Nordiska Modellen™.

Att man ens tillåts varumärkesskyda ett begrepp som Nordiska Modellen™ är fan ett mysterium. Det är liksom ett begrepp som används ständigt inom svensk politisk debatt, att en enskild part skulle kunna hävda någon slag ensamrätt till det är i mina ögon väldigt konstigt. Man får väl ändå inte varumärka begrepp som är för allmänna? Jag fattar över huvud taget inte varför man har lov att varumärka begrepp som inte är typ ens företagsnamn eller produktnamn. Jag antar att man betraktar Nordiska Modellen™ som en slags slogan för en produkt, alltså politiken. Jag tycker att det är ett ganska vidrigt sätt att se på saken.

Jag vet inte exakt vad skyddet innebär i praktiken. Jag tror att det framförallt handlar om att man inte får använda sig av begreppet i marknadsföring, inte att man inte skulle få använda ordet i en politisk debatt eller liknande. På samma sätt som varumärkningen av Nike eller TV4 inte hindrar oss från att diskutera dessa företag så borde inte heller varumärkningen av den Nordiska Modellen™ hindra oss från att tala om den. Skillnaden blir alltså kanske i realiteten inte så stor men det bekymrar mig ändå att partier bryr sig mer om att varumärkesskydda begreppen som de använder i sin politik än att faktiskt utveckla den.

På det stora hela tycker jag inte att ett politiskt parti ska ägna sig åt att varumärkesskydda ord som man använt sig av i sin marknadsföring. Hela den här historien säger dock mycket om det politiska läget idag, att det är så otroligt mycket viktigare att jobba in begrepp och bilder istället för att tala om och utveckla idéer. Och dte tycker jag är mycket beklagligt.

Människoförakt.

Igår kollade jag på Big Brother för första gången i mitt liv. Eller, jag har sett litegrann innan men aldrig orkat se ett helt avsnitt, igår såg jag i alla fall en halvtimme. Det slog mig det här med hur otroligt lätt det är att slänga alla sina värderingar åt sidan och bara sitta där och förakta. Att strunta i att upplägget är skapat för att skapa konflikter, att produktionen har valt ut människor med vissa personligheter, att allting vinklas och så vidare. Att bara luta sig tillbaka och förakta människorna för att de är obildade, ouppfostrade och white trash. Och det är så skönt. Det är så otroligt njutbart att bara sitta där och känna sig förmer. Smartare, framförallt. Sitta och moralisera om att de där människorna är så korkade som deltar, att de kommer bli hatade av hela Sverige och att de aldrig kommer kunna få ett jobb sedan.

Föraktet ligger mig nära till hands och jag tror inte att det är något jag är ensam om heller. Människor gillar att känna sig förmer och program som Big Brother tar fram det inom många. Det är en slags avkoppling från ens eget liv och svagheter att kunna sitta och förakta och spekulera. Jag dras till det samtidigt som jag skyr det, för jag skyr den sidan hos mig själv som kommer fram.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt mer än att mitt förhållande till den här typen av tv är komplicerat. Å ena sidan tycker jag att det är underhållande (dock att jag föredrar program som Lyxfällan och Top Model framför Big Brother), å andra sidan kan jag äcklas av mina egna tankar kring människorna i det. Man det är så skönt att ibland bara få vältra sig i lite vanligt hederligt människoförakt, det måste jag faktiskt medge.

Jobben är inte viktigast.

Moderaterna har dragit igång en ny kampanj som handlar om att arbetslinjen är bra. ”Jobben är viktigast” heter den. Jag tycker att ni sa läsa Alliansfritt Sveriges utmärkta artikel om regeringens jobbpolitik.

Denna slogan ”Jobben är viktigast” ringar väl in typ allt jag ogillar med Alliansens politik. För mig är människor viktigast, inte jobb. Att a en låg arbetslöshet betyder ingenting om arbetet som utförs inte tillför något mervärde till samhället och människorna i det och dessutom är utslitande och själadödande för de som utför dem.

Det räcker inte med att säga att man ska ha fler jobb utan att tala om vad dessa jobb ska bestå i och hur det ska skapa mervärde för samhället. Arbetsreligionen måste upphöra!

Bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra.

Mycket ofta när man klagar på något beslut Alliansen fattat så kommer någon jävel och ba: ”men sossarna är väl inte bättre? De har ju ingen politik”. Jag vill påpeka att bara för att de finns sämre blir inte dåligt bra, det vill säga att bara för att socialdemokraterna är jävligt kassa just nu betyder inte det att regeringens politik är berättigad eller bra. Det är en såndär grej som jag önskar att folk kunde lära sig när det gäller alla diskussioner.

Sedan så är politik inte så enkelt som att det finns två alternativ och allt man kan göra som medborgare är att välja. Att uttrycka sin åsikt och skapa opinion kring vissa frågor ska få politikerna att lyssna. Politikerna ska jag faktiskt tjäna folket och folket inkluderar inte bara deras väljare utan hela Sveriges befolkning. Därför ska man absolut bedriva opinion emot regeringens politik även om den inte är alliansanhängare från första början.

Bara för att jag är emot Alliansen är jag inte för socialdemokraterna, absolut inte. Den här bilden av att det bara finns två alternativ och att man nödvändigtvis måste välja mellan dem och därmed köpa hela paketet gynnar verkligen bara politikerna och gör folk mindre benägna att bedriva opinionsbildning på egen hand.

Avhållsamhet.

Detta är inte menat som en kritik mot någon, så ni vet det. Men alltså detta med sexuell avhållsamhet: varför? Varför ska man avhålla sig från något som sex fast man vill ha det och har möjligheterna att ha det. Jag menar, det är ju skönt, gratis och dessutom nyttigt. Sedan om det är så att man inte ha någon sexlust, det fattar jag alldeles utmärkt. Men varför en person som har sexlust aktivt ska anstränga sig för att inte ha sex känns bara så främmande. Så jag undrar helt enkelt om någon av er har försökt vara/varit/är sexuellt avhållsamma och varför?

Svar på frågor, del 1.

Här kommer svaren på några av frågorna i frågestunden (som man fortfarande gärna får skriva i om man vill, älskar att få frågor om hur jag tar ställning i olika politiska frågor så jag får tänka till lite). Några frågor tänkte jag ta upp i egna inlägg också. Håll till godo.

Jag undrar hur du tänker kring din egen roll och aupair-rollen i stort ur ett feministiskt perspektiv?

Jag har nog inte tänkt på det så mycket. Jag försöker att vara genusmedveten i hur jag är mot barnen. Det finns några manliga aupairer från Sverige och det skämtas då och då om att de skulle vara pedofiler vilket jag tycker är både osmakligt och väldigt tråkigt ur ett feministiskt perspektiv.

Jag undrar hur du tycker att man ska gå tillväga för att män ska ta 50% av föräldraledighet och vab? Är det något som bör hanteras på individ- eller strukturnivå?

Jag tycker detta är en svår fråga. Eftersom jag även vill lösa upp kärnfamiljsnormer så skulle jag önska att det fanns en större öppenhet för att t.ex. någon av föräldrarnas bror eller förälder skulle kunna ta ledigt för att ta hand om ett barn, men det är ju något som förutsätter att föräldrapengen är betydligt mycket friare än den är nu vilket nog i majoriteten av fall skulle komma att bli ett jämställdhetsproblem eftersom männen i högre grad skulle kunna lasta över ansvaret på kvinnor. Så det är nog inte en så bra ide nu men lite av en utopi för mig.

Det man först och främst ska göra är att sätta föräldraersättningen utifrån familjeinkomst hos registrerade par så att familjen som helhet får lika mycket oavsett vem som är hemma med barnet. Då skulle man inte längre kunna argumentera med att mannen har högre inkomst och att den faktiskt behövs.

Vad gäller delad föräldraförsäkring är jag lite kluven. Jag tycker att utgångspunkten ska vara att man delar lika men att det ska finnas möjlighet för förändringar. Exakt hur det sa vara utformat är jag dock lite osäker på.

Jag undrar också vad du vill göra när din tid som aupair är över?

Började läsa din blogg för någon månad sedan och gillar den skarpt! Keep up the good work!

Tack! När min tid här är över så ska jag troligen läsa in en pol.kand vilket är ett treårigt program i nationalekonomi och statsvetenskap. Förhoppningsvis blir det en massa politiskt engagemang också, om jag inte hunnit bli alltför cynisk.

1 Först en skumfråga, Har du gett blod någon gång? :)

Nej. Jag vill göra det men är för slö.

2 Hur är du med din familj då det gäller genus och feminism? Frågar de dig? Ett problem med min familj är att om jag tar upp genus eller feminism när vi ser på tv eller gör något annat vardagligt, så skriker de alltid att jag ska vara tyst. För de orkar helt enkelt inte höra? Är det här något du mött hos din familj?

Utgår från att du menar min biologiska familj och inte den jag aupairar hos. Jag diskuterar sällan sådant med mina föräldrar. Varför vet jag inte, för de är båda vettiga och samhällsintresserade människor. Det har väl inte blivit så helt enkelt. Jag diskuterar istället med mina vänner och här på bloggen. Ibland kan jag vara lite ledsen över att mina föräldrar aldrig varit pushiga i mitt samhällsengagemang. Men å andra sidan: om de varit det så hade jag kanske tröttnat för länge sedan. På ett sätt är jag glad att jag fått upptäcka så mycket själv.

3 Hur tänker du kring kött? Har du någon gång övervägt en vegetarisk kost? Eller du kanske är det utan att jag vet det? :) Alltså vegetarian.

Jag har varit vegetarian, dock mest för att jag ville gå ner i vikt. Numera äter jag kött. Ju mer medveten jag blivit om problemen med köttindustrin desto mer har jag börjat tänka att jag ska sluta. Nu är dock inte en bra tid eftersom det inte är jag som står för matinköpen i familjen, så det lär väl bli när jag flyttar hem igen. Jag kommer nog aldrig bli så renlärig att jag inte äter kött när jag blir bjuden, däremot kommer jag försöka undvika det när jag bestämmer själv.

När det gäller mat och politik/miljö så tror jag att jag framförallt kommer börja hålla mig mer till kost efter säsong när jag kommer hem och äta mer typ linser och bönor som ju torkas in och därmed inte utgör någon större miljöpåfrestning (i alla fall inget emot växthusodlade tomater på vintern). Det är inte bara en fråga om miljö utan även om min aversion emot detta ”måste-ha-precis-denna-vara-i-denna-stund”-samhälle som jag lever i.

har du några bra boktips om feminism osv? typ lite nybörjarlitteratur, kanske.
skulle nog kalla mig feminist, men behöver läsa på lite känner jag :D

Jag läser pinsamt lite och är absolut inte bevandrad inom feministisk litteratur. Jag kan rekommendera Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman som handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Om du även läser Petra Östergrens Porr, horor och feminister i samma veva så tror jag att det kommer ge att bra perspektiv på två olika typer av feministiska synsätt: vänsterfeminismen respektive den liberala. Båda böckerna behandlar samma fråga men kommer fram till helt olika slutsatser, båda ur ett feministiskt perspektiv.

Den generella uppfattningen jag kan få och tolka utifrån vårt samhälles nuvarande struktur är att feminism- och genusfrågor fått större utymme och vikt både i media och även i politik.
Jag vet inte om du håller med om detta, men vad jag undrar är vad du anser har kommit i skymundan i feministiska diskussioner i mediala och politiska sammanhang?

Ett stort problem med den feministiska samhällsdiskussionen idag är i mina ögon att man har ett enormt fokus på dels Unga tjejer™ och framgångsrika företags- och entreprenörskvinnor. Diskussionen kring Unga tjejer™ skapar en enorm offerstämpel som få ungdomar relaterar till och det tycker jag är olyckligt. Istället för att göra någon slags relevant feministisk analys och sträva efter att förbättra samhället så ska Unga tjejer™ gå kurser i hur man undviker depression och läsa tjejtidningar om hur man förbättrar sitt självförtroende.

De framgångsrika kvinnorna ser jag som andra sidan av detta mynt. Det är dess kvinnor som står som förebild för de Unga tjejerna™. För att luta vara en stackars Unga tjej™ ska man istället bli någon slags Blondinbellatyp som jobbar arslet av sig och ägnar sig åt manikyr som någon slags ”egentid” och ”intresse”.

Jag tycker att en feministiska debatten är alltför fokuserad kring att individuella kvinnor ska ”peppas” till att göra sig en karriär, vara självständiga (dvs fria från djupa känslomässiga band samt barn) och tjäna mycket pengar. I skymundan hamnar arbetarklassens kvinnor och de kvinnor som inte är intresserade av att göra sig en strålande karriär utan värderar annat, vilket råkar vara en stor merpart. Ett fåtal solskenshistorier om kvinnliga kvinnor som lyckats göra sig framgångsrika på manliga områden dominerar, och plötsligt ska alla bli som dem.

Själv tänker jag att det talas ganska sporadiskt om jämställdhet och feminism bland äldre. Vad tror du?

Hoppas jag inte uttryckte mig för rörigt nu.

Jag vet inte riktigt vilken åldergrupp du menar med äldre men jag tänker mig att det rör sig om folk mellan 50-60? Jag tror att dessa grupper generellt diskuterar ideologiska frågor mindre än vad ungdomar gör och därmed också feminism. Jag tror även att behovet av feminismen har blossat upp mycket får vår generation i och med de enorma förändring som har kommit när det kommer till utseendeideal. Den feminism som fanns för dessa generationer var ju den typiska 70-talsfeminismen som också gjorde enorma framsteg när det begav sig, så kanske betraktar man till viss del slaget som vunnet, alternativt är jävligt trött på hela skiten.

Knarkhundar i skolor.

Skolor i Landskrona ska genomsökas med narkotikahundar. Inte för att det finns någon slags misstanke om brott utan bara för att ”skolorna ska vara narkotikafria miljöer”. Jag tycker att det är så jävla tragiskt att man väljer att handskas med det faktiska problem som droganvändning bland ungdomar faktiskt utgör på det här sättet istället för att faktiskt ge ungdomar som miss- och riskbrukar hjälp. Även deras problembeskrivning är symptomatisk; det handlar om att vissa givna platser ska vara drogfria för att skydda de ”snälla” ungdomar som måste vistas där, inte om att man vill minimera problemet med knarkande ungdomar.

Om nu genomsökningen skulle lyckas ge några resultat, kanske genom att droger hittas i skåp eller liknande, så tror jag absolut inte att resultatet för den påkomna ungdomen (eller läraren) kommer bli positivt. Att bli ertappad i en miljö man vistas i dagligen, inför människor som man träffar fem dagar i veckan, som ska lära ut till en och betygsätta en eller spendera sin uppväxt med en måste vara en fruktansvärd upplevelse. Speciellt då så många har uppfattningen att knarkare är något slags avskum.

Ungdomar som miss- och riskbrukar droger ska få hjälp och stöd, inte skämmas ut i en miljö de vistas flera timmar om dagen. Jag misstänker dock att Landskronas kommun ger blanka fan i vad som händer med de ungdomar som faktiskt använder droger, de är mest bara intresserade av att ”skydda” de skötsamma ungdomarna från att råka konversera med en knarkare.

Man kan alltid begränsa utsträckningen.

När det gäller inseminationsdebatten så kommer ofta argumentet ”men det finns redan en massa barn som växer upp utan pappa” fram. Det som åsyftas är då när mannen har lämnat mamman och barnet.

Hur mycket jag än håller med i sak, alltså tycker att även singlar ska få insemineras, så tycker jag att det är ett väldigt dåligt argument. Det är en stor skillnad på att något blir på ett visst sätt av olyckliga omständigheter och på att sjukvården aktivt bidrar till det. Staten kommer aldrig kunna tvinga någon att ta ansvar för sitt barn, däremot kan man förhindra att fler barn föds med bara en förälder.

Att allt inte fungerar perfekt i samhället är något man får acceptera, så är det bara. Politikens uppgift måste vara att minimera vad man anser dåligt för samhället och om det nu är ensamstående föräldrar så är det ju helt rimligt att följden av det blir att man inte tillåter insemination av singlar. Det spelar ingen roll att ”problemet” finns ändå för man kan alltid begränsa utsträckningen av det.