Starka kvinnor.

Se på henne. Den starka kvinnan. Hon som föser tvillingvagnen framför sig till förskoleverksamheten innan hon går med raska steg till jobbet. Hon som går en timme till och från jobbet varje dag för att kunna köpa nyttigare mat till sin barn för tunnelbanekortspengarna och säger att ”det är ju ändå så bra motion”, för tid till annan får hon ju inte. Hon som varje dag går upp till sin osäkra anställning sammanbitet trots förkylningar, infektioner och ledvärk och som aldrig någonsin klagar.

Att vara stark är att reda sig själv. Att aldrig klaga utan att göra det som man vet att man behöver. Att aldrig skylla sin livssituation på någon annan utan sammanbitet göra allt det där som man vet i hela sin kropp att man måste. Dag ut och dag.

”Du är så stark och tålig och du har det så hemskt så hemskt men du klagar aldrig”, säger människor i välmening till sen starka kvinnan och hon tackar och tar emot och fortsätter släpa sig upp ur sängen varje morgon trots värkande leder och ögonen ihopklistrade av tröttheten. Trots detta ringer hon tusen samtal  till tusen jobbiga presumtiva kunder eller skrubbar tusen golvplattor eller serverar överkokt potatis till tusen sjuka pensionärer.  Ett helgonskimmer sänker sig över den starka kvinnan. Hon visar att det är möjligt att lida utan att kräva förändring, att dem som gör det kräver något mer än vad som egentligen är nödvändigt. För hon klarar sig ju och hon klagar inte, hon är ju så stark. Klagan är bara ett uttryck för ens egen svaghet.

En livssituation genomgår en metamorfos och blir magiskt till en karaktärsegenskap. Att lida är något beundransvärt, men bara om du sväljer det. Om du ger uttryck för missnöje och revoltlusta är du svag, oförmögen att acceptera det samhällsordningen som kanske eventuellt är instiftad av gud har gett dig.

Den starka kvinnan är vår tids Jesus. Vi offrar henne på korset för att hon ska dö för våra synder och när någon klagar så pekar vi på henne och säger: ”sedär, inte klagar hon, det är för att hon står över oss, är så mycket starkare och ädlare än vad vi någonsin kommer att bli”. Så stark och ädel blir man bara genom att år ut och år in svälja sitt lidande.

”Hur gör hon för att orka” kanske någon undrar. Men det handlar inte om att orka utan om att inte ha något val. Ty finns det ingen annan möjlighet så orkar man, man orkar tills kroppen säger ifrån och faller ihop. Man orkar för att man är så illa tvungen, för att man inte ens har tid att stanna upp och reflektera kring om man orkar eller inte. Om du flyr från döden så orkar du ständigt lite till, om livet är i fara orkar du lyfta så mycket mer, springa så mycket längre och så mycket snabbare.

Alla beundrar den starka kvinnan för det är hon som villigt offrar sig, villigt bär upp alla vi andra normalsvaga människor på sin krumma rygg. Klarar av att bära, släpa och fösa allt det där som vi aldrig skulle orka, ty våra ryggar är för svaga av hukandet över ipads och huden på våra händer är för tunn, våra naglar är för långa och våra scheman för pressade av frisörbesök och och träningstider. Vi är tacksamma att vi har den starka kvinnan som är skapad för att bära detta ok istället för oss.

Och om hon klagar så falnar helgonglorian och den starka kvinnan förvandlas från Jesus till att vara ett fattigt misslyckat offer. Hon borde ta av sig offerkoftan och skärpa sig, ty det finns så många starka kvinnor därute som gör det hon gör varje dag, om inte värre, och inte klagar dem, minsann. Därför ska inte hon heller göra det.

Detta är ett försök att skriva lite annorlunda från min sida. Berätta gärna vad ni tycker!

December 2010.

Fotade i trädgården.

Passade barn i Hammarby sjöstad.

Hängde i Kärrtorps centrum i vanlig ordning.

Blev fotade av min kusin Ida.

Och fotade henne.

Tvingade Emanuel att posa till min fotokurs.

Hängde i Gullmarsplan (saknar det stället!).

Var på en begravning i Bergsslagen.

Åkte till Prag på julafton, en resa som Emanuels mamma bjöd på.

Att vara kritisk.

Men kolla. Fredrik Reinfeldt, vår envisa försvarare av de svaga grupperna i samhället, vår fyr i kampen mot korruption, är minsann kritisk till utförsäljningen av vårdcentralen Serafen för under en femtedel av marknadspriset. Som den handlingens man han är så har han nu ändrat reglerna kring utförsäljningar. Kanske måste landstinget i framtiden göra en rättvis bedömning?

Men inga pudlar, inga avgångar, inte ens ett erkännande på att man betett sig riktigt illa med skattebetalarnas pengar. Bara ett enkelt: jag är kritisk. Men så bra då, att du är kritisk inför att man praktiskt taget skänker bort allmän egendom.

Vill fan inte leva i den här världen längre.

Bekräfta mig!

Idag åker jag till Luxemburg över helgen. Har hört att det ska vara ett skittrist land, typ som om Norrköping var en egen stat, men aja. Jag har i alla fall varit otroligt ambitiös med att tidsinställa inlägg om klass pga har varit så sjukt jävla förbannad över alla idioter som uttalat sig i frågan på sista tiden. Kommentera nu så jag känner mig uppskattad, fast hatad är också okej. Bara nån lägger märke till mig!!!

Som en internets Jekyll&Hyde.

Alex Schulman alltså. Han har skrivit ett inlägg där Linna Johansson figurerar som löd såhär:

Jag blir fylld av ett hat när jag ser honom. Jag måste sluta med det. Kan inte gå runt och fundera över vad människor gjort för 10 år sedan. Måste över huvud taget sluta lägga ner energi som stör mig. Som Linna Johansson. Varje gång jag läser hennes blogg så blir jag så nedstämd. Hon skriver hela tiden hur vidrigt det är att vara förälder. Hon verkar hatat sitt barn. varför skriva om det i en blogg? Stackars barn som sedan blir läskunnig och får läsa allt det där mörkret hos henne. Men det är mig det är fel på. Man ska inte störas på andra. Man ska hålla sig ur deras väg, inte bry sig om dem, fortsätta med sitt, kanske bli lycklig.

När hon sedan blev arg, som sig bör, och svarade med ett mycket vettigt inlägg om kravet på att vara lycklig och inte klaga när man bloggar så blir Alex förvånad över att hon svarar. Över att han helt plötsligt, som från absolut ingenstans, befinner sig i ett bloggbråk. Huruvida man kan kalla att få vettig kritik för att vara i ett ”bråk” kan ju diskuteras. Det mest anmärkningsvärda är dock att han på allvar uttrycker sig som att han inte förväntade sig svar på tal. Han förväntar sig alltså att kunna skriva att en människa hatar sitt barn i en blogg som läses av tusentals människor och att hon inte ska reagera, inte gå till försvar.

Åren går. Man tror att man utvecklas, att man mognar. Kan det verkligen vara så illa att jag fortfarande håller på, att jag faktiskt befinner mig i bloggbråk?

En rimlig reaktion av en person som vill ha mognat bort ifrån bloggbråk hade i det här läget varit att helt enkelt be Linna om ursäkt och sedan inte göra någon större grej av det. Istället så raderar han inlägget och skriver ett nytt där han låtsas som om han inte alls förstod att han eventuellt kunde provocera fram en reaktion med sitt inlägg. Så otroligt omoget.

Kanske borde man inte låta sig upprörs av en person som Alex Schulman, men det är fan ett jävla sätt han har mot använda medmänniskor. Inte bara komma med så grova påhopp som att en person hatar sitt eget barn utan dessutom ligga på en så otroligt låg nivå att man inte ens gitter svara på den kritik man får utan bara raderar det man skrivit. För man orkar inte vara i bloggbråk. För man har växt ifrån bloggbråk.

Det hade fan varit mer moget av Alex Schulman att lägga upp en bild på Linna Johansson där han har ritat över hennes näsa med en grisnäsa och gjort en ram av bajskorvar. Helt seriöst. Det är nämligen riktigt riktigt omoget att söka konflikt och sedan när det väl kommer till kritan hävda sig stå över sådant.

Anledningen till att jag tycker att det är ett problem värt att skriva om är att Alex Schulmans jävla stil accepteras hos folk. Det anses liksom okej att han ägnar sig åt mobbning av precis allt och alla. Inte bara anses det okej för att han ändå är rolig, utan han har även lyckats få folk att köpa att han har mognat nu. Att han är finkultur. Han har skrivit en bok, han har gjort avbön, han skriver att han inte vill hamna i bråk. Men hans agerande säger något annat, ty han har fortfarande samma maniska behov av att skriva om folk ur sitt äckliga ”von oben”-perspektiv och det har bara blivit etter värre sedan han ”mognade till” ty nu låtsas han ovetande om sina provokationer istället.

Obehagligt är precis vad det är. Det här behovet av att trycka ner människor som han liksom inte kan hålla tillbaka och samtidigt denna strävan efter att bli accepterad som en god människa, en mogen människa, finkultur. Som en internets Jekyll&Hyde.

”Visst, gör abort men vi kommer göra allt som står i vår makt för att få dig att må riktigt pissigt för det”.

Blir väldigt ledsen när jag läser att man i Texas har inför en lag som säger att kvinnor som ska genomgå en abort måste både titta på ultraljudsbilder av fostret och lyssna på dess hjärtslag. Anledning är ju uppenbar, dessa kvinnor ska helt enkelt ”inse” att det är ett potentiellt liv (eller liv, som jag antar att de som försökt få igenom lagen kallar det) som de släcker när de genomgår en abort.

Jag hade ärligt talat haft större respekt om man helt villa förbjuda abort, men jag finner det enbart osmakligt att spela upp de jävla hjärtjuden. Herregud, personer som gör abort är medvetna om att det är ett potentiellt liv de släcker. Att detta extrema skuldbeläggande ska bli lagstadgat är ju bara jävligt äckligt. ”Visst, gör abort men vi kommer göra allt som står i vår makt för att få dig att må riktigt pissigt för det”. Varför inte bara skicka hem bilder på aborterade foster till personen och skicka en födelsedagskort till en gång om året på ”barnets” beräknade födelsedag så hon inte glömmer sitt hemska brott mot gud.

Ungefär som att lagstada att läkare vid lungcanceroperationer ska ba: ”du vet väl att det är ditt fel att du är sjuk eftersom du har rökt” eller säga ”du vet väl att det är ditt fel att du är överviktig” när de sysslar med överviktsrelaterade sjukdomar. Sjukvården ska väl finnas till för att göra folk friska och lyckliga, inte för att agera ännu en statlig pekpinne.

Jag undrar om även privata abortkliniker åläggs det här kravet, och i så fall blir ju saken etter värre ty där är det en klassfråga huruvida du blir påtvingad skuldkänslor när du tar dig rätten att bestämma över din egen kropp.