Skrattretande argumentation från genuskritiker.

Haha. Hittade ett så jävla skrattretande argument under denna debattartikel. Jag bara måste raljera lite över det.

Om den s k genusforskningen nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Okej. Nu applicerar vi denna logik historiskt.

Om den s k genusforskningen evolutionsteorin nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Om den s k genusforskningen idén om att jorden inte är mittpunkten i solsystemet nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Om den s k genusforskningen teorin om att allt är uppbyggt av atomer nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Jadu. Varför över huvud taget forska på saker? Varför inte bara låta alla människor själv känna efter vilken världsbild de känner igen sig i och sedan bara köra på det?

Twittrade även lite om detta.

Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

Alltså gud vilken enorm irritation jag känner idag, över en viss kategori människor. Nämligen folk som har åsikter om vad som är ”riktig” vetenskap och inte. Detta dels efter att ha läst kommentarerna på denna debattartikel och dels efter att ha funderat på min förra klass som jag gick i.

Jag studerade ju natur på gymnasiet och där fanns det en massa personer som tyckte att samhällsvetenskap inte var riktig vetenskap eftersom man inte kan göra typ kliniska experiment på det. De höll dessutom ofta fast vid denna helt efterblivna åsikt fast samtliga lärare ba: ”a fast nu är det ju verkligen inte så det ligger till”, och de ba: ”jo men jag tycker det” och detta hos personer som alltså sägs hålla objektivitetens och kunskapens fana högt. Det gör mig helt galen, att vissa människor resonerar så inte bara till en början utan efter att gång på gång blivit motbevisade. De har dessutom någon slags ide om att det de kommer fram till alltid skulle vara ”objektivt” bara för att det råkar vara fysiskt mätbart, men ignorerar helt det faktum att det även inom naturvetenskapen finns gott om utrymme för subjektivitet och missar.

Vissa har dessutom en jävligt överlägsen attityd gentemot samhällsvetenskaper, tycker liksom att det är irrelevant om de inte kan förstå det, inte att det är softa att någon annan begriper och tar hand om det. Jag tycker till exempel att det är fantastiskt att det finns människor som är villiga att utbilda sig till matematiker, biologer, kärnfysiker och så vidare eftersom jag inser att dessa vetenskapliga discipliner är extremt viktiga, även fast jag själv har nada intresse av dem. Jag tycker att det är skönt och bra att andra personer har det och jag tycker att det är viktigt, även den forskning som inte kan användas till något direkt och kostar samhället megamycket pengar.

Herregud, tänk typ rymdresor och teleskop. Fan vad det kostar och fan vad meningslöst det är för livet på jorden att veta saker om rymden, än mer att åka upp dit. Jag funderar på vad man hade kunnat åstadkomma för människors verkliga livssituation om man istället satsat dessa pengar på att forska på genusvetenskap. Säkert otroligt mycket mer. Men nej, vi ska minsann upp i rymden för att det är ”coolt” och ”riktig vetenskap”. Och nej, jag har absolut inget emot att detta görs men jag tycker inte att man kan argumentera för detta utifrån att det skulle tjäna någon slags samhällsnytta i någon direkt bemärkelse. Kunskap är viktigt för människan och samhället, därför ska vi forska även på saker som inte fyller en direkt i tiden närstående funktion.

Ofta dras det av dessa människor upp som argument att naturvetenskaperna, typ medicinen, räddar liv. Ja, det stämmer att vetenskapliga framsteg inom denna disciplin har hjälpt en massa människor. Men det spelar ingen roll om du kommer fram till hur människor ska kunna fördubbla sin livslängd, undvika sjukdomar, bli gladare, piggare och smartare om det inte finns ett fungerande samhälle som kan låta detta komma alla till del. Då är det bara kunskap som ligger där och skräpar, kanske gör livet bättre för några få välbemedlade man knappast något som hjälper samhället i stort.

Fan vad irriterad jag blir på dessa personers von oben-perspektiv och självtagna tolkningsföreträde angående vad som är viktigt och ”riktig” vetenskap och inte. Min slutsats av det hela är att dessa människor är för banala i sitt tankesätt för att kunna greppa hur man kan nå kunskap även om saker som inte går att ta fram i kliniska studier. Och ja, så kan man vara funtad och det är okej, för då kanske man passar bättre inom  naturvetenskapen. Men jag tycker att dessa personer ska vara lite mer tacksamma för att det finns andra som gärna forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

En uppmaning till alla mansrättsaktivister som hänger här.

Ibland skulle jag tycka att det var otroligt skönt om vissa mansrättsaktivister fick lite ordning på sin argumentation. En grej som ni måste begripa om ni ska bemöta en feministiska text eller tes är att feminismen utgår från att det finns ett förtryck av kvinnor. Om man inte accepterar detta finns det en massa frågor man inte kan komma till någon slags konsensus kring helt enkelt för att man har i grunden olika världssyn. Du måste begripa en sak: du vistas på en feministisk blogg, inläggen är skrivna ur den vinkeln. Visst kan vi diskutera grunderna för feminism, men lägg då fram det som en kritik mot min grundläggande ideologi och inte som kritik mot ett enskilt resonemang, det blir bara förvirrat och konstigt.

Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen.

Jag skrev ju innan om problemet med arbetsmarknadsanpassning av utbildning. Moderaten Tomas Tobé uttalar sig i dagens Svd om just detta:

Utbildningen måste vara en del av arbetslinjen. Valfriheten för eleverna ska förstås finnas kvar men det är ingen dålig information för dem att också få reda på var jobben finns, säger han.

Frasen ”utbildningen måste vara en del av arbetslinjen” får mig att rysa av obehag rent instinktivt. Vidare så tänker jag att de flesta som väljer yrkesinriktade gymnasieutbildningar troligen redan har sin framtida anställningsbarhet i åtanke när de väljer yrkeskategori. Då tror jag att det är viktigare att säkra att alla elever får tillgång till praktikplatser och lärlingsjobb efter avslutad utbildning (tydligen väldigt svårt att få lärlingsjobb i vissa hantverksyrken).

Vidare så kan man ju knappast utgå från att arbetsmarknaden kommer att se likadan ut hela studenternas liv, och därför är det viktigt att det finns möjligheter till vidareutbildning på högskola för alla. Tyvärr är det just detta som man från regeringens håll väljer att dra in på, dels genom att ta bort kravet på högskolekompetens på alla utbildningar och dels genom att dra in på Comvux.

Ett väldigt stort problem när det gäller just skola och arbete tycker jag är att folk blir dåligt informerade av vad som krävs för att plugga på högskola utöver grundläggande högskolekompetens. Som känt är det sällan då det är det enda kravet när man ska läsa program, utan man måste i regel ha läst typ matte eller engelska B och så vidare. Många personer blir inte informerade om detta när de läser yrkesförberedande på gymnasiet, och tror att deras högskolekompetens som utlovas i kursbeskrivningen ska räcka till det mesta.

Jag har en vän som är i den situationen nu. Hen har läst barn och fritid och vill utbilda sig vidare till lärare. Man kan ju tycka att det borde vara ganska givet att personer som läser denna inriktning kan ha ett intresse av lärarutbildningen, men ändå har hen inte blivit informerad om vilka kurser utöver högskolekompetensen som krävs, vilket gör att hen måste läsa på Comvux. Vilket onödigt slöseri tycker jag, att inte delge dessa personer information om vad som krävs för olika utbildningar direkt, speciellt när det är högre utbildningar som är väldigt närliggande innehållet i grundutbildningen.

Jag har inget emot en ökad näringslivsanpassning i form av att göra yrkesutbildningarna bättre, göra det lättare att faktiskt bli legitimerad inom sitt yrke och att se till att folk får information om vad som krävs för att läsa vidare. Den lösning Alliansen har verkar dock inte vara detta, utan snarare röra sig om att minimera utbildningsinnehållet så att så lite överflödigt för arbetsmarknaden som möjligt får plats. Det tycker inte jag är särskilt rimligt.

Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen. Utbildningen ska tjäna samhällets och individernas bästa, vilket såklart inkluderar hänsyn till vilken kompetens som är relevant men också har en mängd andra faktorer, som värnande om demokrati, möjligheter för individer att sadla om, ha en meningsfull fritid och så vidare. Denna idé om att skolan bara ska producera dugliga arbetare på löpande band tycker jag är djupt osmaklig.

Företag tjänar pengar på att skapa könsskillnader.

Lisa har skrivit om konsumentansvar och företagsansvar, och landar i slutsatsen att det är konsumenterna som ansvarar för vilka produkter som finns på marknaden eftersom vi ”uppenbarligen köper skiten”. Detta är ganska vanligt när man själv kritiserar konsumtionssamhället eller företag, man får höra att allt detta egentligen stammar ur konsumenternas efterfrågan. Om efterfrågan inte funnits hade inte företagen heller gjort det, resonerar man.

Tanken verkar vara att det är tillverkarnas fel att vi har olika färg på kläderna, eller att det är tillverkarnas fel att vi vill kunna bli slanka och lyckliga av bara tre minuter om dan. Jag ser det snarare som att vi människor vill handla bikinis till våra tvååringar, så därför säljer tillverkare bikinis till tvååringar.

Det är såklart sant att det företag som tillverkar en produkt ingen efterfrågar inte kommer att bli långlivat. Däremot tror jag absolut inte på den idé som vissa har om att efterfrågan efter diverse produkter liksom är konstant, att den finns inuti oss till någon kommer på att tillverka dem. I så fall vore ju inte reklam nödvändigt, framförallt inte i den utsträckning vi har det nu.

Företag vill skapa behov hos människor. Ett sätt att göra detta på är att göra en produkts användningsområde mindre än vad det skulle kunna vara genom att få det att verka exklusivt för olika grupper. Ett typiskt sådant exempel är tjej- och killkläder för barn. Även om barn inte har börjat se tillräckligt olika ut fysiskt för att olika skärningar och så vidare ska behövas så skapar man artificiella skillnader genom att könskoda kläderna. Detta leder såklart till att användningsområdet begränsas, du kan till exempel inte låta den rosa tröjan gå i arv från din dotter till din son utan måste köpa en ny istället. Vem tjänar på detta, om inte tillverkaren.

Samma sak gäller för mans- och kvinnorakhyvlar. Det är ju fan ingen större skillnad egentligen, och det finns inte heller något behov av en särskild kvinnorakhyvel. Ändå skapas den, vilket i sin tur skapar en känsla av att mansrakhyveln är fel. Plötsligt måste ett hushåll med en man och en kvinna äga två rakhyvelsskaft istället för ett. Det är helt enkelt ett mycket smart sätt att öka folks efterfrågan på.

Företag tjänar pengar på att uppväcka behov hos människor. Att då säga att det är människorna som ska sluta med att ha dessa behov tror jag är att börja i fel ände. Jag tror inte att vi har dessa behov naturligt, utan att de är skapade av företag som tjänar stora pengar på dem.

Vetenskapskvinnor.

Herregud. Denna video är ju helt jävla otrolig. Den är menad att locka kvinnor in i vetenskapen och är skapad av Eu-kommissionen. Man undrar hur fan de resonerade när det tyckte att ett bra sätt att locka tjejer var att visa att man kan forska på ”tjejgrejer” som läppstift och nagellack. Det är ju inte som att någon är intresserad av dessa produkter på den nivån att de vill veta hur de sitter ihop rent kemiskt bara för att man själv använder dem.

Jag har ett tips: om ni vill ha in mer kvinnor i vetenskapen, sluta diskriminera kvinnor när ni tillsätter forskare och doktorander på universiteten. Utöver det vore det en schysst grej om man kunde sluta kräva av kvinnor att de ska vara bra på precis allt, och istället låta dem närda in sig som man gör med män. Men det är väl för mycket begärt, får man anta.

Saker jag inte skrivit.

En grej bara: jag har absolut inte påstått att hantverksyrken är någon jävla drömtillvaro, bara att hushållsnära tjänster är en värre exploatering av andra människor. Inte heller att vem som helst kan bli en duktig städerska, däremot att vem som helst kan städa sitt eget hem (folk i behov av hemtjänst undantaget, såklart). Så ni vet liksom.

Att se symptomen men inte den underliggande sjukdomen.

Både Blondinbella och DennisM har skrivit om denna reklam för snabblån för shopping. Jag håller med om att det är vidrigt att uppmana till konsumtion på lånade pengar, jag tycker rentav att den typen ev reklam (och verksamhet) bör vara olaglig. Jag skulle gärna vilja se en uträkning på hur mycket dessa bolag kostar kronofogden varje år, för jag tror att kronofogdens tjänster är gratis. Jag tycker hur som helst att det är oetiskt att bygga sig affärsidé på att det finns statliga företag man kan använda för att driva in skulderna.

Men samtidigt kan jag känna att de båda går på ett symptom till ett problem de själv bidrar till, nämligen konsumtionssamhället. Folk handlar ju på krita av en anledning, nämligen att det sociala kravet kring att ha snygga och moderiktiga kläder, coola prylar och så vidare är enormt högt, och bara ökar. Vi har aldrig varit så skuldsatta som vi är nu, ett system som såklart är rakt igenom ohållbart i längden. Det enda botemedlet jag kan se är en minskning av konsumtionen. Men båda Blondinbella och DennisM spär ju på denna utveckling genom att driva extremt konsumtionsinriktade bloggar.

Nej, jag tror inte att de är de som är grunden i problemet, men jag säger att de går på symptomen istället för att se den underliggande sjukdomen. Jag tror inte att problemet med ökad belåningsgrad i samhället kommer lösas genom att hacka på oseriösa lånföretag, utan vi måste i grunden förändra vårt synsätt på konsumtion.

Jag tycker det är fel att köpa städhjälp.

Som jag misstänkte så fick jag mycket invändningar emot mitt inlägg om städhjälp. Några saker vill jag klargöra till att börja med:

  1. Mitt grundläggande politiska perspektiv bygger på att människor borde jobba mindre och konsumera mindre, och alltså även rå om sig själva mer. I dagens samhälle så är det otroligt vanligt att människor betalar andra människor för att göra saker de lika gärna skulle kunna göra själva, ofta för att de inte har tid eller upplever sig ha tid, för det mesta för att de jobbar så förbannat mycket. Om du inte ställer upp på detta kommer du såklart att tycka att hela mitt resonemang är märkligt.
  2. Jag redogör för en skillnad jag ser mellan hantverkare och hushållsnära tjänster och förklarar varför det ena kritiseras mycket mer än det andra. Jag tycker att det är en ganska självklar distinktion att göra, om det rör sig enbart om tid eller någon slags kompetens.
  3. Och innan någon ens sagt det: nej, jag försöker inte ”skuldbelägga” städare men jag vill problematisera den ökade professionaliseringen av våra liv som sker i samhället. Jag tror att det är en i grunden negativ utveckling. Jag förstår mycket väl att det inte är städarnas fel att det är så, utan att det är efterfrågan som man måste gå på. Nej, jag tycker inte att folk som städar som jobb är mindre värda, jag tycker tvärtom att alla människor är såpass värdefulla så att de inte ska behöva ägna sina liv åt att ta undan andra människors skit.

Efterfrågan ja. Det betyder att jag tycker att människor ska sluta köpa hushållsnära tjänster, såsom städhjälp. Jag tycker faktiskt att det är fel att köpa hushållsnära tjänster. Helt fel.

Ja, jag vet att det finns en miljon olika förmildrande omständigheter. Ja, du vill ha tid med barnen, med din partner det krävs så mycket på jobbet och så vidare, det är tråkigt att städa och du har råd, så varför inte? Tja, tycker du verkligen själv att det är rätt med ett samhälle som bygger på att rika köper fattigas tid för att kunna tänka på sig karriär eller annat självförverkligande obehindrat? För det är det det rör sig om.

Många kvinnor verkar resonera i termer av att de hushållsnära tjänsterna ger dem möjlighet till karriärklättrande och ser det därför som någon slags feminism. Jag tycker att det är ett sorgligt perspektiv på jämställdhetsfrågan, att den skulle lösas av att man köper andra människors tid för att kunna frigöra sin egen. Det leder på sin höjd till lika möjligheter för överklasskvinnor och -män att armbåga sig upp till toppen. Den typen av jämställdhet ger jag inte mycket för.

Sen kommer den där eviga: ”men var drar du gränsen”-frågan och jag kan ärligt svara att jag helt enkelt inte vet exakt var jag drar gränsen för vilket arbete som är okej och inte. Spelar det egentligen någon roll? Kan vi inte ändå erkänna problematiken i detta, eller måste ni ha exakt definierade gränser innan?