Något vidrigt.

Denna artikel i dagen måste vara bland det vidrigaste jag läst. Den handlar om hur Haitis befolkning nu har förmåtts överge sin gamla religion och lärt sig älska Jesus i och med jordbävningen.

Voodoon har integrerats med katolicismen, men nu märker vi att Haitis befolkning verkligen lär sig älska Kristus och lämnar voodoon.

Så äckligt att man beskriver det som något positivt att dessa desperata människor i och med en fruktansvärd olycka blivit mer mottagliga.

Vi har sett församlingar växa och det sker inte enbart genom predikan. Jag mötte vid mitt senaste besök en pastor som ansåg att jordbävningen blivit en vändpunkt för Haiti, säger Lennart Eriksson.

Snubben beskriver det alltså som en vändpunkt för Haiti det här med olyckan. Han tycker att det är något positivt att miljontals människor har fått sina liv raserade. för de har ju trots allt blivit mer mottagliga för kristendomen.

Den här typen av kristet välgörenhetsarbete tycker jag är fruktansvärt. Även om de hjälper människor så tvingar de också på dem sin religion och får dem att överge den gamla. Det är fruktansvärt äckligt.

Inte på min bakgård.

Ni får inte tolka detta som någon slags argumentation emot höga hus, ty det är fan bara korkat att inte tillåta höga byggen. Däremot undrar jag verkligen hur många av de som svarat på denna enkät som skulle vara bekväma med att det byggdes högt i deras närhet. Min erfarenhet säger att de flesta är okej med höga byggnader, bara det inte är på deras bakgård. Ärligt talat så fattar jag inte relevansen i vad folk tycker om hur höga husen är. Faktum är att vi har bostadsbrist, vi måste alltså bygga mer. I en sådan situation har man en massa olika val, typ att exploatera grönområden, bygga längre uti förorterna och så vidare. Hur man än gör så kommer någon att ha något emot det. Men då får man väl fråga sig vad som är viktigast; att folk inte blir kränkta av höga byggnader eller att folk har någonstans att bo. Ganska enkelt val tycker jag.

Sexfråga: mödomshinnan.

Jag tänkte köra vidare på detta med sexfrågor och undrar således: trodde ni på mödomshinnan när ni var ”små”? I så fall, hur länge trodde ni på den och var ni rädda för att den skulle ”spricka”?

Jag blev så jävla chockad när jag träffade en tjej som gick i typ tvåan i gymnasiet som fortfarande trodde på mödomshinnan, och det fick mig att fundera. Jag har inget minne av när jag fick iden om mödomshinnan krossad, men jag har ändå en bestämd uppfattning om att jag har trott på mödomshinnan men inte gjorde det när jag förlorade oskulden. Så jag undrar helt enkelt om ni trott på mödomshinnan och när ni slutade tro på den, och i så fall varför.

Att passa in.

Lady Dahmer har skrivit om barnuppfostran och jag tycker att ho har så jävla rätt. Ofta när föräldrar uppfostrar eller klär eller uppfostrar sina barn annorlunda så får man höra att ”men tänk om de blir retade”. Ja, tänk! Tänk om homosexuellas barn blir retade? Tänk om invandrarbarn blir retade? Tänk om barn med tandställning eller glasögon blir retade? Sådant kan ju hända tyvärr, men det vore tråkigt om vi anpassade världen efter mobbares bild av hur den bör se ut.

Det är ju så i denna värld att man aldrig kan tillfredsställa alla. Du kommer aldrig att smälta in i alla kontexter och det kommer alltid att finnas någon som hittar något fel på dig. Bättre då att inte från början försöka anpassa sitt sätt att vara för att bli accepterad. Men få personer är så ängsliga kring hur folk uppfattas som föräldrar till barn i lågstadieåldern. Man ska absolut till varje pris undvika att barnen blir retade, att de sticker ut.

Man träffar ju sådana personer ibland, eller ganska ofta till och med. Sådana som aldrig har lärt sig att stå upp för sig själva eftersom de liksom alltid har varit ”rätt”. För det mesta är det osäkra och ganska dömande personer. Personer som har svårt att acceptera eller förstå andras olikheter men som också själva kan uttrycka en önskan av att våga vara annorlunda. Personer som klamrar sig fast vi människor som beter sig som svin av rädsla för att stöta sig med folk och bli ensamma. Jag tycker jag träffar sådana hela tiden. Många av dem gillar jag men jag tycker att det verkar fruktansvärt jobbigt att ha ett så ängsligt förhållande till sin omgivning.

Förr eller senare kommer det en dag när man inte funkar, när vänner vänder en ryggen eller när kollegor skvallrar. Då föredrar jag alla gånger att ha med mig erfarenheten att man inte behöver vara älskad av alla, att man inte behöver passa in överallt än iden att man ska bita ihop och försöka passa in ännu mer.

Mer om energitjuveri.

Många har opponerat sig mot det jag skrev om så kallade energitjuvar och menar att det mest handlar om att sluta umgås med personer som bara trycker ner en. Det kan vara så att jag är begåvad med förmågan att göra slut på sådana kontakter alldeles av mig själv för jag har fan aldrig haft det problemet i hela mitt liv.

Att man inte umgås med människor man inte får ut något av är ju såklart inga konstigheter alls, det jag har svårt för är den där utrensningsretoriken.Vad som även spelar en ganska stor roll är att alla människor jag någonsin träffat som sagt så har varit otroligt dåliga på att sköta sina relationer. Det har inte handlat om att avsluta relationer som på lång sikt bara tär på en, snarare om att bara umgås med människor när man har någon slags användning av dem, som att bygga sitt personliga varumärke eller nätverka, och sedan överge dem när man faktiskt skulle behöva ställa upp.

Människor som pratar om sina relationer som man pratar om saker har jag låg respekt för. Med detta inte sagt att man ska klamra sig fast vid vänskaper bara för sakens skull, det tycker jag är dumt och det är absolut inget jag gör själv, jag tycker bara att det språk många använder för att beskriva sina relationer har en obehaglig biton. Det handlar om energitjuvar, nätverkande och investeringar.

Jag upplever att folk ofta använder sig av dessa begrepp för att på sätt och vis ursäkta att man avslutar relationer man mår dåligt av. Jag tycker att det är olyckligt att en så fundamental sak som att man inte umgås med personer man mår dåligt av blir tvunget att täckas upp i detta snack där människor förminskas från mål till medel. Och jag tänker mig att denna retorik i förlängningen leder till att vi har en mindre ansvarsfull syn på andra människor, där det blir mer okej att överge personer när de inte är på topp. Det är i alla fall så jag uppfattar att den ofta används.

Oskulden.

En grej som jag funderat lite på på sista tiden är den här grejen med att så många tjejer trodde att det skulle göra ont att förlora oskulden när sex- och samlevnad diskuterades i högstadiet. Hela grejen var ju liksom att det skulle göra ont just specifikt förra gången och sedan skulle det jobbiga vara över och så skulle man ha en massa asskönt sex sedan. Men man skulle genomlida det där första smärtsamma samlaget innan.

Alltså, var det verkligen såhär eller är det bara jag som inbillar mig efter att ha kollat på för mycket amerikanska tv-serier om högstadieelever? Vad trodde ni om hur det skulle vara?