Telefonskräck.

En grej som är lite halvjobbigt med att vara mig är min extrema handfallenhet inför allt som har att göra med att kontakta folk. Nu ska jag till exempel ringa ett telefonsamtal till hon som är ansvarig för pol.kand.-programmet vid Uppsala och jag är sanslöst nervös även fast det absolut inte kommer avgöra ett piss för min del huruvida hon får ett bra intryck av mig eller ej. Händer ofta att jag skjuter upp mejl i flera månader bara för att jag inte vågar svara. Sanslöst.

Att komma över kroppskomplex.

Jag undrar lite kring ifall du kanske kan ge något tips om hur man kan tänka för att undvika bristande självförtroende i sängen! Alltså inte om ens prestation just när det gäller att sexa utan mer hur en överkommer tankar kring att vara för tjock/hårig/inte leva upp till förväntningar rent utseendemässigt? Kanske inte riktigt är något du kan svara på men du skriver rätt mycket om sex och individualitet kring sex så du kanske kan ge något råd kring hur du själv gör om du hamnar i en sån situation att du känner att du ”inte duger”

Ett exempel jag har är att jag tex mår lite dåligt av att bli omhållen för att jag tänker att personen som håller om mig kommer tycka att det är äckligt att jag har en ganska ”fläskig” (i brist på bättre uttryck) mage.

– Frågestundsfråga från Jessica.

Jag kan inte ge några specifika tips på hur man känner sig mer självsäker just sexuellt. Jag kan däremot berätta hur jag överkom mina komplex kring min kroppshydda, svaret är delvis något så oupphetsande som: det tar tid! För mig har komplexen växt bort, det är inget jag aktivt kämpat för utan det har bara hänt (bland annat på grund av en depression jag hade då jag inte pallade bry mig). Jag tror att det delvis är en mognadsfråga. I alla fall så gick jag först upp i vikt utan att det var planerat, sedan insåg jag att det kanske inte var så farligt. I samma veva som jag slutade träna och fundera så mycket över kosten så insåg jag hur otroligt mycket tid som innan gått åt till att fundera på dessa saker och det var väl det som fick mig att bli bestämd på att aldrig någonsin hamna där igen. Den insikten har hjälpt mig när jag ibland känner sting av ångest över min kropp och vad jag stoppar i mig.

Om du kämpar emot kroppskomplex så är mitt bästa tips att läsa på inom feminism, t.ex. börja med att kolla på Killing us Softly. För mig har det hjälpt något oerhört att få insikt om de strukturer och ideal som ligger bakom mina tvångstankar kring mat och träning, det har gjort det mycket enklare för mig att förstå mina egna tankar och mitt agerande. Det har också hjälpt mig att vända mitt självhat till en ilska mot samhället jag lever i vilket ju är många gånger mer konstruktivt.

Sedan tror jag också att detta ”fake it till you make it” funkar väldigt bra när det kommer till kroppskomplex. Jag tänker ändå negativa tankar kring min kropp relativt ofta men då försöker jag fokusera på något annat istället. När jag var ätstörd så var det mycket oftare så att jag ”straffade” mig själv eller gjorde någon jävla handlingsplan för att gå ner i vikt. Nu försöker jag att tänka så lite som möjligt på det och prata så lite som möjligt om det. När folk tar upp ämnen som vikt och bantning så låtsas jag som om jag aldrig någonsin går i de tankarna själv, vilket givetvis är lögn. Men det handlar om att inte uppmuntra andras missnöjdhet med sina kroppar och därmed inte heller sin egen.

Sen tycker jag inte heller man ska känna en press att vara 100 % nöjd med sin kropp. De allra flesta har väl någon grej de är missnöjda med och det är helt normalt, det handlar om att inte låta det styra ditt liv. Ofta när kroppskomplexen kommer smygande så tänker jag bara ”jaha, idag är en sån dag när jag inte känner mig så snygg” och så gör jag något annat istället. Typ går ut, träffar folk eller så. Jag sitter inte och gottar mig i att jag mår dåligt och hatar min kropp som jag gärna gjorde innan. Jag försöker även att undvika tröstätning som annars är en liten hobby jag har. Det är skönt att bevisa för sig själv att ens liv inte behöver vara beroende av att man känner sig så jävla snygg hela tiden utan att man kan känna sig som ett utseendemässigt vrak en dag och ändå gå ut och göra något roligt. Jag tror att många kvinnor är extremt fixerade vid att de alltid inte bara ska se bra ut utan även känna sig snygga. De dagar man inte gör det känns förstörda. Men alltså, man ska fan inte behöva bli handikappad för att man inte känner sig som någon skönhetsdrottning. Trixet är helt enkelt inte att peppa sig själv till att känna sig snyggast utan mer att inse att man kan vara bra och ha det kul även om man inte är det.

Jag tror inte att det funkar att övertala sig själv om att man är vackrast i världen och duger som man är som många vill göra gällande för då ligger fortfarande fokuset på att det är viktigt att vara snygg (eller i alla fall anse att man är det). Jag tror snarare att man måste acceptera att de flesta människor har både utseendemässiga ”skavanker” (i alla fall i förhållande till idealen) och komplex och att det bästa man kan göra är att inte lägga så jävla mycket energi på det.

Jag tänker att dåligt självförtroende vid sex hänger ihop med dåligt självförtroende även annars. Om det är så att du bara har komplex just vid sex så kanske du ska fundera lite på din/dina partner/partners och om det är något hen/de gör som gör att du känner att du inte duger. Vissa personer gör en väldigt självmedveten tycker jag. Om det inte är så så tror jag att du kan följa råden ovan och vänta, att bli bekväm med sin kropp är en process och inget som sker över en natt.

Yttrandefrihet och arbete.

Yttrandefriheten gäller tydligen inte för vikarier inom äldreomsorgen längre. En kvinna har fått sparken för att hon skrev statusuppdateringar om jobbet på facebook och taggade sig själv på platsen. Hela grejen är tydligen att hon omnämnt platsen som ett ”dårhus” vilket tolkats som om hon menar att patienterna är dårar. Uppgifterna har tydligen bara varit tillgängliga för hennes släkt och närmaste vänner och hon misstänker därför att arbetsköparen har gjort dataintrång.

Oavsett om det rör sig om ett dataintrång eller inte så anser jag inte att facebookupdatering ska utgöra ett legitimt skäl för uppsägning (såvida de inte är bevismaterial för att styrka tjänstefel eller det är en tystnadsplikt som bryts). Internet är ett viktigt verktyg för organisering och om man tvingas tysta ner åsikter om sin arbetsplats där så försvinner en viktigt kanal för kommunikation arbetare emellan. Jag ser det som ett tydligt exempel på hur man inte bara förväntas göra ett bra jobb utan även förväntas vara en god anställd som privatperson. Jag kan ge mig fan på att om chefen hade hört denna kvinna klagat på jobbet vid middagsbordet så hade hon sett det som ett legitimt uppsägningsskäl också, lyckligtvis finns ännu inte den övervakningsmöjligheten.

Det är otroligt viktigt att arbetslagstiftningen uppdateras så att människors nätnärvaro är skyddad. Man ska inte kunna få sparken för negativa uttalanden om jobbet eller chefen. Det finns två enkla skäl till detta, dels ett filosofiskt som bygger på att man som arbetare säljer sin arbetskraft och inte sig själv. Chefen har inget att göra med vad du tycker och tänker om ditt arbete så länge du gör det jävla jobbet. När du kommer hem ska du vara ledig. Det andra är mer praktiskt och handlar om arbetares rätt och möjlighet till organisering. I ett samhälle där mer och mer av vårt sociala liv går över till internet så måste även dessa kanaler börja betraktas som plattformer för möten.

Sist men inte minst vill jag påpeka att yttrande- och mötsefrihet inte bara handlar om att kunna göra det utan att bli fängslad utan även om att kunna göra det utan att få viktiga delar av sitt liv sabbade, i det här fallet utan att få sparken. Att inte kunna yttra sig hur man vill i vilka kanaler man vill på sin fritid är faktiskt detsamma som att sakna yttrandefrihet.

För att bli hälsomedveten var jag först tvungen att vara omedveten.

På sista tiden har jag blivit mer och mer hälsomedveten och för första gången i mitt liv sugen på att ha en kropp som klarar av saker. Typ att springa långt. Jag skulle så gärna vilja kunna springa en mil eller i alla fall en halv utan att typ spotta blod. Jag skulle vilja kunna flänga runt på stan en hel dag utan att bli så satans trött som jag blir nu. Jag skulle vilja känna det där omtalade suget efter att gå ut och träna. Jag skulle vilja ha ett mindre sötsug, en mer balanserad kost och så vidare.

Under den tid jag var så kallat ”hälsointresserad” (dvs ätstörd) så hävdade jag hela tiden inför mig själv och inför andra att jag egentligen bara ville vara stark. Att mitt frenetiska tränande och kosttrixande inte handlade om att gå ner primärt utan om att jag ville må bra. Så var det givetvis inte, det handlade enbart om kontroll och om att jag ville känna mig duktig och smal.

När jag blev av med ätstörningarna hade jag länge dåligt samvete för att jag var så ”ohälsosam” men jag hade fortfarande ingen ide om varför jag ville vara hälsosam. Det handlade liksom mest om att man ska vilja vara hälsosam för att det är duktigt, inte om att man faktiskt har en ide om vad man har att vinna på det.

Nu har jag en ide om vad jag vill få ut av att ha en sundare livsstil. Det är inget jag vill bara för sakens skull, det är något jag vill för att få ut något av det personligen. Det handlar inte längre om att göra min kropp till något slags utställningsexemplar för en hälsosam livsstil, med hälsosamma värden och så vidare. Det handlar om att leva på ett sätt som gör att jag kan lyckas bättre med det jag faktiskt vill göra.

Men för att kunna komma hit var jag tvungen att gå bort från det där kroppstänket helt ett tag. Jag var tvungen att ta en totalt break, helt skita i vad jag stoppade i mig och hur mycket jag rörde på mig. Det är först efter det som jag har kunnat få den här synen på min kropp och hälsa.

Jag tänker att den enorma hälsofixering som finns i samhället ofta leder till att människor inte kan vara hälsosamma. Att man istället för att faktiskt gå ut och springa den där rundan sitter och grottar ner sig i råd, i idealbilder och så vidare. Dessutom så tror jag att det leder till att folk lyssnar sämre på sina egna kroppar och istället börjar följa andras råd, råd som väldigt ofta säger emot varandra eller är irrelevanta för en merpart. Jag tror dessutom att det leder till en osund fixering vid kropp och vikt som legitimeras genom att man kallar det hälsointresse istället för att säga vad det verkligen är: viktnedgångsmetodsintresse.

Jag tänker inte läsa fler artiklar om vilken mat som är nyttig och inte. Jag tänker bara lyssna på min egen kropp. För ärligt talat så vet jag för det mesta egentligen hur jag borde göra, vad jag borde äta och när jag borde motionera. Jag bara gör det inte. Och ingen pepplista i världen kommer hjälpa mig med det, det enda som händer är att jag mår dåligt för att ja inte följer alla råden. Så jävla skönt att ha insett det nu.

Kapitalismens kris.

Ofta när man kritiserar konsumtionssamhället och kapitalismen så är det någon som drar upp saker likt dessa, att genomsnittsmänniskan kan konsumera allt mer och få det allt bättre. Detta stämmer, och det stämmer också att fattigdomen har minskat i världen. Frågan är ju dels hur mycket av detta som beror på ”kapitalismen” och vilka andra effekter samma system har fått. Man kan även ifrågasätta hur stor roll folks köpkraft spelar när man kommer över en viss nivå. Alltså, det är klart att folk ska ha pengar till mat på bordet, kläder, tak över huvudet och så vidare, däremot kan man ifrågasätta vikten av att fler personer får råd att ha en badrumskran gjord av massivt guld.

Det är ju även ganska jävla skitsäkert att den takt vi konsumerar i idag är skadlig för miljön helt enkelt för att jorden inte hänger med. Vi lever idag i ett ekonomiskt system som bara kan gå fel: när det går ”bra” förstörs miljön på grund av överkonsumtionen och när det går dåligt så hamnar vi i ekonomisk kris. Samtidigt läggs enorma resurser på saker och ting som man nog krasst kan säga inte gör så mycket nytta för världen samtidigt som folk svälter. Det finns en enorm snedfördelning av jordens resurser. Det är för det mesta detta som åsyftas när man talar om kapitalismens kris, inte att genomsnittsinkomsten är för låg.

Jag har ingen perfekt lösning på detta. Jag tycker inte att vi ska ha någon slags kommunism, inte heller primitivism eller liknande. Däremot tycker jag att folk ska sluta med denna blinda tilltro till kapitalismen och börja se till de problem som faktiskt finns i samhället vi lever i.

Jag menar inte att allt som går fel i världen är kapitalismens fel men på samma sätt är det löjligt att påstå att allt som går bra skulle vara det, vilket marknadsivrare tenderar att göra. Diagrammet behandlar ju fan hela världens köpkraft och det är ju inte som att samtliga länder har samma ekonomiska system. Det är ju egentligen bara jävligt märkligt att ta upp det som något slags exempel för kapitalismens fantastiska framgångar. Vilka länder definierar man egentligen som kapitalistiska och hur går det för dem jämfört med resten av världen? Det är intressant.