viss världsfrånvändhet. Vad som också stör mig med detta är att jag tror det är samma människor som kommer ”ta ställning” och sedan inte göra något mer fram till nästa val.
Allt fokus på Sd:s vågmästarroll förbryllar mig. Alliansen har varit minoritetsregering med Sd som vågmästare i fyra år. Det är absolut ingenting nytt att Sd har en vågmästarroll och jag tycker det är fascinerande att folk säljer in det så. Däremot att de har fördubblat sitt väljarstöd, det är en stor grej.
Alliansen jobbade hårt på att sälja in det som något helt naturligt att en förhandlar om regering och den politik en ska föra INNAN en har haft val. Detta är jättemärkligt eftersom det absolut inte är standard. Hela snacket om ”stabilitet” och ”trovärdighet” får politiker att framstå som tjänstemän, vilket såklart ligger i högers intresse eftersom deras ”visioner” är alldeles för vidriga för att rösta på. Deras stora trumfkort är att de kan framstå som ”ansvarstagande”.
Hur vissa diskuterar Sd:s framgångar som om det inte vore ett problem om de inte får inflytande, alltså om någon form av blocköverskridande samarbete kan göras. För det första så är blocköverskridande samarbete i sig en slags inflytande Sd får; de skapar ett politiskt klimat i vilket inga större förändringar tillåts ske. Detta tror jag på sikt också gynnar dem eftersom de är ett missnöjesparti som lär växa om det politiska ”etablissemanget” inte gör några förbättringar. Vidare så har de ju redan och kommer troligen få mer inflytande över debatten och hur de skapar en större acceptans för rasistiska åsikter som drabbar verkliga människor dagligen. Att reducera politik och rasism till hur röster faller i ett parlament tror jag är problematiskt.
Vad som på allvar skrämmer mig är att M kommer röra sig närmare Sd och att regeringen inte kommer kunna göra några betydande reformer, vilket kommer leda till att folk kommer rösta mer på Sd + blåa blocket nästa val. Jag ser det inte som osannolikt att vi får en allians med M och Sd.

Så vad gör en? Jag har fan ingen aning. Jag önskar jag hade något smart, genomtänkt, peppigt att säga men det har jag inte. Vad jag vet är att vi måste hitta långsiktiga strategier för att motverka Sd, inte bara hoppas på att det lyckas skapas en regering som gör att de får mindre inflytande de fyra kommande åren.

Att prata om hur motståndet skapar Sd:s offerroll är att legitimera den.

Ett argument som ofta hörs när en pratar om Sd och olika motståndsstrategier är att en inte ska spä på Sd:s offerroll genom att göra motstånd på det ena eller det andra sättet. Sd spelar på offerrollen, sägs det, det är så det får väljare. Personligen tror jag inte att folk i regel röstar på Sd för att de tycker synd om dem utan för att de är just rasister. Jag tycker till exempel synd om centerpartiet just nu, men jag röstar inte på dem för det för jag delar inte deras grundläggande ideologiska värderingar.

Såhär; alla politiska grupperingar är på något sätt utsatta i detta samhälle, alla politiska grupperingar skulle kunna göra anspråk på offerrollen. Hur kommer det sig att det råkar vara just Sd som har kunnat spela på den? Jag tänker mig att det har ganska mycket med att de fått status som någon slags undertryckta ”sanningssägare” att göra, något som säkert har väldigt mycket att göra med att många faktiskt känner att de har ett begränsat utrymme att uttrycka sina rasistiska värderingar. Om en till exempel tyckte att ”etablissemanget” tystade vissa åsikter som behöver framföras men över huvud taget inte hade samma idé om vilka åsikter detta var som Sd så hade en ju inte röstat på just Sd. Jag tycker till exempel att det finns en massa åsikter som ”tystas”. Anledningen till att en röstar på Sd är för att en på något vis håller med dem i deras värderingar eller politik, sedan används pratet om ”offerkofta” ofta som en ursäkt.

Att Sd får en offerroll handlar inte om att de faktiskt förtjänar den utan om att människor låter dem få sin offerroll. Det handlar om att människor väljer att framställa Sd som offer, eller att på andra vägar legitimera att Sd framstår som offer genom att prata om det som om det vore någon slags naturlag att så fort Sd möter på motstånd så blir deras offerroll ännu starkare. Om folk bara la ner detta tjat om Sd:s offerroll så skulle det troligen vara glömt ganska snart.

Att främst prata om hur de som gör motstånd ska ändra på sig för att undvika att Sd ska få ännu mer av en offerroll är att legitimera offerrollen som sådan och att låta den få faktiskt inflytande över ens politiska strategier. Det är att säga att offerrollen faktiskt har någon slags koppling till det motstånd Sd möter, snarare än att vara ett resultat av olika människors försök att legitimera normaliseringen av Sd. Det är ju precis det som syftet med att odla en offerroll är, att folk ska bli så rädda att göra motstånd att de helt enkelt skiter i det eller gör det på snällast möjligast sätt. Om vi anpassar oss efter Sd:s offerroll så har de redan vunnit.

Vidare; Sd kommer att försöka göra sig själva till offer oavsett om det gäller vuvuzelor eller vända ryggar, det enda en kan göra för att faktiskt minska Sd:s inflytande är att ta ställning emot dem och den rasism de framför. Om tillräckligt många gör det spelar det föga roll hur mycket offer de tycker att de är eller om de faktiskt har fog för att tycka det. I slutänden är det rasistiska strukturer som gör att rasistiska partier växer, och fokus måste ligga på att motverka dessa, inte på att få motståndet mot Sd att framstå som så harmlöst att ingen kan tycka att de är offer för det.

Att vända ryggen åt Sd och ”politik” i den liberala demokratin.

Det har ju blivit populärt nu att ”vända ryggen” åt Sd och andra fascistiska eller rasistiska partier eller organisationer, ett fenomen jag uppfattar har spritt sig från att elever på olika skolor där Sd vari på besök gjort det till att bli ett sätt att motdemonstrera när Sd typ har ett torgmöte. Jag tycker att metoden i sig är lite underlig, jag förstår relevansen i typ ett skolsammanhang då aktiviteten till exempel kan vara obligatorisk eller i samband med att en massa andra partier också ska presentera sig, men att aktivt åka till en plats för att visa sitt motstånd med en vänd rygg tycker jag är lite… onödigt mycket ansträngning för lite verkan kanske. Vissa tycker ju förvisso att det är ansträngningen, det vill säga ”att göra något” som är något värt i sig, själv tycker jag att det är resultatet som räknas. På detta sätt är ryggvändande på många vis den ultimata protestaktionen i en liberal demokrati; en anstränger sig mycket för att visa var en står, men uppnår minimalt resultat i förhållande till ansträngning. En sällar sig tydligt till de goda människorna men utgör inget hot mot det en tar ställning emot. Polisen, aka ”demokratins beskyddare”, gillar en för att en har ”rätt” åsikt men gör som de säger och därmed inte förstör deras uppdrag att låta Sd hålla sitt möte eller sin demo ostört. En lyfts fram som ett exempel på typ ”positiv antirasism” eller liknande av diverse liberaler och beskrivs som ett föredöme för alla de som bråkar mer på demos. ”Titta, en kan faktiskt visa var en står utan att föra så mycket oväsen”, kanske någon säger. Ungefär som om det handlade om att jag personligen vill ”visa var jag står” och inte om att jag faktiskt vill uppnå resultat, det vill säga hindra Sd från att uttrycka sina åsikter ostört. Detta är helt enkelt själva syftet med att föra oväsen, det är inte någon otrevlig bieffekt vilket vissa tycks tro.

Nå, jag har ju egentligen ingenting emot att folk gör motstånd på olika sätt även om jag tycker att vissa former är töntigare än andra. Jag tänker ändå att det är i grunden positivt att så många samlas för att göra motstånd oavsett form. Det bygger kamratskap, får en att känna styrkan i att vara flera, och jag tycker det är rimligt att det finns utrymme även för de som känner att de garanterat vill hålla sig på rätt sida om lagen (även om polisen ju faktiskt sjukt nog har motat bort såväl ryggvändare som plakatbärare). Jag tänker också att vissa kanske lockas till att gå över till mer aktiva motståndsformer, typ att åtminstone låta lite, något som ju faktiskt hindrar Sd från att genomföra sina möten till skillnad från att vända ryggen till. Jag tänker mig att det också kan finnas en fördel med att det är svårt för snuten att särskilja de olika motdemonstranterna från varandra, och att en kan glida mellan dessa grupper.

Fick dock läsa igår att det vid minst ett av dessa sammanhang förekommit att ryggvändare hyschat på folk som fört oväsen. Detta tycker jag är helt jävla orimligt att flera skäl. För det första: vem fan är du att berätta för andra hur antirasistisk kamp ska bedrivas? Jag skulle inte gå och säga till någon som står med ryggen till att göra oväsen, jag accepterar att folk håller olika nivå och föredrar olika former av motstånd, men jag tycker fan inte att en ska komma dit och banna de som går hårdare på än en själv. Jag tänker mig dessutom att de flesta som vänder ryggen till är mer nya i sammanhanget än de som har högre aktivitetsnivå, vilket borde leda till lite ödmjukhet.

Jag har så oerhört oerhört svårt för den här idén om politik som detta bygger på, idén om att det handlar om att liksom ”visa var en står” med en vänd rygg. Det handlar inte om att faktiskt försöka hindra de som uttrycker människofientliga och rasistiska åsikter, det handlar om att gå till en fysisk plats för att visa att en inte håller med dem. Vad vill en egentligen uppnå med att vända ryggen till? Jag tycker att det är viktigt att fråga sig vad syftet är innan en väljer vad en gör på en demo. Hur konstruktivt är det egentligen att göra ett ”statement”? Jag menar, Sd lär ju redan känna till att det finns en massa människor som inte gillar dem och det hindrar dem knappast från att existera. Någon slags effekt har det såklart, men frågan är hur stor.

Det finns någon slags idé om att en ska demonstrera emot på ett ”värdigt” sätt, att en ska vara lugn och sansad, respektera andras ”yttrandefrihet” och jag vet inte vad. Frågan är varför och vem som egentligen tjänar på detta. Dels Sd som kan genomföra sina grejer, dels den liberala demokratin som konstruktion som bara bekräftas av den här skiten som helt och hållet går enligt dess egen logik. Politik handlar om att enskilda individer ska få visa var de står i olika frågor, inte om att människor konkret kämpar för förändring. Om vi ska kunna bygga en politisk rörelse med någon slags inflytande måste vi ha egen kraft att göra saker, inte bara passivt visa ”var vi står”. Att som ryggvändare aktivt hindra andra från att göra andra former av motstånd är… ett hot mot demokratin kanske?

Skit för helvete i att ta avstånd.

När du som vänster går ut och ”tar avstånd” från att någon kastat en tårta i fejset på Åkesson under en antifademo, vad tror du det ger för effekt? Ser du någonsin högern ”ta avstånd” från varandra, och vad tror du att detta beror på?

Jag har ett tips: bara skit i det. Skit i att någon kastat en tårta i Åkessons fejs. Det är inte relevant. Det viktiga är att det finns människor där som tar ställning emot fascism och rasism. Att någon sedan gör något du inte sympatiserar med; vem fan bryr sig?

Genom att lägga så jävla mycket krut på att ta avstånd från så kallade ”extremister” eller vad fan du nu kallar det så reproducerar du dels bilden av att denna falang faktiskt existerar och är ett reellt problem, vilket inte stämmer. Du är en bidragande orsak till att till exempel Sd anses ha ”vatten på sin kvarn” när de snackar om våldsvänstern, eftersom du aktivt bygger på bilden av att denna finns. Pröva istället denna taktik; tagga ner, sluta vara så ängslig och låt det för helvete passera. Strunta i att ta avstånd bara, gör det. Jag lovar, jorden går inte under för att du skiter i att kommentera att någon fått en tårta slängd i fejset.

Vad jag tycker om tårtkastandet? Jag känner väl ungefär att det är som att lägga fokus på att vissa män behöver bjuda tjejer på drinkar för att få ligga framför att kritisera att vi lever i ett samhälle där kvinnor dagligen förtrycks. Tråkigt för hen kanske, men hel seriöst; vem fan bryr sig?

Se samhället för vad det är; ett rasistiskt skithål.

En grupp människor jag är mycket skeptisk till är de som lägger all sin politiska energi på att vara emot Sd, snacka skit om Sd och Sd:s väljare och så vidare. Det känns som att det är mer av en ritual än något en gör för att att nå någon verklig politisk förändring. Något en gör för att kunna känna att en gör något, att en bekämpar något, samtidigt som en förpassar detta till något som ligger utanför en själv.

Det känns snarare som någon slags offentlig avbön, en bekännelse en gör för att få tillträde till de ”goda” människorna, till ”antirasisterna”, till de som får ta plats inom parlamentarismen och så vidare. Men grejen är, att de utvisar människor de också, de avhumaniserar människor de också, de där som inte är Sd.

Det är så jävla tramsigt alltsammans, och jag blir så trött. Jag önskar att människor kunde sluta haka upp sig på symboler och istället se samhället för vad det är; ett rasistiskt skithål. Och det är inte bara Sd:s fel.

Egenintresset räcker inte för att tvätta bort ryggradsrasismen.

Egentligen spelar det ingen roll om alla Sd:s medlemmar vore invandrare, det är fortfarande politiken de för som är problematisk. Men jag tycker ändå att det är skönt att några av de irakier som varit med i partiet nu bestämt sig att hoppa av med anledning av att de diskrimineras. Detta visar att det som spelar roll inte är om man anpassar sig till vad Sd tycker är ”svenska värderingar”, för vad skulle kunna vara ett bättre exempel på det är en person som till och med gått med i Sd, utan också vilket ursprung och namn man har.

Ofta så stoltserar partier som Sd med att de minsann har invandrare i partiet, på samma sätt som antifeminister stoltserar med de kvinnliga antifeminister som finns. Det verkar göra intryck på många att även de som faktiskt blir motarbetade av dessa grupper agenda ändå ansluter sig till dem. Jag antar att detta i mångas ögon vittnar om att denna agenda är principiellt ”rätt” eftersom den även förmår attrahera dem som förlorar på den.

Men jag tror snarare att de mekanismer som ligger bakom är önskan att bli accepterad av den som står högre än en själv i samhällshierarkin. Jag tänker mig att Sd hos många ser som en symbol för intoleransen som finns i det svenska samhället och tänker att om man blir accepterad där så borde man även bli accepterad i resten av samhället. Och det är klart att man blir accepterad, i alla fall ytligt, eftersom dessa grupper har allt att tjäna på att kunna visa upp dessa nyttiga idioter.

Uppenbarligen räcker inte ens detta uppenbara egenintresse som Sd har i dessa medlemmar till för att tvätta bort rasismen som sitter i ryggraden. Korkat av Sd att inte behandla dessa personer med respekt, för nu kommer de inte ha några duktiga irakier att visa upp nästa gång de känner för att bevisa sin fördomsfrihet.

Att bekämpa rasism måste vara ett gemensamt samhällsmål.

Dagens deppiga läsning är att Sd ökat, och att de nu är tredje största parti i Sverige. Nu är detta förvisso bara en opinionsundersökning, så det ska inte tas på alltför stort allvar, men jag vill ändå skriva om Sd.

Jag kan å ena sidan störa mig på den moralpanik som finns kring Sd, men samtidigt tycker jag att folk undviker att bemöta problemet på allvar. Man talar om det som om det vore en stor kommunikationsmiss från de andra partierna, inte en fråga om att folk faktiskt har rasistiska värderingar.

Å ena sidan så förstår jag att främlingsfientlighet gror ur sprickor i samhället. Om människor känner sig exkluderade, att de inte representeras av de andra partierna, så tar man lätt till den typen av tänk som främlingsfientlighet innebär. Jag tänker även att det grundar sig i legitim ilska inför samhället som tar sig uttryck på ett missriktat sätt. Samtidigt är en röst på Sd en röst på Sd, oavsett vad anledningen till det är. Det går liksom inte att klema bort dessa människor med förståelse i all oändlighet.

Samtidigt blir jag trött på demoniseringen och skuldbeläggandet som sker när man talar om att de som röstar på Sd är White Trash eller att de är arga unga män. Det är inte en bra problembeskrivning, utan är ännu ett uppdelande i ”vi” och ”dom”. Först mellan etnicitet, sedan mellan klasser.

De andra partierna har här ett ansvar i att ena samhället, inte bara i att trycka på sina värderingar om att rasism är dåligt och att alla är lika mycket värda, utan att kapa en grogrund för missnöje som gör att främlingsfientligheten vinner ny mark. Det måste erbjudas ett annat gemensamt samhällsmål. Jag vet vad jag är ute efter, nämligen ett bekämpande av ojämlikheten i samhället. Jag tror att det är det enda som på lång sikt kan fungera, för med samhällsgemenskap minskar behovet av att hitta en yttre fiende och känslan för gemensamt samhällsansvar ökar.

Att bekämpa rasism måste betraktas som ett gemensamt samhällsmål, precis som att bekämpa kvinnoförtryck eller förtryck av hbt-personer. Ändå är det få politiker som verkar vilja förstå sitt eget ansvar för detta, skulden ligger alltid hos någon annan. Det räcker med att själv inte vara rasist, men man behöver inte ta något ansvar för rasismen i samhället.

Jag har svårt att se partier som inte gör någon analys av varifrån rasismen kommer och hur den ska bekämpas som trovärdiga i sin antirasism. Att som Centern vifta bort problemet med att man måste ”värna mänskliga rättigheter” och vara ”tydliga med värderingar” fungerar inte som en samhällslösning, utan är plakatpolitik i sin renaste form.

Sd ökar, och jag förstår varför.

Tydligen så har Sd nu återigen fått ett lyft, som sägs ha att göra med Åkessons prestation i partiledardebatten i Agenda. Ärligt talat så kan jag säga att jag verkligen verkligen begriper varför det är så. Han skötte sig helt otroligt bra, tyvärr, och kom helt in i rollen som kritiker utan att behöva stå tills vars för sin egen politik, helt enkelt eftersom ingen frågade honom, av vad jag såg i alla fall.

Jag kan ärligt talat inte skylla någon som röstar på Sd. Jag förstår varför man gör det, även om jag inte skulle göra det själv. Jag skulle såklart vara gladare om människor valde att vända sin frustration mot klassklyftorna och organiserade sig emot dem, men jag förstår varför Sd förefaller vara ett vettigt alternativ i mångas ögon.

Alltså, jag gillar inte Sd men jag kan känna mig lite matt på all Sd-panik. Jag tänker att om övriga partier i riksdagen har vettiga värderingar kring invandring så kommer det inte att ske något. Nu har de ju tyvärr inte det, men det är deras smygrasism och deras ovilja att ta ansvar över situationen och politiken som jag ser som det verkligt alarmerande i situationen.

Korkat Sd-hat.

Demonstrera gärna, men kan ni snälla byta namn.

Imorgon ska det hållas en demonstration emot Sd vilket jag i sig tycker är helt i sin ordning. Även om man inte kan ändra den demokratiska processen medelst demonstrationer och få ut Sd ur riksdagen på det viset så finns det en stor poäng i att markera att slaget inte är över: Sd sitter förvisso där de sitter men vilket inflytande de får och om de får sitta på samma platser nästa val avgörs delvis av vad som sker nu. Det är viktigt att Sd och deras retorik inte normaliseras, vilket är den stora risken vi står inför. Därför tycker jag att den som kan borde vara med och samlas i kungsträdgården klockan 12 i morgon.

Vad jag däremot har otroligt svårt för är den retorik som kampanjen förs under, den om att ”vi är 94 procent”. Det ska åsyfta de personer som inte röstade på Sverigedemokraterna, som ju som känt fick 5,7 % i valet.

För det fösta så är det liksom inte sant. Denna grupp människor representerar inte alla som inte röstade på Sd. Jag förstår att det är ett retoriskt grepp men jag tycker inte att det spelar någon roll. När man demonstrerar, driver en kampanj eller liknande så ska man aldrig säga sig företräda en grupp som man inte företräder. Det sänker trovärdigheten.

Men det största problemet med retoriken som jag ser det är att man reducerar frågan om ”rasism” till att handla om Sd eller inte. Jag vill påpeka att vi har minst två främlingsfientliga partier i vår riksdag, dels Sd men också Folkpartiet som driver förslag om burkaförbud och språktest för invandrare. Inget parti utom möjligen vänsterpartiet är riktigt invandrarvänligt, jag har till exempel aldrig hört någon föreslå att vi ska höja antalet kvotflyktingar (människor från krigshärdar som får uppehållstillstånd redan innan de anländer) som ändå är ganska lågt.

Rasism fanns redan innan Sd kom med i riksdagen. Visserligen blåser det extra mycket högervindar nu, men det är liksom inte Sd ensamt skyldiga för utan det handlar om att den mentaliteten har fått ett uppsving i hela Europa.

Antirasiströrelsen måste sluta handla om att mest bara hacka på Sd och börja handla om att åskådliggöra rasismen även på andra ställen i samhället och att erbjuda alternativ till en missnöjd befolkning. Sedan ska man såklart påminna folk om vad Sd är för ett parti så att de inte blir rumsrena, men ett ensidigt fokus på ett parti kan riskera att leda till att annan rasism blir rumsren istället. Att vissa åsikter och partier inte ifrågasätts för att de i alla fall inte är Sd.

Så demonstrera gärna, men kan ni snälla byta namn.