Naturlighet och extremdieter.

Fick svar från Lady Dahmer apropå mitt inlägg om Lchf.

Med naturligt så menar man mat som finns i naturen eller består av naturliga råvaror och är så lite raffinerat och processerat som möjligt. Att man funderar på hur kroppen är byggd och vad den behöver.

Sen är det nog ingen som menar att man inte kan äta naturligt UTAN LCHF, jag har själv alltid ätit en naturlig kost oavsett inriktning, det man (jag) vänder mig emot är de som påstår att LCHF är en ”extremdiet” när det i själva verket handlar om vanlig naturlig kost. Naturlig är alltså inte ett argument utan ett försvar.

Fast huruvida en diet är extrem eller ej bygger väl inte på huruvida sakerna man äter finns i naturen eller inte? Det är ju just den synen jag vänder mig emot. En diet endast bestående av rotfrukter och linser skulle jag kalla extrem, även om man odlat dem i sin egen trädgård. Jag kallar även till exempel råkostdiet extrem även om den år ut på att allt ska vara så naturligt som möjligt. Och det är extremt att svälta sin kropp på kolhydrater, lika extremt som att knappt äta något fett alls. Dock: att en diet är extrem betyder inte att den är ohälsosam, bara att den befinner sig ganska långt ut på skalan.

Det viktiga här är att huruvida något är naturligt, onaturligt, extremt eller normalt har väldigt lite att göra med om det är nyttigt eller ej.

Skillnaden på att inte uppmärksamma och att förneka.

Ofta i den något uttjatade debatten om ”hen” så hörs följande argument, i detta fall twittercitat av Katerina Janouch:

Hen och genus=bra, men att låtsas som om biologiskt kön inte finns o inte tala om för sitt barn om är pojke/flicka är psykisk misshandel.

Om barnet frågar så tycker jag att det är väldigt konstigt att inte berätta vad de har för kön. Man ska inte undanhålla information ens i den ädlaste syften. Däremot tycker jag inte att det finns något som säger att man spontant ska berätta för barnet vilket kön hen har. Varför skulle man egentligen göra det? Och i så fall, när är ett lämpligt tillfälle att berätta detta för barnet. När ska man ta ”snacket” om att barnet är en hon eller en han. I vilken ålder ”måste” man veta?

Jag har väldigt svårt att se det som psykisk misshandel att rätt och slätt inte lägga någon vikt vid barnets kön. Typ kalla hen vid namn istället för att säga tjejen/killen eller något likvärdigt. Typ inte säga ”kom nu flickor/pojkar” utan säga namnen på de i gruppen eller ”barn”. Detta är inte att förneka könen, det är bara att inte lägga vikt vid dem. ”Men kön är ju en viktig del av identiteten” tycker väl någon nu. Det stämmer visserligen, men det beror väl en hel del på att samhället har gjort det till en viktig del genom att ständig köna saker och ting. Hela iden med genus är ju att göra det till en mer oviktig del av identiteten.

Men det finns en massa saker som är viktiga delar av identiteten som folk inte kategoriserar in barn i från första början. Etnicitet och religion kan till exempel antas vara viktiga delar av identiteten, klasstillhörighet likaså. Detta motiverar inte i någon tänkande människas ögon att man drar uppmärksamhet till detta hela tiden. Ingen skulle någonsin anklaga någon för att undanhålla en viktig del av barnets identitet för att man inte spontant berättade vilken samhällsklass hen tillhörde.

Egentligen tycker jag att detta är ett av de bästa argumenten för att använda ”hen” för det sätter med all önskvärd tydlighet fingret på att kön spelar orimligt stor roll i vår vardag, så stor att man ser det som ett fråntagande av barnets identitet att undvika att använda könade ord och saker om möjligt. Ett fråntagande eller förnekande hade varit att säga till barnet att det inte finn några kön när hen frågar eller att ljuga om barnets kön. Däremot att inte berätta spontant kan inte vara ett fråntagande, lika lite som det är ett fråntagande att inte berätta om hudfärg, religion eller klass spontant.

Detta bara måste ses.

Jag tycker att det är av yttersta vikt att alla ser dessa videos, Killing Us Softly del ett och två. Det är nog den absolut bästa sammanfattningen av problemet med objektifiering av kvinnor jag sett. Om du inte orkar se båda, se del två, det är den jag anser innehåller mest tankeväckande stoff. Om man är intresserad av dessa frågor sedan innan kommer man kanske inte få så mycket ny information i del ett, den är dock fortfarande väl värd att se.

Analsextjat.

Då och då stöter man på guider till hur man undviker analsex. Tips som brukar förekomma är till exempel att man ska fråga killen om han hade velat ha något i rumpan själv och olika variationer på det. Ibland ska man även dra skräckhistorier om baksug. Fyll gärna på om ni vet mer!

För mig är detta lite som tips på hur du undviker våldtäkt. Det ska givetvis vara nog med att du säger: ”nej, och jag vill inte att du tjatar mer” för att slippa just tjat. Tänk om killen själv har haft saker i rumpan, skulle det vara mer okej att han tjatade då? Nej, troligen inte. Man ska inte hänga upp sitt motstånd mot att ha analsex på huruvida killen är villig att pröva eller ej, inte heller på myter om att det kommer hamna bajs överallt.

Jag tycker att man ska vara klar med att det som sätter gränserna i vad man har lust att göra i ängen har att göra med vad man vill och inget annat. Annars skapar man en förutsättning för mer tjat och motargumentation, men att man inte vill duger gott och väl i sig själv. Och om killen inte tycker det så kan du väl be honom dra åt skogen?

Hur många bryr sig egentligen?

Inget aktivt beslut ledde till att jag slutade raka mig, det bara blev så. Mest av allt handlade det om pur lathet vilket jag tycker är ett utmärkt skäl; det största problemet med alla skönhetsrutiner som körs ner i våra halsar är den energi och tid det tar från andra saker man anser roligare. Jag orkade helt enkelt inte raka mig, sedan blev det för långt för att det skulle vara lönt att ta tag i saken igen, för det blir ju bara jobbigare ju längre tiden går och håret blir. För ett år sedan hade min hårväxt nu varit otänkbar, nu känns den helt bekväm.

Men det är inte utan att jag känner en smula ångest över om jag mot förmodan skulle få till ett ligg inom en vettig framtid. Det finns ju tyvärr en mängd killar som tycker att vildvuxet hår är äckligt. De kanske aldrig tidigare har sett en tjej med långt hår på benen, det är ju inte helt ovanligt att folk ser det som något slags perverst undantag från naturtillståndet.

Jag önskar att jag hade självförtroende nog att tänka att den kille som har något att invända mot min hårväxt kan dra åt skogen, men det har jag inte. Jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt att få nobben eller anses som äcklig på grund av min hårväxt. Etter värre om någon skulle betrakta sig själv som ”lurad” eller dylikt. Jag undrar lite över detta, hur vanligt är det egentligen att män bryr sig och tycker att det är avtändande med naturlig hårväxt? Jag utgår från att de flesta inte bryr sig så mycket om de är kära, men om det handlar om sex rakt av. Är det en viktig grej då?

Lyteskomik.

Detta är lyteskomik (ser det fan som ett lyte att vara moderat, speciellt en moderat som tycker denna kampanj är vettig) när den är som bäst. En liten intervju med Hedvig Anderson, som är kommunikationschef på Moderaterna, om deras nya Vi älskar människor-kampanj som jag skrivit om här. På frågan om Moderaterna inte även värnar om barn eftersom de inte sagt något uttryckligt om det så svarar Anderson:

Självklart gör vi det, jag ser inte hur det ena skulle utesluta det andra. Vi värnar främst om ordning och reda i ekonomin och arbetslinjen vilket skapar frihet för människor. Det är ett slags kärlek. Självklart värnar vi om barn också.

Så jävla bra med Moderaterna alltså. De gillar verkligen allt! Så jävla omodernt detta fokus vid vad partierna gör och hur det påverkar människorna de styr över, det viktiga är ju liksom andan som sakerna görs i!