Varför städhjälp är mindre okej än hantverkare.

Folk undrar ibland varför det är ett sånt jävla tjat om rutavdraget men inte om rotavdraget och härleder detta till att det i Sverige skulle råda någon slags feministdiskurs som gör att man bara blir arg när det är kvinnor som drabbas. Jag tycker att både Rut- och Rotavdraget är dåliga eftersom jag inte tycker att man ska ha rabatt på olika typer av arbete, däremot tycker jag att städhjälp som fenomen är mer problematiskt än hantverkare, och nu ska jag förklara varför.

Städhjälp är typ definitionen av okvalificerat arbete. Visst kan man vara mer eller mindre duktig, men alla kan städa. Att dra elledningar, kakla ett badrum eller måla är däremot mycket mer av ett hantverk. Det kräver ofta utbildning och får därför ofta lön och respekt därefter. Man låter i regel någon annan göra det för att man själv inte kan, men hyr in en annan person för dess kunskaper och yrkesskicklighet, inte för att man anser ens egen tid vara för värdefull för att spendera på dessa sysslor. Städning däremot är inte samma sak. Alla kan städa, vissa har bara inte lust att göra det. Sedan finns det ju såklart dem som faktiskt inte har tid också, men min uppskattning är att det rör sig om ett fåtal.

Klass handlar väldigt mycket om tid. Människor med pengar kan köpa andra människors tid för att utföra sysslor de själva inte vill utföra, även om de strängt taget hade kunnat. Detta är inte ett ömsesidigt utbyte av tjänster och pengar, där personen som utför tjänsten har en efterfrågad kompetens som den andra saknar och därför han utföra arbetet bättre eller effektivare. Det är en ren transaktion av pengar mot tid.

Jag menar att denna typ av arbete är en värre exploatering än arbete som bygger på att en person faktiskt innehar specialkunskaper. En person med specialkunskaper kan ställa krav eftersom hen är mindre utbytbar, men en person vars enda tillgång är hens kropp och tid har betydligt mycket mindre att säga till om. När kroppen blir utsliten har en sån här person inga större erfarenheter att stoltsera med, i alla fall inga som kompenserar för minskad fysisk prestationsförmåga.

Att man i högre grad specialiserar sig tycker jag är rimligt. Att människor som kan sina grejer hyrs in för att göra det åt någon som saknar kunskap tycker jag är rakt igenom rimligt. Men att människor köper andra människors arbete utan att det tillkommer någon effektivisering eller kvalitetsförbättring utan bara är en ren transaktion av tid från fattiga till rika tycker jag är en annan sak.

Jag tycker att an ska se denna typ av hushållsnära tjänster för vad det är: en transaktion av tid. Rika människor köper fattiga människors tid, varken mer eller mindre. Och ja, jag förstår ju såklart varför eftersom det är tråkigt att städa, men det är icke desto mindre sant att den som köper städhjälp gör det för att hen värderar sin egen tid högre, inte för att hen inte kan städa eller för att de tå något sätt skulle vara en effektiva lösning att ett ”proffs” gör det.

Killkompisar.

Detta med tjejer som ”bara umgås med killar” är ju som känt ett skitstörigt fenomen. En grej jag har tänkt på är detta att man knappast säger ”nu ska jag gå och träffa en kill-/tjejkompis” om man ska träffa en person som man är nära vän med. Jag säger ju inte att jag ska träffa en ”killkompis” när jag ska träffa Emil, lika lite som jag säger att jag ska träffa en ”tjejkompis” när jag ska träffa Hilda (mina två bästa vänner obs). Eller gör dessa tjejer det? Säger de på allvar att de ska träffa en killkompis när de ska träffa en nära vän av manligt kön? Fan vad märkligt i så fall.

Min analys av det hela är att de allra flesta som snackar om att de nästan bara umgås med killar visserligen säkert har många ytliga manliga bekanta, men kanske inte så många nära manliga vänner. Jag har nämligen svårt att begripa varför man skulle titulera en nära vän utefter vilket kön hen har. Om man känner varandra bra finns det väl en miljon andra egenskaper som framstår som betydligt mycket viktigare? Förvisso verkar det även konstigt att titulera en ytlig bekant efter kön, men det är mer förståeligt.

Alla, och jag menar verkligen alla, kvinnor jag någonsin träffat som sagt att de umgås framförallt med män, har övervikt av kvinnor eller jämn könsfördelning bland sina närmaste vänner. De kanske pratar mycket om sina manliga vänner, men i realiteten så är det kvinnor de hänger mest med, tyr sig till med problem och så vidare. Jag tror att många av dessa kvinnor räknar lite mer liberalt i fråga om vad som räknas som en vän när det kommer till just män.

Jag skulle vilja att ingen gjorde abort.

Vissa menar att man över huvud taget inte ska försöka minska antalet aborter, det håller jag verkligen inte med om. Abort är liksom inget litet skitingrepp utan en stor sak som kan leda till en massa komplikationer. Jag har hört att det är väldigt många som mår dåligt flera månader efter en abort av rent biologiska skäl, alltså utöver de tankar och känslor man kan ha i samband med ingreppet. Det är ju inte så konstigt, det påverkar såklart kroppen att ha ett liv växande inom sig och om detta avbryts så är det bara naturligt att det leder till komplikationer. På alla sätt och vis är det såklart bättre om folk skyddar sig på andra sätt.

Men att gå från denna tanke till tanken att abort ska förbjudas, bli mindre tillgängligt eller kosta mycket mer är att dra i lite väl höga växlar. Det finns en massa saker som man vill minimera i ett samhälle utan att förbjuda det. Arbetslöshet, fattigdom och tiggeri är tre skitbra exempel på problem vi måste jobba för att minska men inte medelst förbud, helt enkelt för att det inte är det som är kärnan i problemet.

Jag tänker mig att det finns två saker vi kan göra för att minska antalet aborter. Det första är såklart att minska antalet oönskade graviditeter vilket görs genom att uppmuntra människor till att skydda sig vid samlag. Det andra är att ha såpass bra villkor för föräldrar att personer slipper känna sig tvingade att göra en abort av ekonomiska eller sociala skäl. Däremot att strypa åtgången till själva ingreppet löser egentligen inga problem, det riskerar tvärtom att skapa nya. Om man till exempel tycker att en abort ska kosta för att man ”ska ta ansvar för sina handlingar” så undrar jag hur man tänker kring hur de människor som saknar resurser för att betala en abort ska kunna fostra ett jävla barn.

Överlag skulle jag önska att folk förstod skillnaden på att vilja att ett fenomen ska försvinna och att vilja förbjuda det. Det skulle göra hela samhällsdebatten så jävla mycket enklare. Men jag vill bara förtydliga att jag absolut inte är någon abortivrare. Jag tycker inte att abort är en bra sak, på samma sätt som jag inte tycker att tiggeri är det. Det betyder inte att jag vill förbjuda det eftersom jag, till skillnad från vissa andra, kan förstå att det är ett lite mer komplext fenomen än så.

Arbete är inte per automatik meningsfullt, berikande eller roligt. Tyvärr.

Det sägs ofta att arbete är bra för människan. Att man mår bra av att arbeta, att komma ut, göra nytta, träffa arbetskamrater och ”göra rätt för sig”. Och ja, jag ser väldigt mycket fram emot att få börja arbeta. Men inte med vilket jävla jobb som helst. jag ser fram emot att få arbeta med saker jag tycker om, vilket jag såklart hoppas att jag får. Jag har däremot absolut inget behov av att arbeta bara för sakens skull. Jag har ingen lust att städa, servera, plocka disk eller ringa telefonsamtal för lön. Jag kan verkligen inte i min vildaste fantasi förstå hur detta skulle kunna uppfattas som en mer givande sysselsättning än att fritt få disponera sin tid.

Vem som helst förstår att saker inte känns meningsfulla bara för att du får lön för att utföra dem. Jag har utfört en massa arbeten i mitt liv som jag fått lön för, men storleken på lönechecken har knappast avgjort hur jag känt inför dessa sysslor. Saker jag gör på fritiden, som jag inte får några pengar för, känns ofta bra mycket mer meningsfulla. Eller ja, det känns ty alltid mer meningsfullt. Jag är till exempel helt övertygad om att det jag skriver här tillför betydligt mycket mer i världen än vad mitt jobb som lärarvikarie gjorde.

Visst kan det kännas kul att jobba och få tjäna sina egna pengar, även om jobbet i sig suger. Det gjorde det också när jag jobbade som lärarvikarie. Men detta kom sig av att det var mitt första jobb och att jag hade friheten att skippa det när jag kände för det. Dessutom sysslade jag med det under en så kort tid.

Jag tror knappast att en person som jobbar dag ut och dag in med att städa andra människors hem känner att de utför meningsfullt arbete eller att arbetet i sig tillför något i deras liv. Det kan säkert finnas någon som känner så, men jag tror inte att det stora flertalet gör det. Jag tror inte att jag skulle göra det.

Det finns så mycket myter kring arbete. Att arbete i sig liksom skulle vara något positivt, oavsett innehåll och utformning, är en av dem. Det tutas i oss att det är sunt att arbeta, att an mår bra av att arbeta just bara för att det är arbete. Och det värsta är att folk köper detta. Folk tror på fullaste allvar att arbete som koncept, alltså att utföra uppgifter någon annan bestämmer under former som någon annan bestämmer för att få lön, på något vis ska vara berikande i sig självt.

I andra änden så moraliseras det. För när allt kommer omkring så begriper de flesta efter ett tag att det finns mängder av arbeten som inte berikar ens liv, och då måste det ju finnas spärrar där för att folk inte ska ifrågasätta rådande system. Då heter det att göra rätt för sig, att bidra till samhället och så vidare. Men jag undrar hur det bidrar till samhället att människor köper andra människors tid så att de ska slippa städa sina egna hus. Visst, det sätter väl snurr på ekonomin, men det är liksom inte en meningsfull verksamhet.

Varför inte bara erkänna att det faktiskt vore sjukt mycket trevligare om folk fick jobba lite mindre. Varför bygga upp alla dessa myter kring vad arbete är, hur roligt och berikande och nyttigt det är. Visst, det finns mängder av arbeten som säkert är precis allt detta, men också en massa som inte är det. Och då förstår jag faktiskt inte varför vi ska ljuga.

Män som tycker män är djur.

Hittade denna fräscha printscreen på facebookgruppen ”Vita kränkta män” och funderar lite på det här med att män är djur. Alltså, jag tycker verkligen inte att män är djur, i bemärkelsen att de beter sig mer djuriskt än kvinnor. Jag tycker att det är väldigt viktigt att kvinnor som män lär sig att ta ansvar för sina ”drifter” och jag tror inte att något av könen har mer eller mindre biologiska svårigheter att faktiskt också göra detta. Däremot verkar en hel del män tro att män i regel inte är lika bra på att ta ansvar för sitt agerande, vilket konversationen van är ett utmärkt exempel på.

Om man landar i slutsatsen att prostitution skulle minska våldet, våldtäkterna eller något annat samhällsproblem eftersom män helt enkelt inte kan behärska sig om de inte fått knulla lite så borde man ju absolut ställa upp på utsagan ”män är djur” i betydelsen att män är sämre på att kontrollera sina instinkter, eller sin djuriskhet, än kvinnor. Personligen tycker jag att detta är en vidrig slutsats, dels för kvinnorna som får ta ansvar för männens beteende istället men även för alla män som aldrig lär sig att ta ansvar för sina handlingar och känslor eftersom män helt enkelt saknar förmåga att kontrollera sig. Det kan inte vara roligt att betraktas på det viset.

Jag vägrar acceptera att män på något sätt skulle vara lägre stående kvinnor i fråga om självkontroll rent biologiskt eftersom jag dels inte tror det, dels tycker att det verkar vara ett himla sorgligt sätt att betrakta hälften av mänskligheten på. Jag har väldigt svårt att förstå varför man som man är intresserad av att framställa sig själv på detta sätt, som någon slags viljelös slav under sina drifter. Den som menar att män skulle ha extra svårt att kontrollera sig i sexuella eller våldsrelaterade sammanhang borde rimligtvis inte bli upprörd när en feminist säger att män är djur.

Så jag tycker att, eftersom det knappt existerar feminister som tycker män är djur, även män borde sluta föra fram denna världssyn och istället ta ansvar för sitt agerande.

Idrott och kön.

Detta tyckte jag var en intressant artikel om idrottens könsdefinition. Den är några dagar gammal nu, men jag skriver om det ändå.

Debatten har tydligen väckts i och med att en kvinna som vann VM-guld i 800 meter 2009 har fått sin könsidentitet ifrågasatt. Hon ansågs tydligen vara väldigt butchig, vilket ledde till att man skulle genomföra ett test på hennes kön. En förnedrande process, eftersom det inte finns något säkert test på om du är man eller kvinna utan det avgörs av en massa olika ”experter” som sitter och vänder ut och in på din könsidentitet.

På grund av detta har det tydligen skapats en regel som säger att en kvinna som har för mycket testosteron i blodet inte får tävla mot andra kvinnor eftersom det blir orättvist. Det är nämligen hormonet testosteron som anses vara grunden till att män i genomsnitt presterar högre inom idrott. En person kan alltså helt avgjort vara kvinna, men ändå inte få tävla mot kvinnor eftersom hon har vissa fysiska fördelar. Om en sådan person får tävla mot män framgår inte riktigt av artikeln.

Men såhär är det ju för alla personer, inom alla idrottsgrenar. Man kan ha vissa fysiska egenskaper som gör en extra lämpad för vissa sporter. För att bli elitidrottare från första början måste man ju ha rätt fysiska förutsättningar, finns inte de så spelar inte träningen någon roll. Man kan ju tänka sig en mängd andra fysiska förutsättningar som förenklar eller försvårar för en i idrottssammanhang, men inte får man några specialregler för det om man inte har ett faktiskt handikapp.

Jag tänker att idrott ju i någon mån ändå handlar om att nå sin yttersta prestationsförmåga med de förutsättningar man har. Det finns över huvud taget ingen rättvisa i idrott som koncept. Nu har vi bestämt att kvinnor och män tävlar gentemot varandra, men egentligen skulle man kunna göra vilka godtyckliga uppdelningar som helst. Man skulle kunna mäta benen för att avgöra vilka som ska tävla mot varandra i löpning, till exempel. Men hur ska man avgöra vilka parametrar som är relevanta?

Jag antar att det finns någon slags hägrande dröm om att det som ska avgöra i idrottstävlingar inte är medfödda egenskaper, utan vem som ansträngt sig mest, tränat hårdast och så vidare. Men dit kommer vi nog tyvärr aldrig att komma. Varför inte bara erkänna att idrott handlar om att människor med goda fysiska förutsättningar vässar dessa till fulländning, för att sedan tävla. Alla har inte samma möjligheter att bli duktiga bara de tränar hårt, oavsett vilka förutsättningar man tar i beräkning.