Att ändra sig.

Jag har ångrat mig så många gånger under mitt liv. Jag har gått från att inte vilja kalla mig feminist till att tycka det vore helt orimligt att inte göra det, jag har gått från extrem nyliberal till socialist, jag har gått från konsumtionstokig till konsumtionskritisk, klimatskeptiker till miljöpartist och så vidare. Ibland tycker folk att det är fel att ändra sig. ”Men du skrev/sa/tyckte ju innan att…” kan det låta. Det tycker jag är tråkigt. Att kunna ändra sig och erkänna det tycker jag är en väldigt bra egenskap hos de flesta människor och då är det tråkigt att man ska straffas för det.

Vissa verkar också tycka att man på något sätt ska meddela när man ändrar åsikt för att det ska vara okej. Man ska liksom gå ut och säga ”jag hade fel innan, nu tycker jag såhär”. Det håller jag inte med om. Jag tycker inte man ska förneka vad man tyckt och tänkt om saker och ting innan om det förs på tal, men jag tycker inte att man ska behöva meddela sina åsiktsbyten. För det mesta sker det ju inte heller i ett enkelt slag att man byter åsikt, det är snarare en fråga om grader. Jag kan sällan nämna en exakt tidpunkt då jag ändrat uppfattning i en fråga. Ibland kan det ju vara så att man inte berör ett ämne ens med tanken på flera år, och när man sedan återvänder tänker man helt annorlunda kring det.

Det är inte heller alltid så att jag tycker att jag hade fel innan. Ibland så har jag förändrat åsikt lite eller bara lärt mig att se andra perspektiv. Det betyder inte att jag tycker att mitt tidigare tankesätt är uppåt väggarna fel. Ett sånt exempel för mig är drogfrågan. Innan så var jag jätteliberal i min inställning till alkohol, idag kan jag i mycket högre grad se problemen med en alltför fri alkoholmarknad. Jag kan tycka att mitt tidigare tankesätt var banalt, men ha kvar vissa tankegångar och kompletterat med nya. Jag har inte gjort någon helomvändning men lärt mig att se andra sidor också.

Det är inga konstigheter med att man skaffar mer kunskap och insikt under livet gång. Jag tycker jag är mycket klokare nu än vad jag var för bara ett år sedan men säkert kommer jag i framtiden tycka att vissa saker jag tycker idag är idiotiska eller banala. Jag är helt okej med det, det viktiga för mig är att man har ett öppet sinne, vilja att upptäcka mer och förmåga att inse sina misstag.

Vetenskap.

Ibland, eller snarare skitofta, får jag kommentaren att något jag skriver är ovetenskapligt. Jag greppar fan inte detta. Jag har aldrig utgett mig för att bedriva någon slags vetenskap här, verkligen inte. Detta är en politisk åsiktsblogg och det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. Ibland hänvisar jag ju till vetenskap och bygger ett resonemang utifrån det, och om den forskningen då är inkorrekt är det rimligt att invända. Annars inte.

Idag skrev en person att om jag inte bevisar mina teser så behöver hen inga motbevis för att inte godta dem. Ja, det stämmer ju alldeles utmärkt det. Finns det för övrigt en enda politisk ideologi som blivit ”bevisad”? Politik är ju liksom ingen vetenskap utan åsikter som ibland är vetenskapligt underbyggda.

Dessa vetenskapsivrare resonerar så märkligt. Hur ser de till exempel på det faktum att olika vetenskapliga discipliner anses olika viktiga inom politiken och får olika anslag? Ska man även forska fram vilken vetenskap som är viktigast? Att prioritera vetenskap över åsikter går ju inte, båda samexisterar och går in i varandra, tar stöd i varandra och så vidare.

Nåja. Ni kan i alla fall sluta tjata om att jag är ovetenskaplig för jag har aldrig gjort anspråk på att vara vetenskaplig. Jag är en 20-åring utan högre utbildning. Jag vet ingenting om vetenskap och jag har aldrig sagt att jag gjort det. Vad jag vet något om är feminism, politisk filosofi och praktik. Jag försöker tillgodogöra mig andra politiska områden så gott jag kan, men jag har liksom aldrig läst en kurs om det.

För övrigt så tycker jag att det verkar skitkonstigt att man inte skulle få tycka saker om samhället och politik utan att ha någon kunskap om vetenskapliga framsteg inom området. Då skulle ju politik vara något som bara några få kunde syssla med. Det låter väl inte vidare demokratiskt?

Mer om tjejer som umgås med killar.

Kvinnor som pratar om kvinnlig konkurrens och att det är så mycket jobbigare att umgås med tjejer än killar på grund av allt skitsnack är fan alltid de som själva är värst. När jag funderar lite på det så har samtlig kvinnor jag träffat som varit så varit otroligt duktiga på att själv gå bakom ryggen och baktala andra kvinnor. Däremot brukar de ha en extremt förlåtande attityd mot precis alla män i sin närhet.

Tanja Suhinina skrev något intressant apropå detta:

Det som kom fram […] var att snygga tjejer kan lätt få bilden av att killar är enklare att umgås med än tjejer. Varför? Jo, för att vänskap och umgänge är svårt, det kräver ansträngning. Man ska hålla löften, vara trevlig, ställa upp. Som snygg tjej kan man få saftig rabatt på det när man umgås med killar. Man kan häva ur sig saker, glömma tider, strunta i löften – och komma undan med det. Umgås man med tjejer har man inte samma makt över dem och måste anstränga sig och vara hygglig.

Nu gillar jag i och för sin inte konceptet ”kvinnors sexuella makt” men jag tror det ligger väldigt mycket i detta. Kvinnor som är väldigt attraktiva har såklart allt att tjäna på att hänga mycket med heterosexuella män eftersom de kommer ha överseende med det mesta så länge de har hopp om att få ligga, om nu ens det behövs. Dessutom tror jag alltid att man tenderar att ah mer överseende med personer som man inte konkurrerar med på något vis. Om vi utgår från att dessa personer följer sina könsroller, vilket de oftast gör, så har en man och en kvinna knappt några områden där de behöver känna att de konkurrerar om samma saker.

Däremot tror jag att även attraktiva män åtnjuter samma fördel i kvinnligt sällskap. Jag har flera gånger sett det med egna ögon, att snygga killar förlåts både det ena och det andra av kvinnorna i deras omgivning. Ändå ser jag inte dessa män tala om att kvinnligt sällskap är så mycket bättre.

Jag tror alltså att det finns andra faktorer med i spelet också. Män kan mycket väl dra fördelar ur sitt umgänge med kvinnor men de har inget behov av att alltid skryta om att de har så mycket kvinnliga vänner. Vad beror det på? Mitt svar är att det fortfarande är mer statusfyllt att ha manliga vänner för en kvinna än tvärtom. Men jag tror absolut Suhinina har helt rätt i att det ställs mycket mindre krav på attraktiva kvinnor som hänger med killar än i deras vänskaper med andra kvinnor, och då upplever man det såklart som jobbigt när någon plötsligt kommer och tycker att man inte kan bete sig hur som helst.

Ett jävla tjat.

En grej som gör mig så jävla frustrerad när man diskuterar med vissa personer, främst på högersidan, är deras jävla tendens att börja föra metadebatt istället för att diskutera den verkliga frågan. Hela klasshatsdebatten har varit ett symptom på det. Istället för att diskutera vad som är relevant, alltså vad vi har för klassklyftor och vad vi ska göra åt dem, så har folk velat diskutera hatet i sig. Jag blir så frustrerad.

Alltså. Det är klart att hat inte är bra. Jag tror inte att någon tycker det. Det är jättetrist när stora delar av samhället går omkring och hatar, vilket ju är situationen vi är i nu. Vissa personers hat är mer subtilt, människor med makt behöver inte uttrycka sitt hat på samma sätt som de som är värnlösa. De kan istället föra ett politiskt krig. Maktlösa personer tar till andra metoder och det är inget konstigt med det.

Jag är helt med på att vi ska ha ett öppet samhälle, ett ”bra” debattklimat och så vidare. Det är bara det att detta inte är något man kan bestämma hur som helst. Om människor känner en massa frustration över sin situation, maktlöshet och så vidare så kommer detta att vända sig i hat. Det grundar sig ur en frustration kring samhället. Det är denna frustration som gör att hatet får en bred omfattning. Visst kommer det alltid att finnas enstaka personer och rörelser som alltid kör på samma retorik men dessa rörelser kommer inte att få bred spridning om de inte får stöd bland många andra. Frustrerade människor som inte ser andra lösningar.

Att diskutera hat som vore det ett retoriskt grepp är meningslöst. Visst kan det vara det, men framförallt är det en känsla som är sprungen ur ens livssituation. Man kommer aldrig att kunna piska upp hatisk stämning i ett helt samhälle om det är välmående, då har folk bättre saker för sig.

Hela jävla debatten om hat är ”okej” eller inte är en undanledningsmanöver för att slippa diskutera den verkliga frågan, nämligen hur vi ska skapa förutsättningar för att människor ska sluta känna denna frustration som hatet gror ur.

Jag tycker att det går att jämföra med hur jag hanterar rasism. Rasism är absolut inte okej, det vet jag liksom redan. Men jag fattar att rasismen inte kommer försvinna för att man gång på gång upprepar detta. Det som krävs är något annat. Jag tror att det krävs ett samhälle där människor känner att de har bra liv, då tror jag inte att de kommer finnas samma behov av att agitera mot olika grupper. Utöver det krävs det utbildning, såklart, men jag tror inte att sådana satsningar har någon verkan om samhället ser ut som skit.

De som klagar på klasshatet vill egentligen inte bli av med det, i så fall hade de gjort mer seriösa försök att förstå dess grund och hur den kan försvinna. Nu är det bara samma jävla radda: ”hat är inte okej” som upprepas i evighet. Nej, det är det inte, men bara för att du säger det så kommer det inte att försvinna. Jävla tjat.

Almedalen.

Jag hade gärna velat befinna mig på Almedalsveckan just nu. Det är roligt att gå på intressanta seminarium och paneldiskussioner, äta bjudmat och dricka bjudrosé. Men fan vad hela arrangemanget äcklar mig som koncept. En massa personer med makt som träffas, diskuterar under ”samförstånd” och bygger sina personliga varumärken. Svenskt Näringsliv har ett finger med i 70 % av alla arrangemang och Axess håller något jävla paneldiskussion om ”invandringens nackdelar”. Sällan blir det så tydligt att människor med makt förstår varandra. Hela skiten står mig upp i halsen nu när jag tänker på det.

Det är sånt här som får mig att äcklas av politik och bara vilja röra mig bort från skiten. Typ bara läsa skönlitteratur och aldrig mer ge mig i kast med en debattartikel. Det känns så hopplöst när man ser makteliten stå där och mingla och hålla med varandra.

Full av kraft.

Jag är fan imponerad av mig själv! Jag åkte hit med intentionen att tvinga mig själv igenom denna vistelse. Jag hade blivit så jävla passiv och trygg. Blev aldrig utanför vad jag uppfattade som bekvämt. Jag hatade fan mitt liv och visste att det krävdes förändring, visste att jag var tvungen att komma bort innan jag skulle kunna sätta igång med mitt riktiga liv. Nu har jag mindre än en vecka kvar innan jag landar i Stockholm för första gången på tio månader.

Min resa här har dels varit social. Jag har träffat en massa nya människor och lärt mig att se att jag faktiskt kan vara en trevlig person att ha att göra med. Jag tror inte att jag hade blivit accepterad av människor här annars. Innan så har jag främst identifierat mig som intellektuell och tänkt att de som har ett intresse av att umgås med mig har det på grund av att vi har intellektuellt utbyte av varandra. Nu har jag kunnat se att även jag kan knyta kontakter utanför detta.

Jag har också klarat mig själv på riktigt under en väldigt lång tid. Inte själv som i utan någon, jag har ju haft familjen här och mina vänner. Men själv som i utan en enda person som känner mig. Jag klippte verkligen alla band samtidigt. Jag och min pojkvän gjorde slut, jag flyttade hemifrån och bytte land, allt på samma gång. Jag har ju bott i samma hus hela mitt liv innan detta. De kriser jag har haft har jag i mångt och mycket axlat själv. Även om jag kunnat prata med människor här så har jag inte kunnat stödja hela min existens på någon annan, som jag kunnat innan. Jag har varit tvungen att bita ihop och reda mig själv. Det har varit otroligt nyttigt och stärkt mig.

Men framförallt har jag nog rört mig intellektuellt. Jag har haft väldigt lite människor omkring mig som sagt åt mig vad jag ska tycka och tänka, och därför har jag fått mer utrymme än någonsin att verkligen fundera själv på saker jag är intresserad av. För det mesta är det jättebra och skönt att ha input från andra människor men jag tror jag har behövt den här tiden utan det också. Jag känner för första gången i mitt liv att jag landat i min ideologi. Jag har ett grepp om samhälle och min del i det som fungerar för mig, såväl intellektuellt som känslomässigt. Det är otroligt befriande.

Jag har också utvecklats både som tänkare och skribent. Jag har alltid känt mig smart, men det har varit en ängslig smarthet präglad av hävdelse- och bekräftelsebehov. Idag känner jag intellektuellt självförtroende nog för att kunna ta mig an de mest komplicerade ämnen. Och framförallt känns det helt jävla okej att ah fel ibland. Det finns inte så mycket prestige i det längre, som det gjorde innan.

Jag känner mig så full av kraft. Jag vet vad jag vill nu, och jag vill de så mycket. Jag tror på mig själv nu.

Sexistiska kommentarer om kvinnlig blottning.

Läste denna artikel om en man som blev utsatt för en kvinnlig blottare. Kommentarsfältet var fyllt med skit som detta:

Sånt här gör mig så deppig. Det är ju den andra sidan av detta gamla mynt med att mäns sexdrift ses som helt jävla gigantisk. En man ska alltid uppskatta att se bröst, bli tagen på, att ha sex och så vidare.

Ytterligare kommentarer var i denna stil. ”Det var väl inte så farligt, det är bara ett par bröst”. Samma kan man säga om män som blottar sig, det är ju bara en kuk. Men det som spelar roll är inte exakt vad man ser, utan att det upplevs som kränkande när någon medvetet tvingar på en oönskade synintryck, vilket är vad blottning är. Du blottar dig inte om du solar naken i din trädgård, däremot om du går aktivt smyger dig på ditt offer för att visa upp dig.

Men i artikeln står något som chockar mig än mer, nämligen detta:

Det visade sig sedan att blottningen var en del av ett tv-inspelat skämt – som kvinnan ändå dömdes för.

Bra att kvinnan blev dömd. Men hur fan resonerar man när man producerar ett tv-program som inkluderar blottning mot främmande människor? Det är ju ett lagbrott och ett övergrepp, oavsett könet på den som blottar sig. Jag tycker att det är osmakligt att man använder detta som något slags inslag i ett tv-program och tycker att hela produktionsteamet ska få ta konsekvenserna, inte bara kvinnan. Det ska givetvis inte vara acceptabelt.