Livet osv.

Den här dagen var inte nådig alltså. Först blev jag nödgad att ta hand om inte två utan fyra barn, sedan tuggade hunden sönder halva torrvaruskåpet på golvet. Utöver detta träningsvärk, korkade diskussioner och en massa tröttma. Känner mig som en klubbad säl men är fortfarande stressad och så vidare.

Har en mycket idealiserad bild av universitetsliv. Tänker mig att jag hamnar i någon slags harmoni och ba chillar och aldrig mer stöter på ett problem i livet. Hänger med intelligenta människor som tycker som jag och ba accepterar mig. Så kommer det naturligtvis inte att vara, jag kommer säkert vara lika bitter där som här. Åh, detta mörker!

Tacksamhet.

Hannah har skrivit ett inlägg om allt hon är tacksam över att ha tillgång och rätt till som kvinna i Sverige till skillnad från i andra länder. Det är bra och tankeväckande, absolut. Det kan vara nyttigt att tänka på vad som hade kunnat vara annorlunda då och då för att skaffa sig lite perspektiv och inse att man inte ska ta saker för givna, att man alltid ska vara på sin vakt för de som vill ta rättigheter ifrån en och inte tro att slaget är vunnet.

Men det är det där ordet ”tacksamhet” som får det att rycka i mig. För det första borde ju till exempel alla män också vara tacksamma för alla de där sakerna Hannah räknar upp för de har det ju inte heller på det sättet. Men icke ställs det några sådana krav på dem eftersom det liksom aldrig har varit på fråga att de ska vara i sådana situationer. Det tas för självklart för att de är män, så enkelt är det. Kravet att vara tacksam bygger på uppfattningen att de fördelar vi har gentemot kvinnor i andra länder är något som vi fått som en present av ren snällhet, inte något som vi faktiskt är berättigade av den enkla anledningen att vi är människor precis som männen.

Jag är glad att jag lever i Sverige och har en massa rättigheter som andra kvinnor inte har men jag är inte tacksam. Vem skulle jag vara tacksam inför? Mina föräldrar? Fredrik Reinfeldt? Jag är medveten om den kvinnorörelse som har skapat dessa förutsättningar för mig men jag är inte tacksam lika lite som jag vill att någon ska vara tacksam för att jag är feminist.

Tacksamhet tar oss inte någonstans här i världen. Medvetenhet gör det, absolut, men inte ren tacksamhet. Jag vägrar sitta och vara tacksam för att jag får ha min kropp i fred och vistas i offentligheten, för att jag får bestämma om jag vill gifta mig och vem jag ska gifta mig med. Det är inget att vara tacksam för, det är rena självklarheter. Däremot känner jag en stor ilska inför att det finns de som inte har dessa rättigheter på samma sätt som jag känner ilska inför det som fortfarande drabbar mig av den enkla anledningen att jag är kvinna.

Sedan vill jag också påpeka att förtrycka grupper sällan får rättigheter för att deras förtryckare fått något slags godhetsryck och ba: ”nämen, tänk om vi skulle vara lite schyssta för en gångs skull”. För det mesta rör det sig om en lång och utdragen kamp och då tycker jag bara att det är orimligt att se det som att någon har gjort en en tjänst. Kom ihåg: det var feminismen som tog oss dit vi är idag och feminismen, den är ju jag (och förhoppningsvis även du) en del av.

Bloggtips: Kill your darlings.

Tänker nån gång i veckan såhär: jag måste börja tipsa mer om bloggar. Nu har jag visserligen blivit bättre på att länka andra bloggar som jag blivit inspirerad av tycker jag men ändå. Så nu ska jag fan göra slag i saken och börja bloggtipsa lite ordentligt här.

Så idag tänkte jag tipsa om en blogg jag börjat följa helt nyligen, nämligen Kill your darlings. Det är lite av en sexblogg men innehåller för mycket annat för att vara en renodlad sådan. Det är ju sådana bloggar jag gillar, som är lite blandade men ändå har någon slags röd tråd.

Sandra visar hur man bakar fittmuffins, skriver hyllningstexter till artister hon gillar och visar sina trosor. Det kommer också välskrivna, reportageliknande inlägg som detta om våld. Överlag en välskriven blogg med intressanta perspektiv och utan hetsigt tonläge som förtjänar mer uppmärksamhet. Läs den!

Pinsamma meningsmotståndare.

Vet ni vad? Jag klarade mig hela kvinnodagen utan att läsa ett enda ”men varför finns det ingen mansdag”-uttalande, och jag försökte inte ens undvika det! Är glad över att det inte dök upp i min Facebookfeed eller på min Twitter, inte ens i något av de blogginlägg, artiklar eller krönikor jag läste!

Mansdagen infaller den 19 November och har så gjort sedan 1999. Personer som klagar över att den inte finns borde fan få förbud på att uttala sig om jämställdhet i fortsättningen för är man inte tillräckligt intresserad av att kämpa för mäns rättigheter för att ens göra en snabb googling på ”mansdag” så finns det absolut ingen anledning till att man ska tas på allvar.

Människor som säger så avslöjar bara sin egen ignorans. Att man mer än gärna kastar ur sig påståenden som man inte brytt sig om att kolla upp ens det minsta lilla innan bara får att få ”rätt” i någon jävla poäng som är helt felaktig. De lägger ju krokben för sig själva genom att inte bara visa på okunnighet utan även ovilja att över huvud taget sätta sig in i fråga ens det minsta lilla.

Jag har inget intresse av att diskutera med personer som inte är intresserade av att diskutera utan bara vill framföra sin åsikt oavsett om den är rätt eller fel. Jag har inget problem med oinsatta människor men jag har ett problem med människor som pratar som om de vet något när de egentligen inte har en aning.

Träning.

Tja bloggen. Jag har ett tillkännagivande att göra.

Jag hade tänkt att jag, hör och häpna, ska börja träna. Eller jag har börjat träna för jag gjorde det idag. Sprang två kilometer i snigelfart. Nu känner jag mig som en ny människa.

Ni ser, jag har varit så missnöjd med mig själv på sista tiden. Och så kom jag fram till att jag må vara utseendefixerad och så vidare men jag ska fan inte låta mina kroppskomplex leda till att något företag får en massa pengar. Så jag tänkte att detta med löpning, det är bra. Skor och sportbh har jag redan och utöver det behövs inget. Jag har hört att fysisk aktivitet ska typ få en att må bra och så vidare och det kan jag behöva. Har en inre bild av mig själv som med lätthet går upp för trappor, springer efter bussen och så vidare.

Skriver detta nu för att jag ska bli mindre benägen att banga ur efter en vecka som jag brukar göra. Tänker inte starta någon jävla träningsblogg. Ni får gå in ibland och ba: ”men Fanny, hur går det med träningen” så att jag skäms om jag inte gjort den. Ok?