Inlägg om sexuell exklusivitet.

Jag har varit så fruktansvärt seg på min relationsutmaning men nu blir det nya tag. Ska köra en i veckan hade jag tänkt.

Ämnet denna gång var sexuell exklusivitet. Det blev tre inlägg allt som allt.

Marysaintmary skrev om fördelarna med att ha öppet förhållande.

Sanna skrev om hur hennes syn på sexuell exklusivitet förändrats med tiden.

Och så mitt eget inlägg då, som handlar om vad öppet förhållande är och vad folk ofta ser det som.

Om jag har tappat bort ditt inlägg så hojta till. Jag är lite virrig av mig så sånt händer lätt.

Detta var ämne nummer fem i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Hela utmaningen finns här.

Det handlar inte om barnets rätt utan om min.

Ofta i abortdebatten så drar folk upp argumentet att man gör abort för barnets egen skull för att man för tillfället inte har förutsättningarna till att ta hand om ett barn. Visst kan det vara så att man verkligen saknar förutsättningar, typ att man har missbruksproblem och så vidare, och gör abort fast man egentligen hade velat ha barnet. Oftast handlar det dock om att man inte har optimala ekonomiska förutsättningar, att pappan är okänd och liknande. Som bekant finns det en massa barn som växer upp under liknande förhållanden och ändå får ett utmärkt liv.

Att argumentera för eller emot abort ur det ofödda barnets perspektiv tycker jag är ett misstag. Aborträtten handlar inte om barnets rätt att inte födas, det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Detta gäller såväl om man vill göra abort som om man vill behålla barnet. Det får inte gå så långt att folk anses ha en moralisk skyldighet att göra abort, för barnets skull. Tyvärr är det lite den utvecklingen jag ser idag och det tycker jag är mycket beklagligt.

Såhär tänker jag: ja, abort är att förhindra ett liv. Ja, för de allra flesta barn är det bättre att födas än att inte födas, de flesta är tacksamma över livet. Nej, man behöver varken ha optimala sociala eller ekonomiska förutsättningar för att kunna sätta ett barn till världen. Men aborträtten måste ändå vara absolut för det handlar om min rätt att avgöra vad som får gro i min egen kropp, att avgöra vilket liv jag vill sätta till världen och inte. Det är inget jag ska behöva försvara med något annat argument än att jag helt enkelt inte vill.

För det första ska man inte behöva rättfärdiga att man gör vad man vill med sig själv. För det andra så kan ett sådant rättfärdigande, om allt för många ägnar sig åt det, leda till att det uppfattas som omoraliskt att faktiskt föda i sådana situationer. Och det hade ju varit olyckligt.

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Fotograferingsförbud.

Detta oroar mig skarpt. Beatrice Ask har ytterligare drivit lagen mot så kallad ”kränkande fotografering” som alltså innebär att man kan begå ett lagbrott genom att fotografera folk på allmän plats. Jag har kritiserat initiativet här. Det handlar inte om ett förbud mot att sprida vissa bilder vilket jag tycker är rimligt i vissa fall utan om ett förbud mot att insamla information. Hur man än vrider och vänder på det är är detta ett yttrandefrihetsproblem eftersom en fotograf inte kan vara säker på om hen begår ett brott mot lagen eller inte på förhand. Det hade varit en sak om man fick ta bilder och sedan fick granska dem innan publicering men så är icke fallet, ty lagbrottet är fotograferingen isig. Ask besvarar kritiken i bästa alliansanda:

Tidigare förslag till en sådan lag har mött hårt motstånd, inte minst från medier som befarat att det skulle begränsa yttrandefriheten. Justitieminister Beatrice Ask (M) försäkrar att det inte är syftet.

Syftet med lagen är alltså inte att man ska begränsa yttrandefriheten. Nej, det hoppas jag verkligen inte för det hade varit alldeles för fruktansvärt för att jag ska kunna misstänka ens alliansregeringen för det. Vad som är syftet är dock ganska irrelevant eftersom det är själva utfallet som räknas och det finns inga garantier på att denna lag inte kommer att användas emot journalister som granskar makten. I en sådan situation är det nämligen brukligt att man smygfotograferar vid så kallat känsliga tillfällen. Det är väl inte heller helt ovanligt att syftet kan tänkas vara att ”kränka” någon, typ genom att avslöja diverse skumraskaffärer hen håller på med. Tydligen vill regeringen inte hindra journalisters och fotografers bevakningsarbete:

Regeringen har under flera år försökt utforma en lag som kriminaliserar kränkande fotografering av enskilda individer, men som samtidigt inte hindrar journalisters och fotografers legitima arbete med att bevaka offentliga personer.

Idag lever vi i ett mediaklimat där ”riktiga”, det vill säga yrkesutbildade eller -verksamma, journalister och fotografer inte står för all journalistisk och granskning av medier och därför räcker det inte om ”riktiga” nyhetsfotografer har skydd eller inte. Privatpersoner kan spela en minst lika viktig roll när det kommer till bildmässig dokumentation. Många tidningar köper ju till exempel in privatpersoners bilder och många privatpersoner bedriver vad man skulle kunna kalla journalistisk verksamhet privat och gratis. Jag kan inte låta bli att misstänka att det är just dessa oauktoriserade utövare man vill komma åt med den här lagen.

Fotografering i omklädningsrum och dylikt är givetvis ett ofog men mig veterligen så finns det inget hinder för att skolor eller badhus sätter upp egna regler för sådant (Eriksdalsbadet gör det till exempel) eftersom det, hör och häpna, inte är allmän plats. Spridande av nakenbilder på privatpersoner är också problematiskt och jag ser inga problem med att införa en lag mot det om det inte redan finns en.

Den lag som föreslås nu ska dock inte bara röra sig om platser såsom omklädningsrum, toaletter eller hem utan behandlar alla platser. Vad en kränkning kan vara är ytterst oklart, tydligen så ska det vara någon form av riktlinje att personen befinner sig i en ”utsatt position” men vad det inkluderar får vi ingen fingervisning om. Jag hoppas för guds skull att denna lag inte går igenom, det vore helt enkelt ytterst problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv oavsett var Asks ”syfte” med det hela är.

Är man så mån om kvinnors rättigheter så kan man väl engagera sig feministiskt.

Att det ens är möjligt att det finns något slags motstånd mot att häva slöjförbud i fotboll tycker jag är så jävla konstigt. Man ska alltså designa en speciell slöja som är säker vilket innebär att den delas om man drar i den. Reaktionerna på detta ser ut typ såhär:

Islam flyttar fram sina positioner. Slöjan symboliserar kvinnans underkastelse, att kvinnan skall vara ”ren”. En kvinna som inte täcker sig är själv skyldig till om hon blir våldtagen eller sexuellt antastad. Vidrig symbol.

Jag blir så jävla trött. Just nu skiter jag fullkomligt i budskapet i religionen Islam för jag kan fan inte tycka att det är något annat än positivt att även muslimska kvinnor ska kunna spela fotboll. Människor som ser detta som något slags steg i ”islamiseringen” (dvs att Islam blir en lika accepterad del av vårt samhälle som judendomen) är ju fan knäppa. Ingen vill tvinga någon annan att bra slöja, man vill bara att även religiösa kvinnor ska kunna spela fotboll.

Hur orkar folk bry sig om en jävla huvudduk? Om man nu är så otroligt mån om kvinnors rättigheter så kan man med fördel engagera sig feministiskt istället för att söka förvägra kvinnor med viss religiös hemvist att spela fotboll.