Schlagertankar.

Jag tycker det är så sanslöst fånigt detta att vi bjuder in utländsk jury för att rösta i svenska mello. Jag förstår att det tagit hårt på den svenska stoltheten att vi hamnat så dåligt som vi har gjort på senaste tiden (förra året undantaget då) men jag kan ändå känna att melodifestivalens vinnare ska representera svensk smak och inte någon annan. Det känns så ängsligt, denna strävan efter att vara ”internationella”. Dessutom tycker jag att det är lite konstigt gentemot de bidrag som är på svenska som ju givetvis inte har en chans när juryn är utländsk.

Kan vi inte bara sända in det bidrag som svenska folket har röstat fram och så acceptera den placering vi får? Jag tycker att det är fånigt att vi inte bara kan nöja oss med den schlagersmak folk bevisligen har.

Sen har jag två grejer till som jag tycker är värda att kommentera angående schlagern, så jag tar det i samma inlägg.

För det första tycker jag att det är underbart att Danny är så öppen med sin besvikelse över att ”bara” komma tvåa men fortfarande visar så bra förloraranda. Kan bli så jävla trött på folk som förlorar i tv och som ba låtsas som om allt är guld och gröna skogar.

Det andra är detta om att Randelid ändrade texten i sin låt och lade till lite ord på franska och spanska på scenen. Det är tydligen något som kan leda till att man blir diskad. Jaja, det roliga var Ranelids kommentar:

Jag gjorde om texten åtta minuter innan jag skulle ut. Det var bara ren glädje, jag ville visa alla vad jag kan göra.

”Visa alla vad jag kan göra”! Vilket underbart storhetsvansinne. Ska jag bli full av beundran nu på grund av Ranelids fantastiska språkkunskaper eller.

Engagemang.

Detta med Konyfilmen tycker jag är intressant. Det har ju riktats en hel del kritik mot det hela, bland annat av Hanna Fridén. Det som framförallt slår mig är hur otroligt upprörde folk blir när ett agerande de tror är något bra kritiseras och visar sig vara något helt annat. Speciellt när det föregås av en sådan massiv hype som Konyfilmen har gjort.

Jag tror att det handlar om den här känslan av att man gör något bra och framförallt att man ingår i ett större sammanhang där folk gör bra saker. Man blir så lätt medryckt av detta, känner verkligen liksom i hela kroppen att man gör gott. Och så ska någon jävel komma och sabba det och tycka att det finns flera sidor av det hela, att det inte är så bra som det verkar eller att man borde göra mer.

Människor letar efter enkla lösningar. Svartvita verklighetsbeskrivningar, ont och gott. Konyfilmen lyckades få en så enorm spridning troligen delvis för att den erbjöd just detta. Den erbjöd en väldigt svartvit verklighetsbeskrivning, en uppenbar skurk, en enkel lösning: Kony måste bort! Allt det där som får folk att bli engagerade. Och så det där talet om den nya världen, vår nyvunna förmåga att organisera oss, att skapa en rörelse. Att det räcker med att dela filmen på Facebook och donera lite pengar. Klart som fan folk går igång!

Och sen kommer någon jävel och sabbar det roliga och säger att det inte alls är så enkelt som de vill få det att framstå och att pengarna går till att beväpna soldater och så vidare. Och då blir folk fett sura för här har de gått omkring och trott att de gjorde något bra och var delar i en stor vacker folkrörelse och så blev det bara pannkaka.

Jag tycker att det är lite sorgligt det här. Människors vilja att göra skillnad i världen som så ofta tar sig den här typen av uttryck: en jättestor uppsamling kring en lyckad kampanj. En enorm känsla av gemenskap och möjligheten att göra något. Lite länkningar, lite donationer, sedan tystnad. Jag menar inte att det är fel i sig, det tycker jag inte, men jag kan bli lite matt på den här enorma optimismen kring det. Och framförallt hur den optimismen gör ens engagemang så sårbart för kritik.

Att sätta sig in politiskt.

Fick den här frågan i min frågestund.

har du några bra tips på hur man ska göra om man vill blir mer politiskt insatt eller engagerad, så att säga? om man vill bilda sig en bättre uppfattning om politik etc men inte riktigt vet var man ska börja, alltså.

Detta är en fråga jag får ganska ofta och jag tycker alltid att den är så knepig att svara på. Kunskap är ju något som man tillgodogör sig långsamt, speciellt om man vill skapa djupare förståelse för något. Det finns inte riktigt någon Quickfix när det gäller sådant.

Först och främst vill jag påpeka att folk ofta blandar ihop att vara insatt i politik som bredare ämnesområde, alltså idéhistoria och dylikt, med att var insatt i de olika vändningarna som går i den inhemska politiken just precis nu. Visst är jag insatt och intresserad även av den nuvarande svenska politiken men engagemanget har sin grund i ett bredare intresse för politik och samhällsfrågor. Det är utifrån den grunden som jag värderar det som sker politiskt i samhället idag och det är på grund av den det blir intressant. Det gör det också lättare att analysera det politiska samtalet att man har förmåga att härleda varifrån de olika idéerna kommer.

Jag skulle tycka att det var ganska meningslöst att läsa om svensk partipolitik om jag inte hade någon bakgrundskoll. Det mesta som politiker säger låter ju ganska bra, de är ju liksom experter på att sälja in sina politiska idéer. Fokusera inte för mycket på partipolitik för den är till sin natur ganska grund och en jävla ormgrop, full av personpåhopp och plattityder. Dessutom luras man ofta att tro att de enda politiska perspektiven som finns är de som presenteras där men så är ju inte fallet.

Att bli politiskt insatt tar tid, så är det. Jag har varit intresserad av politik så länge jag kan minnas och gått igenom en mängd olika faser i mina politiska åsikter, stött på tusentals argument och världsbilder. Sakta men säkert har jag format bilden av hur de olika politiska ideologierna ser ut och var jag själv står. Så tja, det bästa tipset är väl helt enkelt: var intresserad, diskutera med folk och fråga om du inte fattar. Lite samma tips som här. En hjälp på vägen kan nog vara att läsa lite om argumentationsteknik och retorik, det hjälper en bra att genomskåda folk som snackar skit.

Men såklart så håller jag koll på det politiska nuläget också, för det är ju skitviktigt. De kanaler jag använder mig av för att hålla mig uppdaterad på det politiska nuläget är följande:

Konflikt i p1 – reportageprogram som kommer ut en gång i veckan. Avsnitten är ungefär en timme långa och handlar väl i princip om de händelser som varit aktuella på sista tiden. Dock lite mer djupgående än typ senaste politiska omröstningen. Händelserna sätts i kontext, såväl politisk som historisk, och det brukar ofta vara ganska nyanserat om än vänstervinklat. Konflikt gör mig nästan aldrig besviken, det är i princip alltid djupgående, intressant och inte minst lätt att lyssna på. Brukar ladda ner som podcast och lyssna på när jag är ute och går med hunden. Den stor fördelen med konflikt är att programmen nästan alltid behandlar utrikesfrågor vilket annars kan komma lite i skymundan.

Bloggportalen – twinglys hemsidan där man ser vilka ämnen som är mest omskrivna i bloggvärlden. Bra att håla koll på när man bloggar själv men ger även en schysst överblick av vad som händer i Sverige. Om det har hänt något stort så brukar de flesta artiklarna handla om den händelsen och då får man väl tillgång till lite olika vinklar. Jag vill påpeka att det mesta av materialet som man hittar här enbart berör politiken i nuläget och inte brukar vara så värst djupgående, vilket jag antar handlar om att det som väcker folks intresse är just den typen av politiska skandaler. Oavsett bra hemsida om man bara vill ha en snabb överblick över det politiska läget för tillfället.

Tidningen fokus – bra tidning om politik. Fortfarande mest vad som sker just nu i Sverige men mestadels satt i kontext. Balanserade och bra bevakning av politiker. Om jag hade bott i Sverige hade jag prenumererat på den men det blir lite dyrt att få den hit.

Tidningen ETC – samma sak som fokus fast mer vänstervinklat. Brukar läsa krönikorna.

Alliansfritt Sverige – skitvinklad hemsida om att Alliansen suger. Rolig dock.

Utöver det så tycker jag alltid att dokumentärer, såväl böcker, film och radio, om historiska politiska händelser brukar vara bra källor. Det ger perspektiv på vad som sker idag och hjälper till att konkretisera vissa politiska idéer. Sådant är viktigt så att det inte bara blir tomma ord utan att man faktiskt ser vad vissa idéer lett till tidigare i historien.

Men sen tänker jag ändå att det viktigaste är att man vågar tänka själv. Att man vågar testa olika idéer såväl mot sig själv som mot andra och inte är så jävla rädd för att ha fel. Och att man låter det ta tid, låter sin världsbild och ens åsikter växa fram istället för att bara anta ett färdigt paket. Om du ändrar åsikt om något med tidens gång: se det inte som ett misslyckande att du hade fel innan utan mer som att du har förfinat din världsbild. Det finns inget bättre än folk som vågar inse att de har haft fel och lämna de idéerna bakom sig utan att för den sakens skull tycka att man var en jävla idiot innan.

Mensvärk.

Gud alltså. Läste en så jävla korkad grej på Facebook igår. En snubbe påstod helt ut ur tomma luften att kvinnor i snitt ha sjukfrånvaro på grund av mensvärk två dagar i månaden och därför så gick det på jämt ut att vi hade lägre lön, för vi får ju sjukersättning fast vi inte arbetar.Orkar inte gå igenom hela resonemanget, men just denna ide om att mensvärk leder till två sjukdagar i månaden är så jävla absurt. Två arbetsdagar på en månad utgör i snitt 10 % av arbetstiden. Han menar alltså att det sammanlagda problemet med mensvärk är så stort så att det leder till en genomsnittlig sjukfrånvaro på 10 %. Det är ju en helt enorm siffra!

Nu tror jag inte att det är en siffra som stämmer för fem öre. Jag kan inte dra mig till minnes en enda vän som bangat jobb eller skola på grund av mensvärk, speciellt inte så ofta. Men om det nu vore så att det faktiskt stämde, vilket enormt folkhälsoproblem! Vi talar alltså om en total sjukfrånvaro på 5 % utspritt på befolkningen på grund av ett enda tillstånd, som dessutom är ganska lättbehandlat. Vilken otrolig samhällsekonomisk förlust enbart på grund av mensvärk. Vänligen plöj ner lite forskningsresurser i detta omedelbart så att vi kan få stopp på detta enorma folkhälsoproblem.

Tunnelbanan.

Ni vet det fruktansvärda programmet Cops som går på amerikansk Tv? Det som handlar om poliser som tar fast folk för typ droginnehav och cykelstöld och använder skitmycket övervåld. Det har fått en svensk motsvarighet i programmet Tunnelbanan som handlar om ordningsvakter som går omkring och tar hand om folk och så vidare. Jag såg det inte själv men har hört det ryktas att det även används en del övervåld av väktarna i programmet. Men givetvis är det de som är de goda.

Jag undrar verkligen hur det kan komma sig att väktare får ha med sig ett jävla filmteam när de arbetar? Okej om det ska göras typ en dokumentär eller liknande men i ett jävla underhållningsprogram? Det finns liksom inget intresse av att nyansera bilden av brottslighet eller underrätta folk om vilka rättigheter de har gentemot väktare eller så, det handlar bara om att producera underhållning på brottslingars och brottsoffers bekostnad. Hua.