Internetbekräftelse.

Jag har funderat en del på detta som många vittnar om med uppdateringsångest och facebookångest. Att man blir beroende av den bekräftelse man får över internet, till exempel på twitter, facebook eller sin blogg. Det anses vara något dåligt att vara väldigt beroende av den bekräftelse som kommer in över internet.

Jag är väldigt beroende av att bli bekräftad över internet, alltså på min blogg eller på twitter. Jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det, dessa kanaler är en del av mitt liv och det är naturligt att jag värderar dem och den kontakt jag har med folk över dem. Det finns personer som jag bara ”känner” över internet som betyder mycket för mig, när frekventa besökare försvinner från kommentarsfältet i min blogg kan jag bli ledsen, till exempel. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan bloggen, jag har haft den så länge och det är en viktig kanal för mig att få uttrycka vem jag är i.

Men det jag tycker är skillnaden på hur jag använder dessa kanaler och på hur personerna som klagar gör det är att jag inte använder dem för att andra ska bekräfta mitt vardagsliv. För mig är det inte viktigt att lägga upp en bild på en kanelbulle som jag ätit och att personer ska ”gilla” det, det är inte viktigt att folk vet att jag sitter ute och njuter av det vackra vädret eller äter glass. Det är där det blir fel tror jag, när man inte använder bloggen, facebook eller twitter för att göra något eget med det utan bara för att dokumentera sitt liv.

Min uppfattning om mitt vardagsliv beror inte så mycket på huruvida jag får mycket feedback på bloggen eller twitter helt enkelt för att jag inte använder det för att sprida mitt vardagsliv som jag tänker mig att andra gör.

När man lägger ut hela sin livsstil, sin umgängeskrets, vad man äter och så vidare till allmän bedöman så tror jag att det faller sig ganska mycket av sig själv att det känns väldigt personligt huruvida folk gillar det eller inte. Det är lite konstigt tycker jag, detta behov av att andra ska bekräfta ens musiksmak eller fikapaus. Det är det jag ser som det primära problemet: inte att folk har smartphones och därför kan ägna sig åt detta stup i kvarten utan att så många från första början är så ängsliga över hur andra uppfattar deras liv.

Ofta i den här debatten så kan jag känna att det glöms bort att det faktiskt finns en massa personer som använder dessa kanaler av andra anledningar än att lägga ut sitt liv till allmän beskådan. Många verkar utgå från att det är så alla använder sociala medier när så inte alls är fallet. Jag tänker att de personer som har detta enorma behov av att få sina liv bekräftade faktiskt är en minoritet. Eller så har jag fel, vette fan. Men jag är lite trött på dessa larm och hur hemskt det är med facebook och så utgår man bara från personer som har en helt orimligt inställning till kanalerna och sina liv.

Moderater svarar.

Så otroligt märklig kommentar till barnfattigdomen detta. För det första hennes egna åsikter om vad barnen ”behöver”. Enligt Marianne Orlander behöver barn alltså vuxenkontakt och lugn och ro, inte mer pengar. Att det publicerats en rapport som säger att just bristen på pengar är ett problem spelar ingen roll för hon tycker inte att det är så. Gode gud, när ska dessa pajaskonster någonsin upphöra?

Det är klart att om man skaffar en väldigt stor mängd barn, typ 5-6 stycken, på en vanlig knegarlön så kan man väl inte förvänta sig att det ska funka. Däremot att göra barnskaffande som sådant till en klassfråga, det är fruktansvärt. Det är fan i mig ovärdigt att vi har ett samhälle där man måste vara privilegierad för att kunna skaffa barn, det tycker jag verkligen. Det är en sak att tycka det är dumt att skaffa barn när man inte gått klart gymnasiet, en annan sak när människor aldrig kommer upp i så god standard att de anses dugliga för barnaskaffande enligt Orlander.

Dessutom så är det som så att oavsett vad man har för åsikter kring föräldrarnas val och om dessa är legitima eller ej så är ju barnen oskyldiga. Inte ens den mest hårdnackade moderat kan ju tycka att det är barnets eget ansvar att hen blev till i en tid då föräldrarna inte hade optimala förutsättningar. Det spelar ingen roll vems ”fel” det var, det rör sig fortfarande om oskyldiga barn som kommer i kläm.  Att man skyfflar undan detta enorma samhällsproblem med att hänvisa till ”ansvar för hur man lever” är skamligt.

Läs även Blixas inlägg om det hela tycker jag.

Ett diskussionstips.

Detta att man alltid anses ha någon jävla skyldighet att ”ta diskussionen” med folk bara för att man uttrycker sina åsikter offentligt gör mig tokig. Jag håller ju med om att man får förvänta sig kritik om man uttrycker sig men detta att man förväntas svara på samma frågor och ibland rena angrepp gång på gång övergår med råge mitt förstånd. Folk som kommer in hit och ”ifrågasätter” och uppenbarligen inte ens har haft intresse nog för att t.ex. läsa igenom mina inlägg.

Väldigt ofta får man kommentarer av typen ”du som är feminist bla bla blabla” och så någon fråga som angränsar ett påhopp som inte har något med inlägget i sig att göra. Det går liksom inte att svara på sådant för jag fattar över huvud taget inte var personen vill komma med sin fråga eller vad utgångspunkten för funderingen är mer än att jag är feminist och ska stå till svars för någon slags kollektiv skuld vi har samlat på oss.

Så om du vill diskutera så föreslår jag att du låter din frågeställning ta utgångspunkt i själva inlägget du kommenterar. Det som verkar sammanhängande och rimligt för dig kan för mig bara kännas jättekonstigt. Kan ha att göra med att jag inte fattar vad du menar eller att du har vissa förutfattade meningar om mina åsikter som helt enkelt inte stämmer. Om din fråga baserar sig på ett generellt intryck av min person så förklara gärna detta intryck och hänvisa till hur du fått intrycket. Det gör det så mycket lättare för mig att avgöra vad du menar.

Detta är väldigt vanligt hos maskulinister som vill ifrågasätta mig och ger mig ibland intrycket av att de snarare ser det hela som någon slags kritisk attack än underlag för diskussion. Men så kan det väl inte vara? Eller?

Att sticka ut för utstickandets skull.

Detta inlägg om hipsters som klagar över tunnelbaneplanerna till Nacka är fantastiskt! Älskar människor som ba: ”det är bra med tunnelbana men just detta område är så uniiikt”. Detta är min personliga favorit:

Alltså ursäkta mig men hahahahahhahah. ”String ska inte bli mainstream”. String är ju fan Stockholms mainstreamcafé nummer ett! Alla går till string. Det betyder absolut inte att det är ett dåligt café men att tro att man typ är lite udda för att man fikar på String är väl som 14-åriga hårdrockare som tror att de är unika när de lyssnar på Metallica.

Och sen är det ju så fruktansvärt fånigt med folk som inte vill att deras favoritmusik, -café eller liknande ska bli mainstream. Om man gillar något borde man väl tycka att det är najs om andra också gillar det? Så jävla töntigt denna vilka att sticka ut för utstickandets skull. Det är för människor utan personlighet och 14-åringar.

Vems är barnet?

Fick en kommentar angående inlägget om surrogatmödraskap, en invändning som dyker upp ganska ofta när detta diskuteras.

Fast skänka bort ett barn är väl ändå inte riktigt rätta benämningen? Det är ju inte ens eget barn, man bär ju det bara (ok ”bara”.) Eller finns det surrugatmödrar som använder sina egna ägg? Är inte för surrugatskap, men tycker man bör använda rätt termer annars kan det bli överdrivet ”att ge bort sitt barn” osv.

Nej, det tycker jag inte. Att bära ett barn är en jävligt stor grej. Det dras igång en massa kemiska processer och man blir praktiskt taget tvingad av sin kropp att älska barnet. Det är inget man kan styra hur mycket man än vill det. Att bära ett barn är inte bara att upplåta sin livmoder som en behållare, man blir oundvikligen psykiskt involverad i det hela.

Jag anser att föräldraskap framförallt är något som beror på känslomässiga band, inte biologiska. Ens föräldrar är de som brytt sig om en, tagit hand om en och fostrat än, inte någon som man råkar dela arvsmassa med (även om dessa tu väldigt ofta hänger ihop). Och vad är att ta hand om om inte att bära ett barn, dela blodomlopp, bidra med näring och syre i nio jävla månader. Kroppen förbereder sig ju för att kunna ta hand om barnet, till exempel genom att mjölkproduktionen sätts igång.

Jag tycker att detta band väger tyngre än genetiska band. Jag tycker att det barn man burit är man förälder till, även om ägget var en annan kvinnas från första början.

Jag vill dock påpeka att det är ett helt nytt problem vi ställs inför nu. Vi är vana vid att den person vars ägg det är också bär barnet, såvida det inte är donerat då. När man avgör vem som är far till ett barn gör man det via gentester och därför tänker vi att detsamma ska gälla för kvinnor. Ärligt talat tycker jag inte det, jag tycker att man ska lägga en större värdering vid de band som skapas mellan kvinnan och barnet under graviditeten än de genetiska band som finns.

Det är jobbigt när folk är idioter.

Ibland kommer det in folk hit och ba: ”är det jobbigt för dig när folk tycker annorlunda eller??!?!?!?!?”.

Som svar kan jag säga att nej, det är inte jobbigt att folk tycker annorlunda. Vad som däremot suger är dolk som kommer in hit och säger sig vilja ”diskutera” men egentligen bara vill mosa på med sina åsikter och perspektiv i en otroligt otrevlig ton. Det tycker jag är tråkigt och tidsödande.

Jag tycker att det är störigt med personer som söker upp meningsmotståndare och bara bråkar. Det är därför jag aldrig hängde på Per Ströms blogg, helt enkelt för att jag själv inte har lust att vara en sådan person. Jag söker mig inte till diskussioner med maskulinister (eller vad ni nu vill kalla er) för jag vet att det aldrig någonsin leder någonstans.

Tro det eller ej, men det händer faktiskt med jämna mellanrum att folk här på bloggen inte håller med mig och ifrågasätter min hållning på ett konstruktiv sätt. Då brukar jag läsa och fundera. Ibland ändrar jag till och med åsikt. Men när en person kommer hit och ba: ”men har du tänkt på att män också kan ha det jobbigt eller?!?!?!?!?! FEMINISTHORA!” så känner jag inte spontant att jag är intresserad av diskussion med den personen.

Då var det utrett. Kan alla som vill ”diskutera” vänligen hålla sig till att 1. framföra argument 2. ha en trevlig ton.

Kan inte Pär Ström bara fortsätta blogga.

Detta med att Pär Ström har lagt ner bloggandet bekymrar mig. Var ska nu alla maskulinister hänga? Det var så skönt att ha dem samlade på ett ställe och att man liksom kunde välja att gå dit och inta idiotin.

Denna mening bekymrar mig också.

Nu har jag en del andra spännande projekt som jag vill ta tag i, och hur mycket jag än skulle vilja så hinner jag inte med GenusNytt.

Hua. ”Spännade projekt”. Förhoppningsvis inte på maskulinistområdet.

Kan inte Pär Ström bara fortsätta blogga så man har koll på honom. Så skönt. Pallar inte tanken på att han driver runt och kan dyka upp var som helst.